Fontän - Winterhwila

Fontäns spretiga debutalbum Aktionskammarn är lite av en bortglömd klenod i min skivsamling, och säkerligen i många andras om man nu hade turen att uppmärksamma det 2006. Med största sannolikhet så var det många som missade albumet när det kom och de som hörde Alla kan se dig någonstans drog antagligen slutsatsen att det var El Perro Del Mar på svenska. Om låten ska klassas som något mer än så är svårt att säga men faktum är att den framstod som halssmycke bland en samling fina låtar. Den stora behållningen då var bredden och det största problemet då var bredden. Missförstå mig rätt men Fontän hade otroligt intressanta infallsvinklar men lyckades alltför ofta inte riktigt förvalta dem på bästa sätt. Annat är det nu.

Tre år har gått och på den tiden har lika mycket hänt med musikscenen som med duon. Vännerna i Studio har banat väg för en svensk utsvävning samtidigt som norrmän och britter inte velat vara sämre, de vågskvalpande och kosmiska toner som blivit synonymt med Göteborg de senaste åren har genomlevt sitt uppgång och fall och har nästan blivit en lika självklar del av svensk musik som Laleh, schlagerhårdrock och Tomas Ledin (vars låt Medelklassens okrönta kungar man bara inte får missa, finns på Spotify).

Fontän-medlemmerna Johan Melin och Jesper Jarold verkar under denna tid ha legat i hårdträning och har antagligen spenderat en majoritet av sin vakna tid i studion eller bläddrandes i skivbackarna gud glömde och man kan med lätthet konstatera att deras dvala resulterat i något alldelles strålande. Winterhwila badar i ett hypnotiserande sken och många gånger känns det som att stirra ner i en mörk ocean där ett ljus kan skönjas långt nere i djupet. Liksom havet så gungar albumet tryggt och oavbrutet mellan olika poler och där man i ena stunden stillsamt ror i en vindstilla bukt kastas man härnäst ut i ett våldsamt hav byggt av slow-motion-hårdrocksslingor och synthesizerlockrop som man trodde Jean Michel Jarre tagit patent på för länge sedan.

Att Fontän sneglat åt hårdrockshållet får ses som ett genidrag i sammanhanget och även om ljudbilden är långt ifrån just metal så finns ständigt genren någonstans i bakgrunden. Albumtiteln, vissa utav låttitlarna och många av byggstenarna, snyggt stöpta i en helt ny form, finns närvarande och många gånger svänger det på ett sådant sätt att headbanging får en helt ny innebörd. Den shake a leg-framkallande Land of the Dragon (skulle lika gärna kunna vara en låttitel från något av Blind Guardians album) placerar sig snabbt i beroende-listan och när ormtjusarflöjten smyger sig på så är det bara att konstatera att Fontän har fått en lite oförtjänt position som Studios lillebröder. I och med Winterhwila klättrar de åtminstone upp till styvtvillingsstatus.

Albumet finns på Spotify.