Bunny Rabbits blickar bakåt: Bo Hansson - Sagan om ringen (1970)

Det måste ha varit runt år 2000. Perioden i mitt liv då jag och mina vänner som flitigast bläddrade i våra föräldrars skivbackar. Vi lyssnade och ratade, hittade skivor värda att lyssna på mer än ett varv och bildade oss någon form av uppfattning om musikhistorien. Dock ständigt genom en relativt snäv proggvinkel. Jag upptäckte Bob Dylan och Kebnekajse, Leonard Cohen och Samla mammas manna, Joni Mitchell och Bo Hansson. Min kompis pappa hade Sagan om ringen på vinyl. Det var förstås hur coolt som helst. Några månader senare lades min pappa in på ett behandlingshem för tablettmissbrukare. Det var inte hur coolt som helst.

Jag var under den här tiden ett ganska typiskt missbrukarbarn: duktig på att bygga fasader, ständigt omgiven av vänner och tämligen högljudd men egentligen alltid ensam och tyst. Jag berättade aldrig för någon om min pappa. Istället brukade jag stänga in mig. Ofta lyssnade jag på Bo Hansson, och kanske främst Sagan om ringen.

På något vis blev albumet ett stöd. Det fyllde sitt syfte som fantasivärld att fly in i och var nog det enda album som mitt sjuttonårsjag kunde lyssna på från början till slut utan att göra något annat över huvud taget. Jag tror att storheten låg i det lilla, de små nyanserna i de virvlande orgelslingorna och det försiktiga anslaget. En försiktighet som gjorde de mer dramatiska partierna än mer tilldragande. Det krävs fortfarande att jag är fokuserad när jag lyssnar på Sagan om ringen för att jag ska kunna få ut så mycket som möjligt av det. På ett plan har det nästan blivit som en terapeutisk sysselsättning, som att lägga pussel eller meditera.

När jag under några dagar deltog i en så kallad anhörigvecka på pappas behandlingshem så hade jag en handfull inspelade mini disc-skivor med mig, men jag tror att den enda jag lyssnade på var just Sagan om ringen. Jag fick tillfälle att prata om sådant jag inte vågat prata om tidigare med människor i liknande situationer som min och sakta men säkert växte människan, eller snarare pojken, bakom fasaden fram. Det var en underlig process. Och hela tiden fanns Bo Hanssons musik någonstans i bakgrunden. Den hade gått från att vara ett mörker att fly in i till ett ljus att se fram emot.

När jag igår fick reda på att Bo Hansson avlidit blev jag ledsen. 67 år är ingen ålder att tala om. Det enda jag kan göra är att tacka å det ödmjukaste för musiken han lämnar efter sig. För mig betydde den kanske en gång i tiden mer än man kan ana.

Bo Hansson - Sagan om ringen (Spotify)