Helios - Caesura

Oavsett om Keith Kenniff släpper musik under eget namn, som Saties moderna motsvarighet Goldmund eller under det knastrande elektronikaprojektet Helios har han en förmåga att göra sina lyssnare nöjda. När det senast begav sig fick vi höra honom sjunga över sina snötäckta ljudlandskap på ep:n Ayres, denna gång har han återvänt till ljudbilden som karaktäriserade hans andra skiva, Eingya.

Visserligen har ljudbilden och arrangemangen varit både djupa och rika sedan tidigare, på Caesura fyller Kenniff emellertid på med med ännu fler nyanser. Framförallt har gitarren fått en mer framträdande roll, och axlar många av styckenas melodier. I Fourteen Drawings till exempel, kretsar bjällror och synthpads kring relativt enkla, men oerhört stämningsfulla delaygitarrer. Behöver man en låt att smyga undan och andas ut till mitt i kommande julstöket kan jag faktiskt inte komma på något lämpligare alternativ. Som vanligt präglar en perfektion Helios ljudkulisser där allt är följsamt, mjukt och vänligt. Det är emellertid också just detta som blir en svaghet hos Caesura. Man förvånas aldrig över några nya grepp, arrangemangen känns förutsägbara och det går inte riktigt kasta av sig känslan av en Eingya pt. 2. Trots detta får skivan mycket speltid hos mig just nu, kanske mycket tack vare att den är ett så ypperligt soundtrack till årstiden. Caesura är skönhet, skönhet så noggrant programmerad att den i slutändan frammanar känslor av artificialitet. Det skulle vara intressant att se Kenniff våga lite mer nästa gång.

Helios - Fourteen Drawings