Tiny Vipers - Life On Earth

Jag minns när jag hörde Tiny Vipers för första gången. Jag hade plockat hem en låt någonstans ifrån och satt på ett tåg när Jesy Fortinos säregna stämma shufflades fram i biblioteket. Jag blev smått hänförd och var under flera lyssningar övertygad om att låten var en duett. När det senare klargjordes för mig att Tiny Vipers bara består av en enda människa så gjorde inte det hänförelsen mindre angenäm. För är det något Fortino har så är det en röst, en röst som böjer sig och som med krumbukter tagna ur valfri Klimt-tavla påvisar ett mörker och ett ljus som i viss bemärkelse inte kan klassas som något annat än unik.

Till skillnad från andra folk-sångare, om man nu väljer att klassificera Tiny Vipers som just folk, så är det ingen kattlik röst hon besitter utan det handlar snarare om ett djup som kan få dig att känna dig ensam på de mest folktäta av platser. På ett positivt sätt, så klart. Röstens suggestiva samspel med gitarren är också en viktig beståndsdel av låtbygget och emellanåt låter det som om två av varandra helt oberoende enheter finner varandra i säreget samklang. Det är som när man av en slump spelar två låtar samtidigt och upptäcker att de för en kort sekund passar relativt bra tillsammans. I Tiny Vipers fall så är det i och för sig bättre än relativt bra och låtar som först fastnar på grund av sången väljer nästa gång att stanna på grund av gitarren.

Jesy Fortino visar inte bara prov på hur man bemästrar sin röst, utan ger även en lektion i hur man hanterar tid. Hon har tålamod och kräver även att lyssnaren har det. En majoritet av låtarna klockar in på dryga fem minuter och titelspåret på det dubbla, men belöningen är väl värd sin väntan. Den magnifika Dreamer har jag försökt lyssna sönder i över en månad men har fortfarande inte lyckats. Tiny Vipers Life On Earth placerar sig någonstans mellan Feists The Reminder och Groupers Dragging a Dead Deer up A Hill och om Feist får representera lyckan i gänget och Grouper sorgen så passar väl beskrivningen melankoli perfekt in på Tiny Vipers. Vacker melankoli, helt enkelt. Man kan inte annat än smälta.

Lyssna här.