söndag, juni 28, 2009

The Radio Dept. - David EP

I år var 24 juni inte bara den dag som inträffar exakt ett halvår före julafton, utan även en mindre julafton för indiepoppare världen över. Detta datum var det nämligen dags för en liten comeback för The Radio Dept. genom nya EP:n David. Förväntningarna var i sedvanlig ordning höga och EP:n innehåller fyra spår, varav ett är en remix på titelspåret. Inledande låten David har roterats ett antal gånger sedan Labrador släppte låten för gratis nedladdning för en månad sedan. Det är en riktigt bra låt även om den inte hör till de bättre som bandet spelat in. Därefter följer en efterlängtad inspelning av Messy Enough som figurerat på nätet i olika tappningar sedan bandet börjat spela låten live. Den är lite mer lågmäld än föregående spår, men det klart bästa spåret på denna EP. Trummaskinerna smattrar på i bakgrunden medan Johan Duncanssons viskande sång ackompanjeras av piano- och gitarrslingor för att sedan eskalera efter dryga två minuter. Ett beprövat koncept för bandet, men som är väldigt effektivt och svårt att värja sig emot. The Rice Twins remix av titelspåret är förvånansvärt tråkig och allt som oftast hoppar jag över den till förmån för avslutande The Idle Urban Contemporaries som knyter ihop säcken på ett ganska trevligt sätt. Två ytterst starka spår och ett skapligt lyder alltså facit. Inte helt tokigt, men man kan inte undgå att längta tillbaka till den tiden då bandets EP-släpp (läs Pulling Our Weight och This Past Week) brukade golva en med samma kraft som Lesser Matters gjorde en gång i tiden.

The Radio Dept. - David

fredag, juni 26, 2009

Bunny Rabbits blickar bakåt: Michael Jackson - Bad (1987)

Min flickvän väckte mig i morse med nyheten om att Michael Jackson inte längre finns. I mitt sömndruckna tillstånd var det enda jag kunde kosta på mig ett rossligt jaha och någon yrvaken motsvarighet till ett axelryck. Min första reaktion var att det kändes helt logiskt och på något vis verkade det heller inte speciellt tragiskt. Det kändes helt enkelt som en naturlig utveckling av vad som pågått de senaste femton, tjugo åren: personen, artisten, fenomenet Michael Jackson hade brutits ned så till den milda grad att det för mig var ett under att det fortfarande fanns något kvar av honom.

Hans liv har så länge jag kan minnas varit en mediecirkus och det har i mångt och mycket varit personen Michael Jackson som fått stå i fokus, mannen som trots sin turnévägran varit en kringresande freak show och som via rubriker och löpsedlar ständigt funnits kvar i vårt medvetande. På ett vis känns det ironiskt att det var just nu det hände, om tre veckor skulle Michael återigen stå på scen och kanske kanske skulle han lyckas bevisa att det framför allt var som artist vi skulle minnas honom. För när allt kommer omkring så har det alltid funnits två aspekter av honom, artisten och personen. Det var när jag började fundera över artisten Michael Jackson som jag började se bortgången ur ett annat ljus, som något fruktansvärt tragiskt. Trots allt så har han betytt en hel del för musiken, främst populärmusiken, och jag betvivlar att någon artist någonsin kommer uppnå en liknande ikonstatus. MJ var den perfekta symbolen för åttio- och nittiotalets musikindustri och lite ironiskt så får han nu även stå som monument över dess uppgång och fall. Nuförtiden så är det personer som faller, inte imperier och att Michael Jacksons bortgång kom just i år känns nästan som ett ödets nyck.

Mycket kan sägas om artisten och personen Michael Jackson och även om han under de senaste femton åren inte betytt särskilt mycket för mig så ser jag det som en självklarhet att placera honom bland musikhistoriens största. Off The Wall och Thriller brukar i de allra flesta sammanhang räknas som hans största verk, men i mitt hjärta kommer det alltid att finnas en speciell plats för albumet Bad.

Som för så många andra i min ålder så blev Black Or White och Dangerous lite av en inkörsport till MJ:s diskografi och eftersom musik på det tidiga nittiotalet var något av en bristvara så spreds ryktet tämligen snabbt om vilka album som fanns i vilka hushåll. Min kompis Gustav ägde Dangerous och min kompis Perra ägde Bad och själv fick jag nöja mig med att banda albumen. Eftersom Perras mamma dessutom innehade ett stort öppet vardagsrum så var det där som vår MJ-dyrkan kom till sin fulla rätt, nämligen genom danstävlingar. Vi var fyra killar som dagligen, eller så ofta vi kunde, träffades för att dansa till Michael Jacksons musik och eftersom det var Bad som fanns till hands så var det Bad vi dansade till. Det hela gick till så att en av oss utsågs till domare medan de andra tre gjorde vad de kunde på dansgolvet, den som vann fick äran att välja låt och agera domare i nästa rond. Någon koreografi fanns inte att tala om utan det handlade hela tiden om att improvisera och till den mån det var möjligt att kopiera Michaels moves, mest respekterad var såklart moonwalken, som bara den äldsta utav oss klarade av, medan min personliga specialare var att greppa skrevet och ställa mig på tå (något jag fortfarande klarar med oanad excellens).

Dessa danstävlingar var något som skedde i outtalad samförstådd hemlighet (i städer som Säter så dansar inte pojkar i åttaårsåldern) och det var väl kanske där i Perras vardagsrum som man kunde släppa på allt vad spärrar och fotbollsträningar heter och bara ge sig in i något helt annat, om så bara i tre minuter åt gången. Jag kan fortfarande känna hur det kändes när man med perfekt tajming gick ner på knä till titelspåret och jag känner mig faktiskt fortfarande infernaliskt tuff när jag lyssnar på Smooth Criminal. Man skulle kunna säga att dessa tillställningar nådde sitt klimax en dag när min bästis Gustav stolt deklarerade att han fått reda på vad det engelska ordet bad betydde: det betydde säng, och utan att tänka speciellt långt så trodde vi på fullaste allvar att Michael Jackson sjöng att han var en säng.

Denna upptäckt var något fantastiskt och för oss innebar det att vi var ett steg närmre att förstå oss på gåtan Michael Jackson. Han var för oss och för alla andra ett mysterium redan då och han har sedan dess fortsatt att uppröra och väcka frågor och spekulationer. Det brukar sägas att verkligheten överträffar dikten och i detta fall så är det till hundra procent sant. Det var någon som liknade Michaels liv med en grekisk tragedi och jag har svårt att komma upp med någon bättre beskrivning. Michael Jacksons betydelse för mötet mellan svart musik och pop är svår att förneka och även fast det visade sig att bad inte betyder säng så hoppas jag ändå att MJ får vila i frid.

Albumet finns på Spotify.

Etiketter:

torsdag, juni 25, 2009

Smakprov från Noah & The Whales kommande skiva

För nästan exakt ett år sedan var Noah and the Whale ett viktigt inslag i min vardag. Nyss utkomna debutskivan fick snudd på ohälsosamt mycket speltid, men visade sig senare stå pall för dessa prövningar eftersom jag fortfarande är väldigt förtjust i denna. I slutet av augusti kommer bandets nya skiva The First Days of Spring, men redan nu finns möjligheten att ladda ner titelspåret från gruppens hemsida. Det är en återhållsamt pompös och vacker låt som bådar mycket gott inför uppföljaren till Peaceful, The World Lays Me Down.

Låten går att hämta här.

söndag, juni 21, 2009

Playlist v. 25

Niklas:
Dinosaur Jr - Plans
Hayden - Message From London
Isan - Dilly
Girls - Hellhole Ratrace
Magnolia Electric Co - O! Grace

Johan:
Yo La Tengo - I'm Your Puppet
Damien Jurado - Honey Baby
No Kids - Bluster In The Air
Phil Elverum & Nick Krgovich - Whatcha Doin'?
My Sad Captains - Bad Decisions

Oskar:
Ganglians - Voodoo
Air France - GBG Belongs To Us
Discovery - Swing Tree
Best Coast - Sun Was High (So Was I)
Gary Numan - Metal

torsdag, juni 18, 2009

Bunny Rabbits blickar bakåt: The Cure - Disintegration (1989)

Ett av mina starkaste musikminnen har att göra med videon till The Cures Lullaby. Jag måste ha varit elva eller tolv år gammal, mina föräldrar hade precis separerat och jag bodde tillsammans med min pappa i en lägenhet, som till skillnad från vår gamla villa, var utrustad med kabel-tv. För att göra min situation lite enklare, och antagligen för att dämpa ett gnagande dåligt samvete, så fick jag placera mina föräldrars gamla tv-apparat i mitt rum. Jag förvandlades tämligen hastigt till ett Mtv-barn av rang och det fanns inte en European Top 20 som jag inte hade koll på. Veckorna spenderades åt att spekulera i vilka låtar som placerat sig var, vilka som fått lämna och vilka som var nya. Jag åt mellanmål framför Mtv, jag somnade till Mtv. Enda gången jag lyckades att slita mig var under The Grind (var det egentligen någon som tittade på det?).

På den här tiden så bestod Mtv:s tablå till 75% av musikvideor (resterande 25% bestod av reklam och "nyheter"), detta innebar att musikredaktörerna tilläts större frihet och här och var så ploppade helt oväntade låtar upp mellan Real McCoys Another Night och TLC:s Waterfalls. Lullaby var en av dessa lite mindre självklara val och när den dök upp en vardagseftermiddag så kunde jag inte annat än sätta mina Frosties i halsen och titta med skräckblandad förtjusning. Jag var fortfarande tillräckligt ung för att tycka att videon var lite läskig och i samspel med musiken så var den ju i det närmaste påträngande obehaglig. Jag hade aldrig hört något liknande och min förvirring förvandlades redan i det läget till fascination, vi kan säga att jag älskat låten sedan dess.

Antagligen hade jag svårigheter att memorera bandets och låtens namn, för det dröjde år tills jag återigen stötte på Lullaby då den fanns med på en utav mina kompisars mammors Best of the 80's-boxar. Jag blev lycklig men fick lyssna i smyg (i städer som Säter så lyssnar inte fjortonåringar på The Cure) och när sedan internet stormade in i mitt liv så blev just Lullaby en utav de allra första låtar jag laddade ned via Napster. Låten nöttes i min Winamp-spelare och när sedan albumet Disintegration införskaffades så kunde jag inte annat än reagera på ungefär samma sätt som när jag såg videon till Lullaby, med skräckblandad förtjusning.

Albumet var en skrämmande best som skulle tämjas och jag minns att jag till en början hade oerhört svårt att greppa helheten. De segflytande evighetsintrona tilltalade inte med en gång och det tog mig faktiskt ett antal månader innan jag på allvar insåg storheten i Disintegrations musikaliska spindelväv. Sedan dess har albumet stötts och blötts och jag har under olika perioder funnit nya infallsvinklar och så här tjugo år efter release så ter det sig som att Disintegration är ett utav de mest ypperliga exemplen på hur musik ska presenteras i albumformat. Helhetsintrycket är makalöst - pretentiöst och gravallvarligt - och ljudbilden ter sig 2009 näst intill exotisk.

Under sina tjugo levnadsår så har Disintegration kanoniserats och lyfts till skyarna i parti och minut och albumet framstår tveklöst som The Cures magnum opus. Att albumet dessutom var en kolsvart sorti på ett färgsprakande årtionde gör inte saken sämre. Lyssna bara på introt till inledande Plainsong, sällan har en musikskapare tagit sin konstform på så stort allvar och samtidigt lyckas så bra. Benämningen episk känns som en underdrift i sammanhanget.

Disintegration finns på Spotify.

Kolla in videon till Lullaby här. (Notera även den underhållande likheten mellan Robert Smith och Horace Engdahl)

Etiketter:

lördag, juni 13, 2009

Pomegranates - Everybody, Come Outside!

Den här recensionen borde egentligen ha skrivits för ganska länge sedan. Dels med tanke på att det är nästan två månader sedan Pomesgranates släppte sitt andra album Everybody, Come Outside! och dels med tanke på att det med bred marginal kvalificerar sig som ett av årets mest beroendeframkallande. Cincinnati-kvartetten gör galenpannepop som gränsar till perfektion och är oerhörd svår att släppa taget om när man väl låtit sig introduceras. Deras fascination för frenesi för tankarna till brittiska Los Campesinos även om en korsning av Flaming Lips och Arcade Fire, som gruppen beskrivits som på annat håll, kanske ligger närmare sanningen. Bandets musik är extremt melodiorienterad och drömmen om att skriva den perfekta refrängen finns ständigt närvarande. Vissa gånger kan jag känna mig lite matt efter att ha tagit mig an denna energisprakande skiva, men de allra flesta dagar låter det som ren och skär magi i mina öron. Att slyngelpop som kännetecknas av tvära kast, ettriga gitarrslingor och lite skrikig allsång kan vara tilltalande var kanske inte någon nyhet, men att ett i princip okänt band som jag mest sprang på i förbifarten kunde nå sådana här höjder var desto mer oväntat.

Skivan släpptes den 14 april på Lujo Records.

Pomegranates - Corriander
Pomegranates - Everybody, Come Outside!

torsdag, juni 11, 2009

CocoRosie - Coconuts, Plenty of Junk Food EP

Trots tre fullgoda försök har systrarna Casady aldrig lyckats övertyga mig fullt ut då deras album alltid lämnat mer att önska. Med drygt året gamla singeln God Has A Voice, She Speaks Through Me kändes det äntligen som om bitarna föll på plats och sedan dess har jag sett fram emot uppföljaren till 2007 års The Adventures of Ghosthorse and Stillborn. I och med påbörjandet av bandets sommarturné släpps en EP som är tänkt att fungera som aptitretare inför albumet. EP:n inleds i samma, mer elektroniskt doftande, anda som där de senast lämnade oss och så långt är allt frid och fröjd. Därefter följer dock balladerna Milkman och Joseph City som drar lite åt det jazziga hållet, vilket i mina öron aldrig är särskilt lyckat. Som tur är avslutas EP:n med finfina Spirit Lake och tre fina låtar av fem är ändå tillräckligt för att förväntningarna inför albumet ska vara fortsatt höga.

Lyssna här.

tisdag, juni 09, 2009

Beach Fossils

Det fortsätter att hända saker i diy-kvarteren och allt som oftast med det mesta på slutet så är det New York-stadsdelen Brooklyn som står i fokus. Labels som Woodsist och Captured Tracks har den senaste tiden släppt en strid ström av kvalitativa hemproduktioner och det verkar sannerligen som att lo-fi:n upplever någon form av renässans (om man nu är villig att påstå att den genomlevt några glansdagar).

Från Brooklyn kommer även ungtuppen Dustin Payseur som under namnet Beach Fossils producerar utmärkt dagdrivar-lo-fi som är lätt att placera i samma fack som Wavves då det handlar om rastlösa poplåtar utan något riktigt mål. Men där Wavves tar ut svängarna med pedaler och oljud så presenterar Payseur ett rakare sound där melodierna tillåts större utrymme, även texterna känns mer relevanta än den slacker-romantik Nathan Williams presenterat hittills. Med stor sannolikhet så kramar Dustin Payseur sin På Drift lika hårt som sin porta. Ett annat släktskap rent musikaliskt är Lockett Pundt och man skulle kunna beskriva Beach Fossils som ett Lotus Plaza på solsemester, lite muntrare men inte tillräckligt bekymmerslös för att inte inse att livet har sina problem.

Beach Fossils - Vacation

söndag, juni 07, 2009

Playlist v. 23

Oskar:
Lindstrom & Prins Thomas - Cisco
Es - Säteet Sun Sielusta
The Time And Space Machine - You Are The One
Modern English - Tables Turning
Patrick Wolf - Don't Say No

Johan:
Preston School of Industry - Falling Away
Jay Reatard - It Ain't Gonna Save Me
Friday Bridge - This Case Is Closed (Johan Agebjörn remix)
Yo La Tengo - Periodically Double Or Triple
Fishboy - Bricks Part 1

Niklas:
Malcolm Middleton - Red Travellin' Socks
Apples In Stereo - Please
James Figurine - Before I Go
Kurt Vile - Song For John in D
Circulatory System - Until Moon Medium Hears the Message

fredag, juni 05, 2009

Patrick Wolf - The Bachelor

Det är fan inte lätt att vara Patrick Wolf. När han vid blott tjugofyra års ålder redan hade varit blond och mörkhårig på sina albumomslag gjorde han precis som alla andra med någon form av ålderskris: färgade håret rött. Dessutom släppte han en medioker skiva där man till stor del började betvivla om det över huvud taget fanns något omdöme kvar i pojkstackarn. Hans QLC (quarter life crisis) verkar dessvärre ha förvärrats sedan dess och nu är han tillbaka med det nya albumet The Bachelor, där det röns utom allt tvivel att pojken som blivit man förlorat alla spår av det där omdömet.

Man måste någonstans fråga sig hur Patrick Wolf har tänkt i och med The Bachelor och egentligen ter det sig relativt självklart att han i sin identitetskris söker efter tider där han faktiskt var briljant. Vad göra? Färga håret blont och börja experimentera med lite brus och elektronik igen. Allt gott så långt, men att söka upp en kille som Alec Empire inför ett album med planerad release efter att 1900 blev 2000 känns väl knappast genomtänkt på någon punkt, och den smått absurda idén att faktiskt klä ut sig till Idol-Danny och posera framför ett medeltidstält förstår väl till och med omdömesbefriade människor att den måste ditchas redan innan idéstadiet.

Musiken då? Ja, det låter som Patrick Wolf på halvfart. Utan bra idéer men med fortsatt fina stråkarrangemang. Det kommer man inte långt med i min värld, men faller det sig så att man är sugen på feel good-goth så är det här albumet något att fördjupa sig i.

För övrigt anser jag att vi kollektivt förnekar att Patrick Wolf släppt något efter Wind In The Wires.

Albumet finns på Spotify.

torsdag, juni 04, 2009

Lindstrøm & Prins Thomas - II

Den här recensionen fanns i princip klar i mitt huvud redan innan jag klickat hem skivan från emusic. Jag hade tänkt att skriva några snitsiga rader om fjorddiskons uppgång och fall och om hur detta andra album från förgrundsgestalterna Lindstrøm och Prins Thomas kunde betraktas som någon form av dödsruna. Jag var mentalt inställd på en svanesång och planerade att vitsa om hur Norge under 00-talet blev det nya Tyskland och om hur det hela nådde sin kulmen när Angela Merkel åkte hem till Oslo istället för Berlin efter ett EU-möte för några år sedan. För fjorddiscon, eller nydiscon som den också kallats, känns inte så fräsch längre. Det faller sig naturligt att musikaliska inriktningar kommer och går - det sker med jämna mellanrum och är tämligen nödvändigt - men det speciella med just fjorddiskon är att den hittills inte nått några riktiga bottennapp. Det hade ju därför varit så fint och lägligt om II fått fungera som någon form av punkt. En summering över vad som varit, inte vad som kan komma att bli.

II skulle kunna ha varit en sista suck eller en sentimental sorti, men är det något vi vant oss vid med norrmännen vid det här laget så är det väl att de inte gör vad man förväntat sig - eller så struntar de helt enkelt i det. Istället för att harva vidare i gamla ljudspår så blickar Lindstrøm och Prins Thomas till både vänster och höger och där elektroniska instrument tidigare dominerat deras domäner så bjuds det nu upp till dans med annorlunda orkestrering. Vulgära pianon samsas med Bo Hansson-orglar och svepande gitarrackord tillåts träda fram i större utsträckning än tidigare. Det låter lite som att herrarna tagit sina kosmiska takter till något fjärran land för att sedan återvända hem och där snegla lite på D.Lissvisks 7 Trx + Intermission för att slutligen mixa ihop det hela under en bilsemester i Brandenburg.

Lindstrøm och Prins Thomas vägrar låta den norska discon dö och det handlar snarare om deras snillrikhet och uppfinningsrikedom än om ett trött upprepande av redan utforskade områden då deras musik återigen rör sig iväg från dansgolven till mer stillasittande eller saktgående situationer. Lindstrøm petade förvisso redan ifjol på fjorddiscons halvdöda kropp med sina halvtimmespinnar och den mer organiska ljudbilden på II banar väg för kommande bravader. Det ska sägas att albumet inte är gjutet men det håller jämntjock kvalitet och där det blixtrar till gör det det ordentligt, till exempel när inledande Cisco efter fyra minuter bryter sig loss ur sina bongotrumsbojjor och följer med Christer Fuglesang på en rymdtur eller när den näst intill arga Flue På Veggen med sitt hypnotiska vaggande bygger bo i ens hjärnbalk.

Antagligen struntar Lindstrøm och Prins Thomas i allt vad termer som fjord- och nydisco innebär och det är väl snarare vi lyssnare som gärna kategoriserar, påpekar och tycker i kanske allt för stor utsträckning. Samtidigt så är det viktigt att inse att det är svårt att ständigt söka nya grepp och det är ärligt talat få artister som klarar av att gå vidare i ett specifikt område utan att ständigt upprepa tidigare bedrifter. Det är främst i det avseendet som II imponerar och även om albumet i vissa avseenden kan stå som monument över Norges 00-tal så finns det fortfarande goda anledningar att ropa: fjorddiskon är död! Länge leve fjorddiskon!

Lyssna här.
Köp här.

tisdag, juni 02, 2009

The Rest - Everyone All At Once

Vissa gillar överraskningar. Andra gör det inte.

Jag gillar överraskningar och kanadensiska The Rest är med stor sannolikhet den allra trevligaste överraskning jag fått hittills i år. Åtminstone på musikfronten. De kom från till synes ingenstans och deras andra album Everyone All At Once förtjänar till synes att vara exakt överallt. Vissa dagar överväger man att låta den här bloggen gå i träda och då är det tur att band som The Rest får en på bättre tankar.

Det sju huvud starka bandet kommer från Hamilton, Ontario och genomled efter 2006-års debut Atlantis, Oh Our Saviour någon form av kollektiv identitetskris (vilka skulle inte gjort det efter en sådan titel?) som nästan ledde till att bandet, och personerna det består av kollapsade helt och hållet. På sant finn dig själv-manér packade de således sina instrument och gjorde en populärmusikalisk Dr Phil genom att byta storstadsturbulensen mot naturens tystnad i jakt på (re)kreation. Under våren 2007 lät de sig slukas av Kanadas storslagna natur och skapade skissen till vad som skulle bli bandets andra album Everyone All The Time.

Det verkar som att det vedertagna knepet att så att säga fly fältet fungerat ännu en gång, för Everyone All At Once är faktiskt ett strålande album och som sig bör med musik inspirerad och skapad av naturkraft så är det sprängfyllt av pretentioner. Till skillnad från bandets studentspexiga pressfoton så har deras musik en högst allvarlig ton och albumet kan sammanfattas som en eskapad av primalskrin, tempoväxlingar och melodier klarare än Lake Ontarios vatten. Det hela låter som om en medlem vardera från Arcade Fire, Islands, Balmorhea, Mew, Wolf Parade, Sigur Rós och My Morning Jacket träffats över en weekend för att bräcka varandra i kategorin mest traumatisk barndom för att veckan efter spela in en skiva om det.

Liksom det kanadensiska landskapet så blandas i musiken det höga med det låga och tystnaden som här och var vilar över produktionen virvlar plötsligt och snabbt iväg i vildsint orkestrerade strömmar av gitarr, fiol och sång. Albumets två bästa låtar, Modern Time Travel och Walk On Water, har fungerat som soundtrack till de senaste veckornas vädersvängningar och albumet som helhet har med sin svärta hög potential att växa sig ordentligt starkt.

The Rest - Modern Time Travel (Necessities)
The Rest - Walk On Water (Auspicious Beginners)

Bandets hemsida respektive myspace.