Sin Fang Bous - Clangour

Det är alltid ett herrans bestyr det här med att leva. Här går man omkring och tror att årsbästa-listan är så gott som komplett och så kommer det åter ett album som etsar sig fast och förstör hela ordningen. För någon vecka sedan dundrade Sin Fang Bous in i mitt liv med mer brak än ett militärkompani en torsdagkväll. Det räcker med att titta på honom. Jag menar, killen har byggt ett färgglatt skägg och har på sig en röd overall på omslaget till sitt debutalbum Clangour. Hur kan man annat än falla för sådant? Det känns nästan som att det där med att han skriver helt fantastiska små poplåtar kommer i andra hand efter att man särskådat omslaget.

Hur som helst så vet ni redan vem Sin Fang Bous är, till vardags sjunger han mindre muntra sånger i Seabear. Denna gång är han dock näst intill oförskämt sprallig för att vara från Island. Om Seabear för det mesta använder sig av akustiska och helt sedvanliga instrument så är Sin Fang Bous, eller Sindri Mar Sigfusson som det står på hans bankkort, ute i lite mer experimentella vatten tillsammans med leksakssynthar och andra heltrevliga element. På det stora hela låter det lite som att Montag och Panda Bear skapat ett ledmotiv till radiobilarna på Gröna Lund eller som att Ben Cooper fastnat i en hiss tillsammans med ett stressat Spinto Band. Det spelar ingen roll om Sin Fang Bous är uppe på himlen tillsammans med fyrverkeripjäser eller om han är introvert och svårmodig, låtarna på Clangour fastnar som majs mellan tänderna.

Beter man sig som Sin Fang Bous så får man förstöra årsbästa-listor på regelbunden basis. Jag kan inte tänka mig en bättre överraskning så här års än något som får mig att återupptäcka min kärlek till popmusik. Det verkar som att Morr Music tagit sig i kragen. Advent in Ives Garden är bättre än vilken julafton som helst, förstår ni inte så förtjänar ni inga paket.

Sin Fang Bous - Advent in Ives Garden
Albumet släpps den femte december men finns redan nu att köpa i iTunes store.