Bunny Rabbits blickar bakåt: Gonzales - Solo Piano (2004)

Bunny Rabbits blickar bakåt är en serie vars syfte är att kasta ljus på skivor som för oss varit och förblir oumbärliga. Det kan röra sig om underskattade skivor som getts ut för bara några år sedan eller om tungviktare från en mer avlägsen musikalisk era.

Gonzales album Solo Piano från 2004 brukar ofta betraktas som en inkörsport till vad som under senare delen av 00-talet utvecklats till att bli en viktig beståndsdel av det populärmusikaliska landskapet, nämligen den instrumentala musik som byggs upp och kretsar kring tonerna av ett piano. Peter Broderick, Hauschka, Library Tapes, Goldmund, Swod och Last Days är ett fåtal av de namn som delar Gonzales uttryck och för många musikinbitna så har albumet Solo Piano inneburit ett kliv åt sidan vad gäller tycke och smak.

Situationen förhåller sig dock annorlunda för min del. 2004 var jag alldelles för upptagen med att skrapa på ytan av indie-världen för att överhuvudtaget uppmärksamma att Gonzales släppte ett album som några år senare skulle hänföra och förundra mig totalt. Jag hade under hösten, dels på grund av Johan och Niklas, börjat uppmärksamma att det fanns en värld långt ifrån de 60- och 70-tal som jag krampaktigt hållt fast vid under ett par år. Jag hade nyss uppfattat storheten i Postal Service och Magnetic Fields samtidigt som Khonnor fullständigt möblerade om i mitt musikaliska vardagsrum. Att börja lyssna på musik med elektroniska inslag var ett tillräckligt stort steg. Att börja lyssna på solopiano var med största sannolikhet högst otänkbart. Däremot hamnade jag där så småningom. Jag minns inte exakt hur.

Det är mycket möjligt att det kan ha varit Goldmund som ledde in mig på pianobanan och allt sedan dess så har mitt intresse för det vitsvarta instrumentet ökat i takt med min ålder. Ett visst album tycktes dyka upp här och där i sammanhanget men av olika anledningar tog jag aldrig tag i Gonzales mytomspunna Solo Piano. Kanske hade min tidigare fascination för det förflutna transformerats till ett slaviskt förhållande till vad som hände just nu och under en period i mitt liv tedde sig tillbakablickar smått onödiga och i det närmsta som ett slöseri med tid (musik kan göra sådant med en).

För några veckor sedan tog jag, efter ännu en rekommendation, dock tag i det hela och började så smått träda in i den, på samma gång karga som varma, värld som Gonzales kort och gott kallar Solo Piano. Jag vet inte om det har att göra med att jag läste Scarlett Thomas bok The End Of Mr Y samtidigt som jag som mest intensivt lyssnade på albumet men på något vis får det mig att tänka på verklighetens alla lager eller hur livet skulle te sig om man kunde måla allt vad det innebär på en tavla. Den ofta vemodiga klangen påminner även starkt om de nästintill obligatoriska drömsekvenserna som brukar finnas med i japanska RPG:s, där huvudkaraktären upptäcker något om sig själv - ett bortträngt minne eller en mörkare sida - och där man i en närmast stillastående värld får utforska något som senare får oproportionerliga konsekvenser. Det är möjligen lite fånigt att dra paralleller till just tv-spel men vissa gånger kan det som på ytan känns allra mest meningslöst bära på något av värde.

Kanske är det just rollen som tankeväckare pianomusiken kommit att spela i mitt liv. Den får mig att blicka inåt och utåt och någonstans på vägen tror jag åtminstone att jag tagit ett steg som människa. Pianomusiken fungerar som en form av själslig D72 dagar då livet känns ofantligt segflytande men får mig även att inse det vackra när livet forsar fram som vatten. Musik har för mig alltid varit något att luta sig tillbaka emot och album som Solo Piano fyller den funktionen på ett närmast oklanderligt vis. Sedan spelar det ingen roll om du vill gömma dig i dig själv på ett tåg mellan Uppsala och Tierp eller om du vill spara en bild av en speciellt solig vinterdag någonstans där du lätt kan hitta den igen när solen råkat försvinna.

Här kan man lyssna. Albumet finns även på Spotify.