Årslistan 2008, plats 9-7
Att fransosen Anthony Gonzalez skulle leverera en ytterst kvalitativ skiva var kanske ingen större överraskning. Mer oväntat var däremot att han skulle göra det genom att glänta på dörren till den mer renodlade popens förlovade land. Efter uppvisningen med Saturdays = Youth kan Gonzalez luta sig tillbaka utan att ha någonting kvar att bevisa som låtskrivare.
Trots två album och ett förflutet i flertalet halvkända konstellationer dök Marty Anderson upp som en blixt från klar himmel med sin drömska popmusik. Hans säregna röst och ärliga tilltal var en frisk fläkt under det gångna musikåret. Huggable Dust var en kavalkad av välsnickrade poplåtar och parallellerna till Daniel Johnston kändes i alla fall korrekta när det gäller artistisk integritet och egensinnighet.
Saint Dymphna var en av årets överraskningar och de experimentella låtarna som utgjorde den väl utsmyckade skivan var svårare att förutsäga än mycket annat vi lyssnade på under året. Stökiga noisemattor mötte Kate Bush-sång och My Bloody Valentine-slingor, ett sådant välsmakande hopkok gick bara inte motstå.
Etiketter: Årslistan 2008
2 Comments:
En ganska bra lista, men det är tråkigt när det nästan bara är indie. Det här är snarare årets bästa indie än årets bästa skivor. Däremot är det mycket som är bra. Fast M83 borde ha en högre placering.
Håller med Oscar. Ni måste börja tänka utanför lådan. Var är Chinese democracy?
Skicka en kommentar
<< Home