Årslistan 2008, plats 1: Chad VanGaalen - Soft Airplane

Chad VanGaalens gubb-indie tog oss lite på sängen i år, med albumet Soft Airplane bevisade kanadicken återigen vikten av starka melodier och med sin smått humoristiskt naiva och befriande fascination för döden blev hans texter lite av en vän att luta sig tillbaka mot. Med elgitarr, amatörmässigt snygga trumarrangemang och glimten i ögat framstod VanGaalen som en kombination av Neil Young, Casiotone For The Painfully Alone och Napoleon Dynamite. Självklart kunde vi inte annat än kapitulera.

Texterna pendlade mellan att handla om de mest basala vardagsbetraktelserna till att innefatta de eviga frågor de flesta av oss brottas med på regelbunden basis och i Molten Light så bjöds vi även på årets kanske mest makabra och häpnadsväckande allsångsrader. Med sin krokigt övertygande falsettstämma ställde han lyssnaren inför den mer eller mindre självklara raden efter den andra men med tyngden som han levererade sina funderingar om livet efter detta så kändes han mer som en skruvad konststudentsmotsvarighet till Antony Hegarty eller Win Butler än en salongsberusad kvasifilosof på valfri efterfest. Vi har alla ställts inför faktumet, men sällan har det känts mer ärligt och uppriktigt än när VanGaalen i Rabid Bits of Time konstaterar att No one knows where we go, when we're dead or when we're dreaming. Med största sannolikhet så kommer vi som inte kunde bevittna hans framträdande på Debaser Slussen den 3:e december att ångra oss tills vi vet det.

Chad VanGaalen - Willow Tree
Chad VanGaalen - City of Electric Lights

För övrigt så vill vi här på Bunny Rabbits passa på att önska er alla en fröjdefull jul och hoppas samtidigt att tomtens säck är fylld av platta fyrkantiga paket. Ta det lugnt så ses vi i mellandagarna.

Fridens liljor så länge.