Pantha Du Prince - Black Noise

Pantha Du Prince uppföljare till 2007 års This Bliss går under namnet Black Noise. Intressant titel. Med tanke på att ljudbilden varken är speciellt black eller speciellt noise. Det beror självklart helt på vilka preferenser man har men det är knappast så att Hendrick Weber gått och grävt ner sig i lager av oljud och stök sedan sist.

Den stora skillnaden ligger snarare i sättet han förhåller sig till takt, rytm och tempo. Ljudbilden är inte längre lika påfallande elektronisk utan känns snarare fyllig och levande. Jag hade i och för sig inte mycket att invända mot hur det lät på just This Bliss men efter några genomlyssningar av Black Noise så är det bara konstatera att det både låter och känns bättre. Vuxnare kanske? Vem vet. Det tar lite längre tid att hitta hem den här gången men väl där väntar en riklig belöning.

Den stora styrkan hos Black Noise är just att saker och ting får ta tid. De flesta låtarna klockar in på sex minuter och låtar som till en början känns som ren och skär ambient mynnar i slutändan ut i ett subtilt gung någonstans i närheten av The Field. Väldigt sällan rör sig låtarna mot ett regisserat klimax, istället handlar det om att man som lyssnare hittar hem i arrangemangen och allt som oftast finner man sig själv småspasmiskt ryckande till de relativt komplexa takterna som målas upp. Klockspelsorgien i inledande Lay in a Shimmer är ett gott exempel.

Black Noise är defintivt ett utav de bättre och mest intressanta album som släppts hittills i år. Att Panda Bear gästar på Stick to My Side gör inte direkt saken sämre.

Pantha Du Prince - Black Noise (Spotify)