Intervju: Misophone
Eftersom jag häromveckan blev så begeistrad över det brittiska bandet Misophones album Where has it gone, the beautiful music over our grandparents? It died with them, that's where it went så kunde jag inte hålla fingrarna i styr utan skickade några frågor till dem. För några dagar sedan fick jag svar.BR: Introducera er själva, vilka gömmer sig bakom namnet Misophone?
M: Det är bara vi två, M A Welsh och S Herbert, inga fler. Det vore roligt om vi kunde säga att vi består av en kringflackande ensemble multiinstrumentalister men det är bara vi två, ett tusental sånger och ett mörkt rum.
BR: Where has it gone… är erat tionde album men det första som får en regelrätt distribution genom en label. Hur kommer det sig att ni varit så blyga fram tills nu? Är denna motvilja någon form av statement eller är ni nöjda med att spela in musik för er egen skull?
M: I ungefär tre och ett halvt år spelade vi in låtar utan att någon fick höra dem, enbart för vårt eget nöjes skull. Det var inte så mycket mer än så, bara något vi gjorde. Till slut kom det till en punkt då vi hade ett hundratal låtar liggande, så vi tyckte att det var dags att låta någon annan höra dem. Internet var den naturliga vägen att gå samtidigt som vi började dela ut våra album gratis i vin- och spritbutiken Matt jobbar i. På det viset spred det sig och för tillfället vill vi bara att människor ska få höra vår musik. Det finns inga djupare anledningar egentligen, inget anti-musikindustrin, det bara blev så. Vi frågade oss själva varför vi gömde all musik och kom fram till att det var onödigt. Nu finns den så att alla kan lyssna, men vi kommer att fortsätta göra den tillgänglig vare sig någon lyssnar eller inte.
Vi menar absolut inte att vi är något undantag. Vi är säkra på att det finns tusen och åter tusen människor världen över som skriver fantastiska melodier i mörklagda rum som enbart deras katter får lyssna till. Det är det som är det fina med internet, letar man tillräckligt noga så kan man hitta ypperliga saker. Samtidigt är det så mycket lättare att sprida dem.
BR: När jag lyssnar på er musik uppmärksammar jag en blandning av olikheter som möts: nytt möter gammalt, högt möter lågt, tankfullhet möter lekfullhet och enkelt möter avancerat. Vad säger ni själva om detta? Har det något att göra med era olikheter som individer? Jag läste någonstans att Steven spelar över tjugo instrument medan Matt spelar banjo och bidrar med mer okonventionella ljud och effekter. Hur påverkar ni varandra rent musikmässigt och hur kommer en typisk Misophone-låt till?
M: Jag vet faktiskt inte hur vi är som personer. Båda har ungefär samma smak när det kommer till musik, fast bara i det avseendet att vi alltid lyssnar på något som låter helt annorlunda jämfört med vad vi lyssnade på innan. På ett plan så kommer de flesta låtar till på ungefär samma sätt. Matt skriver texten medan Steven skriver musiken och sedan spelar vi i in. Efter det lägger vi på banjo och lite trevliga ljud och sedan delar vi med oss av det.
BR: White waves, Nothing down there but trees, Turning hay in he fields, Seaweed on the rocks och The sea has spoken: hälften av era egna kompositioner på Where has it gone…syftar till naturen och havet. Är de stora influenser för er eller är det bara temat för albumet? Jag tycker även att albumtiteln pekar mot något glömt och förlorat, är ni romantiker? Har låten Tired of silly dreams något med detta att göra, någon form av uppgörelse?
M: Jag antar att vi är dragna till havet eftersom vi bor på en ö men det är nog snarare mer omedvetet än genomtänkt. Ingen av oss strävar efter modernitet men vi är båda fascinerade av musik, målningar och konst som ser ut/låter som om de blivit glömda eller förlorade, detsamma gäller instrument. Men samtidigt så väljer vi att kommunicera och distribuera oss via datorer och du hade aldrig hört talas om oss om det inte vore för internet och myspace. Man kan knappast frossa i modern vulgaritet på ett tydligare sätt än så. Det vore alltså rent hyckleri att påstå att vi hatar eller undviker det moderna. Det är lite som ett parti ur Räddaren i nöden när han uttrycker sitt hat för bilar: ”hästar är åtminstone mänskliga”.
När det kommer till romantik så har jag faktiskt ingen aning. Det är svårt att undvika sådana associationer eftersom vi skriver om naturen, den patetiska och vilseledda sammankopplingen känns logisk men…jag vet inte riktigt. Det är möjligt att vi är romantiker. Det spelar egentligen ingen roll, vi kan lämna det avgörandet till någon annan.
BR: Berätta lite om valet av covers: Daniel Johnstons You can’t break a broken heart och Omegas Petroleum lampa ligger väldigt långt ifrån varandra. Vad har ni för relation till Daniel Johnston och hur kommer det sig att ni tolkar en ungersk låt? Talar någon av er ungerska?
M: Daniel Johnston är en låtskrivare som fullt ut förstått det väsentliga i sambandet mellan text och melodi. Jag tycker att människor ofta förbiser hans förmåga eftersom han ständigt jämförs med mer episka låtskrivare som Brian Wilson. Det är egentligen vansinnigt. Hans låtar är pop-sånger, bara att de är mer ärliga än någon annans. När det kommer till Omega så är Petroleum lampa bara en sjutusans bra låt.
BR: Vilka andra influenser har ni? Vilka artister lyssnar ni på för tillfället och vilka har betytt mest för er?
M: Vi upptäcker alltid en massa ny musik, och författare. Det kan vara vad som helst. Vissa saker har du hört talas om, andra inte.
BR: Hur kommer det sig att ni inte spelar live? Planerar ni att göra det i framtiden?
M: Vi är helt enkelt inte intresserade av det. Varför ska man turnera och spela en samling sånger när man kan stanna hemma och skriva fler? När vi skrivit tusen låtar så kanske vi åker på turné och genomför tredagarsspelningar där vi hotar med att skjuta dem som går därifrån först.
BR: Vad har ni för planer för framtiden? Planerar ni att släppa några av era äldre album eller har ni redan spelat in en uppföljare till Where has it gone...?
M: Vi arbetar ständigt på nytt material så det finns en drös med låtar som letar efter ett hem och vi har redan planer klara för ett nytt album. Vi planerar även att ge ut något av det äldre materialet under året och vi har redan några bolag som uttryckt intresse för att ge ut det. Men vi väntar och ser. Vi är båda väldigt nöjda med vårt samarbete med Kning disk så förhoppningsvis släpps något mer av dem inom en snar framtid. Vi är även intresserade av att hamna på soundtracks och dylikt också, men vi får se. Sådant ändras från dag till dag.
BR: Och sist men inte minst: Vad betyder Misophone? Är det något ni kommit på själva eller betyder det något speciellt?
M: Misophone är ljudet av en vaggvisa som går sönder.
Misophone - The Sea has spoken
Misophone - White waves
Lyssna på fler låtar här.
posted by oskar. at 23:02
4 comments
