Alexis Taylor - Rubbed Out

Made in the Dark fick inte mig att hoppa av lycka när den dök upp tidigare i år. Bortsett från en handfull bra låtar gick den ner i tempo lite väl ofta, och ett balladande Hot Chip rattade spakarna relativt darrigt. När sångaren Alexis Taylor nu släpper sitt soloalbum Rubbed Out rör han sig märkligt nog i liknande vatten utan att det blir trist och tråkigt. Antingen var mina förväntningar fel ställda inför Made in the Dark, eller så är det bara så enkelt att Taylor här snickrat ihop en mer kvalitativ samling lågtempolåtar.

Vad Madagaskarprimaten Aye-Aye som pryder omslaget har att göra med det musikaliska innehållet är svårt att tänka sig. Aye-Ayen är en primat som på grund av sitt skräckinjagande utseende med ett mycket långt och vasst mellanfinger blivit offer för vidskeplighet och setts som dödens sändebud. Men det finns knappast något skräckinjagande innanför det här omslaget, bara mjuka melodier uppbackade av sparsmakad elektronik. Möjligen kan jag sträcka mig till att Taylors melankoliska ballader liksom Aye-Ayen gör sig allra bäst när de är aktiva nattetid.

Taylors väna stämma blir mot den kala instrumenteringen både ärlig och intim. När låtar som Plastic Man, What Good is Love och I Thought This Was Ours spelas träffar de precis i självömklighetens hjärtland. Och i sådana stunder inser jag att Alexis Taylor är så mycket mer än den där halvplastiga hipsterkillen som roddade fram Coming on strong och The Warning, två skivor som legat mig varmt om hjärtat genom åren. Rubbed Out innehåller utöver detta en fin gitarrbaserad version av Paul McCartney's Coming Up, den slöa poppärlan Baby och den lite onödiga experimentella avslutningen The Big Drums of Chwodes. Det är en mycket trevlig skiva, som ganska ofta visar prov på vilken skicklig låtskrivare Alexis Taylor faktiskt är.

Alexis Taylor - Plastic Man