torsdag, juni 04, 2009

Lindstrøm & Prins Thomas - II

Den här recensionen fanns i princip klar i mitt huvud redan innan jag klickat hem skivan från emusic. Jag hade tänkt att skriva några snitsiga rader om fjorddiskons uppgång och fall och om hur detta andra album från förgrundsgestalterna Lindstrøm och Prins Thomas kunde betraktas som någon form av dödsruna. Jag var mentalt inställd på en svanesång och planerade att vitsa om hur Norge under 00-talet blev det nya Tyskland och om hur det hela nådde sin kulmen när Angela Merkel åkte hem till Oslo istället för Berlin efter ett EU-möte för några år sedan. För fjorddiscon, eller nydiscon som den också kallats, känns inte så fräsch längre. Det faller sig naturligt att musikaliska inriktningar kommer och går - det sker med jämna mellanrum och är tämligen nödvändigt - men det speciella med just fjorddiskon är att den hittills inte nått några riktiga bottennapp. Det hade ju därför varit så fint och lägligt om II fått fungera som någon form av punkt. En summering över vad som varit, inte vad som kan komma att bli.

II skulle kunna ha varit en sista suck eller en sentimental sorti, men är det något vi vant oss vid med norrmännen vid det här laget så är det väl att de inte gör vad man förväntat sig - eller så struntar de helt enkelt i det. Istället för att harva vidare i gamla ljudspår så blickar Lindstrøm och Prins Thomas till både vänster och höger och där elektroniska instrument tidigare dominerat deras domäner så bjuds det nu upp till dans med annorlunda orkestrering. Vulgära pianon samsas med Bo Hansson-orglar och svepande gitarrackord tillåts träda fram i större utsträckning än tidigare. Det låter lite som att herrarna tagit sina kosmiska takter till något fjärran land för att sedan återvända hem och där snegla lite på D.Lissvisks 7 Trx + Intermission för att slutligen mixa ihop det hela under en bilsemester i Brandenburg.

Lindstrøm och Prins Thomas vägrar låta den norska discon dö och det handlar snarare om deras snillrikhet och uppfinningsrikedom än om ett trött upprepande av redan utforskade områden då deras musik återigen rör sig iväg från dansgolven till mer stillasittande eller saktgående situationer. Lindstrøm petade förvisso redan ifjol på fjorddiscons halvdöda kropp med sina halvtimmespinnar och den mer organiska ljudbilden på II banar väg för kommande bravader. Det ska sägas att albumet inte är gjutet men det håller jämntjock kvalitet och där det blixtrar till gör det det ordentligt, till exempel när inledande Cisco efter fyra minuter bryter sig loss ur sina bongotrumsbojjor och följer med Christer Fuglesang på en rymdtur eller när den näst intill arga Flue På Veggen med sitt hypnotiska vaggande bygger bo i ens hjärnbalk.

Antagligen struntar Lindstrøm och Prins Thomas i allt vad termer som fjord- och nydisco innebär och det är väl snarare vi lyssnare som gärna kategoriserar, påpekar och tycker i kanske allt för stor utsträckning. Samtidigt så är det viktigt att inse att det är svårt att ständigt söka nya grepp och det är ärligt talat få artister som klarar av att gå vidare i ett specifikt område utan att ständigt upprepa tidigare bedrifter. Det är främst i det avseendet som II imponerar och även om albumet i vissa avseenden kan stå som monument över Norges 00-tal så finns det fortfarande goda anledningar att ropa: fjorddiskon är död! Länge leve fjorddiskon!

Lyssna här.
Köp här.

5 Comments:

Anonymous louise said...

Ålderskris? Killen är 24, det är klart att han utvecklas musikaliskt? Hur många Wind in the wires hade han kunnat göra? Hade det inte blivit ganska tråkigt? Han är medveten om vad han gör och har många bra svar på varför han t.ex färgade håret rött eller klär sig som han gör.

6 juni 2009 23:39  
Blogger oskar. said...

26 fyller han väl ändå, om du nu pratar om Patrick Wolf (Lindstrom & Prins Thomas är väl lite äldre och de har mig veterligen inte gjort någon Wind in the wires än, även om det vore intressant). Självklart hade det varit trist om Wolf bara gjort samma sak hela tiden men samtidigt så känns det totalt ointressant med den riddarestetik han nu anammat, ett fenomen som för övrigt kändes smärre intressant i två veckor för ca tre-fyra år sedan.

För mig känns det tämligen klart att mannen lider av någon form av kris, ålder eller identitet får du välja själv, och det har helt klart gått ut över hans kreativitet. Den brist på smakfulla idéer och det halvdana genomförande som präglat hans två senaste album har ingenting att göra med den artist som jag föll handlöst för för några år sedan. Visst skulle det vara kul om han kunde börja producera intressant musik igen men den väg han nu valt känns inte som rätt metod för att göra det. Trist men sant.

7 juni 2009 14:21  
Anonymous Anonym said...

app app.. här pratar vi inte patric wolf, här pratar vi P.thomas o linstrm.

varför hade du bestämt dig för att det var dåligt innan? För att deras sound inte är det senaste (enligt dig) . Tramsigt o nöjesguidenvarning på det. jag blir så matt och uttråkad av sånt.

12 juni 2009 19:30  
Blogger oskar. said...

Anonym: Jag menade inte att att Prinsens och Lindstroms musik blivit "ute" eller "omodern" utan kände snarare att det var dags att gå vidare rent musikaliskt, vilket de även gjort. Jag anser att de, som jag även påpekat, alltid släppt kvalitativt material och att den norska discon aldrig riktigt vikt ned sig i något repetitionsträsk och det är väl kanske mycket tack vare just Lindstrom och Prins Thomas genren fortfarande känns intressant. Sen är det ju en fråga om man kan kalla det disco längre men Thomas och Lindstrom lär nog få dras med den benämningen.

Håller helt med dig om tramstermer som det senaste, hett och ohett och om du kände nöjesguidenvibbar så får jag be om ursäkt.

13 juni 2009 10:09  
Anonymous Anonym said...

sweet. då glömmer det hela o diggar vidare till god musik.

/johan (Anonym)

14 juni 2009 17:47  

Skicka en kommentar

<< Home