onsdag, april 08, 2009

Anna Järvinen - Man var bland molnen

Att det var något stort på gång var knappast svårt att begripa redan månader i förväg men att Anna Järvinens Man var bland molnen skulle leva upp till tisslet och tasslet hade jag svårt att tro. Med facit i hand så kan jag inte annat än kapitulera och erkänna att jag blivit bevisad fel. Det krävs någon som Anna Järvinen för att lyckas med det.

Jag har ett vagt minne av hur det kändes när jag hörde Götgatan för första gången och även om det inte doftade originalitet så kändes den ändå som en frisk popfläkt i ett Sverige som stod och stampade någonstans mellan Tough Alliance och The Field. Det hade liksom saknats någon som blandade smäktande melodier med texter på svenska som inte hade ett "vuxen pojke söker någon sorts mening med livet"-perspektiv. När sedan albumet Jag fick feeling landade i min vardag så jublade jag i mjugg och dansade lite skevt. För två år sedan hade Järvinen ett eget uttryck men hon kändes långt ifrån klar.

Man var bland molnen känns, och låter, på ett helt annat sätt än sin föregångare och det som tidigare tedde sig som grovt huggna konturer ter sig nu som snirkligt snideri. Hur mycket den producerande Dungen-Gustaf har med utvecklingen att göra går det bara att spekulera i men visst vilar hans fascination för progg över albumet. Ibland hörs en Wadenius-gitarr, andra gånger smattrar "Ja dä ä dä"-trummor i bakgrunden och om nämnda Gustaf tidigare just profilerat sig som en tvåtusentalets Pugh så har han i Anna Järvinen funnit en Turid.

Låtbygget är rakt igenom delikat och det som slår mig mest är hur Järvinen med små små medel använder sin röst för att trollbinda och övertyga. Poppigare låtar som Låt det dö och Äppelöga passar stundande årstid perfekt samtidigt som cowboysiga Tänker inte säga mer låter som ett vildsint brus av ångest. Som bäst blir det dock i de lugnare alstren där Järvinens sköra röst viskar i natten. Boulevarden är så vacker att man går sönder och när Nattmusik når klimax har jag ärligt talat svårt att hålla mig för gråt. Det är så vackert när det händer. Bra popmusik ska kännas, det är lätt att man glömmer av det. Ibland blir man dock påmind.

Det krävs någon som Anna Järvinen för att lyckas med det.

Anna Järvinen - Äppelöga
Anna beger sig strax ut på turné och spelar bland annat på Strand i Stockholm den 24:e. Vi ses där.

1 Comments:

Blogger Valdemar said...

Jag kan bara hålla med. Låt det dö, Äppelöga, Boulevarden och Nattmusik är helt klart de bästa låtarna. Men resten av skivan är också fin.

8 april 2009 15:18  

Skicka en kommentar

<< Home