Bunny Rabbits blickar bakåt: Bo Hansson - Sagan om ringen (1970)

Det måste ha varit runt år 2000. Perioden i mitt liv då jag och mina vänner som flitigast bläddrade i våra föräldrars skivbackar. Vi lyssnade och ratade, hittade skivor värda att lyssna på mer än ett varv och bildade oss någon form av uppfattning om musikhistorien. Dock ständigt genom en relativt snäv proggvinkel. Jag upptäckte Bob Dylan och Kebnekajse, Leonard Cohen och Samla mammas manna, Joni Mitchell och Bo Hansson. Min kompis pappa hade Sagan om ringen på vinyl. Det var förstås hur coolt som helst. Några månader senare lades min pappa in på ett behandlingshem för tablettmissbrukare. Det var inte hur coolt som helst.

Jag var under den här tiden ett ganska typiskt missbrukarbarn: duktig på att bygga fasader, ständigt omgiven av vänner och tämligen högljudd men egentligen alltid ensam och tyst. Jag berättade aldrig för någon om min pappa. Istället brukade jag stänga in mig. Ofta lyssnade jag på Bo Hansson, och kanske främst Sagan om ringen.

På något vis blev albumet ett stöd. Det fyllde sitt syfte som fantasivärld att fly in i och var nog det enda album som mitt sjuttonårsjag kunde lyssna på från början till slut utan att göra något annat över huvud taget. Jag tror att storheten låg i det lilla, de små nyanserna i de virvlande orgelslingorna och det försiktiga anslaget. En försiktighet som gjorde de mer dramatiska partierna än mer tilldragande. Det krävs fortfarande att jag är fokuserad när jag lyssnar på Sagan om ringen för att jag ska kunna få ut så mycket som möjligt av det. På ett plan har det nästan blivit som en terapeutisk sysselsättning, som att lägga pussel eller meditera.

När jag under några dagar deltog i en så kallad anhörigvecka på pappas behandlingshem så hade jag en handfull inspelade mini disc-skivor med mig, men jag tror att den enda jag lyssnade på var just Sagan om ringen. Jag fick tillfälle att prata om sådant jag inte vågat prata om tidigare med människor i liknande situationer som min och sakta men säkert växte människan, eller snarare pojken, bakom fasaden fram. Det var en underlig process. Och hela tiden fanns Bo Hanssons musik någonstans i bakgrunden. Den hade gått från att vara ett mörker att fly in i till ett ljus att se fram emot.

När jag igår fick reda på att Bo Hansson avlidit blev jag ledsen. 67 år är ingen ålder att tala om. Det enda jag kan göra är att tacka å det ödmjukaste för musiken han lämnar efter sig. För mig betydde den kanske en gång i tiden mer än man kan ana.

Bo Hansson - Sagan om ringen (Spotify)

Bunny Rabbits blickar bakåt: East River Pipe - Poor Fricky 1995

Historien om F.M. Cornog alias East River Pipe är minst sagt häpnadsväckande. Efter en lång tid av alkoholmissbruk och hemlöshet lär han ha träffat Barbara Powers då han sov på en tågstation. Powers kom senare att hjälpa honom ordna inspelningsutrustning och komma igång med det egna bolaget Hell Gate. Tillsammans pressade Cornog och Powers senare fram singeln Helmet On och i samband med att East River Pipe fick allt större uppmärksamhet kom legendariska skivbolaget Sarah Records att signa honom.

Att välja ut det starkaste albumet ur East River Pipe-katalogen är emellertid inte enkelt. Valet har dock föga överraskande främst stått mellan debuten Shining Hours in a Can från 1994 och Poor Fricky från 1995. Denna post kunde lika gärna ha handlat om Shining Hours, men nu råkade det vara just Poor Fricky som kom att påminna mig om vilken fantastisk låtskrivare Cornog är. På Poor Fricky duggar den ena geniala gitarrslingan (Marty) efter den andra (Bring On the Loser) och en rad tvättäkta pophits står sida vid sida med självutlämnande ballader som Powerful Man och synthluftiga Keep All Your Windows Tight Tonight. Lambchops Kurt Wagner, som uppenbarligen är en stor East River Pipe-beundrare har låtit göra sina förtjusande tolkningar av Superstar In France, Hey, Where's Your Girl och Crawl Away på ep:n Thriller. Poor Fricky är dessutom ett tidigt exempel på den musikform som kommit att bli en av de mest utbredda inom modern indiepop; enmansorkestern. Cornog spelade in skivan i sin lägenhet på en Tascam 388 Mini-Studio med hjälp av trummaskiner, gitarr och synth. Resultatet är bländande konsekvent och sammanhållet och det märks att låtskrivaren i fråga inte behövt kompromissa i något avseende. Skulle någon komma fram till den banala idén att låta snickra ihop en kanon över tidernas popalbum borde Poor Fricky tveklöst inta sin rättmätiga plats.

East River Pipe - Marty

Bunny Rabbits blickar bakåt: Michael Jackson - Bad (1987)

Min flickvän väckte mig i morse med nyheten om att Michael Jackson inte längre finns. I mitt sömndruckna tillstånd var det enda jag kunde kosta på mig ett rossligt jaha och någon yrvaken motsvarighet till ett axelryck. Min första reaktion var att det kändes helt logiskt och på något vis verkade det heller inte speciellt tragiskt. Det kändes helt enkelt som en naturlig utveckling av vad som pågått de senaste femton, tjugo åren: personen, artisten, fenomenet Michael Jackson hade brutits ned så till den milda grad att det för mig var ett under att det fortfarande fanns något kvar av honom.

Hans liv har så länge jag kan minnas varit en mediecirkus och det har i mångt och mycket varit personen Michael Jackson som fått stå i fokus, mannen som trots sin turnévägran varit en kringresande freak show och som via rubriker och löpsedlar ständigt funnits kvar i vårt medvetande. På ett vis känns det ironiskt att det var just nu det hände, om tre veckor skulle Michael återigen stå på scen och kanske kanske skulle han lyckas bevisa att det framför allt var som artist vi skulle minnas honom. För när allt kommer omkring så har det alltid funnits två aspekter av honom, artisten och personen. Det var när jag började fundera över artisten Michael Jackson som jag började se bortgången ur ett annat ljus, som något fruktansvärt tragiskt. Trots allt så har han betytt en hel del för musiken, främst populärmusiken, och jag betvivlar att någon artist någonsin kommer uppnå en liknande ikonstatus. MJ var den perfekta symbolen för åttio- och nittiotalets musikindustri och lite ironiskt så får han nu även stå som monument över dess uppgång och fall. Nuförtiden så är det personer som faller, inte imperier och att Michael Jacksons bortgång kom just i år känns nästan som ett ödets nyck.

Mycket kan sägas om artisten och personen Michael Jackson och även om han under de senaste femton åren inte betytt särskilt mycket för mig så ser jag det som en självklarhet att placera honom bland musikhistoriens största. Off The Wall och Thriller brukar i de allra flesta sammanhang räknas som hans största verk, men i mitt hjärta kommer det alltid att finnas en speciell plats för albumet Bad.

Som för så många andra i min ålder så blev Black Or White och Dangerous lite av en inkörsport till MJ:s diskografi och eftersom musik på det tidiga nittiotalet var något av en bristvara så spreds ryktet tämligen snabbt om vilka album som fanns i vilka hushåll. Min kompis Gustav ägde Dangerous och min kompis Perra ägde Bad och själv fick jag nöja mig med att banda albumen. Eftersom Perras mamma dessutom innehade ett stort öppet vardagsrum så var det där som vår MJ-dyrkan kom till sin fulla rätt, nämligen genom danstävlingar. Vi var fyra killar som dagligen, eller så ofta vi kunde, träffades för att dansa till Michael Jacksons musik och eftersom det var Bad som fanns till hands så var det Bad vi dansade till. Det hela gick till så att en av oss utsågs till domare medan de andra tre gjorde vad de kunde på dansgolvet, den som vann fick äran att välja låt och agera domare i nästa rond. Någon koreografi fanns inte att tala om utan det handlade hela tiden om att improvisera och till den mån det var möjligt att kopiera Michaels moves, mest respekterad var såklart moonwalken, som bara den äldsta utav oss klarade av, medan min personliga specialare var att greppa skrevet och ställa mig på tå (något jag fortfarande klarar med oanad excellens).

Dessa danstävlingar var något som skedde i outtalad samförstådd hemlighet (i städer som Säter så dansar inte pojkar i åttaårsåldern) och det var väl kanske där i Perras vardagsrum som man kunde släppa på allt vad spärrar och fotbollsträningar heter och bara ge sig in i något helt annat, om så bara i tre minuter åt gången. Jag kan fortfarande känna hur det kändes när man med perfekt tajming gick ner på knä till titelspåret och jag känner mig faktiskt fortfarande infernaliskt tuff när jag lyssnar på Smooth Criminal. Man skulle kunna säga att dessa tillställningar nådde sitt klimax en dag när min bästis Gustav stolt deklarerade att han fått reda på vad det engelska ordet bad betydde: det betydde säng, och utan att tänka speciellt långt så trodde vi på fullaste allvar att Michael Jackson sjöng att han var en säng.

Denna upptäckt var något fantastiskt och för oss innebar det att vi var ett steg närmre att förstå oss på gåtan Michael Jackson. Han var för oss och för alla andra ett mysterium redan då och han har sedan dess fortsatt att uppröra och väcka frågor och spekulationer. Det brukar sägas att verkligheten överträffar dikten och i detta fall så är det till hundra procent sant. Det var någon som liknade Michaels liv med en grekisk tragedi och jag har svårt att komma upp med någon bättre beskrivning. Michael Jacksons betydelse för mötet mellan svart musik och pop är svår att förneka och även fast det visade sig att bad inte betyder säng så hoppas jag ändå att MJ får vila i frid.

Albumet finns på Spotify.

Bunny Rabbits blickar bakåt: The Cure - Disintegration (1989)

Ett av mina starkaste musikminnen har att göra med videon till The Cures Lullaby. Jag måste ha varit elva eller tolv år gammal, mina föräldrar hade precis separerat och jag bodde tillsammans med min pappa i en lägenhet, som till skillnad från vår gamla villa, var utrustad med kabel-tv. För att göra min situation lite enklare, och antagligen för att dämpa ett gnagande dåligt samvete, så fick jag placera mina föräldrars gamla tv-apparat i mitt rum. Jag förvandlades tämligen hastigt till ett Mtv-barn av rang och det fanns inte en European Top 20 som jag inte hade koll på. Veckorna spenderades åt att spekulera i vilka låtar som placerat sig var, vilka som fått lämna och vilka som var nya. Jag åt mellanmål framför Mtv, jag somnade till Mtv. Enda gången jag lyckades att slita mig var under The Grind (var det egentligen någon som tittade på det?).

På den här tiden så bestod Mtv:s tablå till 75% av musikvideor (resterande 25% bestod av reklam och "nyheter"), detta innebar att musikredaktörerna tilläts större frihet och här och var så ploppade helt oväntade låtar upp mellan Real McCoys Another Night och TLC:s Waterfalls. Lullaby var en av dessa lite mindre självklara val och när den dök upp en vardagseftermiddag så kunde jag inte annat än sätta mina Frosties i halsen och titta med skräckblandad förtjusning. Jag var fortfarande tillräckligt ung för att tycka att videon var lite läskig och i samspel med musiken så var den ju i det närmaste påträngande obehaglig. Jag hade aldrig hört något liknande och min förvirring förvandlades redan i det läget till fascination, vi kan säga att jag älskat låten sedan dess.

Antagligen hade jag svårigheter att memorera bandets och låtens namn, för det dröjde år tills jag återigen stötte på Lullaby då den fanns med på en utav mina kompisars mammors Best of the 80's-boxar. Jag blev lycklig men fick lyssna i smyg (i städer som Säter så lyssnar inte fjortonåringar på The Cure) och när sedan internet stormade in i mitt liv så blev just Lullaby en utav de allra första låtar jag laddade ned via Napster. Låten nöttes i min Winamp-spelare och när sedan albumet Disintegration införskaffades så kunde jag inte annat än reagera på ungefär samma sätt som när jag såg videon till Lullaby, med skräckblandad förtjusning.

Albumet var en skrämmande best som skulle tämjas och jag minns att jag till en början hade oerhört svårt att greppa helheten. De segflytande evighetsintrona tilltalade inte med en gång och det tog mig faktiskt ett antal månader innan jag på allvar insåg storheten i Disintegrations musikaliska spindelväv. Sedan dess har albumet stötts och blötts och jag har under olika perioder funnit nya infallsvinklar och så här tjugo år efter release så ter det sig som att Disintegration är ett utav de mest ypperliga exemplen på hur musik ska presenteras i albumformat. Helhetsintrycket är makalöst - pretentiöst och gravallvarligt - och ljudbilden ter sig 2009 näst intill exotisk.

Under sina tjugo levnadsår så har Disintegration kanoniserats och lyfts till skyarna i parti och minut och albumet framstår tveklöst som The Cures magnum opus. Att albumet dessutom var en kolsvart sorti på ett färgsprakande årtionde gör inte saken sämre. Lyssna bara på introt till inledande Plainsong, sällan har en musikskapare tagit sin konstform på så stort allvar och samtidigt lyckas så bra. Benämningen episk känns som en underdrift i sammanhanget.

Disintegration finns på Spotify.

Kolla in videon till Lullaby här. (Notera även den underhållande likheten mellan Robert Smith och Horace Engdahl)

Bunny Rabbits blickar bakåt: Gonzales - Solo Piano (2004)

Bunny Rabbits blickar bakåt är en serie vars syfte är att kasta ljus på skivor som för oss varit och förblir oumbärliga. Det kan röra sig om underskattade skivor som getts ut för bara några år sedan eller om tungviktare från en mer avlägsen musikalisk era.

Gonzales album Solo Piano från 2004 brukar ofta betraktas som en inkörsport till vad som under senare delen av 00-talet utvecklats till att bli en viktig beståndsdel av det populärmusikaliska landskapet, nämligen den instrumentala musik som byggs upp och kretsar kring tonerna av ett piano. Peter Broderick, Hauschka, Library Tapes, Goldmund, Swod och Last Days är ett fåtal av de namn som delar Gonzales uttryck och för många musikinbitna så har albumet Solo Piano inneburit ett kliv åt sidan vad gäller tycke och smak.

Situationen förhåller sig dock annorlunda för min del. 2004 var jag alldelles för upptagen med att skrapa på ytan av indie-världen för att överhuvudtaget uppmärksamma att Gonzales släppte ett album som några år senare skulle hänföra och förundra mig totalt. Jag hade under hösten, dels på grund av Johan och Niklas, börjat uppmärksamma att det fanns en värld långt ifrån de 60- och 70-tal som jag krampaktigt hållt fast vid under ett par år. Jag hade nyss uppfattat storheten i Postal Service och Magnetic Fields samtidigt som Khonnor fullständigt möblerade om i mitt musikaliska vardagsrum. Att börja lyssna på musik med elektroniska inslag var ett tillräckligt stort steg. Att börja lyssna på solopiano var med största sannolikhet högst otänkbart. Däremot hamnade jag där så småningom. Jag minns inte exakt hur.

Det är mycket möjligt att det kan ha varit Goldmund som ledde in mig på pianobanan och allt sedan dess så har mitt intresse för det vitsvarta instrumentet ökat i takt med min ålder. Ett visst album tycktes dyka upp här och där i sammanhanget men av olika anledningar tog jag aldrig tag i Gonzales mytomspunna Solo Piano. Kanske hade min tidigare fascination för det förflutna transformerats till ett slaviskt förhållande till vad som hände just nu och under en period i mitt liv tedde sig tillbakablickar smått onödiga och i det närmsta som ett slöseri med tid (musik kan göra sådant med en).

För några veckor sedan tog jag, efter ännu en rekommendation, dock tag i det hela och började så smått träda in i den, på samma gång karga som varma, värld som Gonzales kort och gott kallar Solo Piano. Jag vet inte om det har att göra med att jag läste Scarlett Thomas bok The End Of Mr Y samtidigt som jag som mest intensivt lyssnade på albumet men på något vis får det mig att tänka på verklighetens alla lager eller hur livet skulle te sig om man kunde måla allt vad det innebär på en tavla. Den ofta vemodiga klangen påminner även starkt om de nästintill obligatoriska drömsekvenserna som brukar finnas med i japanska RPG:s, där huvudkaraktären upptäcker något om sig själv - ett bortträngt minne eller en mörkare sida - och där man i en närmast stillastående värld får utforska något som senare får oproportionerliga konsekvenser. Det är möjligen lite fånigt att dra paralleller till just tv-spel men vissa gånger kan det som på ytan känns allra mest meningslöst bära på något av värde.

Kanske är det just rollen som tankeväckare pianomusiken kommit att spela i mitt liv. Den får mig att blicka inåt och utåt och någonstans på vägen tror jag åtminstone att jag tagit ett steg som människa. Pianomusiken fungerar som en form av själslig D72 dagar då livet känns ofantligt segflytande men får mig även att inse det vackra när livet forsar fram som vatten. Musik har för mig alltid varit något att luta sig tillbaka emot och album som Solo Piano fyller den funktionen på ett närmast oklanderligt vis. Sedan spelar det ingen roll om du vill gömma dig i dig själv på ett tåg mellan Uppsala och Tierp eller om du vill spara en bild av en speciellt solig vinterdag någonstans där du lätt kan hitta den igen när solen råkat försvinna.

Här kan man lyssna. Albumet finns även på Spotify.

Bunny Rabbits blickar bakåt: Slint - Spiderland (1991)

Bunny Rabbits blickar bakåt är en serie vars syfte är att kasta ljus på skivor som för oss varit och förblir oumbärliga. Det kan röra sig om underskattade skivor som getts ut för bara några år sedan eller om tungviktare från en mer avlägsen musikalisk era.

Vissa skivor tenderar att återkomma på listor över nittiotalets viktigaste album om och om igen. Spiderland är just en sådan skiva och brukar i allmänhet kallas den moderna postrockens obestridda pionjäralster. Att påstå något annat om Lousville-akten Slint's andra och tyvärr också sista album vore fel - Spiderland intar en alldeles särskild plats i skivsamlingen och dess fans kommer förmodligen alltid att predika så fort tillfälle ges.

För egen del kom Spiderland egentligen in ganska sent, och jag var redan bekant med postrockskonceptet. Det är svårt att bestrida skivans inflytande på scenen, men oavsett hur många gånger den låtit sig imiterats är den fortfarande en unik musikupplevelse. Brian McMahan's halvviskande spokenword-sång - som emellanåt bryter ut i primalskrik , de säregna gitarrmattorna och de dynamiska låtstrukturerna gör alla sitt för att bjuda lyssnaren på en uppevelse utöver det vanliga. Dessutom innehåller den en av tidernas bästa låtar någonsin - Washer, som antagligen är anledning till att Mogwai över huvud taget beslöt sig för att bilda band och spela in skivor som Rock Action. I Washer förkroppsligas hela idén som tycks ligga bakom Spiderland, den dynamiska låtuppbyggnadsstrukturen, melodisk repetition och dess givna utbrott. Men Slint förlänger inte sin monstruösa fas längre än nödvändigt - Washer byggs upp i närmre sju minuter innan skramlet når lyssnaren, och det blir inte kvar längre än någon halv minut. Mer än så behövs inte, en halv minut är fullt tillräckligt för att ro hem den intensitet som byggts upp under hela låten. När MacMahan i slutskedet av avslutande låten Good Morning, Captain pendlar mellan att viska och gapa fram raderna: "I miss you, I've grown taller now, I want the police to be notified, I'll make it up to you I swear, I'll make it up to you I miss you", har antagligen ingen lämnats oberörd. Spiderland är en klassiker som förtjänar så mycket mer än att bara namedroppas på fester. Kanske borde det rent av utgå statliga subventioner för försäljning av den i skivaffärerna.

Slint - Washer

Bunny Rabbits blickar bakåt: Smog - Julius Caesar (1993)

Bunny Rabbits blickar bakåt är en serie vars syfte är att kasta ljus på skivor som för oss varit och förblir oumbärliga. Det kan röra sig om underskattade skivor som getts ut för bara några år sedan eller om tungviktare från en mer avlägsen musikalisk era.

Bill Callahan, mannen som står bakom melankolins egen högborg Smog har gett en tämligen strid ström skivor sedan början av nittiotalet och visade med sitt sista verk A River Ain't Too Much To Love för några år sedan att han fortfarande var en låtsnickrare att räkna med. Därefter bestämde han sig för att i fortsättningen släppa skivorna i eget namn, med förra årets Woke On A Whaleheart som ett relativt blygsamt startskott.

Smog kan vara en av de mer cyniska och melankoliska singer songwriters som opererat på jordens yta. Alltjämt finner man dock både humor och hopp i Callahans musik, stundom rubbar dock bitterheten balansen och lämnar mig med mer mörker än jag klarar av. På Julius Caesar från 1993 finner vi dock sinnesstämningarna i full harmoni med varandra och tillsammans med den lagom burkiga produktionen ser vi här Smog när denne är som allra bäst. Vi får se prov på desperat dramatik i Your Wedding, vi får självironisk lo-fi-pop i 37 Push Ups och I Am Star Wars! och vi får höra Callahans allra finaste ballad i Chosen One. Kort sagt: Julius Caesar visar upp en mångsidig, kreativ och brutalt ärlig låtskrivare och den är minst lika nödvändig som det mer omskrivna verket Red Apple Falls som dök upp fyra år senare.

Smog - I Am Star Wars!