torsdag, juni 18, 2009

Bunny Rabbits blickar bakåt: The Cure - Disintegration (1989)

Ett av mina starkaste musikminnen har att göra med videon till The Cures Lullaby. Jag måste ha varit elva eller tolv år gammal, mina föräldrar hade precis separerat och jag bodde tillsammans med min pappa i en lägenhet, som till skillnad från vår gamla villa, var utrustad med kabel-tv. För att göra min situation lite enklare, och antagligen för att dämpa ett gnagande dåligt samvete, så fick jag placera mina föräldrars gamla tv-apparat i mitt rum. Jag förvandlades tämligen hastigt till ett Mtv-barn av rang och det fanns inte en European Top 20 som jag inte hade koll på. Veckorna spenderades åt att spekulera i vilka låtar som placerat sig var, vilka som fått lämna och vilka som var nya. Jag åt mellanmål framför Mtv, jag somnade till Mtv. Enda gången jag lyckades att slita mig var under The Grind (var det egentligen någon som tittade på det?).

På den här tiden så bestod Mtv:s tablå till 75% av musikvideor (resterande 25% bestod av reklam och "nyheter"), detta innebar att musikredaktörerna tilläts större frihet och här och var så ploppade helt oväntade låtar upp mellan Real McCoys Another Night och TLC:s Waterfalls. Lullaby var en av dessa lite mindre självklara val och när den dök upp en vardagseftermiddag så kunde jag inte annat än sätta mina Frosties i halsen och titta med skräckblandad förtjusning. Jag var fortfarande tillräckligt ung för att tycka att videon var lite läskig och i samspel med musiken så var den ju i det närmaste påträngande obehaglig. Jag hade aldrig hört något liknande och min förvirring förvandlades redan i det läget till fascination, vi kan säga att jag älskat låten sedan dess.

Antagligen hade jag svårigheter att memorera bandets och låtens namn, för det dröjde år tills jag återigen stötte på Lullaby då den fanns med på en utav mina kompisars mammors Best of the 80's-boxar. Jag blev lycklig men fick lyssna i smyg (i städer som Säter så lyssnar inte fjortonåringar på The Cure) och när sedan internet stormade in i mitt liv så blev just Lullaby en utav de allra första låtar jag laddade ned via Napster. Låten nöttes i min Winamp-spelare och när sedan albumet Disintegration införskaffades så kunde jag inte annat än reagera på ungefär samma sätt som när jag såg videon till Lullaby, med skräckblandad förtjusning.

Albumet var en skrämmande best som skulle tämjas och jag minns att jag till en början hade oerhört svårt att greppa helheten. De segflytande evighetsintrona tilltalade inte med en gång och det tog mig faktiskt ett antal månader innan jag på allvar insåg storheten i Disintegrations musikaliska spindelväv. Sedan dess har albumet stötts och blötts och jag har under olika perioder funnit nya infallsvinklar och så här tjugo år efter release så ter det sig som att Disintegration är ett utav de mest ypperliga exemplen på hur musik ska presenteras i albumformat. Helhetsintrycket är makalöst - pretentiöst och gravallvarligt - och ljudbilden ter sig 2009 näst intill exotisk.

Under sina tjugo levnadsår så har Disintegration kanoniserats och lyfts till skyarna i parti och minut och albumet framstår tveklöst som The Cures magnum opus. Att albumet dessutom var en kolsvart sorti på ett färgsprakande årtionde gör inte saken sämre. Lyssna bara på introt till inledande Plainsong, sällan har en musikskapare tagit sin konstform på så stort allvar och samtidigt lyckas så bra. Benämningen episk känns som en underdrift i sammanhanget.

Disintegration finns på Spotify.

Kolla in videon till Lullaby här. (Notera även den underhållande likheten mellan Robert Smith och Horace Engdahl)

Etiketter:

2 Comments:

Blogger Mr. Hc said...

Vilken fin blogg. Disintegration... vet inte alls hur jag ska beskriva hur bra den plattan är.

Hur som helst!
Jag skulle uppskatta om ni ville lyssna på två låtar jag precis spelat in. Det är inget speciellt, inte direkt superproducerat. Vill bara höra vad folk tycker och tänker om min musik.

http://www.myspace.com/theedstrom

mvh, Edström

20 juni 2009 12:31  
Blogger Madeleine said...

underbar text! jag blev nästan lite rörd.

Ps. jag var också mtvbarn!

20 juni 2009 19:09  

Skicka en kommentar

<< Home