Leonard Cohen, Globen 15/10-08

Det är intressant att Leonard Cohen, som ägnat de senaste fyrtio åren åt att enträget skriva låtar som inte går att dansa till, under sin spelning på Globen gång på gång gör små tappra försök till danssteg. När han äntrar scenen liknar han mest en rolig och bortkommen farfar på ett bröllop, som lite på nåder får sjunga en sång och kanske dra en fräckis - stråla sig lite i glansen av vad som en gång var och med lite tur även visa upp att det fortfarande lever en liten showman någonstans därinne. Som tur är så började inte Leonard Cohen sin resa som showman och även om det under kvällen några gånger spritter till i den sjuttiofyra år gamla kroppen på scen så är det under helt andra omständigheter som han är som bäst.

Cohens karakteristiska stämma är förvånansvärt välbehållen och under den åttiotalsdominerade inledningen kan man inte annat än imponeras av den goda vigör kanadensaren verkar vara i. Han sjunger fullständigt ändalykten av vilken ungtupp som helst och innehar under kvällen troligtvis mer sex appeal än undertecknad kommer att ha sammanlagt under sin livstid. Dessvärre har åldermannen släpat med sig ett gäng onanister till musiker och som det ryggdunkas, frustas, blundas och njuts har det knappast gjorts sen moderata ungdomsförbundets valvaka 2006. Den lilla Santana-farbrorn på Cohens högra sida flikar in ett solo precis överallt och bandet lyckas till och med peta in ett saxofonsolo i Bird on the Wire. Den äldre delen av publiken (alltså åttiofem procent) verkar dock inte ha några större bekymmer med dessa tilltag och vad har väl egentligen en fånig liten bloggare att säga till om? Det känns lite som att jag är där på nåder och när Cohen med band bestämt sig för att ta paus når det hela sin kulmen när vakten i baren frågar mig om legitimation.

Konsertens stämning svänger ungefär lika ofta som scenbelysningen byter färg och som bäst blir det när en ensam Cohen framför nattsvarta Avalanche. I några sekunder känns det som att jag är ensam i hela Globen och märkligt nog infinner sig en högst intim känsla - samma intima känsla som hela min relation till Cohen är byggd på. Efterföljande Suzanne är även den ett kraftprov och det känns som att resten av konserten lyfter lite på grund av det avskalade inslaget. Under några minuter blir det även högst dråpligt när den hänförde Cohen leker Casiotone for the Painfully Alone på en förinspelad synth. Under resten av tiden passar han på att rada hits från I'm Your Man och även om jag har svårt att påstå att det är mitt favoritalbum så framkallar åtminstone Take This Waltz bilder av barndom och en dansande mamma.

Extranumren är ungefär lika många som antalet släppta studioalbum och pliktskyldigt framförs både Famous Blue Raincoat och So Long, Marianne. Tråkigt nog har han själv inte insett vilken perfekt avslutningslåt Hey, That's No Way to Say Goodbye är men det spelar egentligen ingen roll. Att se Cohen är något speciellt i vilket fall och jag tror inte jag är ensam om att gå ut i den regniga Stockholmsnatten med ett fånigt leende på läpparna. Och med en övertygelse om att allt kommer att bli bra.

Det kan inget saxofonsolo i världen ta ifrån mig.