Khonnor - Softbo EP

Fallet Connor Kirby Long känns smått ofattbart. Att som sextonåring överhuvudtaget snickra ihop något som kan kallas för ett kvalitativt album är en sak, att släppa ifrån sig ett album som Handwriting är något i hästväg. När albumet släpptes för lite mer än fyra år sedan så kallade Andres Lokko det för en på miljonen och någon bättre beskrivning finns inte till hands, heller ingen rimlig förklaring till varför det varit så tyst om Khonnor de senaste åren. Förvisso har det, dels under annat alias, dykt upp ett fåtal ep:s och singlar sedan men förutom smått underhållande Burning Palace från 2006 så har det i ärlighetens namn inte varit mycket att hänga i julgranen.

Jag hade i princip förlikat mig med, och nästan börjat tilltalas av, tanken på att Connor Kirby Long med största sannolikhet inte skulle släppa något mer material under namnet Khonnor. Det hela hade börjat kännas lite lönlöst men när så nyheten om ep:n Softbo nådde mig så var jag beredd att ta tillbaka alla förlikningar och presumtioner. Det visade sig att det finns väldigt få saker i mitt liv just nu som kan få mig lika uppspelt som ett nytt släpp från Khonnor och när zip-filen, dagens motsvarighet till skyddsplast, så sakteliga packades upp kände jag mig plötsligt lika barnsligt exhalterad som när jag la vantarna på Wu-Tang Forever i slutet av sjuan.

Att med så pass högt ställda förväntningar ge ett rättvist omdömde är svårt och det tar ett tag innan jag kommer in i ep:n utan att tänka Handwriting Handwriting Handwriting stup i ett. Det inledande spåret Nibble-O har ett typiskt Khonnor-intro som bryts av med våldsam elektronik, det låter lite som att han befunnit sig på studieresa i Storbrittanien där han med hyfsat resultat praktiserat hos idm-mästare som Aphex Twin och Autechre. Resten av ep:n är mer samlad, bjuder på mer eller mindre vackert oväsen som titt som tätt inbäddats i snyggt paketerad sängkammarelectronica. Det som stör mig är att det varken låter särskilt nytt eller spännande och att Khonnor valt att till åttio procent hålla tyst. I Calico Dong Veil viskar han återigen fram drömska ord men med sina åttiotvå sekunder känns den mer som ett fragment än en hel låt. Samma sak gäller i An Ode To Gary Giggles där även han förvisso bekräftar det släktskap vi länge misstänkt mellan honom och en viss herr Wolf.

Jag vet inte om det vore rätt att påstå att jag är besviken, Softbo är en lagomt tillfredsställande ep, men jag hade nog hoppats på lite mer. Med tanke på att jag inte förväntat mig något mer Khonnor-material överhuvudtaget så är det gott nog. Förhoppningsvis blir han vän med mikrofonen igen inom en rimlig framtid. Kanske dyker det upp en proper uppföljare till Handwriting så småningom. Nu har man ju i alla fall fått upp hoppet.

Khonnor - Calico Dong Veil
Köp ep:n hos Moodgadget. Du betalar vad du känner för, dock minst en dollar.