Horse Feathers - House With No Name

Det sista Justin Ringle troligtvis vill vara med om är nog att bli jämförd med altcountry-ikonen Will Oldham. Själv hade jag gärna låtit bli om det inte vore för att Horse Feathers-frontmannen inte bara sjunger som - utan även ser ut precis som honom, eller åtminstone som Wills tyglade lillebror. En annan sak som för dem samman är kvalitetsaspekten, andra skivan House With No Name når nämligen faktiskt samma nivå som, låt säga Master And Everyone.

Portlandbaserade Horse Feathers släppte debuten Words are Dead för två år sedan. En bra skiva där Ringles uppriktigt nakna röst och låtskrivarförmåga visade prov på stor skicklighet. Att han backades upp av multi-instrumentalisten Peter Broderick gjorde inte saken sämre, vilket färgat av sig på de vackra arrangemangen som klär låtarna. På House With No Name höjs samarbetet ytterligare en nivå, där ljuvliga stråkarrangemang (Burden), dansande banjos (Working Poor) och allmänt instrumentskrammel (Albina) klär Ringles låtar i dräkter som gör musiken oerhört levande. Det blir både melankoliskt och djupt, men aldrig riktigt lika mörkt som Bonnie 'Prince' Billy. Det blir varmt och tryggt med mycket skägg, men alltid lite fartigare än Iron & Wine. Horse Feathers har hittat en egen stil i ett tämligen svårnavigerat musikaliskt fält och lyckas med konststycket att sticka ut från mängden.

Horse Feathers - Curse in the Weeds