Bunny Rabbits blickar bakåt: Michael Jackson - Bad (1987)

Min flickvän väckte mig i morse med nyheten om att Michael Jackson inte längre finns. I mitt sömndruckna tillstånd var det enda jag kunde kosta på mig ett rossligt jaha och någon yrvaken motsvarighet till ett axelryck. Min första reaktion var att det kändes helt logiskt och på något vis verkade det heller inte speciellt tragiskt. Det kändes helt enkelt som en naturlig utveckling av vad som pågått de senaste femton, tjugo åren: personen, artisten, fenomenet Michael Jackson hade brutits ned så till den milda grad att det för mig var ett under att det fortfarande fanns något kvar av honom.

Hans liv har så länge jag kan minnas varit en mediecirkus och det har i mångt och mycket varit personen Michael Jackson som fått stå i fokus, mannen som trots sin turnévägran varit en kringresande freak show och som via rubriker och löpsedlar ständigt funnits kvar i vårt medvetande. På ett vis känns det ironiskt att det var just nu det hände, om tre veckor skulle Michael återigen stå på scen och kanske kanske skulle han lyckas bevisa att det framför allt var som artist vi skulle minnas honom. För när allt kommer omkring så har det alltid funnits två aspekter av honom, artisten och personen. Det var när jag började fundera över artisten Michael Jackson som jag började se bortgången ur ett annat ljus, som något fruktansvärt tragiskt. Trots allt så har han betytt en hel del för musiken, främst populärmusiken, och jag betvivlar att någon artist någonsin kommer uppnå en liknande ikonstatus. MJ var den perfekta symbolen för åttio- och nittiotalets musikindustri och lite ironiskt så får han nu även stå som monument över dess uppgång och fall. Nuförtiden så är det personer som faller, inte imperier och att Michael Jacksons bortgång kom just i år känns nästan som ett ödets nyck.

Mycket kan sägas om artisten och personen Michael Jackson och även om han under de senaste femton åren inte betytt särskilt mycket för mig så ser jag det som en självklarhet att placera honom bland musikhistoriens största. Off The Wall och Thriller brukar i de allra flesta sammanhang räknas som hans största verk, men i mitt hjärta kommer det alltid att finnas en speciell plats för albumet Bad.

Som för så många andra i min ålder så blev Black Or White och Dangerous lite av en inkörsport till MJ:s diskografi och eftersom musik på det tidiga nittiotalet var något av en bristvara så spreds ryktet tämligen snabbt om vilka album som fanns i vilka hushåll. Min kompis Gustav ägde Dangerous och min kompis Perra ägde Bad och själv fick jag nöja mig med att banda albumen. Eftersom Perras mamma dessutom innehade ett stort öppet vardagsrum så var det där som vår MJ-dyrkan kom till sin fulla rätt, nämligen genom danstävlingar. Vi var fyra killar som dagligen, eller så ofta vi kunde, träffades för att dansa till Michael Jacksons musik och eftersom det var Bad som fanns till hands så var det Bad vi dansade till. Det hela gick till så att en av oss utsågs till domare medan de andra tre gjorde vad de kunde på dansgolvet, den som vann fick äran att välja låt och agera domare i nästa rond. Någon koreografi fanns inte att tala om utan det handlade hela tiden om att improvisera och till den mån det var möjligt att kopiera Michaels moves, mest respekterad var såklart moonwalken, som bara den äldsta utav oss klarade av, medan min personliga specialare var att greppa skrevet och ställa mig på tå (något jag fortfarande klarar med oanad excellens).

Dessa danstävlingar var något som skedde i outtalad samförstådd hemlighet (i städer som Säter så dansar inte pojkar i åttaårsåldern) och det var väl kanske där i Perras vardagsrum som man kunde släppa på allt vad spärrar och fotbollsträningar heter och bara ge sig in i något helt annat, om så bara i tre minuter åt gången. Jag kan fortfarande känna hur det kändes när man med perfekt tajming gick ner på knä till titelspåret och jag känner mig faktiskt fortfarande infernaliskt tuff när jag lyssnar på Smooth Criminal. Man skulle kunna säga att dessa tillställningar nådde sitt klimax en dag när min bästis Gustav stolt deklarerade att han fått reda på vad det engelska ordet bad betydde: det betydde säng, och utan att tänka speciellt långt så trodde vi på fullaste allvar att Michael Jackson sjöng att han var en säng.

Denna upptäckt var något fantastiskt och för oss innebar det att vi var ett steg närmre att förstå oss på gåtan Michael Jackson. Han var för oss och för alla andra ett mysterium redan då och han har sedan dess fortsatt att uppröra och väcka frågor och spekulationer. Det brukar sägas att verkligheten överträffar dikten och i detta fall så är det till hundra procent sant. Det var någon som liknade Michaels liv med en grekisk tragedi och jag har svårt att komma upp med någon bättre beskrivning. Michael Jacksons betydelse för mötet mellan svart musik och pop är svår att förneka och även fast det visade sig att bad inte betyder säng så hoppas jag ändå att MJ får vila i frid.

Albumet finns på Spotify.