torsdag, januari 29, 2009

John Barrett's Bass Drum of Death - Stain Stick Skin 7"

Jag vet inte vad det är med mig men den senaste tiden har jag haft en fallenhet att falla för skraltigt producerad rock. Kanske har de senaste årens intag av knaster och ambient tvingat min hjärna till revolt genom att forcera min lekamen att börja guppa så fort jag hör en ensam elgitarr tillsammans med sparsmakade slagverksinslag. Min senaste förälskelse kallar sig John Barrett's Bass Drum of Death och precis som namnet konnoterar så handlar det om en enmansorkester med ett stort stycke trumma och ett stycke gitarr, emellanåt har han även hjälp av sidekicken Marac Obama som bidrar med maraccas och handklapp.

John Barrett är bördig från Oxford, Mississippi och som sig bör när det gäller trakten så finns i hans musik tydliga spår av blues. Produktionen traskar omkring i lo-fi-land och melodierna ligger så långt fram att det ibland nästan blir pinsamt. Titelspåret Stain Stick Skin låter som ett amerikanskt Arctic Monkeys medan b-spåret The Ballad of Bandit X snarare påminner om förra årets överraskning Harlem.

Lyssna här.
Köp här.

söndag, januari 25, 2009

Playlist v. 4

Johan:
Odawas – Harmless Lover's Discourse
Library Tapes - Above The Flood
Sufjan Stevens - You Are The Blood
Suburban Kids With Biblical Names - 1999
Beirut - My Night with the Prostitute From Marseille

Oskar:
Dent May - You Can't Force A Dance Party
Rafael Anton Irisarri - Hopes And Past Desires
Anna Järvinen - Äppelöga
Hauschka - Eisblume
Svarte Greiner - Where Am I

Niklas:
Mirah - Bones & Skin
Beirut - La Llorona
Telefon Tel Aviv - The Birds
Svarte Greiner - Tunnel of Love
Phosphorescent - Wolves

lördag, januari 24, 2009

Beirut - March of the Zapotec/ Real People Holland

När Zach Condon skickade mig av stolen med sitt mästerliga debutverk Gulag Orkestar var jag nästan övertygad om att det var det första och sista man såg av hans Beirut. Till min stora förtjusning dröjde det dock inte många månader innan mer material dök upp från Pitchforks egen guldkalv, och sedan tre år tillbaka har Condon genom vanliga releaser, e-exlusives och gästinhopp hos andra artister etablerat sig som en av de mest intressanta unga musikerna. Med ep:n March of the Zapotec har han åter igen hittat tillbaks till smärtans hjärtland och redovisar det starkaste materialet sedan debutens dagar.

Denna dubbel-ep utgörs av March of the Zapotec, som spelats in tillsammans med nio man starka orkestern Jiminez Band i Oaxaca, Mexico och Real People Holland, en ep bestående av elektroniska poplåtar, varav ett par har florerat på nätet i olika sammanhang tidigare. My Night With A Prostitute From Marseille har antagligen fått hutlöst med rotation hos de flesta av oss sen den fanns för nedladdning i somras. Tillsammans med välbekanta, tillika ljuvliga balladen Venice är det visserligen trevligt att dessa låtar nu ges ut på skiva, men i övrigt förefaller Real People Holland mest vara en outtakes-ep där strölåtar fått samlas. I vilket fall som helst utgör den en kul baksida till March of the Zapotec, som tveklöst är den stora behållningen här. Zach Condon är en mångsidig låtskrivare som får bitarna att falla på oavsett om han beger sig till pitoreska småbyar i Sydeuropa eller helt enkelt packeterar sina låtar i sovrumselektronik. Men det är med en stor blåsorkester i ryggen hans låtar tar sig själva eget liv och förmår flyttar berg. La Llorona förflyttar mig tre år tillbaka i tiden och samma känsla av fascination jag fick första gången jag hörde Beirut ockuperar åter igen min kropp. Ep:ns fortsättning med My Wife, The Akara, On A Bayonet och The Shrew lämnar mig djupt tagen och det är häpnadsväckande att Condons kompositioner står sig väldigt väl trots långa instrumentala passager. Det har åter igen blivit aktuellt att konstatera: Beirut är den bästa blandningen av Scott Walker, Neutral Milk Hotel och Emir Kusturica denna värld skådat. Förhoppningsvis får vi se mycket av honom även framöver.

Beirut - La Llorona

fredag, januari 23, 2009

Anna Järvinen - Äppelöga

Att häpna över Häpna har vi i princip vant oss vid vid det här laget och Anna Järvinens briljanta 2007-succé Jag fick feeling får väl betraktas lite som en hörnsten i bolagets historia. Den 25:e mars släpps uppföljaren Man var bland molnen och sedan några dagar tillbaka finns det första smakprovet Äppelöga för gratis nedladdning.

Denna gång har Järvinen anlitat Dungen-Gustav som producent och ljudbilden känns aningen fylligare än tidigare. Dock är det fortfarande den egensinniga och fascinerande rösten som står i centrum och de varma tonerna av munspel och congas känns nästan som hämtade från någon källarinspelning av Bob Dylan och The Band. Samtidigt har jag återigen svårt för att inte härleda till Håkan Hellström och om Om Jag fick feeling jämfördes med Känn ingen sorg för mig Göteborg så verkar Man var bland molnen istället vandra jämsides med Ett kolikbarns bekännelser. Det har konstaterats tidigare men mars verkar onekligen bli en särdeles månad. Skriv upp den 25:e i kalendern.

Anna Järvinen - Äppelöga

onsdag, januari 21, 2009

Savoir Adore - The adventures of Mr. Pumpernickel and the girl with animals in her throat

När vi ändå är inne och nosar på Moldy Peaches kan jag passa på att skriva om en skiva som fått väldigt mycket speltid hos mig de senaste veckorna. Egentligen har Savoir Adore inte så mycket gemensamt med nämnda duo. Inte mer än att sången delas mellan två medlemmar av respektive kön och att de inte verkar bry sig så mycket om popmusikens så kallade konventioner. Det Brooklynbördiga bandet har fått mycket uppmärksamhet på sistone efter att de släppt sin debut-EP på Cantora Records, där namnkunniga MGMT släppte EP:n Time To Pretend för en tid sedan. Uppmärksamheten är i högsta grad välförtjänt och jag kan inte minnas när jag senast hörde någonting som liknar den musik som bjuds på The adventures of Mr. Pumpernickel and the girl with animals in her throat. Den närmsta liknelsen är Mates of State, men den är ändå en bra bit ifrån sanningen. Skivan är en spretig samling låtar där folkiga ballader trängs med renodlade elektroniska stycken och mer rockiga saker. Det som förenar låtarna på skivan är deras genomgående höga kvalitet. Det enda snedsteget är väl Les Grenouilles som påminner om en tidig The Strokes-komposition, men annars är det en mycket bra samling låtar. Ibland kan jag tycka att de slutar lite tidigt och tvärt, men å andra sidan är det ett bra sätt att få lyssnaren att spela skivan ytterligare en gång när den är slut. Jag har nämligen fallit i den fällan ett antal gånger.

Savoir Adore - In The Wooded Forest, A Girl

tisdag, januari 20, 2009

The Church Animals - The Bathtub EP

Om kvaliteten på musik skulle bedömas efter hur gullig den är så har The Church Animals antagligen gjort 2009 års bästa EP. Som om det inte fanns ett enda bekymmer i hela världen så skapar New Mexico-duon sorglös musik för människor som inte äger ett enda gult plagg eller som hatar vinterslask med samma innerlighet som de älskar människor som spelar in musik i sina sovrum.

Stämningen på The Bathtub EP är vare sig sprudlande eller euforisk men präglas ändå av en barnsligt lättsam stämning som minner om hur det kändes att få äta pannkakor utan att behöva äta ärtsoppa innan eller hur det var att få gå och lägga sig utan att borsta tänderna. EP:n klockar in på dryga kvarten och de sex låtarna tar upp vitt skilda ämnen som världsrymden, frusen yoghurt och Stevie Nicks. Produktionen doftar lo-fi och ljudbilden beskrivs bäst som flicka som inte kan sjunga möter pojke som inte kan sjunga någonstans där trumma stavas rytmägg eller handklapp och där Moldy Peaches med största sannolikhet agerar husgudar.

The Church Animals - Up There in Outer Space
Lyssna mer här.

måndag, januari 19, 2009

Hauschka, Södra Teatern 17/1-09

När Volker Bertelmann under sitt alias Hauschka äntrar Södra Teaterns scen är det som att en känsla av välbehag sprids genom salongen. Han är för kvällen iklädd linnekostym och CBGB-t-shirt och han framstår vara artig och charmant samtidigt som han under sitt välkomsttal innan konserten försöker dölja sin nervositet genom att inta en avslappnad position på den lilla pianopallen. När han sätter sig till rätta framför pianot så vet jag inte riktigt vad jag ska förvänta mig men när tonerna av familjära Blue Bicycle trippar ut i lokalen så inser jag att det här är något jag längtat efter riktigt länge.

Hauschka gör saker med pianot som jag knappt trodde var möjliga och om ljudlandskapen på albumet Ferndorf kändes fylliga och mångfacetterade i hörlurar så är det ingenting i jämförelse med hur musiken upplevs livs levande. Tonerna samspelar på ett högst hänförande vis och emellanåt framkallar ljuden rysningar enbart för att ljudvågorna möts någonstans där de sällan lyckas mötas i vanliga fall. Mellan låtarna mixtrar Bertelmann med flygelns strängar och när han inte stoppar i något så plockar han ut något annat. När han mot slutet av konserten avpreparerar pianot skapas en yster stämning i lokalen samtidigt som ljudbilden helt ändrar struktur i takt med att pingisbollar, gaffatejp och pärlhalsband plockas fram ur flygelns innandöme. En kort sekund framstår Hauschka med sin medhavda plastkasse som en nyklassicismens Farbror Frej eller Brasse Brännström men han hittar snabbt tillbaka till fokus igen.

Musiken Hauschka framför är på många vis imponerande och han lyckas, utan att använda alltför yviga eller självklara gester, skapa en form av dramatik som är lätt att dras med i. Det många gånger imponerande pianospelet drar med lyssnaren i hejdlösa färder eller mot okända mål utan att det känns alltför avantgardistiskt eller konstlat - tekniken tillåts heller aldrig att få överhanden utan det är alltid vad som uppnås med det tekniska som står i fokus. Allt verkar i princip möjligt med Hauschkas piano. Det spelar ingen roll om det är ljudet av ett skenande tåg eller känslan av en fallande snöflinga som ska återskapas, det mesta faller på plats galant. Det kanske är sant det som byggarbetarna brukar säga: allt går att ordna med lite gaffa. I och med Hauschka har det fått en helt ny innebörd.

Lyssna på Hauschka här.

Foto av Christian Gustavsson på Rockfoto.

söndag, januari 18, 2009

Playlist v. 3

Niklas:
Fever Ray - Dry And Dusty
M. Ward - Rave On
Nodzzz - Losing My Accent
Robert Pollard - Red Cross Vegas Night
Guided By Voices - A Good Flying Bird

Johan:
Loney, Dear - Harsh Words
Asobi Seksu - Transparence
M. Ward - Jailbird
Ratatat – Mirando (Animal Collective Remix)
Banjo or Freakout - Someone Great

Oskar:
Jeremy Jay - Love Everlasting
Fever Ray - Keep The Streets Empty For Me
Beirut - La Llorona
The Whitest Boy Alive - Keep A Secret
M. Ward - Star of Leo

lördag, januari 17, 2009

Fever Ray - S/t

Första gången The Knife nådde mina öron var jag arton år gammal och sommarjobbade inom metallindustrin. Mina referensramar var på den tiden minst sagt annorlunda, med allt från vemodig mespop till radiovänlig grunge i skivsamlingen. Aldrig har en skiva vänt lika mycket upp och ner på allting som debuten The Knife gjorde. Åtta år senare betraktar jag den fortfarande som det mest kreativa och fullständiga musikdokument som hittills fötts på svensk mark. Mina förväntningar var alltså minst sagt höga efter att jag hört en nedpitchad Karin Dreijer Andersson sjunga "this will never end cause I want more" i murkigt orgelbaserade singeln If I Had A Heart. Med den tändes förhoppningen om att akustiska element åter igen skulle introduceras i ljudbilden och att en återgång till ett mer organiskt sound stod på agendan. Debuten under projektet Fever Ray är dock snarare en återgång till den formula som präglade perioden då Deep Cuts och Hanna Med H Soundtrack spelades in.

Innovation och förnyelse har nästan varit synonymt med The Knife genom hela dess diskografi och syskonen Dreijer har i stort sett alltid legat ett steg före, vilket lett till att en rad influerade artister följt i deras spår. Senaste albumet Silent Shout står väl som högsta exemplet på detta, då influenser också i högre grad än tidigare även nått över andra sidan av Atlanten. Fever Ray är första albumet från Dreijer som egentligen inte har något enhetligt koncept och som inte heller erbjuder särskilt mycket av innovation eller kreativitet. When I Grow Up, Seven och Triangle Walks kunde alla varit hämtade från Deep Cuts med sina raka elektroniska beats, sina asiatiskt flirtande vibes och sina lättillgängliga melodier. De är visserligen samtliga bra låtar och Dreijer visar som vanligt prov på att vara en av våra främsta popsnickrare. Det går heller inte låta bli att älska hennes diskbänksrealistiska approach med textrader som "we'd talk about love, we'd talk about dishwasher tablets". If I Had A Heart, Dry And Dusty, och I'm Not Done sticker ut på en skiva som nog tyvärr mest förblir en smärtsam påminnelse om att även Karin Dreijer Andersson är mänsklig. Hon har vant oss vid att vänta oss så oproportionerligt mycket mer.

Köp albumet digitalt via Klicktrack nu, eller invänta den fysiska upplagan 18 mars via Rabid.

Titta på Andreas Nilssons underbart shamanistiska herrgårdstragedi som utgör videon till If I Had A Heart här. Och missa framförallt inte den ljuvliga åttaminutersmixen från Fuck Buttons här.

torsdag, januari 15, 2009

Banjo or Freakout - Mr No

Italienaren Alessio Natalizia, numera bosatt i London, har under föregående år gjort sig ett namn genom sina egensinniga covers på låtar av bland andra Vampire Weekend och Burial. I måndags släppte han sin debutsingel där a-sidan Mr No är en egenkomponerad låt medan b-sidan är en tolkning av LCD Soundsystems fantastiska låt Someone Great. Titelspåret är en stökig och medryckande sak och tolkningen av James Murphys låt är också väldigt bra. Inte helt långsökta paralleller har dragits till Panda Bear samt Animal Collective och Banjo or Freakout kan mycket väl bli en artist att hålla ögonen på framöver eftersom han verkar besitta en enorm potential.

Lyssna på singeln här och besök hans blogg för att ladda ner ytterligare låtar. Passa även på att ladda hem den finfina Burial-covern här nedanför om den inte redan finns på hårddisken.

Banjo or Freakout - Archangel (Burial cover)

onsdag, januari 14, 2009

Animal Collective - Merriweather Post Pavillion

Med tanke på att jag håller Person Pitch som ett av de bästa albumen från detta årtionde så hade jag i förhand snarare föredragit ett nytt album från Panda Bear än från Animal Collective, så här med facit i hand så kan man säga att jag fick både och. Skillnaden mellan Noah Lennox soloutflykter och kollektivets sprakande klustertrippar har, förutom det tematiska, alltid legat i hur Panda Bear har föredragit att hålla fast vid en melodi medan Animal Collective ofta gjort det mesta för att spränga den inifrån eller linda in den i lager av effekter. På Merriweather Post Pavillion visar dock bandet upp en ny sida där Panda Bears sextiotalselement har körts genom en mer elektroniskt betonad biltvätt. Resultatet är bländande.

Det är mycket som känns igen från tidigare album och Animal Collective jobbar fortfarande mycket med kontraster, till exempel när den hypnotiserande melodin i In The Flowers på en halvsekund förvandlas till ett inferno av kaosartade pastellfärger eller när den småskeva Daily Routine ständigt briserar ut i ringsignalsliknande kaskader av synthackord. Däremot så är texterna sansade på ett sätt de aldrig varit innan och helheten känns ovanligt samlad - där bandet tidigare nästan fysiskt blåst omkull sina lyssnare med ljudmattor så bländas man nu av ett bildligt solsken.

Albumets största stund, My Girls, kretsar kring en "In The Morning"-aktig slinga blandat med Beach Boys husdjursljud och bevisligen även lite Chicago house (har ni inte hört mash-upen med Frankie Knuckles My Love så bör ni leta upp den, förslagsvis här). Bluish och Are You Also Frightened är som honung för björnöron och i och med avslutande Brothersport växer sig Merriweather Post Pavillion tillräckligt stark för att redan nu kunna kandidera till titeln årets album.

Att kollektivets nionde album skulle förefalla som deras starkaste hittills var det väl få som vågat hoppas, Merriweather Post Pavillion är utan tvekan en stor bedrift. Animal Collective bevisar återigen att de är ett av 2000-talets mest pålitliga och innovativa band och förhoppningsvis kan den nya formulan lyckas locka till sig nya lyssnare. För övrigt så var det länge sedan som ett skivomslag passade så bra ihop med hur albumet faktiskt känns och låter. Även det ska de ha en eloge för.

Lyssna här.

Ett livstecken från Jason Lytle


För oss som fortfarande känner ett tomrum efter indierockande Grandaddys bokslut kom för några dagar sedan den glada nyheten att arbetet med den före detta frontfiguren Jason Lytles soloalbum verkar gå framåt. Nyligen gästade han ett italienskt radioprogram för att framföra en akustisk version av låten Birds Encouraged Him som kommer att finnas med på nya albumet. Det har under ganska lång tid spekulerats i när skivan kan tänkas komma och nu gör rykten gällande att den ska släppas i maj. Vi får väl se hur det blir med den saken, men en trevlig låt är det i alla fall.

Jason Lytle - Birds Encouraged Him (acoustic live version)

måndag, januari 12, 2009

The Lord Dog Bird - S/t

Colin McCann kunde inte låta bli att spela in låtar trots att hans band Wilderness beslutat sig för att ta en paus från rampljuset. Han dammade av sin 4 track och disponerade vågat många kanaler åt sina kära elgitarrer - ett drag som inte visade sig vara särskilt tokigt, trots ett ganska ljummet mottagande bland kritikerna. Första skivan från The Lord Dog Bird visar sig dock för varje dag som går vara en av fjolårets mer förbisedda skivor.

I Wilderness finner vi McCann huvudsakligen bakom gitarren och när man lyssnar till hans soloprojekt blir det tydligt hur den blivit det intstrument med vilket han enkelt förmår förmedla sina inneboende melodier. Och i låtar som The Shedding Path och The Gift Of Song In The Lion's Den känns sången nästan sekundär då de raffinerade gitarrpåläggen som ackopmenjerar och avlöser varandra slår an en mycket varm och känslosam atmosfär. Även om sångmelodierna för det mesta är väldigt fina, kan McCann emellertid låta onödigt ansträngd och dramatisk, något som kanske kommer ur de möjliga inspirationskällorna Spencer Krug och Carey Mercer. Och i väntan på kommande Swan Lake-albumet är The Lord Dog Bird bitvis ypperlig underhållning.

The Lord Dog Bird - The Gift of Song in the Lion's Den

söndag, januari 11, 2009

Playlist v. 2

Niklas:
MV & EE With The Golden Road - The Hungry Stones
Animal Collective - Guys Eyes
Fennesz - Saffron Revolution
Labradford - S
Zola Jesus - The Way

Oskar:
Cold Cave - Our Tears Help The Flowers Grow
The Church Animals - Empire Strikes
Grizzly Bear - Two Weeks (Live at Letterman)
Animal Collective vs. Frankie Knuckles - Your Love My Girls
Ghost Hunter - Through The Haze Of The Green Glasses (gratis ep här)

Johan:
Savoir Adore - Mr. P, Professor Of Thought
Blackout Beach - Nineteen, One God, One Dull Star
The Bird and the Bee - Birthday
OMD - Pandora's Box
A.C. Newman - There Are Maybe Ten or Twelve

Emeralds - Solar Bridge

Som vanligt kantas inledningen på det nya året med att jag tar igen sådant som jag av olika anledningar inte lyssnat tillräckligt på, avfärdat på lösa grunder eller helt enkelt missat. Mark McGuire, John Elliott och Steve Hauschildt som tillsammans bildar Emeralds gav mig för någon månad sedan en påminnelse om att jag slarvat med drone-orienterad musik under förra året. Tvåspårsalbumet Solar Bridge håller mig nämligen i ett stadigt grepp med sina klaustrofobiframkallande ljudväggar.

Emeralds kommer från Ohios noisescen och arbetar med en analog, organisk ljudbild som med låtar närmare femton minuter framkallar dramatik och blommar ut i kaskader av förvrängda ljud. The Quaking Mess ger en känsla av att vara förlorad i Kurosawas Cobweb-skogar med sina hypnotiserande, nästan kvävande synthar. Förstaspåret Magic å andra sidan inleder något stillsamt för att sedan skifta över i en smutsig, trögflytande ljudmatta. Solar Bridge korrigerar min uppfattning om att noisedrone skulle vara tråkigt och oengagerande. Albumet är släppt på Hanson Records.

torsdag, januari 08, 2009

Cold Cave - The Trees Grew Emotions And Died 12"

Nu när vi som bäst lunkar på mot ljusare tider så måste jag bara passa på att påminna er om mörkret än en gång. 2008 blev med akter som SALEM och Grouper ännu ett år i dunkla färger och Fever Rays If I Had a Heart fungerade lite som kröning av året när solen gömde sig som bäst någonstans i Australien. Ett namn jag helt missade i fjol var Cold Cave och liksom nämnda artister gömmer sig här ett mörker med avvikande hög densitet.

Bakom namnet döljer sig Wesley Eisold som för gamla slentrianpunkare kanske inte är alltför okänd. Tidigare har han producerat relativt slätstruken punk och hardcore i band som Give Up The Ghost och Some Girls men med Cold Cave så är han ute på upptäcktsfärd i ett krunkigt åttiotalslandskap där ledstjärnor som Ian Curtis och Suicide visar vägen. Resultatet är fascinerande och Eisolds mörka stämma samspelar på ett utmärkt sätt med de svarta elektroniska synthtonerna. Förutom titelspåret så fungerar Our Tears Help The Flowers To Grow ypperligt. Med sådana titlar så är det inte annat än att man kan känna sig en smula emo med gott samvete. Förhoppningsvis dyker det senare i år upp ett album.

Cold Cave - Our Tears Help The Flowers To Grow

onsdag, januari 07, 2009

The Pains of Being Pure at Heart - s/t

Det är svårt att ha invändningar mot New Yorks musikscen för tillfället. Album från storheter som High Places, Gang Gang Dance och Vampire Weekend växte sig omistliga förra året och 2009 kunde ju knappast börjat bättre än med ännu ett övertygande album från Animal Collective. Inte nog med att stadens musikscen haft en förmåga att ligga i utvecklingens framkant, på senare tid har de även visat sig omåttligt skickliga på att vaska guldkorn bland musikhistoriens reliker och klenoder. Crystal Stilts var redan ifjol och nosade på ljudet av Manchesters åttiotalsscen och när nu The Pains of Being Pure at Heart äntligen debuterar med sin melankolimelodiska rock så känns det nästan som när Bob Dylan släppte Bringin It All Back Home en gång i tiden. Om rocken nu fått för sig att leva igen så är det definitivt i USA, kanske främst i N.Y, den verkar höra hemma.

Man skulle kunna säga att historien upprepar sig och om det för ungefär åtta år sedan tisslades och tasslades om ett visst The Strokes så känns det som att The Pains of Being Pure at Heart kan bli årets stora genombrott och med stor sannolikhet omslagsgrupp för en återigen återuppstånden musikgenre. Snacket om gruppen har förvisso gått varmt i princip överallt det senaste halvåret och singeln Everything With You talade klarspråk när den dök upp för några månader sedan. Frågan kvarstod dock om de kunde leverera ett lika gjutet album och med facit i hand så är det bara att proklamera att resultatet är minst sagt strålande.

Den självbetitlade debuten kan mycket väl vara bland det charmigaste och mest klockrena vi får höra i år och om du inte själv förstått hur mycket du längtat efter den perfekta blandningen mellan The Jesus and Mary Chain, The Radio Dept. och Camera Obscura så är det bara att krypa till korset omedelbums. Att de sedan framkallar The Smiths-vibbar (precis lagom till att vi börjat bli sugna på The Smiths-vibbar igen, även fast vi inte visste det sjäva) i Teenager in Love gör ju inte saken sämre. Jag hoppas att jag inte är ensam om att vilja rota fram mina gamla Converse och dansa in våren sjungandes: You don't need a friend when you're a teenager in love with Christ and heroin. Vi ses där.

The Pains of Being Pure at Heart - Come Saturday

Mer finns att hämta här.

söndag, januari 04, 2009

Playlist v. 1

Johan:
Animal Collective - Bluish
The Middle East - Blood
Sleeping States - A Trip To NYC
The Rural Alberta Advantage - Frank AB
Here We Go Magic - Tunnelvision

Oskar:
Animal Collective - In the Flowers
Antony & the Johnsons - Kiss My Name
The Pains of Being Pure at Heart - A Teenager in Love
The Middle East - Blood
Kyte - Bridges in the Sky

Niklas:
Animal Collective - In the Flowers
Here We Go Magic - Fangela
Nite Jewel - What Did He Say
Zola Jesus - Odessa
The Big Pink - Too Young To Love

fredag, januari 02, 2009

Here We Go Magic - S/t

Om Luke Temples nya projekt Here We Go Magic hade kommit för fyra, fem år sen hade det högst sannoligen fått någon av de fåniga benämningarna laptoptronica eller indietronica. Sen dess har scenen fullständigt svämmat över av sovrums- inspelningar av det här slaget, varför smalare preciseringar blivit nödvändiga. Here We Go Magic har antagligen lyssnat på lika delar sextio- och sjuttiotalspop, vilket de flerlagrade Wilsonsiska Panda Bear-vokalerna skvallrar om, som vänlig melodisk pop signerad The Shins, Ben Cooper och Sufjan Stevens.

Here We Go Magic är med andra ord den slags lagom spretiga och alternativa pop vars förstasingel ofta ackompenjerar någon amerikansk independentfilm och på så vis också vinner erkännande hos en något bredare publik. Och även om både Fangela och Tunnelvision är den sortens låtar bär de för det mesta på en egen karaktär. Den försnämnda börjar med några enkla akustiska gitarrackord som sedan tillsammans med old school-loopar ramar in en fantastisk melodi. I Just Want To See You Underwater förenar repetetiv sång med vintagedisco som för tankarna till Ariel Pink medan Ahab med sitt lite skitnödiga jamriff snarare drar mot traditionell rock. Mitt i alltsammans kastar Temple in ett gäng synthdrones som visserligen är bra men egentligen inte motiveras av det övriga materialet. Debutskivan från Here We Go Magic är en högst angenäm, om än något ojämn start på det nya året. Den släpps i februari på Western Vinyl.

Here We Go Magic - Fangela (i utdrag)
Here We Go Magic - Tunnelvision