Balmorhea - Rivers Arms

Austin, Texas är väl för de allra flesta inte direkt synonymt med lågt profilerad ambient eller postklassicism utan brukar väl i musiksammanhang främst kopplas samman med poprockig americana av skiftande kvalitet. Bandet Balmorhea har valt den mindre skräniga vägen och man kan väl säga att de sticker ut som en bokmal i ett fotbollslag då de utrustade med akustiska gitarrer, fioler och pianon skapar musik lika mjuk som årets första snö.

Balmorheas andra album Rivers Arms släpptes redan i februari i år och figurerade under ett par veckor ganska flitigt någonstans i kulisserna av mitt liv, men efter den första hänryckelsen glömdes det bort och har sedan dess befunnit sig i dvala på min hårddisk. Det var inte förrän häromdagen som albumet fick nytt liv och lite som om det legat på lagring ter det sig nu bättre än jag mindes det. Balmorhea gör något så ovanligt som postklassisk musik utan större pretentioner än att vara just mjuk och vacker. Musiken existerar liksom fritt svävande i en egen sfär och det känns lite som att titta in en sådan där glasprydnad man ruskar på för att få snöflingorna att virvla: antingen blir man rofylld eller så blir man ledsen, det hela beror på hur närvarande man orkar vara.

Man skulle kunna säga att musiken låter lite som en mindre dramatiskt lagd Ólafur Arnalds eller som Efterklang skulle låta om Peter Broderick själv fick bestämma. I mars nästa år dyker uppföljaren All Is Wild, All Is Silent upp (om Frida Hyvönen har något med saken att göra är än så länge oklart) och som det verkar så kommer den att bjuda på ett lite mer fylligt och aggressivt ljudlandskap. Ännu något att hålla utkik efter 2009 alltså.

Balmorhea - San Solomon
Finns på emusic.