Crystal castles - s/t

Möjligen handlar det enbart om att jag är svensk men mig veterligen så verkar det som om delar av nordamerika smittats rejält av The Knifes storhet. Det var inte nog med att Silent shout knep Pitchforks förstaplats över 2006 års bästa album, nu börjar det även dyka upp band som tydligt tagit intryck av syskonen Dreijer. Om Salem (som vi vurmade över för någon månad sedan) tog mörkret på Silent shout ett steg längre så återfinns Crystal castles lite närmre Deep cuts neonglittrande underland. Men med ena fot i graven.

Den Torontobaserade duon har under senaste tiden växt i takt med börsnedgångarna och Reinfeldts impopularitet och har med hjälp av ett fåtal högst limiterade vinylsjuor skapat en liten kult kring sig. De har snickrat ihop remixer till i princip alla som figurerat tillsammans med adjektivet hippt, turnerat intensivt, medverkat på en Kitsuné-samling och har den senaste månaden snittat in på tiotusen spelningar på myspace. Per dag. Det är märkligt att vissa påstår att arenarocken är död. Ni förstår alltså varför det inte är någon sensation att jag tänker på ordet hajp när jag tar mig an deras självbetitlade debutalbum.

Till skillnad från The Knife så verkar Crystal castles ha stora svårigheter med att komponera regelrätta låtar. Alltför ofta mynnar deras tilltalande elektroniska släggor ut i onödigt påfrestande experimentonani och de lyckas på så vis ta död på sådant som skulle kunnat bli riktigt lyckat. Ibland är mordvapnet skrik och skrän. Ibland är det på tok för många komponenter i en alldeles för liten låda. Det verkar som att de har svårt att lägga band på sig. Alice practice och Xxzcuzx me låter som om Dan Deacon och Karen O gått vilse i ett thrashigt inferno där Räddningspatrullen vrålandes går loss på två synthar var. Eller så gör jag det enkelt för mig och nämner Atari teenage riot på en gång.

Albumet blir, med sina sexton låtar, gärna lite för långt men det finns några örhängen väl värda att lyfta fram. Inledningen är hur stark som helst och jag antar att man måste lida av såväl gikt som fotröta om man står still till Untrust us och Crimewave. I övrigt finner vi några ytterst charmiga stycken Famicom-electronica och en New order-pastisch. Crystal castles är inget albumband, de framstår snarare mer och mer som 2008 års svar på The Klaxons. De ligger helt enkelt lite för rätt i tiden för sitt eget bästa. Vi får se hur det står till med medvetenheten i det här landet. Har de ens ett uns trendkänsla på Lugers huvudkontor står Crystal castles på Münchenbryggeriets scen den 24:e eller 25:e juni. Mig hittar ni någonstans långt bak, vickande på ena foten.

Crystal castles - Untrust us