måndag, december 29, 2008

Blank Dogs - The Fields

Det är med skräckblandad förtjusning jag kastar mig in i Blank Dogs musikala universum igen. Med ena foten i Joy Division och andra i den förhärskande gothiska alternativindien är Blank Dogs medryckande, manodepressiv och lite obehaglig på en och samma gång.

Ep:n The Fields som följer upp albumet On Two Sides vittnar om en något mer direkt, om än lika skevt skruvad DIY som senast det begav sig. Ena stunden är Mr. Blank Dog mörkt bitskt och lite industriell för att minuten senare leverera halvt oemotståndliga popmelodier. The Fields låter lite som om Woods rekryterat Glass Candy för att spela in en födelsedags-ep åt Steve Albini. Before the Hours och Passing the Light sticker ut bland låtarna som i övrigt håller hög klass. The Fields är ytterligare en påminnelse om hur underskattad Blank Dogs musik faktiskt är.

Lyssna på Blank Dogs-låtar här.

torsdag, december 25, 2008

Andrew Bird - Noble Beast

Chicagosonen Andrew Bird har spelat in musik i över tio år, men fick först med senaste skivan Armchair Apocrypha någon form av genombrott då han lyckades med konststycket att snickra ihop fiolpop som lämpade sig för såväl kommersiell radio som inbitna indiekids. Nästan exakt två år senare släpps nu en uppföljare och Bird har således höga förväntningar från många olika håll att försöka infria. Tyvärr tycker jag inte att han lyckas fullt och dessvärre kommer det nog inte att vara Noble Beast som Bird blir ihågkommen för när det är dags att sammanfatta hans musikaliska karriär. Noble Beast är föga förvånande en bra skiva, men dock utan att vara briljant. Vid ett par tillfällen nås de höga toppar som han konstant vistades på under senaste skivan, men överlag är nivån tyvärr en aning lägre än vad vi vant vid.

Andrew Bird - Oh No

onsdag, december 24, 2008

Årslistan 2008, plats 1: Chad VanGaalen - Soft Airplane

Chad VanGaalens gubb-indie tog oss lite på sängen i år, med albumet Soft Airplane bevisade kanadicken återigen vikten av starka melodier och med sin smått humoristiskt naiva och befriande fascination för döden blev hans texter lite av en vän att luta sig tillbaka mot. Med elgitarr, amatörmässigt snygga trumarrangemang och glimten i ögat framstod VanGaalen som en kombination av Neil Young, Casiotone For The Painfully Alone och Napoleon Dynamite. Självklart kunde vi inte annat än kapitulera.

Texterna pendlade mellan att handla om de mest basala vardagsbetraktelserna till att innefatta de eviga frågor de flesta av oss brottas med på regelbunden basis och i Molten Light så bjöds vi även på årets kanske mest makabra och häpnadsväckande allsångsrader. Med sin krokigt övertygande falsettstämma ställde han lyssnaren inför den mer eller mindre självklara raden efter den andra men med tyngden som han levererade sina funderingar om livet efter detta så kändes han mer som en skruvad konststudentsmotsvarighet till Antony Hegarty eller Win Butler än en salongsberusad kvasifilosof på valfri efterfest. Vi har alla ställts inför faktumet, men sällan har det känts mer ärligt och uppriktigt än när VanGaalen i Rabid Bits of Time konstaterar att No one knows where we go, when we're dead or when we're dreaming. Med största sannolikhet så kommer vi som inte kunde bevittna hans framträdande på Debaser Slussen den 3:e december att ångra oss tills vi vet det.

Chad VanGaalen - Willow Tree
Chad VanGaalen - City of Electric Lights

För övrigt så vill vi här på Bunny Rabbits passa på att önska er alla en fröjdefull jul och hoppas samtidigt att tomtens säck är fylld av platta fyrkantiga paket. Ta det lugnt så ses vi i mellandagarna.

Fridens liljor så länge.

Etiketter:

tisdag, december 23, 2008

Årslistan 2008, plats 3-2

2. No Age - Nouns

Den amerikanska undergroundpunk som troligtvis dominerade majoriteten av alla college dorms i början av nittiotalet letade sig åter ut ur sina gömmor under 08. Duon i No Age plockade upp konceptet tidigt och var det allra bästa som kom ur skrammel-smedjan The Smell i Los Angeles. Nouns direkta popsinglar träffade oss precis lika hårt som dess mer subtila sidan som utgjorde ett perfekt komplement på denna oundgängliga skiva.



3. Paavoharju - Laulu Laakson Kukista

Paavoharjus fragmentariska spökskepp Laulu Laakson Kukista innehöll byggstenar från de mest skiftande av skolor: finsk Kylie-pop övergick i ödesmättad ambient för att sedan spira ut i den mest magnifika psykfolk det här tusentalet skådat hittills. Ett verk lika hypnotiskt fascinerande som musikaliskt övertygande och ett verk att återkomma till gång på gång.

Etiketter:

måndag, december 22, 2008

Årslistan 2008, plats 6-4

4. Beach House - Devotion

Med mycket små medel överträffade Victoria Legrand och Alex Scally sin självbetitlade debut med denna fantastiska uppföljare. Retrodoftande trummaskiner, välkomponerade arrangemang och Legrands otroligt väna stämma var allt Beach House behövde för att leverera en av årets starkaste och förmodligen också mest melankoliska skiva.

Beach House - Gila


5. Grouper - Dragging A Dead Deer Up A Hill

Portlands Liz Harris hade släppt ifrån sig ett flertal välljudande alster förut, men det var framförallt med årets Dragging a dead deer... hon slog igenom på allvar. Hennes spöklika och ödesmättade Vashti Bunyan-utflykter var alldeles oemotståndliga på detta album vars sound visar sig vara både konsekvent och komplett.




6. Deerhunter - Microcastle

Deerhunter lyckades med gott resultat att blanda ambientelement med introvert melodiös rock redan på fjolårets Cryptograms. I år förädlades formulan och på Microcastle kändes de olika beståndsdelarna mer integrerade och bandets visioner kändes lättare att greppa. Bradfod Cox gav den amerikanska ångesten ett ansikte och det framstår mer och mer som att nämnde man är en av tvåtusentalets starkaste musikprofiler.


Etiketter:

söndag, december 21, 2008

Årslistan 2008, plats 9-7

7. M83 - Saturdays = Youth

Att fransosen Anthony Gonzalez skulle leverera en ytterst kvalitativ skiva var kanske ingen större överraskning. Mer oväntat var däremot att han skulle göra det genom att glänta på dörren till den mer renodlade popens förlovade land. Efter uppvisningen med Saturdays = Youth kan Gonzalez luta sig tillbaka utan att ha någonting kvar att bevisa som låtskrivare.


8. Okay - Huggable Dust
Trots två album och ett förflutet i flertalet halvkända konstellationer dök Marty Anderson upp som en blixt från klar himmel med sin drömska popmusik. Hans säregna röst och ärliga tilltal var en frisk fläkt under det gångna musikåret. Huggable Dust var en kavalkad av välsnickrade poplåtar och parallellerna till Daniel Johnston kändes i alla fall korrekta när det gäller artistisk integritet och egensinnighet.

9. Gang Gang Dance - Saint Dymphna

Saint Dymphna var en av årets överraskningar och de experimentella låtarna som utgjorde den väl utsmyckade skivan var svårare att förutsäga än mycket annat vi lyssnade på under året. Stökiga noisemattor mötte Kate Bush-sång och My Bloody Valentine-slingor, ett sådant välsmakande hopkok gick bara inte motstå.

Etiketter:

lördag, december 20, 2008

Årslistan 2008, plats 12-10

10 . Peter Broderick - Float

Om vi ägnat oss åt att utnämna årets man här på Bunny Rabbits så hade titeln antagligen gått till Peter Broderick. Det kändes lite som om han var överallt i år, förutom att släppa två album solokvist så återfanns hans namn i skivkonvolut från såväl Library Tapes, She & Him och Horse Feathers. I Brodericks fall så verkar kvalitet vara samma sak som kvantitet och allra bäst blev det på instrumentala albumet Float där han på ett övertygande sätt körde över allt motstånd i klassen. Med tanke på att tungviktare som Goldmund, Hauschka och Max Richter släppte nytt i år så vill det inte säga lite.

Peter Broderick - A Glacier

11. Department of Eagles - In Ear Park

Den amerikanska indien fick sig i år en välbehövlig vitamininjektion i form av Department of Eagles, som med sin lekfullt skeva pop tacklade livets stora bekymmer med vad som kändes som en klackspark. No One Does It Like You var lite av sensommarens låt och jag kan bara säga detsamma till Department of Eagles.


Department of Eagles - No One Does It Like You


12. Mount Eerie f/ Julie Doiron & Fred Squire - Wisdom

Phil Elverum
och hans olika projekt väcker alltid nyfikenhet hos oss här på Bunny Rabbits. Det var dock ett tag sen han släppte något riktigt matnyttigt i det längre formatet. Växelvisa vokaler med Julie Doiron och sköra folkballader på Lost Wisdom var precis vad vi behövde.

Mount Eerie - Flaming Home

Etiketter:

fredag, december 19, 2008

Årslistan 2008, plats 15-13

13. The Mountain Goats - Heretic Pride

På de senaste skivorna har det varit svårt att greppa det faktum att John Darnielles musik för inte så länge sedan brukade beskrivas som militant lo-fi. Även om Heretic Pride var ännu ett balladbetonat album så kunde man emellanåt skymta den aggressivitet som brukade känneteckna hans musik. Ett välkommet inslag som gjorde skivan så komplett att det börjar kännas som om Darnielle nästan inte kan göra fel.

The Mountain Goats - Sax Rohmer #1

14. The Music Tapes - For Clouds and Tornadoes

När Elephant 6-räven Julian Koster följde upp sin debut under sitt alias The Music Tapes var det svårt att inte spetsa öronen. En organisk grammofonknastrande ljudpalett utgjorde grunden för en rad självutlämnande och vackra låtar. Att sedan Koster är lite av en Yngwie Malmsteen på att spela sin sjungande såg gjorde inte saken mindre instressant.

Music Tapes - Tornado Longing for Freedom


15. Quiet Village - Silent Movie

Mer än något annat så var Silent Movie en resa. Quiet Village gjorde något som resebolagen sällan lyckas med genom att hålla löftet om solsken och havsutsikt. Det svenska kaffet fanns på bekvämt avstånd och någon solskyddsfaktor var det inte ens tal om. Bestående av byggstenar lika bespottade som konceptet charter presenterades vackrast tänkbara musik och låtar som Victoria's Secret och Pillow Talk kommer säkerligen få oss att njuta blundandes i framtiden när vi minns ett 2008 där allt blev tillåtet.

Etiketter:

torsdag, december 18, 2008

Årslistan 2008, plats 20-16

16. Mates of State - Re-Arrange Us

De äkta makarnas beslut att kasta ut orgeln till förmån för ett vanligt piano gjorde att vissa drog öronen åt sig. Och visst är skivan inte lika spretig och oförutsägbar som dess föregångare, men så länge duon fortsätter att skämma bort oss med så makalöst bra låtmaterial finns väl ingen egentlig anledning att klaga.





17. Damien Jurado - Caught In The Trees

Manliga singer/songwriters finns det gott om, men få lyckas tilltala på samma sätt som Damien Jurado. Den karaktäristiskt sorgsna stämman var lika vacker som vanligt och trots en något rockigare framtoning än tidigare kan hans nionde album mycket väl vara det starkaste hittills.





18. Fuck Buttons - Street Horrrsing

Att den instrumentala rocken motat in sig själv i en återvändsgränd har vi fått erfara alltför ofta de senaste åren. Plötsligt fick genren en vitamininjektion då två tama britter bestämde sig för att sudda ut gränserna mellan noise och postrock och kasta in Street Horrrsing i leken. Vid första anblicken fyllde den inte förväntningarna som singeln Bright Tomorrow framkallade, men under årets gång växte den sig till ett monster.


19. No Kids - Come Into My House

Om Smokey Robinson hade skrivit en D-uppsats i psykologi skulle det med stor sannolikhet låtit som No Kids. Come Into My House är ljudet av hur tre kanadensiska akademiker med förkärlek till soul skapar ett popalbum. Resultatet är den charmigaste och mest skeva yllekoftssoul vi hört sedan Hot Chips debut.





20. Parker Lewis - s/t

Parker Lewis spetsade under året våra förväntningar med den ena mini-hiten efter den andra och när det var dags för albumsläpp visste vi inte riktigt vad vi hade att hoppas på. I enlighet med traditionen visade han dock än en gång hur pass bra vi är på att snickra ihop pojkpop i det här landet. Med texter om drömmar, brustna hjältar och om hur det är att vara en liten pojke i en klichéartad och skrämmande värld så lindade han popoffer världen över runt sitt lillfinger.

Etiketter:

onsdag, december 17, 2008

Årslistan 2008, plats 25-21

21. Jacaszek - Treny

Finanskrisen framstod nästan som en solskenshistoria signerad Tom Hanks och Meg Ryan i förhållande till de sakrala ljudlandskap vi mötte på Michal Jacaszeks Treny. Det gångna året serverade ett flertal mycket solida postklassiska verk, men när tiden kommit för summering är Treny ett av dem som stått sig allra bäst.




22. Why? - Alopecia

Att följa upp mästerverket Elephant Eyelash borde framkalla skrivkramp och ångest hos de allra flesta artister. Det var dock uppenbarligen inget bekymmer för frontmannen Yoni Wolf, som inom en ganska rimlig tidsperiod skrev en uppföljare. Alopecia innebar ett närmande mot mer traditionell indierock, men låter minst lika bra som dess föregångare.




23. Speedmarket Avenue - Way Better Now

Det har varit ett tämligen magert år för den svenska indiescenen, men Speedmarket Avenue var ett av få band som visade framfötterna. På deras andra album nådde den medryckande popmusiken högre höjder än tidigare och bandet lyckades hitta en alldeles utmärkt balans mellan hysteri och stillsamhet.





24. Sin Fang Bous - Clangour

Sindri Mar Sigfusson från Seabear ställde i år till med kalas på egen hand och visade som bäst upp hur Panda Bear skulle låtit om han vore islänning eller hur soundtracket till en spagetti-western skulle te sig om den utspelade sig på Vatnajökull. Med klara melodier blandat med kontrollerat kaos kändes musiken på Clangour lika älskvärd som dess omslag.



25. Our Brother The Native - Make Amends For We Are Merely Vessels

Debuten utgjordes av en relativt rörig massa musikaliska element. Men när de tre amerikanska ynglingarna i Our Brother The Native samlades för att spela in en uppföljare presenterades plötsligt en helt annan femma. På Make Amends… låter bandet som om småsyskon till medlemmarna i Godspeed You! Black Emperor druckit gift och käkat småkakor i studion.

Etiketter:

fredag, december 12, 2008

Clue To Kalo - Lily Perdida

Senast vi hörde från Clue To Kalo var för tre år sedan då albumet One Way, It's Every Way kom ut. Albumet fick väl inte någon större spridning, men den skara som uppmärksammade Mark Mitchells projekt tog till de allra finaste lovorden och beskrev bandet som en potentiell arvtagare till The Postal Service. Och nog för att det var en trevlig skiva, men den stod sig tämligen slätt i jämförelse med vad Gibbard och Tamborello hade åstadkommit två år tidigare. Nu är Mitchell tillbaka med sin tredje fullängdare som är en temaskiva om den fiktiva personen Lily Perdida. Upplägget är intressant då de tio låtarna är lika många personers betraktelser av Lily. Tyvärr är detta ett fall där dikten överträffar verkligheten. Resultatet är nämligen inte alls imponerande. Musiken brukar beskrivas som folktronica, men dessvärre har de elektroniska inslagen fått ta ett par steg tillbaka och skivan är närapå ren och skär folkpop. Denna utveckling är klart negativ med tanke på att de elektroniska inslagen brukade vara de mest tilltalande i Mitchells låtskrivande. Trots otaliga lyssningar får jag inte grepp om skivan och det är egentligen ingen låt som riktigt har satt sig. Jag som hade hoppats att detta album skulle övertyga mig fullt ut om Mitchells storhet, men istället blev det platt fall.

Clue To Kalo - Mine Disaster After Theirs Is Done, By The Brother

torsdag, december 11, 2008

Windsurf - Coastlines

Att 2008 producera slow motion-disco som blickar ut över, och försöker låta som, oceanen känns väl inte bara lite typiskt. Att sedan göra det under namnet Windsurf, kalla sitt debutalbum Coastlines och pryda det med en solnedgång är ju i det närmsta parodiskt. Den så kallade ny-baleariska scenen börjar på många sätt närma sig hårdrocken vad gäller typiska uttryck, de germanskt klingande bandnamnen, blodsdyrkandet och fantasyomslagen är bara utbytta mot bandnamn som innehåller minst två vokaler som följer varandra, vattendrag och färger i låttitlarna samt de där typiska solnedgångarna som dyker upp i parti och minut. I och för sig är ju detta föga förvånande för en genre som påstås ha uppstått på Ibiza.

Ena halvan av Windsurf, Daniel Saxon Judd, gjorde redan under förra året ett namn för sig på de böljande blå då han under aliaset Sorcerer släppte det drägliga albumet White Magic. På Coastlines befinner vi oss, inte helt chockerande, i samma kölvatten men genom att denna gång kombinera sin kärlek till havsdjupen med solklara melodier så når albumet ett steg längre än sitt plastsyskon White Magic. Liksom Quiet Village så verkar duon ha bläddrat i skivbackarna som gud glömde men musiken i sig är långt ifrån lika samplingsorienterad. Istället så framstår det som att Windsurf har utformat en egen form av ctrl+c och ctrl+v genom att se och lära. Här finns stycken som skvallrar om dub och baktaktsgung medan det andra gånger låter som om Jean Michel Jarre gått med i flottan. I Light As Daylight bjuds det dessutom på sångnummer och det lyckade resultatet beskrivs bäst som en blandning mellan ett helt vanligt Studio, ett tequila sunrise-drickande Junior Boys och en Trentemøller insmord i kokosolja.

Windsurf - Pocket Check

onsdag, december 10, 2008

Hauschka - Ferndorf

Eftersom det börjar bli dags att summera året som gått så försöker jag så gott det går att lyssna in mig på album som fått för lite speltid och som eventuellt kan tänkas vara aktuella för den kommande årslistan. De flesta av de albumen har det redan rapporterats om här så jag tar tillfället i akt att ge plats åt album som av olika anledningar inte fick den uppmärksamhet de gjort sig förtjänta av. Hauschka, eller Volker Bertelmann, är antagligen redan bekant för många då han tidigare släppt ett album på Fat Cat Records, men för er som inte hört talas om honom så rör han sig i de nyklassiska kvarteren. Han har anammat traditionen att använda preparerat piano och har således jämförts med storheter som John Cage och Erik Satie.

Hauschkas fjärde album Ferndorf släpptes i september och till skillnad från Balmorhea, som jag skrev om igår, så märks det tydligt att det här finns högre pretentioner än att bara beröra. Hauschkas musik har en påtaglig dramaturgi där tempoväxlingar avlöser varandra samtidigt som ett intressant nyttjande av olika instrument ständigt pockar på lyssnarens uppmärksamhet och skenar iväg tillsammans med fantasin. I den ena scenen rör vi oss framåt som om livet stod på spel medan vi i nästa blickar bakåt som om döden lurpassade bakom närmsta hörn. Favoriten Eltern börjar i något som ger intryck av ett relativt ordinärt stycke ambient men som slutar i fragmentariskt vackra pianoslingor. Det hela känns som att bevittna puppans förvandling till fjäril. Musiken och atmosfären på Ferndorf är så vacker att den ibland tvingar en att stanna upp, se sig omkring för att sedan traska vidare som en lyckligare människa.

Hauschka följer i början av nästa år upp Ferndorf med ep:n Snowflakes and Carwrecks som redan nu går att lyssna på här. Den 17:e januari dyker han dessutom upp på Södra Teaterns stora scen.

Lyssna här.

tisdag, december 09, 2008

Mount Eerie f/ Julie Doiron and Fred Squire - Lost Wisdom

De tunga gitarrerna som framträdde på Black Wooden Ceiling Opener överraskade förmodligen många lyssnare. Med Lost Wisdom är Phil Elverum dock tillbaks vid de skogsklädda bergen och lägerelden igen. Nylongitarren ligger i hans knä och dessutom har han fått sällskap av Julie Doiron och Fred Squire. Den resulterande skivan är en av de bästa det skrivits Mount Eerie på sedan ett tag tillbaka.

När jag lyssnar på Lost Wisdom får jag känslan av att vara tillbaka i de snåriga och barriga skogarna där jag spenderade den största delen av min barndom. Den enkla ljudbilden och Phils naturnära texter kastar av sig en stämning där ensamhet, fantasier och blygsamma drömmar går hand i hand. Ömklighet så det räcker och blir över, men när låtarna och samspelet mellan Elvrum/Doiron är så pass väl genomfört och stämningen så intensiv, räcker det med att nylonsträngarna skorrar till emellanåt för att känslan av dramatik ska infinna sig. Vissa av låtarna känner vi igen sen tidigare. What? och With My Arms Out dyker upp på tidigare släppta skivor och Cd-r's. Även om de nya versionerna av låtarna ytterligare understryker dess briljans är det lite tråkigt att Lost Wisdom inte innehåller mer nytt material. Allra bäst blir det i You Swan, Go On och Flaming Home där Elverum och Doirons stämmor sammanlänkas till en melodisk enhet som förmodligen skulle raseras av en annorlunda instrumentering. Mount Eerie har ännu en gång bekännt färg. Denna gång utan inblandning av varken elgitarrer (i stort sett) och norrmän.

Mount Eerie - Flaming Home

Animal Collective - My Girls

Det är inte mer än att vi känner oss lite som fåniga tonåringar då vi blir helt till oss varje gång något nytt händer kring Animal Collective. Ni har förmodligen lyssnat öronen av er till fantastiska Brother Sport som blev tillgänglig för streaming för ett tag sen och nu finns möjligheten att streama andraspåret My Girls från kommande Merriweather Post Pavilion. Låten bjuder på en mer strukturerad och elektronisk förpackning än vi blivit vana vid och en sångmelodi som inte går av för hackor. Vad mer kan man säga, Animal Collective är förmodligen ett av de mest pålitliga banden den här sidan tvåtusentalet. Det kommer dröja dagar innan jag slutar nynna.

I don't mean to seem like I care about / material things like a social status / I just want four walls and adobe slabs for my girls.

Streama!

Balmorhea - Rivers Arms

Austin, Texas är väl för de allra flesta inte direkt synonymt med lågt profilerad ambient eller postklassicism utan brukar väl i musiksammanhang främst kopplas samman med poprockig americana av skiftande kvalitet. Bandet Balmorhea har valt den mindre skräniga vägen och man kan väl säga att de sticker ut som en bokmal i ett fotbollslag då de utrustade med akustiska gitarrer, fioler och pianon skapar musik lika mjuk som årets första snö.

Balmorheas andra album Rivers Arms släpptes redan i februari i år och figurerade under ett par veckor ganska flitigt någonstans i kulisserna av mitt liv, men efter den första hänryckelsen glömdes det bort och har sedan dess befunnit sig i dvala på min hårddisk. Det var inte förrän häromdagen som albumet fick nytt liv och lite som om det legat på lagring ter det sig nu bättre än jag mindes det. Balmorhea gör något så ovanligt som postklassisk musik utan större pretentioner än att vara just mjuk och vacker. Musiken existerar liksom fritt svävande i en egen sfär och det känns lite som att titta in en sådan där glasprydnad man ruskar på för att få snöflingorna att virvla: antingen blir man rofylld eller så blir man ledsen, det hela beror på hur närvarande man orkar vara.

Man skulle kunna säga att musiken låter lite som en mindre dramatiskt lagd Ólafur Arnalds eller som Efterklang skulle låta om Peter Broderick själv fick bestämma. I mars nästa år dyker uppföljaren All Is Wild, All Is Silent upp (om Frida Hyvönen har något med saken att göra är än så länge oklart) och som det verkar så kommer den att bjuda på ett lite mer fylligt och aggressivt ljudlandskap. Ännu något att hålla utkik efter 2009 alltså.

Balmorhea - San Solomon
Finns på emusic.

söndag, december 07, 2008

Playlist v. 49

Johan:
Sin Fan Bous - Advent in Ives Garden
Clue to Kalo - Lull For Dear Life, By The Parents
Khonnor - Nibble-O
Team B - On My Mind
Deastro - The Shaded Forests

Niklas:
White Denim - Don't Look That Way On It
Sin Fang Bous - Sunken Ship
Duck Tails - The Mall
The Microphones - Where It's Hotter Pts. 1,2,3
Bon Iver - Blood Bank

Oskar:
Khonnor - Nibble-O
Chad VanGaalen - TMNT Mask
Flying Burrito Brothers - Dark End of the Street
Bon Iver - Blood Bank
Mates of State - Get Better

fredag, december 05, 2008

Khonnor - Softbo EP

Fallet Connor Kirby Long känns smått ofattbart. Att som sextonåring överhuvudtaget snickra ihop något som kan kallas för ett kvalitativt album är en sak, att släppa ifrån sig ett album som Handwriting är något i hästväg. När albumet släpptes för lite mer än fyra år sedan så kallade Andres Lokko det för en på miljonen och någon bättre beskrivning finns inte till hands, heller ingen rimlig förklaring till varför det varit så tyst om Khonnor de senaste åren. Förvisso har det, dels under annat alias, dykt upp ett fåtal ep:s och singlar sedan men förutom smått underhållande Burning Palace från 2006 så har det i ärlighetens namn inte varit mycket att hänga i julgranen.

Jag hade i princip förlikat mig med, och nästan börjat tilltalas av, tanken på att Connor Kirby Long med största sannolikhet inte skulle släppa något mer material under namnet Khonnor. Det hela hade börjat kännas lite lönlöst men när så nyheten om ep:n Softbo nådde mig så var jag beredd att ta tillbaka alla förlikningar och presumtioner. Det visade sig att det finns väldigt få saker i mitt liv just nu som kan få mig lika uppspelt som ett nytt släpp från Khonnor och när zip-filen, dagens motsvarighet till skyddsplast, så sakteliga packades upp kände jag mig plötsligt lika barnsligt exhalterad som när jag la vantarna på Wu-Tang Forever i slutet av sjuan.

Att med så pass högt ställda förväntningar ge ett rättvist omdömde är svårt och det tar ett tag innan jag kommer in i ep:n utan att tänka Handwriting Handwriting Handwriting stup i ett. Det inledande spåret Nibble-O har ett typiskt Khonnor-intro som bryts av med våldsam elektronik, det låter lite som att han befunnit sig på studieresa i Storbrittanien där han med hyfsat resultat praktiserat hos idm-mästare som Aphex Twin och Autechre. Resten av ep:n är mer samlad, bjuder på mer eller mindre vackert oväsen som titt som tätt inbäddats i snyggt paketerad sängkammarelectronica. Det som stör mig är att det varken låter särskilt nytt eller spännande och att Khonnor valt att till åttio procent hålla tyst. I Calico Dong Veil viskar han återigen fram drömska ord men med sina åttiotvå sekunder känns den mer som ett fragment än en hel låt. Samma sak gäller i An Ode To Gary Giggles där även han förvisso bekräftar det släktskap vi länge misstänkt mellan honom och en viss herr Wolf.

Jag vet inte om det vore rätt att påstå att jag är besviken, Softbo är en lagomt tillfredsställande ep, men jag hade nog hoppats på lite mer. Med tanke på att jag inte förväntat mig något mer Khonnor-material överhuvudtaget så är det gott nog. Förhoppningsvis blir han vän med mikrofonen igen inom en rimlig framtid. Kanske dyker det upp en proper uppföljare till Handwriting så småningom. Nu har man ju i alla fall fått upp hoppet.

Khonnor - Calico Dong Veil
Köp ep:n hos Moodgadget. Du betalar vad du känner för, dock minst en dollar.

onsdag, december 03, 2008

Ducktails - II c30

Min första kontakt med Matt Mondaniles band Ducktails fick mig att minnas den tid i livet då fredagarna var veckans höjdpunkt och man satt som klistrad framför SVT:s Disneydags och väntade på ett nytt avsnitt av DuckTales. Det var fina tider och jag kan inte annat än skatta mig lycklig över att ha vuxit upp under de tecknade teveseriernas guldålder.

I en lägenhet i New Jersey har Mondanile spelat in en skiva som får mig att tänka lite grann på The Shocking Pinks och desto mer på Ariel Pink. Produktionen är charmigt lo-fi och bakom det burkiga soundet döljer sig ofta väldigt tilltalande element. Mestadels är det instrumentalt, men emellanåt får vi också höra Matt sjunga. Detta gör han väldigt bra och det är synd att vi inte får höra det inslaget oftare. Sammanfattningsvis är det här en ganska bra skiva, men ibland gillar jag nog konceptet bättre än själva genomförandet. Ett par spår (Afternoons Tray Slider och Island Flavor) är faktiskt ganska ointressanta och den fina ljudbilden till trots blir det sällan mer än småtrevligt. Det finns dock ett par riktiga pärlor (Backyard, Let's Rock The Beach och Boating) som gör att jag ändå tar mig tid att skriva om skivan. För även om det är frustrerande att Mondanile ofta inte förmår att knyta ihop säcken efter att ha introducerat en fin melodi eller gitarrslinga så tycker jag ändå att skivan är tillräckligt bra för att belönas med lite speltid då och då.

Ducktails - Backyard

tisdag, december 02, 2008

Sin Fang Bous - Clangour

Det är alltid ett herrans bestyr det här med att leva. Här går man omkring och tror att årsbästa-listan är så gott som komplett och så kommer det åter ett album som etsar sig fast och förstör hela ordningen. För någon vecka sedan dundrade Sin Fang Bous in i mitt liv med mer brak än ett militärkompani en torsdagkväll. Det räcker med att titta på honom. Jag menar, killen har byggt ett färgglatt skägg och har på sig en röd overall på omslaget till sitt debutalbum Clangour. Hur kan man annat än falla för sådant? Det känns nästan som att det där med att han skriver helt fantastiska små poplåtar kommer i andra hand efter att man särskådat omslaget.

Hur som helst så vet ni redan vem Sin Fang Bous är, till vardags sjunger han mindre muntra sånger i Seabear. Denna gång är han dock näst intill oförskämt sprallig för att vara från Island. Om Seabear för det mesta använder sig av akustiska och helt sedvanliga instrument så är Sin Fang Bous, eller Sindri Mar Sigfusson som det står på hans bankkort, ute i lite mer experimentella vatten tillsammans med leksakssynthar och andra heltrevliga element. På det stora hela låter det lite som att Montag och Panda Bear skapat ett ledmotiv till radiobilarna på Gröna Lund eller som att Ben Cooper fastnat i en hiss tillsammans med ett stressat Spinto Band. Det spelar ingen roll om Sin Fang Bous är uppe på himlen tillsammans med fyrverkeripjäser eller om han är introvert och svårmodig, låtarna på Clangour fastnar som majs mellan tänderna.

Beter man sig som Sin Fang Bous så får man förstöra årsbästa-listor på regelbunden basis. Jag kan inte tänka mig en bättre överraskning så här års än något som får mig att återupptäcka min kärlek till popmusik. Det verkar som att Morr Music tagit sig i kragen. Advent in Ives Garden är bättre än vilken julafton som helst, förstår ni inte så förtjänar ni inga paket.

Sin Fang Bous - Advent in Ives Garden

Albumet släpps den femte december men finns redan nu att köpa i iTunes store.

måndag, december 01, 2008

D.Lissvik - 7 Trx + Intermission

Att lyssna på 7 Trx + Intermissions är som att befinna sig på ett diskotek med savanntema eller som att fastna i någon etnovärld i ett gammalt NES-spel. Dan Lissvik, eller ena halvan av Studio som han kallas på stan, solodebuterar på ett sätt som känns ganska naturligt. Det låter ungefär precis som man kunde tänka sig att ett halvt Studio skulle låta och det hela känns lite som en spin-off på West Coast. Eller som Studios svar på Wrath of the Lich King. Vad vet jag.

Precis som Studio så rör det sig om böljande takter som med sitt flytande gung kan förvandla vilken torrboll som helst till vattenskalle. Som roligast blir det i de längre utflykterna, framför allt A3, där klimax efter klimax avlöser varandra och skapar någon form av tantrahymner som vägrar släppa taget. Annars är det just frågan om crescendon som gör mig lite kluven, vissa dagar tycker jag att det är oerhört befriande att låtarna lunkar på som om de inte brydde sig alls om sina lyssnare medan jag andra dagar ideligen finner det tröttsamt.

Intressant nog så känns det som att Dan Lissvik har större chans att tilltala en bredare publik än Studio. Om West Coast och Yearbook-samlingarna dragit till sig trendkänsliga musiklyssnare och folk som blev pappor under det tidiga nittiotalet så känns det som att det kan vara ett och annat skägg och några blonda dreadlocks som lyckas hitta hit denna gång. Det är bara Gudrun Sjödén-tanterna som saknas. De brukar komma rusande när de hör bongotrummor.

Lyssna här.
Köp här.