Casiotone For The Painfully Alone - Vs. Children

Få artister har väl haft ett så karaktäristiskt sound som Casiotone For The Painfully Alone ståtade med på sina tre första skivor. Tack vare distinkta element som synthmattor i kombination med trummaskiner och distad sång kunde man nästan identifiera en CFTPA-komposition på ett par sekunder. Med Etiquette tog Owen Ashworth ett litet, men behärskat steg bort från detta sound och nya skivan Vs. Children får snarast betraktas som ett sjumilakliv. De EP:s och spridda spår som spelats in under tiden mellan de båda albumen har skvallrat om att en lite annorlunda upplevelse var att vänta, men nya albumet är ändå mer traditionellt än vad jag kunnat föreställa mig. De flesta låtarna är nämligen ganska vanliga, pianobaserade poplåtar.

Ashworth inleder lite trevande och i tredjespåret Optimist Vs. The Silent Alarm visar han, för kanske första gången under sin karriär, prov på dåligt omdöme genom att kopiera When The Saints Go Marching In-melodin. Han revanscherar sig dock omgående i Natural Light som är väldigt fin och därefter tar skivan fart på allvar. Från sjättespåret Man O'War och framåt finns det gott om starka låtar, varpå den andra delen av skivan framstår som klart starkare än den första. Som allra bäst blir det i lågmälda Killers samt avslutande White Jetta.

Även om detta är en helt okej skiva så måste man nog tyvärr konstatera att denna utflykt från det tidigare CFTPA-konceptet är till Ashworths nackdel. Även om man inte kan begära att en artist ska stå och stampa på samma ställe så är det tyvärr så att jag inte tilltalas fullt lika mycket denna gång. Tiden får helt enkelt utvisa om besvikelsen är en följd av för högt ställda förväntningar eller om materialet faktiskt är lite sämre än brukligt.

Skivan släpptes för en dryg vecka sedan på Tomlab.

Casiotone For The Painfully Alone - Optimist Vs. The Silent Alarm (When The Saints Go Marching In)

Albumet finns på Spotify.