torsdag, juli 23, 2009

Tiny Vipers - Life On Earth

Jag minns när jag hörde Tiny Vipers för första gången. Jag hade plockat hem en låt någonstans ifrån och satt på ett tåg när Jesy Fortinos säregna stämma shufflades fram i biblioteket. Jag blev smått hänförd och var under flera lyssningar övertygad om att låten var en duett. När det senare klargjordes för mig att Tiny Vipers bara består av en enda människa så gjorde inte det hänförelsen mindre angenäm. För är det något Fortino har så är det en röst, en röst som böjer sig och som med krumbukter tagna ur valfri Klimt-tavla påvisar ett mörker och ett ljus som i viss bemärkelse inte kan klassas som något annat än unik.

Till skillnad från andra folk-sångare, om man nu väljer att klassificera Tiny Vipers som just folk, så är det ingen kattlik röst hon besitter utan det handlar snarare om ett djup som kan få dig att känna dig ensam på de mest folktäta av platser. På ett positivt sätt, så klart. Röstens suggestiva samspel med gitarren är också en viktig beståndsdel av låtbygget och emellanåt låter det som om två av varandra helt oberoende enheter finner varandra i säreget samklang. Det är som när man av en slump spelar två låtar samtidigt och upptäcker att de för en kort sekund passar relativt bra tillsammans. I Tiny Vipers fall så är det i och för sig bättre än relativt bra och låtar som först fastnar på grund av sången väljer nästa gång att stanna på grund av gitarren.

Jesy Fortino visar inte bara prov på hur man bemästrar sin röst, utan ger även en lektion i hur man hanterar tid. Hon har tålamod och kräver även att lyssnaren har det. En majoritet av låtarna klockar in på dryga fem minuter och titelspåret på det dubbla, men belöningen är väl värd sin väntan. Den magnifika Dreamer har jag försökt lyssna sönder i över en månad men har fortfarande inte lyckats. Tiny Vipers Life On Earth placerar sig någonstans mellan Feists The Reminder och Groupers Dragging a Dead Deer up A Hill och om Feist får representera lyckan i gänget och Grouper sorgen så passar väl beskrivningen melankoli perfekt in på Tiny Vipers. Vacker melankoli, helt enkelt. Man kan inte annat än smälta.

Lyssna här.

6 Comments:

Blogger Madeleine said...

jag är fullkomligt besatt av skivan. en av årets bästa.

26 juli 2009 00:53  
Anonymous ulrika said...

ska jag genast kolla upp! ville också bara tipsa om svenska projektet A Smile and A Ribbon, som ligger på Shelflife Records (The boy I wish I never met), 60-tals girl pop/twee, sååå fint!

31 juli 2009 16:30  
Anonymous ulrika said...

fast inget nytt den är från 2006, men ville ändå tipsa!

31 juli 2009 16:31  
Anonymous ulrika said...

förresten, jag startar en egen klubb, songs&fascination, på Snotty Bar på Skånegatan i Stockholm, ni bor väl alla i Uppsala, eller hur? jag kommer köra indie, new wave, pop och electronica, med en gäst och ett tema varje gång. premiären är fredag den 14 augusti, kan skicka mer info om ni är intresserade? tänkte det vore kul att spela ihop med nån av er

min mejl: ,ulrest@spray.se

och det är alltså jag Ulrika, som hade bloggen ristarinsinamarken.blogg.se (den finns fortfarande kvar men jag uppdaterar inte tyvärr)

31 juli 2009 16:35  
Anonymous ulrika said...

jag letar efter nån som skulle vilja vara med på en folkpop- och singersongwriterkväll, annars inplanerade teman: 1976-1986 (det blir en knasig men härlig mix av punk, postpunk, glamrock, new wave, gubbrock, synth och gitarrpop); obskyr elektronica och 80-tals new wave; Ride-kväll; pop och rock från Australien och New Zeeland. vill ha en tweepop-kväll också, och sen shoegaze/dreampop, Skotland-tema, och kanske även en skivbolagskväll med bara musik från 4AD och Creation Records....

31 juli 2009 17:08  
Anonymous Peter said...

Låtersom en intressant klubb

11 augusti 2009 15:34  

Skicka en kommentar

<< Home