torsdag, oktober 16, 2008

Leonard Cohen, Globen 15/10-08

Det är intressant att Leonard Cohen, som ägnat de senaste fyrtio åren åt att enträget skriva låtar som inte går att dansa till, under sin spelning på Globen gång på gång gör små tappra försök till danssteg. När han äntrar scenen liknar han mest en rolig och bortkommen farfar på ett bröllop, som lite på nåder får sjunga en sång och kanske dra en fräckis - stråla sig lite i glansen av vad som en gång var och med lite tur även visa upp att det fortfarande lever en liten showman någonstans därinne. Som tur är så började inte Leonard Cohen sin resa som showman och även om det under kvällen några gånger spritter till i den sjuttiofyra år gamla kroppen på scen så är det under helt andra omständigheter som han är som bäst.

Cohens karakteristiska stämma är förvånansvärt välbehållen och under den åttiotalsdominerade inledningen kan man inte annat än imponeras av den goda vigör kanadensaren verkar vara i. Han sjunger fullständigt ändalykten av vilken ungtupp som helst och innehar under kvällen troligtvis mer sex appeal än undertecknad kommer att ha sammanlagt under sin livstid. Dessvärre har åldermannen släpat med sig ett gäng onanister till musiker och som det ryggdunkas, frustas, blundas och njuts har det knappast gjorts sen moderata ungdomsförbundets valvaka 2006. Den lilla Santana-farbrorn på Cohens högra sida flikar in ett solo precis överallt och bandet lyckas till och med peta in ett saxofonsolo i Bird on the Wire. Den äldre delen av publiken (alltså åttiofem procent) verkar dock inte ha några större bekymmer med dessa tilltag och vad har väl egentligen en fånig liten bloggare att säga till om? Det känns lite som att jag är där på nåder och när Cohen med band bestämt sig för att ta paus når det hela sin kulmen när vakten i baren frågar mig om legitimation.

Konsertens stämning svänger ungefär lika ofta som scenbelysningen byter färg och som bäst blir det när en ensam Cohen framför nattsvarta Avalanche. I några sekunder känns det som att jag är ensam i hela Globen och märkligt nog infinner sig en högst intim känsla - samma intima känsla som hela min relation till Cohen är byggd på. Efterföljande Suzanne är även den ett kraftprov och det känns som att resten av konserten lyfter lite på grund av det avskalade inslaget. Under några minuter blir det även högst dråpligt när den hänförde Cohen leker Casiotone for the Painfully Alone på en förinspelad synth. Under resten av tiden passar han på att rada hits från I'm Your Man och även om jag har svårt att påstå att det är mitt favoritalbum så framkallar åtminstone Take This Waltz bilder av barndom och en dansande mamma.

Extranumren är ungefär lika många som antalet släppta studioalbum och pliktskyldigt framförs både Famous Blue Raincoat och So Long, Marianne. Tråkigt nog har han själv inte insett vilken perfekt avslutningslåt Hey, That's No Way to Say Goodbye är men det spelar egentligen ingen roll. Att se Cohen är något speciellt i vilket fall och jag tror inte jag är ensam om att gå ut i den regniga Stockholmsnatten med ett fånigt leende på läpparna. Och med en övertygelse om att allt kommer att bli bra.

Det kan inget saxofonsolo i världen ta ifrån mig.

10 Comments:

Blogger Henrik Valentin said...

Jag var inte där men det där var faktiskt en väldigt bra konsertrecension. Fortsätt så!

16 oktober 2008 08:44  
Anonymous Anonym said...

Tror nog att min son skulle skriva en liknande recension som din. Hans inställning till Cohen har alltid varit ambivalent. Har varit och är en mamma som alltid dansar till Cohen. Det är fullständigt möjligt och efter gårdagens fantastiska konsert kommer dansen få ett alldeles särskilt innehåll.
/Chris

16 oktober 2008 11:21  
Blogger Valdemar said...

Bra recension. Jag var inte där men jag skulle gissa på att mitt omdöme skulle ha blivit ungefär detsamma.
någon borde kanske säga till Farbror Leonard att ju fler synthar och saxofoner han slänger in desto sämre soppa blir det.

16 oktober 2008 15:59  
Blogger oskar. said...

Chris: Fortsätt vara en dansande mamma, ni är alldeles för få (papporna är ännu färre). Jag står dock kvar vid att det är svårt att dansa till Cohens musik, förutom Take This Waltz då som är tämligen enkel att guppa runt till.

Henrik & Valdemar: Tack för snälla ord.

16 oktober 2008 22:10  
Anonymous Anonym said...

Solo sektionerna var fina och helt i sin ordning, vilket gav det hela en bandorienterad helhet, en performance. Så: fuck you.

17 oktober 2008 03:16  
Blogger oskar. said...

anonym: Om bandorienterade helheter innebär solon utan större finess så hoppas jag att jag slipper sådant i framtiden. Att lyssna till slentriansolon och onanipartier är ungefär lika intressant som att titta på när någon brer en smörgås, men går man i gång på sådant så är det väl bara att beklaga att man inte insett att livet har större dimensioner än så.

Å andra sidan ska man kanske inte ha så högt ställda krav på människor som slänger sig med engelska tonårsuttryck istället för att argumentera för sin sak på ett vettigt sätt. Sen är det ju alltid extra snyggt att särskriva, det brukar gynna en i sådana här sammanhang. Fortsätt att tuta på din trumpet bara, så länge du låter mig vara ifred.

17 oktober 2008 07:53  
Blogger Stefan said...

Väl rutet!

Jag hatar också gitarronani och tyckte att helhetsintrycket förstördes av denne Santana-kopia.

I övrigt vill jag också se ut som/vara som Leonard Cohen när jag fyller 74.

19 oktober 2008 14:55  
Blogger madeleine said...

tack för i går killar! ni var grymma. sjukt kul att träffa er. lägg nu till mig på last.fm!
kram/madeleine

19 oktober 2008 16:10  
Anonymous Magnus said...

Hej,
När jag satt och lyssnade på Globen tyckte jag inledningsvis att sättningen med överdjävliga musiker var lite ansträngd, men just kontrasterna mellan det väldigt slicka och det enkla avskalade var ju det som gav dynamik och gjorde konserten så bra. Det är lätt att tycka illa om solon som känns som utfyllnad, men samtidigt så gav både gitarr/mandolin som blås-solon en stämning som annars uteblivit. Arrangemangen hade klara influenser av latin och arabisk musik och det som jag tyckte var så häftigt var att det funkade, mycket tack vara att de bottnade i så bra låtarmaterial. Jag tror att en hel konsert med Cohen med bara gitarr och mungiga hade blivit ganska tradigt.

Efter att ha lyssnat på konserten några gånger till (hittade ungefär samma konsert på http://stupidd.blogspot.com/2008/08/leonard-cohen-live-in-copenhagenjuly.html ) så tycker jag nog inte solisterna sabbar låtarna. Det är ett annat sound än originalen. Jag har sett allt för många som tror att gitarr och sång är det bästa man kan bjuda en publik på. Visst är det bra, men en hel konsert det klarar ingen av – i alla fall inte på en arena som Globen.

20 oktober 2008 09:56  
Blogger oskar. said...

Nej, självklart inte. Jag hade inte heller några problem med den fylligare ljudbilden. Stundtals fungerade det excellent, The Partisan är ett bra exempel. Genom bandet blommade den ut till en liten klezmerpärla och låg långt ifrån hur den låter på Songs from a room, på ett högst positivt sätt. Den lille farbrorn bidrog då till att lyfta konserten men det berodde på att han arbetade tillsammans med de andra musikerna, så länge de spelade tillsammans så var det inga bekymmer.

Värre var det dock under solona och jag står fortfarande fast vid att nio av tio utav dem inte fyllde någon funktion överhuvudtaget.

20 oktober 2008 13:58  

Skicka en kommentar

<< Home