måndag, september 28, 2009

Vivian Girls - Everything Goes Wrong

När Vivian Girls blev ett av omslagsbanden för noisepopscenens återkomst för ett par år sen var jag ganska säker på att jag aldrig skulle lyssna på deras uppföljare. Om sanningen ska fram så visste jag inte ens huruvida (kanske ännu mindre om jag ville) att någon sådan ens skulle dyka upp. Trendyttringar är högst tillfälliga och tämligen slumpmässiga inom vad som brukar kallas indievärlden och att lofi-vågen fortfarande skulle vara relativt rigid i indiens finrum trodde nog ingen. Ironiskt nog är det Vivian Girls andra fullängdare Everything Goes Wrong som får upp mina ögon för Brooklyntrion på allvar. Melodierna doftar Rose Melberg och Tiger Trap lång väg och frågan om huruvida det är så här ett speedat Electrelane skulle låta vill inte riktigt lämna min skalle. Can't Get Over You, I Have No Fun, The End och större delen av albumets material är gjutna poplåtar som kanske, i all sin instrumentella enkelhet, förmår stå emot tidens tand. Skivan släpptes på In the Red Records i början av september.

söndag, september 27, 2009

Playlist v. 39


Niklas:
Tickley Feather - Muscles
Kleenex Girl Wonder - I Cut Myself In Half
Fuck Buttons - Surf Solar
ISAN - Paintchart
The Capstan Shafts - Alien Lake Paraguay

Johan:
Sparklehorse + Fennesz - Christian's Guitar Piece
Epithets - Main Roads
Ólafur Arnalds - 00:40
James Yuill - No Surprise
The Tyde - A Loner

Oskar:
The Beets - Happy But On My Way
Cowboy Indian Bear - Saline
The Humble Bee - A Century Of Sea Stories (Xmas 1936)
Girls - Hellhole Ratrace
Ólafur Arnalds - Himininn Er Að Hyrnja, En Stjörnurnar Fara Þér Vel

fredag, september 25, 2009

Mount Eerie - Wind's Poem

Genom att lansera Wind's Poem som sitt Black Metal-album lyckades Phil Elverum åtminstone hålla mina tassar borta ett tag. Han har tidigare visat prov på tveksamma böjelser för Norges mer gothorienterade sidor och även om jag förstått att det naturligtvis inte skulle röra sig om Black Metal i dess genremässiga mening infann sig en viss oro. Det nya albumet från Mount Eerie kontrasterar visserligen skarpt mot den mer visorienterade stilen vi fann på föregångaren Lost Wisdom, men är man inte rädd för ett noisigare skrammelparti då och då kommer man åter igen känna sig trygg bland Elverums introverta sånger. Det mörker som närvarar på Wind's Poem känns igen från framförallt ep:n Black Wooden Ceiling Opening, en samling låtar där Elverum backades upp av Kjetil Jenssen och Jason Anderson. På Wind's Poem gestaltas det i de tämligen stökiga, men riktigt bra låtarna Winds Darkest Poem och The Hidden Stone. Den största behållningen är emellertid de mer trögflytande låtarna på skivan som tillåts växa i både tid och rymd. I det avseendet för de många orglarna och reverbdränkta cymbalerna på Wind's Poem tankarna till den akustiska doom/ambient som sprungit ur framförallt Erik Skodvin och dennes label Miasmah de senaste åren. Slutligen måste man väl också beundras av Elvrums Angelo Badalamenti- och Twin Peaks-flirt även om resultatet inte faller ut särskilt väl. Mount Eerie förmår på alldeles egen hand skapa en egensinnigt surrealistisk atmosfär.

Midaircondo - Curtain Call

Midaircondos debutalbum Shopping for Images tog 2005 musikvärlden, eller åtminstone en tredjedel av de som recenserar skivor, med storm. Deras blandning av electronica, ambient och jazz kändes i de flesta avseenden både intressant och originell och albumet låg på många sätt även helt rätt i tiden. Skivbolaget Type var på allas läppar, eller åtminstone på mångas, och 2004 och 2005 var lite av en guldålder för genrer med suffixet -tronica. Musiken har sedan dess fortsatt att frodas men har till ganska stor del glidit iväg för att verka i skymundan, en plats där den kanske hör hemma och där den sannerligen trivs alldelles utmärkt.

Midaircondo valde en liknande väg och förutom sporadiska spelningar runt om i världen så var det synnerligen tyst om bandet tills de för dryga året sedan åter dök upp med nyheten om att trion blivit en duo och att nytt material var på gång. Det skulle visa sig att vi fick vänta ett helt år innan det nya materialet såg dagens ljus och när Curtain Call släpptes för dryga veckan sedan så var det antagligen många med mig som bävande tog sig en första lyssning.

Jag har sedan dess närmat mig albumet från diverse vinklar för att försöka begripa vari den stora skillnaden ligger. För en skillnad finns där men samtidigt så låter det väldigt mycket Midaircondo. Kanske har det att göra med hur gruppen själv närmat sig musiken denna gång och det känns på flera plan som att musiken både är mer kaotisk och kontrollerad på samma gång. De vågar fortfarande att experimentera friskt samtidigt som det denna gång kanske finns ett större syfte med utsvävningarna.

Precis som på Shopping for Images så ligger det mest intressanta i kontrasterna, mellan typiskt utmejslade poplåtar som Silk, Silver and Stone (där Ebbot Lundberg gästsjunger), experimentbaserade delar som Revolve and Repeat och ambientflyktiga låtar som Venetian Veil. Tillsammans skapar dessa beståndsdelar en helhet som är kusligt lockande och där man då och då kastas mellan poler. Från att vaggas till sängs till att skrämmas till döds. Saxofonen i Come With Me är nog det läskigaste jag hört i år. Och det är inget negativt menat med det.

Albumet finns på Spotify.

torsdag, september 24, 2009

Wild Beasts - Two Dancers

Jag vet ingenting om Wild Beasts. Innan jag började skriva det här så hade jag tänkt göra någon form av efterforskning för att få fram lite information om bandet, men vid närmare eftertanke så kändes det som ett onödigt tilltag. Ibland är det bra att inte veta för mycket och Wild Beasts är så bra som de kan bli redan. I mitt huvud kanske de är något helt annat än i verkligheten. Vad jag vet är att de tidigare släppt ett album och att bandet emellanåt är helt lysande.

Albumet Two Dancers är lite som en fältstudie i det vulgärt pretentiösa. En eskapad där köttets lustar vandrar sida vid sida med själens obotliga ensamhet och pompösa känsloyttringar av Kate Bush-proportioner möter tjurskalliga gitarrer av Twilight Sad-standard. Det hela låter som om TV on the Radio insett sina brister och gjort en cabaret om sin förlorade skaparkraft, men någonstans på vägen supit bort alla pengar och sedan förverkligat projektet i en pianobar som för länge sedan sett sina bästa dagar. Det är skevt och perfekt. Smutsigt och rent. Och alldelles alldelles underbart.

Two Dancers är albumet som jag inte hade en aning om att jag behövde hösten 2009 och med låtar som We Still Got the Taste Dancing on Our Tongues, All the King's Men och Empty Nest så kommer det med stor sannolikhet att dansa in vintern också.

Albumet finns på Spotify.

onsdag, september 23, 2009

Mew - No More Stories Are Told Today, I'm Sorry They Washed Away No More Stories The World Is Grey I'm Tired Let's Wash Away

Danska Mew - eller storhetsvansinnet personifierat eller shoegazens svar på Toto, som de också kallas - ramlade som av en slump in i mitt liv för ett antal år sedan. En vän med kontakter var på besök hos ett skivbolag i Japan och fick där tillfället att lägga vantarna på några album. Han tog för sig av utbudet och fick bland annat med sig Mews Frengers hem till Sverige. Efter att halvhjärtat ha lyssnat igenom albumet ratades det och skickades, i sedvanlig ordning, några dagar senare över på mig med den som vanligt lika bitska kommentaren: "Det här är kanske något du gillar".

Efter att ha trevat mig igenom albumet ett antal gånger blev jag så sakteliga smygförälskad i Mews ytterst märkliga förhållningssätt till musikskapande. Refrängerna och melodierna framstod till en början som oerhört fåniga, samtidigt som att det hela tiden vilade något utmanande över hur det paketerades.

Om Frengers mest var en flirt så innebar Mew and the Glass Handed Kites från 2005 att vår relation blev på riktigt. Vi tog långa promenader tillsammans, jag glömde helt bort mina vänner, jag introducerade bandet för mina föräldrar och vi pratade till och med om att flytta ihop i en liten tvåa i Flogsta låghus. Men plötsligt hände något och Mew slutade att höra av sig.

Med tiden glömde även jag och när jag precis kommit över bandet så kom ett fylle-sms med texten No More Stories Are Told Today/ I'm Sorry They Washed Away/ No More Stories The World Is Grey/ I'm Tired Let's Wash Away.

Självklart förstod jag vad det var frågan om redan när jag läste texten och jag lovade mig själv tvärt att inte falla i samma fälla en gång till. Det är så typiskt band att tro att de bara kan komma tillbaka efter fyra år och att allt är precis som vanligt. Samtidigt så kunde jag inte sluta att lockas av tanken att det kanske hade hänt något och att det denna gång skulle komma att bli just så perfekt som det var i slutet av 2005. Jag närmade mig sakta det nya albumet och redan efter första låten så mindes jag vad det var som gjorde vår relation så speciell.

Det finns liksom inga andra band som på ett så delikat sätt fullföljer idén om att göra en baklängeslåt. Det finns inga andra band som har det ljudet på gitarrerna. Det finns inga andra band som gör låtar som till en början framstår som labyrinter men som i slutändan mest liknar helt vanliga fyrvägskorsningar och det finns framför allt inte band som gång på gång kommer undan med så anskrämligt fula albumomslag.

Jag fick ett till sms här om dagen. Mew sa att de kommer till Stockholm 23 november. Jag kommer garanterat att falla dit.

Albumet finns på Spotify.

tisdag, september 22, 2009

Islands - Vapours

Nyheten om att Islands hade nytt på gång mottogs inte direkt med jämfotahopp i mitt residens. Fjolårets relativt taffliga Arm's Way lämnade mer att önska och efter att nyhetens behag behagade lämna mitt sinne så har den, förutom briljanta Creeper, inte bortklemats med några direkta återfall. Snarare har debuten Return to the Sea fått mer utrymme och är det något man saknat med Islands så är det viljan och kreativiteten de uppvisade där och då.

Bandet, som påtagligare än tidigare mest kretsar kring Nick Diamond (se omslagsbild), verkar inte ha hittat den tappade gnistan utan det känns som att de klämmer fram ett tredje, ganska trist album, mest på slentrian. Av bara farten helt enkelt. Här finns i vanlig ordning några paradnummer, No You Don't och Shining är väl värda att kolla upp, men om det här hade varit en debut hade jag knappast lagt tid på att kolla upp en eventuell uppföljare. Det känns smått beklagligt att Islands, som för ett par år sedan framstod som ett högst lovande band med ett eget uttryck, slarvat bort motivationen. Den udd de satt inne på verkar utslätad för länge sedan. Trist men sant.

Islands - No You Don't (via Pitchfork)

söndag, september 20, 2009

Playlist v.38

Oskar:
Islands - No You Don't
Midaircondo - Bringing Me Home
Fredrik - Vinterbarn
Air - Sing Sang Sung
The Beach Boys - Kokomo

Niklas:
Fuck Buttons - Olympians
Palace Music - Ohio River Boat Song
Kath Bloom - Finally
The Books - Smells Like Content
Tap Tap - What A Clever Thing To Say

Johan
Colin Clary - Phone Me, Phone Me
Parker Lewis - Ingen Så Blå
Midaircondo - Bringing Me Home
Smith Westerns - Tonight
Brendan Benson - A Whole Lot Better

fredag, september 18, 2009

Chad VanGaalen - Soft Airplane B-sides

Kanadensiske Chad VanGaalen drog, i alla fall enligt vår mening, det allra längsta strået under föregående år med sin tredje fullängdare Soft Airplane. Ett drygt år senare släpps nu en samling b-sidor till gratis nedladdning. Till stor del har man förståelse för varför just de här låtarna blev bortgallrade, men det finns ändå ett par fina stunder som gör det värt besväret.

Skivan laddas ned här och det är bolaget Sub Pop som ligger bakom initiativet.

torsdag, september 17, 2009

Pastels / Tenniscoats - Two Sunsets

Japanska mjukisbandet Tenniscoats fångade min uppmärksamhet för första gången då jag för några år sedan kom i kontakt med de utmärkta poppastejerna Mo Mo Rainbow och In My Blood River. Sedan dess har jag hållit ett vakande öga över gruppen och följaktligen också bjudits på en hel del godbitar, även om jag inte tyckt att något album varit riktigt helgjutet. Nu har de slagit sig ihop med snudd på legendariska The Pastels för att göra ytterligare en skiva. Resultatet är inget annat än lysande och äntligen känns det som om alla pusselbitar fallit på plats. Musikaliskt gränsar det nästan till avslappningsmusik emellanåt och etiketten softpop känns ytterst passande i sammanhanget. Two Sunsets känns som ett givet sällskap i höstrusket som kryper allt närmare.

Skivan ges ut av Domino och finns på Spotify.

tisdag, september 15, 2009

The Gentleman Losers - Dustland

Med hösten kommer de obligatoriska höstskivorna fram och om nyss nämnda Summer Cats får representera årets sista solstrålar får The Gentleman Losers definitivt representera de vissnande lövens ankomst. De finska bröderna Samu och Ville Kuukkaas andra skiva Dustland gör mig nämligen minst lika sentimental som jag bara trodde Labradford, Pan-American och Stars of the Lid kunde lyckas med. I likhet med nyss nämnda band rör sig Dustland i något som liknar ett halvlortig kasettbandslandskap där de instrumentala låtarna får flyta fram långsamt med gitarrer i förgrunden. Det är emellertid aldrig tal om uppbyggnad kring några crescendon, de flesta låtarna är över på tre, fyra minuter. The Gentleman Losers andra skiva fängslar snarare genom den ödesmättade stillheten och sina varierande och känslosamma arrangemang. Lyssna på låtarna Silver Water Ripples och Ballad of Sparrow Young från albumet här.

Summer Cats - Songs For Tuesdays

Efter att en av våra trognaste läsare, Ulrika, nämnt Songs For Tuesdays i en kommentar insåg jag att det är på tiden att denna briljanta skiva får en egen post och inte förminskas till att endast få ett par låtar representerade i våra playlist-poster. Efter ett antal singlar och EP:s på diverse småbolag fick glödheta Slumberland Records upp ögonen för Summer Cats och för en dryg månad sedan släpptes deras hitkavalkad till debutalbum. Melbourne-kvintetten har sannerligen överträffat sig själva och fått till en riktigt fin gitarrbaserad popplatta. Tempot är högt och de allsångsvänliga refrängerna avlöser varandra. Rekommenderas varmt om man vill släppa allt annat för en stund och bara sitta med ett löjligt leende på läpparna.

Summer Cats - Hey You
Summer Cats - Super

måndag, september 14, 2009

Yo La Tengo - Popular Songs

Under smått ofattbara 25 års tid har Hoboken-bandet Yo La Tengo med jämna mellanrum släppt album som imponerat i sådan grad att att en ursprungligen liten skara hängivna fans ständigt utökats med fler och fler hängivna lyssnare längs vägen. De äkta makarna Georgia Hubley och Ira Kaplan har varit med ända sedan begynnelsen medan basisten James McNew anslöt 1992. När gruppen nu släpper sitt 14:e album kan man inte annat än imponeras av att de fortfarande förmår att hålla en så hög och jämn nivå. Trots en fjärdedels sekel tillsammans så går deras musikskapande verkligen inte på rutin. Det som imponerat med Yo La Tengo, och på senare tid fått dem att avancera till ett av mina favoritband, är att de besitter förmågan att verka inom många olika genres, men ändå göra det fantastiskt bra. Det spelar ingen roll om det rört sig om sentimentala ballader, akustisk pop eller noiserock - slutresultatet blir i princip ändå alltid bra. Och även om jag brukar se det som en styrka hos bandet så kanske det blir lite väl mycket av den sorten på det här albumet. I de nio första spåren spretar det från funkigt, northern soul-doftande, klassisk indierockigt och lågmält. De tre avslutande spåren bildar därefter en egen liten enhet på skivan och klockar tillsammans in på knappt 37 minuter. Även om samtliga spår på skivan tilltalar mig så har spretigheten en negativ inverkan på det samlade intrycket, varför Popular Songs troligtvis inte kommer att bli ihågkommet som något av gruppens starkare album. En väldigt fin samling låtar är det däremot.

Skivan släpptes i måndags på Matador.

Yo La Tengo - Periodically Double Or Triple

söndag, september 13, 2009

Playlist v. 37

Johan:
Pastels / Tenniscoats - Two Sunsets
Figurine - Stranger
Washed Out - New Theory
Summer Cats - Maybe Pile
Erik Enocksson - What Drove Her Shivering Into The Cold, Cold Sea

Oskar:
Fontän - Nightrider
Fibes, Oh Fibes! - Dubious
The Magnetic Fields - Nothing Matters While We're Dancing
Fever Ray - Seven (Martyn's Seventh Remix)
Modest Mouse - Blame It on the Tetons

Niklas:
The Gentleman Losers - Silvers Water Ripples
Brian McBride - The Guilt of Uncomplicated Thoughts
The Sleeping States - The Red King
The Mountain Goats - Isaiah 45:23
Tara Jane O'Neil - Dig In

måndag, september 07, 2009

Bunny Rabbits blickar bakåt: Magnetic Fields - 69 Love Songs (1999)

Idag är det tio år sedan Magnetic Fields släppte dagobertmackan 69 Love Songs och eftersom vi här på Let's Pretend We're Bunny Rabbits är Absoluteley Cuckoo över detta album så räcker inte All My Words för att beskriva How Fucking Romantic albumet faktiskt är. Istället för att gråta Bitter Tears över att vi åldras i takt med albumet så kan vi inte annat än springa omkring som A Chicken With Its Head Cut Off när vi för 69:e (?) gången lyssnar på det tills The Sun Goes Down and the World Goes Dancing.

Jag har under många stunder känt mig Meaningless och att Stephin Merritt varit My Only Friend, men samtidigt så har denna Sweet Lovin Man alltid fått mig att tänka Nothin Matters While We're Dancing och det har alltid varit det som gjort honom till The King of the Boudoir och Queen of the Savages. Hans Book of Love har ständigt varit Very Funny men hur han än försökt så har han aldrig lärt mig How to Say Goodbye, för ärligt talat Stephin: I'm Sorry I Love You och I Don't Want to Get Over You.

Så låt oss göra detta till A Night You Can't Remember för det kommer finnas Time Enough for Rocking When We're Old. Hipp hipp hurra!

Albumet finns på Spotify.

Playlist v. 36


Johan:
Islands - Volcanoes
Sleeping States - Red King
The Mountain Goats - Genesis 3:23
Atlas Sound & Noah Lennox - Walkabout
Lali Puna - Faking The Books

Niklas:
Atlas Sound - Quick Canal (w. Laetitia Sadier)
The Mountain Goats - Genesis 30:3
Kath Bloom - Come Here
Windy & Carl - The Sun
The Hidden Cameras - Silence Can Be a Headline

Oskar:
Washed Out - Belong
Girls - Laura
Mew - Introducing Palace Players
Wild Beasts - We Still Got the Taste Dancin' on Our Tongues
Kraftwerk - Computer Love

tisdag, september 01, 2009

Noah and the Whale - The First Days of Spring

För ett drygt år sedan släppte folkpopbandet Noah and the Whale sitt debutalbum som spelades flitigt hemma hos mig och som fortfarande ligger mig varmt om hjärtat. Då jag till en början bekantade mig med bandet stötte jag på allehanda foton där medlemmarna poserade iklädda färgglada dräkter och cyklop. Denna knasighet gjorde avtryck även i musiken som kändes lika delar ungdomlig och lekfull. Med nya skivan The First Days of Spring har bandet lagt lekfullheten på hyllan och istället tagit på sig den så kallade vuxenkostymen. På föregående skiva var fördelningen mellan lugnare och fartigare låtar ganska jämn, men nu är det ballader för hela slanten. Utöver Instrumental I och Love of an Orchestra, som egentligen är ett spår, består skivan enbart av lugnare låtar. Och inte mig emot, med tanke på att balladerna gjorde starkast intryck även på förra skivan. Charlie Finks sång är fortfarande en ren fröjd att lyssna till och texternas något allvarligare ton gör sig väldigt bra i sammanhanget. Jag blev ganska förvånad över strategin att släppa en ren balladskiva, men med facit i hand visade det sig vara ett genidrag. Helt klart en värdig uppföljare till Peaceful, The World Lays Me Down.

Skivan släpptes igår på Mercury. Titelspåret laddas lämpligen ner här.