Dan Deacon - Bromst

Sjövilden Dan Deacon slog 2007 igenom på bred front med albumet Spiderman of the Rings och har sedan dess framstått lite som den amerikanska electronicans gullgosse. När det för några månader sedan på allvar började talas om uppföljaren Bromst så gjorde Deacon misstaget att benämna albumet som något mörkare, vilket resulterade i att amerikansk indiepress slog i stora trumman och började förvänta sig något i stil med Silent Shout eller Loveless. Deacon slog dock snabbt ifrån sig och klargjorde att han inte hade för avsikt att göra ett nytt KMFDM-album utan att Bromst snarare hade ett vidare emotionellt spektra än Spiderman of the Rings. Själv hade jag blivit aningens orolig om Deacon förklarat Bromst som gladare än sin förlaga.

Var det något som saknades på Spiderman of the Rings så var det måttlighet, experimentslustan flödade på sina ställen över och ska man vara ordentligt krass så är inte mer än fyra av albumets nio alster värda att kallas för regelrätta låtar överhuvudtaget. Fantastiska örhängen som Crystal Cat vägde upp helheten men som album skapade det i princip bara en längtan efter något mer "lagomt".

Bromst balanserar förvisso även den många gånger vid vansinnets avgrund men den stora skillnaden ligger denna gång i att utflykterna fyller en funktion och att de på många punkter innefattar en helt annan substans. Ett tydligt exempel på mognad visas även vad gäller sånginsats och där Deacon tidigare effektat sönder sin röst så spelar texterna en markant större roll. Åttaminutersklossen Snookered byggs upp kring några nedslående textrader, flyger sedan ut i Deaconland på ett högst tillfredsställande sätt, når klimax någonstans mellan dårhuset och nöjesparken och lyckas på så vis framstå som albumets (om inte Deacons) starkaste låt.

I låtar som Get Older och Woof Woof går man dock fortfarande vilse då de emellanåt alltför bländande elektroniklandskapen titt som tätt förvandlas till trögflytande passager, men som sagt finns här en helt annan behållning med utflykterna. Om smattret tidigare bestått av glädjetjut och segervrål så handlar det på Bromst mer om primalskrin. För min del känns det enormt mycket mer intressant.

Lyssna här.
Finns på emusic.