torsdag, augusti 27, 2009

The xx - xx

Varningsklockorna brukar ringa tämligen fort när någon i min närhet nämner orden brittisk och hajp i samma andetag. I de allra flesta fall har akterna det talats om fallit platt, eller åtminstone tunt, i mina öron då det i nio fall av tio handlat om just platt rock stöpt i en för länge sedan förstelnad mall. Det som skiljer det senaste tillskottet, The xx, från mängden har både att göra med hur bandet låter och hur deras alster lyfts fram.

Istället för att ta den sedvanliga vägen via skvallertidningar som NME så tog The xx i våras omvägen via amerikanska indiebloggar och deras sovrumsdemon kom att framstå som ett löfte om något större. Sedan dess har intresset för gruppen skjutit i höjden och debutalbumet xx, som inte alls är stöpt i någon typisk rockform, har hyllats både på hemma- och bortaplan.

Själva beskriver bandet sin musik som en blandning av en hisnande mängd influenser och många gånger låter det också relativt eklektiskt. Det vilar fortfarande en stark sovrumskänsla över produktionen och för det mesta kombineras ett subtilt sväng med gotigare undertoner, ungefär som ett disko på durken. Storheten ligger ofta i hur bandmedlemmerna Romy Madley Crofts och Oliver Sims röster arbetar runt varandra och allra bäst blir det när de vågar luta sig ut genom sovrumsföntret och viska lite högre än vanligt, låtar som Basic Space och Crystalised skulle med en välvillig publik till och med fungera på ett dansgolv.

Rösternas samarbete påminner ofta om hur Tricky och Martina Topley-Bird cirkulerade runt varandra på det glada nittiotalet (hur glatt Trickys nittiotal var är en annan fråga) och albumet befinner sig ständigt i ett skymningsmörker. I den sovrumsepiska Infinity sneglar tonåringarna mot A Mountain of One och plockar till och med fram Knopfler-gitarren, i ett försök att skapa en Wicked Game med Cody Chesnutt-prägel pendlar de snyggt mellan svävande gitarrslingor och ett dubstep-liknande trumarrangemang. The xx debutalbum är inte gjutet men är befriande nog heller inte stöpt i någon form, och om det är något brittiskt band som förtjänat lite tissel och tassel så är det dem.

Albumet finns på Spotify.

6 Comments:

Blogger Christopher said...

Ahh, här har man väntat länge på nästa inlägg och så får man den här ganska mjuka käftsmällen, som en kudde i ansiktet.

Två röster som verkligen lyfter tillsammans, härligt med en lite nedtonad ljudbild som låter sången ta plats.

Det var värt väntan, ni leverar, jag tar emot och tar in.

27 augusti 2009 19:27  
Anonymous myods said...

Det var inte värt väntan. Ni borde lagt ned när ni hade chansen i somras.

27 augusti 2009 20:42  
Blogger oskar. said...

Christopher: Det var det lilla.

myods: Av någon anledning misstänker jag att du är samma person som Anonym som kommenterat här nedan. Förstår dock fortfarande inte vad som gjort oss till dagens Marcus Birro i dina ögon.

27 augusti 2009 21:10  
Anonymous Alexander said...

Lägg ner ska ni verkligen inte göra. Då är vi många som blir ledsna.

Fin skiva, för övrigt.

27 augusti 2009 23:42  
Anonymous myods said...

När jag såg er på kalmars första gången insåg jag att ni står för allt jag avskyr. Vår fina Nation var mycket bättre innan det stora förfallet.

28 augusti 2009 15:44  
Blogger oskar. said...

myods: Att vi står för allt du avskyr låter högst intressant, det här får du utveckla. Vad vi har med Kalmars påstådda förfall att göra har jag ingen aning om men du kanske borde ta det med klubbfolket på nationen istället. Känns mer konstruktivt.

Personligen tycker jag de senaste årens nya satsningar på Kalmar fungerat riktigt bra och varit lyckade på sina sätt. Klubbar som Physique, Glasnost, Boom och Autobahn har alla bidragit till att göra livet i Uppsala mer drägligt även om Pang!, tillsammans med Velocity på ÖG, alltid kommer vara klubbarna som gjorde mitt Uppsala. Men det var ju ett tag sedan de lade ner och de andra klubbarna, främst Boom, har ju ett snarlikt koncept.

Längtar du ännu längre tillbaka så kanske du helt enkelt blivit för gammal för att hänga på nation. Det finns ett ställe som heter Katalin som ligger i närheten av centralstationen, det kanske kan vara något? Har varit där några gånger själv och det har själ och atmosfär. Allt det där som bittra människor suktar efter.

28 augusti 2009 17:15  

Skicka en kommentar

<< Home