fredag, november 14, 2008

Misophone - Be Glad You Are Only Human

Om Misophones debut Where Has It Gone... var som att sväva iväg i en luftballong och betrakta hur jorden blev mindre och mindre så känns uppföljaren Be Glad You Are Only Human som att befinna sig på ett sjunkande piratskepp som sakta men säkert sluts in i havets djup och blir ett med det isolerade mörkret. Men mörker behöver nödvändigtvis inte vara något negativt och liksom vi som barn modigt vinkade till våra föräldrar från karuseller så vinkar Misophone på ett självsäkert ignorant sätt adjöss till omvärlden där uppe vid ytan och skrålar med leenden på läpparna att det är ganska skönt att få vara ifred emellanåt.

Albumet genomsyras av mörkare stämningar och arrangemangen känns på det stora hela en aningens dämpade. Döden och ensamhet verkar vara något duon grubblat på sen sist och även om det vore en överdrift att påstå att de framstod som lyckliga på Where Has It Gone... så verkar de åtminstone denna gång insett att melankoli kan fungera som ypperlig skaparkraft. I avskedshymnen Goodbye citerar de Will Oldham's New Partner och sjunger om hur det skulle vara att försvinna för alltid medan de spöklika I Sleep Like the Dead och Homeward, Gone närmast framstår som dödsromantiska. Samtidigt så är det svårt att veta exakt var man har Misophone, titeln i avslutande Life Is Good pekar åt ett helt annat håll, och för att knyta åt med ännu en piratliknelse så låter den lite som deras svar på Astrid Lindgrens Kalle Theodor. Kanske omfamnar Misophone bara faktumet att livet har sina upp- och nedgångar och för att vara lycklig över det liv man lever så måste man emellanåt konfronteras med att det mesta är väldigt bräckligt.

Be Glad You Are Only Human lever upp till mina förväntningar men smäller inte lika högt som Where Has It Gone. Däremot tycker jag fortfarande att det är beklagligt att ett band av denna rang får så lite uppmärksamhet, Misophone ligger på svenska Kning Disk men jag har utan resultat sökt efter dem i svenska medier. Inte ens Sonic verkar vara intresserade. Att svensk rikstäckande musikbevakning fortfarande enbart innefattar de större aktörerna är beklämmande. Att det inte finns plats för alla småbolag säger sig självt men det är lite synd när kvalitativa bolag och artister inte får chansen att nå ut till alla (det kan ju förvisso vara mer synd om alla, som inte vet vad de missar). Det vore ledsamt om storheten hos Misophone blir förbisedd och jag kan inte säga det bättre än de själva i I Hope I Might Be Wrong:

They won't be read by anyone
These words I am composing
They won' be heard by anyone
Until I'm decomposing
They'll remain when I am gone
And some might sing them in a song
I think that's all that I can hope for
But I hope I might be wrong

Misophone - Goodbye
Lyssna mer här, införskaffa här.

4 Comments:

Anonymous Gorillan said...

För ett tag sedan skrev Markus Larsson att Sonic fortfarande var Sveriges ledande musiktidning, och det säger väl det mesta om svenska musikjounalisters intresse för musikaliska djupdykningar. Men visst händer det att jag upptäcker nya band genom Sonic (men det händer ganska sällan).

Angående Misophone, så håller jag fast vid att förra albumet var bättre, även om de fortfarande berör.

14 november 2008 18:48  
Anonymous Anonym said...

Håller med om att bandet förtjänar mer uppmärksamhet. Jag tycker att de är riktigt bra

14 november 2008 19:07  
Blogger oskar. said...

Gorillan: Samma här, hittar åtminstone något intressant varje gång man får ett nytt nummer. Tycker dock att numren det senaste året skiftat i kvalitet ganska grovt. Varannat nummer har varit bra medan resterande varit fulla av trista slentrianreportage. Det känns som att de går lite runt runt och jag kommer med största sannolikhet inte förlänga prenumerationen nästa gång de frågar.

Samtidigt lite synd att överge en av få tidningar där musikreportage på svenska tillåts lite mer plats än en eller två sidor. Men som det ser ut nu så tycker jag inte det är värt pengarna. De reportage jag är intresserad utav läser man utan större bekymmer igenom på biblioteket. Det är enklare och roligare att leta ny musik på nätet, där slipper man även bläddra förbi jättereportage om bröderna Åhlund och Lars Winnerbäck. Samtidigt så är väl de inslagen resultat av hur dagstidningar numer inte ger musik någon större plats överhuvudtaget. För sissådär tio år sedan hade sådana intervjuer platsat bra i Aftonbladets eller Expressens fredagsbilagor, nuförtiden handlar väl bara artistintervjuerna i de tidningarna om vilka klänningar eller tröjor de brukar ha på sig.

Kanske lite synd att det har blivit så.

14 november 2008 19:18  
Blogger niklas said...

Ett evigt dilemma det där med musiktidningar och deras urval, Plan B och Wire tycker jag för det mesta håller hyffsad klass, är det någon som har något annat bra tips?

Misophoneskivan är ganska lik sin föregångare tycker jag, men som påpekas något mörkare. Har varit ett fint sällskap i November.

15 november 2008 10:25  

Skicka en kommentar

<< Home