För mig handlar livet till stor del om att jaga känslor, att ideligen gräva efter sådant som får mig att känna något. Popmusik har varit en klart lysande stjärna och ledsagare i denna ständigt pågående jakt efter sådant som får livet att kännas mer levande. Jag har musiken att tacka för mycket.
Mitt musikintresse har överlevt det mesta, stått vid min sida när själen krupit ihop i något visset hörn någonstans och plockat upp mig när det enda jag egentligen trott på var tristessens oövervinnerlighet. I vinter har jag åter brottats med små skuggor och har värre än på länge tappat bort mig själv i ett ointresse, ett nonchalerande av det jag egentligen älskar allra mest. Av någon märklig anledning har jag inte förmått att känna starka känslor på samma sätt som tidigare och mitt musikintresse har således fått sig en törn. Jag har enträget fortsatt att lyssna på musik men den typen av direkthet som kan plocka upp mig har uteblivit. Tills för någon vecka sedan.
Det finns en dubbelhet i att nära ett musikintresse och det handlar till stor del om tid och tålamod. Hur mycket tid man är villig att spendera på ett specifikt verk och hur mycket tålamod man ska lägga ner innan det är dags att gå vidare. Många utav mina absoluta favoritalbum har fått växa fram, ta sin tid och på så vis blivit omistliga, men när det kommer till att ställa allt på ända så har det nästan alltid krävts en typ av direkthet. En direkthet som jag uppenbarligen saknat de senaste månaderna. Det är här
Caribous Odessa (och i förlängningen albumet
Swim) kommer in i bilden.
Tills för någon vecka sedan hade jag inte brytt mig om låten. Detta bör självfallet betraktas som ett övertygande bevis på min likgiltighet, framför allt med tanke på att allsköns människor med bevisat god smak hyllat den lite varstans. När jag väl tog tag i att lyssna så krävdes inte mer än två sekunder för att övertyga mig om att jag här hade att göra med en av årets låtar. Ibland krävs bara en snyggt snickrad basslinga, en medryckande trumtakt och ett säreget melodiskt ljud för att neråt ska bli uppåt.
De senaste dagarna har mitt musikintresse så sakteliga vaknat till liv igen och det är mycket jag försummat den senaste tiden. 2010 har hittills visat sig vara ett gyllene musikår och det är bara hoppas att det fortsätter vara så.
Vi på Bunny Rabbits har stått och trampat länge nog nu. Snart kommer en kort summering av de tre månader som gått i form av albumlista och playlist, och efter det så hoppas vi vara tillbaka på banan igen.
Caribou - Odessa (Spotify)
Här kan du ladda ned låten.
Internet är som bekant en ständig källa till förvirring och Last.fms diskussionstrådar slår ofta rekord i ryktesspridning, felaktig information och belåtna förståsigpåare som inte kollat sina källor ordentligt. Senast i raden av förvirringsmoment är bandet Kisses, som under sin relativt korta tid på Last.fm gått från att vara ett Jens Lekman-projekt till att bara vara från Sverige till att faktiskt inte ha något med Sverige att göra över huvud taget.
