onsdag, augusti 29, 2007

The Acorn - Glory hope mountain

Acorn är den brittiska termen för ekollon och om man bortser från det faktum att bandnamnet kan översättas till "Ekollonet" så tycker jag att namnet har en ganska fin klang. Kanadensiska The Acorn har tidigare trissat upp förväntningarna inför denna fullängdare genom att släppa ifrån sig en rad fina EP:s. Glory Hope Mountain är, enligt Pitchfork, ett konceptalbum i form av en biografi över sångaren Rolf Klauseners mamma, en immigrant från Honduras som kom till Montreal på 1970-talet. Bandet brukar ibland klumpas ihop med de kanadensiska Arts & Craft-kollektiven såsom Broken Social Scene och Stars, men The Acorns ljudbild skiljer sig ändå ganska mycket från dessa band. Man har en långt mer akustisk ljudbild än den som brukar känneteckna BSS samtidigt som tempot är lägre än i Stars musik. Bandet har snarare mer gemensamt med folkinspirerade band som Great Lake Swimmers och Okkervil River.

En av de saker som tilltalar mig med The Acorn är att man inte drar sig för att inledningsvis låta fingrarna glida stillsamt över banjon för att sedan låta "helvetet" braka lös i slutet av låtarna, med trumpeter, marschtrummor och lapsteel. Sammantaget är det här en bra skiva skiva, dock inte så fantastisk som jag hade hoppats på. Det lugna tempot kommer säkerligen att kännas angenämt när hösten närmar sig och under de närmaste månaderna kommer jag antagligen att återvända till skivan ett antal gånger. Här finns en hel del fina spår och dessutom sjunger Klausener väldigt bra. Nedan bjuds det på skivans fartigaste spår som visserligen är väldigt bra, men inte riktigt representativt för hur det låter i övrigt.

The Acorn - Antenna

tisdag, augusti 28, 2007

Valgeir Sigurðsson - Ekvílibríum

- Ser man på, en kille i grovstickad tröja framför ett vattenfall. Islänning månne? - Alldeles riktigt. Möjligen förstärker jag genom mitt stereotypa bildval den nidbild av isländska musiker som vissa av mina vänner så fort de får chansen gärna målar upp. Episkt och naturdyrkande - musik som fungerar som soundtrack till små porlande bäckar eller i bästa fall som bakgrundsmusik på Animal Planet. Nåja, ni vänner av Múm och Björk känner säkert igen det där tugget. Nu får dessa antagonister en ny skiva att sätta sina halvslöa tänder i - producenten Valgeir Sigurðssons debut som soloartist, Ekvílibríum.

Valgeir är främst känd för att ha producerat just Múm och Björk, men också CocoRosie och Will Oldham under sitt Bonnie 'Prince' Billy-alias. Sigurðsson skapar väldigt tilltalande electronica där mjuka melodier och varm akustisk möter kyligt digitala beats. Ekvílibríum bjuder på múmknaster, svepande stråkar och ibland Album Leaf-vibbande instrumentala stycken, och allt är förstås otroligt snyggt producerat. Ena stunden står Sigurðsson med foten i landsmannen Jóhann Jóhannssons mer klassiska domäner, för att sedan låna in just Oldhams sköna stämma i de mer folkiga Kin och fantastiska Evolution Of Waters. För er som liksom mig blev något besvikna över Múms nya fullängdare Go Go Smear the Poison Ivy kan Ekvílibríum fungera som ett mycket välsmakande tröstgodis.

Valgeir Sigurðsson - Evolution Of Waters (Högerklicka och "spara som")

måndag, augusti 27, 2007

The flying club cup

Nu har den läckt. Bara så att ni vet. Jag sitter i skrivande stund och lyssnar på Zach Condons stämma i Forks and knives (La fête) och det är bara att konstatera att det låter mycket mycket lovande. Jag kan inte göra den rättvisa i dagsläget då många frågetecken ska rätas ut. Håller den lika hög klass som mästerliga förstlingsverket Gulag orkestar? Är kombinationen Zach och Owen lika lysande som den låter på papper? Klarar Beirut att bryta sig ur balkaninfluenserna utan att förlora dignitet? Någon utav oss kommer lämna en längre rapport inom ett par dagar så svar kommer.

söndag, augusti 26, 2007

Playlist v.34

Oskar:
José Gonzáles - Killing for love
Midnight juggernauts - Road to recovery
Animal collective - Safer
Sorcerer - Egyptian sunset
Beirut - Napoleon on the bellerophon

Johan:
Beat Radio - Everything is temporary
Matthew Dear - Deserter
The Bicycles - Randy's song
Superchunk - Florida's on fire
Frank Sinatra - Cycles

Niklas:
Epic45 - Summers First Breath
Guided By Voices - Game of Pricks
Boards Of Canada - Sixtyniner
Kettel - Mwoeb
Guided By Voices - We've Got Airplanes

fredag, augusti 24, 2007

Epic45 - May your heart be the map

Kanske är det i kombination med att jag för tillfället vistas i mina hemtrakter, men vissa artister äger verkligen förmågan att locka fram en nostalgisk känsla genom sin musik. Inte nödvändigtvis för att man vid något tidigare tillfälle lyssnat på skivan och minns den perioden i sitt liv, utan för att stämningen som vissa ljudbilder framkallar, återkallar minnen ur barndomen. Boards Of Canada äger den förmågan, liksom Mark Kozelek's och Samuel Beam's texter och melodier. När jag nu äntligen lyssnar in May Your Heart Be the Map, det nya alstret från brittiska Epic45 sköljer en nostalgisk våg över mig och minnena från sommarloven som barn kommer och går i omgångar. Kanske är det så enkelt som att ljuden av barn tillsammans med Epic45's spröda, den här gången mer akustiska ljudbild frammanar den känslan, men jag vill gärna tro att det finns något mer inneboende, något mindre konkret i deras vackra stycken som ligger bakom.

Med limiterade Ep's som England Fallen Over och Drakelow har de blivit ett viktigt band för mig och med förra årets fantastiska Slide har Epic45 hållt mig vaken och begeistrad in på småtimmarna. På May Your Heart Be the Map uppträder bandets mer akustiska sida, vilket leder till att både trummaskinerna, och till viss del också melodierna fått ge vika. Bandet söker inte direkt några crescendon som Gybe! eller Mogwai utan rör sig i mer drömmande tongångar, inte helt olikt Labradford eller Pan American. Det är en något slätare och mindre händelserik skiva än vi blivit vana vid, vilket egentligen inte säger särskilt mycket, eftersom Epic45's lägstanivå fortfarande tycks vara riktigt hög.

Eftersom filöverföringstekniken inte riktigt är med mig här i skogen, får ni dessvärre hålla till godo med Zshare tills vidare.

Epic45 - Summers First Breath (Högerklicka och "spara som")

onsdag, augusti 22, 2007

José Gonzáles - In our nature

När gamla fina Jossan är tillbaka så är det väl bara att lyfta på hatten. Även om jag inte tillhör dem som dreglat efter en uppföljare till Veneer måste jag villigt erkänna att det funnits ett litet tomrum att fylla i den svenska sankmark vi ibland väljer att kalla för musikscen. Göteborgarens återkomst firas utan större triumfer och det är bara att konstatera att han står lite uddlös när han inte längre har någon kniv i bältet. De två inledande spåren How low och Down the line är typiska José-låtar, välkända Killing for love detsamma och när han något spår senare tar sig an Massive attacks Teardrop står det mig nästan upp i halsen. Min skepsis inför just det valet av cover sköljer snabbt över mig men torkar ganska fort igen då den i sin mörka ”Ronja Rövardotter-tappning” hela tiden växer sig starkare.

Mitt första intryck av In our nature är ytterst lätt att sammanfatta: en samling potenta låtar där tyvärr inget sticker ut mer än nödvändigt och där låga toppar och grunda dalar samsas om vartannat. Gonzáles har ju dock aldrig varit något fyrverkeri till pjäs men samtidigt kan jag inte sluta förundras över hur pass mycket han tillverkar av förhållandevis lite. För min del räddar inte In our nature någon höst men det är därmed inte sagt att det är något dåligt andra album vi får sätta tänderna i. Din mamma kommer antagligen få dubbla ex av det i julklapp och José Gonzáles har äntligen en anledning att spela på ALLA svenska festivaler igen. So far so good.

José Gonzáles - Killing for love (högerklicka, spara som)

måndag, augusti 20, 2007

Marsen Jules - Golden

Sagan om konungens återkomst hade jag kunna inleda med. Men det har jag ingen lust med så jag struntar i det. Fabeln om guldkalvens återfall kanske låter lite bättre och stämmer mer in i det sammanhang det nu kommer att presenteras. Tyske ambient-mästaren Marsen Jules är nämligen tillbaka efter förra årets kioskvältare Les Fleurs och förpackningen är ungefär densamma. Förutom att låttitlarna denna gång är på tyska istället för franska och att den är släppt på Genesungswerk istället för City centre offices är årets Golden något mer mekanisk än sin föregångare. De svävande strängarna, de sporadiska pianoinslagen och de ständigt loopade baklängesljuden är kvar och bildar tillsammans en drömsk helhet som åtminstone får mig att vilja sitta på ett hustak någonstans i Pommern när det skymmer.

Ibland blir det dock aningen monotont och när gitarrslingan i An einem Wintermorgen loopas till fördärvelse blir det lite för mycket för min arma trumhinna att uthärda. Så just det spåret hade mått bra av en nedkortning alternativt halshuggning. Som bäst blir det dock i In einem Raum mit Dir där den unge Jules får alla element att smälta ihop på ett fylligare sätt än vi hört förut medan avslutande Constance står på en lite mer elektronisk grund och lovar gott inför framtida släpp.

Jag bifogar en mix Marsen satt ihop bestående av spåren från Golden: Marsen Jules - Extracts mix (högerklicka, spara som)

Angels Of Light - We Are Him

Det ska medges att jag har en del blinda fläckar gällande Michael Giras projekt Angels Of Light och framförallt gällande hans genomslagsband, Swans, som figurerade i noiserockskretsar under åttio- och nittiotalet för att splittras under 1997. Hursomhelst har Angels Of Lights mest rosade verk How I Loved You tagit mig med storm, men också förra fullängdaren The Angels Of Light Sings Other People lämnade med sina små vackra folkballader ett bestående intryck hos mig. Skäl goda nog att utforska hela Gira's katalog alltså, och jag blev naturligtvis väldigt nyfiken när nya skivan We Are Him dök upp för ett par veckor sedan.

Låt er inte luras av det färgglada omslag som pryder We Are Him - när man tittar närmare framträder en väldigt morbid ton, vilken också präglar den musik som döljer sig därinom. Inledande avant garde-spåret Black River Song sätter direkt stämningen med sitt repetetiva, distade basriff och dess omringande spelklockor. Ljudbilden är väldigt skev, oförutsägbar och emellanåt nästan hypnotiserande. I vackra The Man We Left Behind finner vi Gira tillbaks vid art/folk- och altcountry-stilen som i mångt och mycket präglade Sings Other People. På nya skivan experimenteras det mer, och det blir svårare att förutse Giras nästa steg, vilket tilltalar mig mycket. För den som tilltalas av den mer experimenterande Nick Cave eller Smog torde We Are Him vara en mycket intressant skiva att ta sig an.

Angels Of Light - Black River Song (Högerklicka och "spara som")

söndag, augusti 19, 2007

Playlist v.33

Niklas:
The Angels Of Light - The Man We Left Behind
Heatmiser - Plainclothes Man
Arab Strap - Last Orders
Promise And The Monster - Antarktis
Red House Painters - Grace Cathedral Park

Johan:
The Acorn - Dents
Sunset Rubdown - The mending of the gown
Thurston Moore - Fri Emd
Bishop Allen - The monitor
Jens Lekman - Shirin

Oskar:
Jens Lekman - A postcard to Nina
Panda bear - Bonfires of the vanities
Calvin Harris - Disco heat
Slam - Azure
Aaron Martin - Piece 05

lördag, augusti 18, 2007

Calvin Harris

Rökförbudets intrång på den svenska köttmarknaden förde inte bara med sig det positiva faktumet att kläderna dagen efter slapp stanken av tobak. Vi svenskar fick helt enkelt bekanta oss med ett för oss nytt fenomen: rökruteromantiken. Allt för ofta har jag fastnat i den lilla inhägnad där folk träffas för att mata kräftan, och varit lite smartare än vanligt, lite roligare än vanligt och kanske lite snyggare också. Men det hör inte hit. Ett utav de bättre råden jag fått det senaste året är att jag bör sluta ta mig själv på för stort allvar och detta skedde i just en rökruta. Vem främlingen som gav mig rådet var har jag ingen aning om men ungefär varannan månad försöker jag följa dessa bevingade ord. Jag är inne i en sådan period nu. Vilket följaktligen leder oss in på Calvin Harris.

Egentligen borde jag kanske inte titta åt hans håll då jag för det mesta inte har självdistans nog för att umgås med något som i folkmun kallas p3-hit (åtminstone inte erkänna det). Kanske har det för tillfället att göra med att jag nyligen råkade bli ett år äldre och att jag befinner mig i en smärre ålderskris. Den stora tvåan och femman är ju precis runt hörnet. Eller så handlar det helt enkelt om ett stort C och ett stort H. Den unge skotten gör nämligen glättig elektronisk pop som får min lekamen att bete sig på samma sätt som när Mylo staplade in på scenen med Drop the pressure tvåtusen-någonting. Med nio tår i det förgångna är Calvin Harris för åttiotalet vad Pop Levi i våras var för sjuttiotalet, en konnässör av stora mått med fingertoppskänsla för såväl rena pastischer som smått nydanande sneglingar. Om Franz Ferdinand-Alex och LCD Soundsystem-James tagit hjälp av Digitalism för att skriva en disco-opera i åttiotalstappning med en specialcastad sockerstinn Patrick Wolf i huvudroll hade inte Calvin Harris haft så mycket att tillföra. Nu får han mig åtminstone på ett strålande humör. Tur att inte dj:n spelade Disco heat den där kvällen i vintras, då hade jag inte befunnit mig i rökrutan utan hade antagligen svettats framför någon högtalare på dansgolvet. Och då hade jag ju inte upptäckt Calvin. Ironiskt så det förslår.

Calvin Harris - Disco heat (högerklicka, spara som)

fredag, augusti 17, 2007

Ny låt från Sambassadeur

Jag har alltid haft en god relation till det svenska popbandet Sambassadeur. Deras tidigare släpp har innehållit ett antal fina låtar som jag ofta återkommit till. När de nu är tillbaka med en ny singel (Subtle changes) är det dock en bit kvar till toppformen, även om det är en helt okej låt. På senare tid har ju saxofonen fått något av en revival inom popmusiken då detta tabubelagda instrument har börjat återanvändas lite överallt. Nu gör den intåg även i Sambassadeurs musik, vilket jag ställer mig en aning skeptisk till då denna låt säkerligen hade mått bättre utan ett saxofonsolo. Enligt Pitchfork ska singeln (med b-sidor) släppas om två veckor på Labrador och jag ser, trots saxofonmissödet, fram emot att få höra resterande spår.

Sambassadeur - Subtle changes (högerklicka och "spara som")

onsdag, augusti 15, 2007

Thurston Moore - Trees Outside The Academy

Jag har tänkt lyssna på den här skivan ett antal gånger den senaste tiden, men av någon anledning har det inte blivit av förrän alldeles nyligen. Varför vet jag inte riktigt. Kanske för att den senaste Sonic Youth-skivan Rather Ripped inte riktigt levde upp till förväntningarna, men allra mest sannolikt för att Thurston Moore faktiskt varit inblandad i en del ointressanta saker vid sidan av Sonic Youth. Den här skivan hör dock inte till dessa, utan när jag väl börjat spela den har det varit svårt att släppa taget. Ljudbilden är huvudsakligen byggd kring akustiska gitarrer och låtarna är ganska lättillgängliga, flera melodier sätter sig redan första gången man hör dem. Jag, som tidigare mest lyssnat på Sonic Youth, upplever det som mycket behagligt att få höra Thurstons fantastiska röst i en ny omgivning där larmande gitarrer lyser med sin frånvaro. Trots vissa ojämna partier (framförallt slutet) är detta en skiva som säkerligen kommer att få mycket speltid hos mig även framöver. Topparna (Fri Emd, Frozen Gtr och The Shape Is In A Trance) är väldigt höga och efter detta formbesked längtar man än mer efter nästa skiva från gamlingarna i New York-bandet där Thurston vanligtvis huserar.

Thurston Moore - Fri Emd (högerklicka och "spara som")

måndag, augusti 13, 2007

Jens Lekman - Night falls over Kortedala

Jag trodde att jag var trött på Jens Lekman, att hans ordlekar och pompösa sångstil hade spelat ut sin roll. Mycket riktigt höjde jag inte heller på ögonbrynen när singeln Friday night at the drive-in bingo läckte för några veckor sedan. Nu har även albumet Night Falls Over Kortedala letat sig ut på nätet och efter några dagars flitigt lyssnande vill jag nästan be Jens om ursäkt för att jag tvivlade på hans förmåga. Skivan är ganska annorlunda jämfört med sin föregångare och experimenterar en del med andra rytmer än de man vanligtvis hör inom indiepopen. Om man har följt Lekmans utveckling sedan debutalbumet When I said I wanted to be your dog lär man dock inte bli förvånad över hur uppföljaren låter. Ibland flörtar han lite väl mycket med exotiska rytmer för min smak, men han gör det så snyggt att jag ändå inte kan ogilla det. Skivans största ögonblick (Put your arms around me) uppstår dock när han åter vänder blicken emot den klipp-och-klistra-pop som han inledde sin karriär med under aliaset Rocky Dennis.

När Jens Lekman för en tid sedan hävdade att han skulle sluta med musiken var det väl ingen som tog honom på allvar. Just då brydde jag mig inte så mycket, men med facit i hand är jag ändå glad att han inte gjorde slag i saken. Med facit i hand förstår jag inte heller hur jag kunde ignorera mästerverket Friday night at the drive-in bingo så länge som jag gjort. Saxofonslingan är faktiskt sjukt catchy. Lekman må framstå som en dramaqueen med hybris, men hans förmåga att skriva kvalitativ popmusik tvivlar jag inte längre på.

Jens Lekman - Your arms around me (högerklicka och "spara som")

Holler, Wild rose!

Jag hade fått för mig att jag tagit ett steg åt sidan för ett slag, en liten paus från gitarrmangel då min något naiva hjärna tidigare i år på fullt allvar trodde att Twilight sad bara var ett kortare återfall. När nu Holler, Wild rose! uppenbarar sig är det bara att inse fakta: bananskalet som emellanåt kallas shoegaze och post-rock får mig på fall ytterliggare en gång. Ämnets vara eller icke vara har ju tagits upp på bloggen för bara några dagar sedan och Niklas: jag ber å det ödmjukaste om ursäkt för att jag är inne på dina domäner och trampar med leriga skor.

Holler, Wild rose! rör sig i de skuggzoner av musiklandskapet jag nämnt här ovan, det låter ungefär som om Radiohead börjat knarka Jeff Buckley och återigen blivit blixtförälskade i sina sexsträngade instrument. Från ruta ett på debutalbumet med den missvisande titeln Our little hymnal tar sextetten i från tårna, ljudbilden tillåts dock aldrig att kvävas av gitarrer utan andra ljud ekar ständigt någonstans i bakgrunden. Det är främst deras okonventionella låtbygge jag finner mest förföriskt då de alltsom oftast låter barriärerna mellan vers och refräng hänga löst i luften. Stundom är det teatralt som en viss herr Wainwright, två minuter senare episkt likt Sigur rós och i nästa stund presenterar de ett mörker Interpol ståtade med innan de började släppa skivor prydda av uppstoppade djur. Att deras bandnamn må vara lite skrattretande (konstigt nog är de inte från Austin) rycker jag bara lite nonchalant på axlarna åt, det spelar nämligen ingen som helst roll när det inledande Holler! efterföljs av en av de finare ljudmattorna anno 2007.

Holler, Wild rose! - Holler, Wild rose! (högerklicka, spara som)
myspace.
En gratis mp3 finns på last.fm

söndag, augusti 12, 2007

Paylist v. 32

Johan:
Jens Lekman - Your arms around me
Erik de Vahl - My spine / our spine
Beat Radio - What I love the most (Högerklicka och "spara som")
We All Have Hooks for Hands - Oh, I'd expect
Jason Anderson - O, Jac!

Niklas:
Boards Of Canada - Pete Standing Alone
Stephen Malkus - Church On White
Lights Out Asia - Art Divided By Science (Högerklicka och "spara som")
m83 - Sister Part 2
Neutral Milk Hotel - Bucket (Organ Version)

Oskar:
Marsen Jules - In einem Raum mit Dir
Holler, wild rose! - Holler, wild rose!
M.I.A. feat. Afrikan boy - Hussel
Skallander - Flesh born constellation
David Bowie - Memory of a free festival

torsdag, augusti 09, 2007

Lights out asia - Tanks and recognizers

Det var alldeles för längesedan jag postade något om en av mina absoluta favoritgenrer, nämligen shoegazern. Under försommaren har jag vid sidan om My Bloody Valentine och Slowdive plockat fram modernare representanter för den vemodiga fåran i Port-Royal och Ulrich Schnauss, varav den sistnämnde i år är tillbaks med sin nya skiva Goodbye. Sensommaren har välkomnat ytterligare en, Wisconsins Lights Out Asia som hasplar ur sig en mycket förförisk hybrid av både shoegaze och postrock. På gruppens andra skiva Tanks and Recognizers kastas kaskader av gitarrer ut ur i grunden elektroniska stycken och trummaskinerna frammanar tillsammans med den stundom återkommande sången en vackert intensiv och flytande stämning. Till skillnad från Port-Royal, som torde operera i liknande ljudlandskap, återfinns också influenser och likheter med mer postrocksorienterade akter som Mogwai, Explosions In The Sky, Robin Guthrie och Epic 45.

Lights Out Asia - Art Divided By Science (Högerklicka och "spara som")

onsdag, augusti 08, 2007

Ny låt från Beat Radio

"Beat radio plays: teenage anthems for the drunken boat. flea market pop. arena rock for mystics. ramshackle electro."

Så lyder presentationen av lofi-bandet på deras hemsida, den hemsida där man kommer åt i stort sett allt material utan kostnad. Beat Radio har gjort sig ett namn bland bloggare, inte bara tack vare sin generösa och kloka idé att lämna ut sitt material för nedladdning utan främst för att deras små poplåtar för det mesta dessutom håller väldigt hög kvalité. Brian Sendrowitz låtar är oftast väldigt enkla och ibland med smått banala texter. Tack vare sin starka melodikänsla och förmåga att skriva snygga gitarrslingor lyckas han dock alltid upprätthålla ett intresse hos mig som lyssnare. What I Love The Most är en ny låt från Beat Radios kommande Ep, Miracle Flag, och den finns nu för nedladdning från hemsidan. Om ni inte redan kikat in debuten The Great Big Sea föreslår jag också en nedladdning av den.

Beat Radio - What I Love The Most (Högerklicka och "spara som")

söndag, augusti 05, 2007

Playlist v.31

Johan:
Oh No! Oh My! - Oh be one
Havergal - New Innocent Tyro Allegory
Karl Blau - Crashing waves
Slowdive - Alison
The Blow - Hey boy

Niklas:
The Most Serene Republic - Sherry And Her Butterfly Net
(Högerklicka och "spara som")
M.I.A. - Paper Planes (Högerklicka och "spara som")
Library Tapes - Skiss Av Träd
Friday Bridge - It Girl
Grandaddy - Disconnecty

Oskar:
Bjørn Torske - Spelunker
Lee Van Dowski & Tsack - Asem
The Album leaf - Fear of flying
Jens Lekman - Friday night at the drive-in bingo
Strategy - Future rock

fredag, augusti 03, 2007

M.I.A. - Kala

När Maya Arulpragasam släppte sin debut Arular under namnet M.I.A. 2005 blev folk nästan sjövilda. Med tanke på den genomslagskraft och publicitet som följde med skivan behöver Sri Lanka/London-dottern förmodligen ingen vidare presentation. I stort sett alla hyllade den men det var förmodligen också väldigt många som ville avfärda M.I.A. som en tillfällig klubbhype (undertecknad tillhörde för övrigt det klientelet). Nu är hon tillbaka med Kala och hon knäpper till dessa indieintegritetens väktare på näsan så det står härliga till. Kala är riktigt b-r-a skit. Vi visste redan om att Boyz och Birdflu var två riktiga höjdare (den sistnämnda om möjligt ännu vassare mixad av M.I.A.'s fd. fästman Diplo) och vi kan nu föra till anteckningsblocket att större delen av skivan är lika bra.

Inledande Bamboo Banger sätter med sitt Formel 1-beat direkt den höga standarden på en skiva som faktiskt är en gudagåva till dansgolvet. Jimmy känns som att besöka att östeuropeiskt tivoli som spårar ur och blir disco och jag kan inte låta bli att älska de tranciga syntharna i Hussel som gästas av Afrikan Boy. När Paper Planes drar igång är det bara att kapitulera, det kan vara en av de bästa låtarna jag hört i år. En gitarrslinga som hade kunnat vara inspelad av Isaac Brock ackompanjeras av ett lagom slackigt beat och i refrängen bevisar M.I.A. att pistolskottsbeatsen är här för att stanna. Det enda som möjligen skulle kunna tjäna som något av en invändning är att de galna barnen i Birdflu gör ett mycket bättre jobb än de rappande kidsen i skivans svaga länk Mango Pickle Down The River.

M.I.A. - Paper Planes (Högerklicka och "spara som")

Napoleon IIIrd - In debt to

Nyhetens behag kring Napoleon IIIrd har väl börjat lägga sig en aning vid det här laget, men dennes debutskiva förtjänar ändå att uppmärksammas ytterligare en gång. Bakom detta alias döljer sig engelsmannen James Mabbett som för ett tag sedan var i ropet med albumet In debt to, som släpptes på Brainlove Records tidigare under året. Skivan är en spretig tillställning, men kan i grova drag beskrivas som en samling punkinspirerade uptempolåtar. Spretigheten och det höga tempot är dock inget negativt, men de gångerna han drar ner lite på tempo och arrangemang är det ganska välkommet. Det hade nog blivit en aning påfrestande att lyssna till hysteriska, men ändock fantastiska låtar som Hit schmooze for me genom en hel skiva. Soundet är ganska svårbeskrivet, men ofta möter elektroniska trummor en kavalkad av gitarrer, synthar och lite datorproducerade ljud. I förgrunden till den välfyllda ljudbilden finns dock alltid fina och starka melodier. Mabbett låter som en mer sofistikerad Bob Log III och stundtals också som om Casiotone for the Painfully Alone har fått en knäpp.

Enklaste sättet är såklart att lyssna själv för att se vad man tycker. Jag tycker att detta är en väldigt bra, och originell, skiva. I dessa tider av sommarjobbsångest är också textrader som följande ganska lätta att känna igen sig i:

"This is not my life/
It’s just my day job/
The way I pay the rent/
a reminder to myself"

Napoleon IIIrd - Hit schmooze for me (högerklicka och "spara som")

The Go! Team - Proof Of Youth

Med Proof Of Youth följer The Go! Team upp den rättfärdigt rosade Thunder Lightning Strike från 2004. För egen del har jag dock snarare sett britternas låtar mer som strålande singelmusik än lämpligt fullängdsmaterial. Singeln Grip Like A Vice bekräftade ännu en gång att deras singel-formula fungerar alldeles ypperligt (ett svängigt trumkomp + en dansvänlig basgång + en genomgående soulsampling eller blås/stråk-slinga + en catchy hejarklacksmelodi). Proof Of Youth är i stort sett fylld till bredden med singlar av samma slag som Grip Like A Vice och ibland får man känslan av ett The Go! Teams kakfat den här gången består av sju sorters kakor bakade på samma deg.

Kakorna smakar lyckligtvis riktigt bra och jag har inget emot att föräta mig på dem. Skivans mest medryckande och kanske starkaste låt, Universal Speech inleds med ett hiphopdoftande komp och mynnar så småningom ut i en melodiös och mycket munter historia. I Doing It Right blir det soul i samma anda som gruppens stora hit , Ladyflash från 04. När de lite poppigare Fake ID och sockersöta I Never Needed It Now So Much dimper ner, är det som två välkomna break från de souldoftande stänkare som dominerar skivans ljudbild. Kanske hade skivan behövt något mer av den varan för att klara albumformatet fullt ut men under förutsättningarna tycker jag att The Go! Team har gjort ett riktigt, riktigt bra jobb. Det kommer bli mycket Proof Of Youth på klubbar och fester framöver. Det är jag glad för.

The Go! Team - Universal Speech (Högerklicka och "spara som")
The Go! Team - I Never Needed It Now So Much (Högerklicka och "spara som")

torsdag, augusti 02, 2007

Between the devil and the sea

Det finns få band som faktiskt klär i sitt namn såväl som Oh no! Oh my! lyckas göra. På papperet är det månne det fulaste bandnamnet sedan Chumbawamba men ackompanjerat av deras tongångar bär Austinborna upp det som en fylla på en finlandsfärja. Deras sprittande debut från i fjol höll inte hela vägen men lämnade diverse fjädrar i åtminstone min hatt och det var inte alltför länge sedan I love you all the time och I have no sister spelades i min pod. Nu är de tillbaka med ep:n Between the devil and the sea och jag måste säga att min åsikt står fast om bandet som kunde varit Flaming lips lillebröder med tweetvist.

Jag uppskattar deras knasiga sida och deras egensinniga och lekfulla initiativ får mig i tid och otid att dra på smilbanden. The party punch och Oh be one är tillfredsställande låtar, Pirate's anthem är någon form av melankolisk hejdåsång som blandar bakgrundsskriken från The Nationals Secret meeting med finstämda piano- och gitarrslingor och The bike, sir är egentligen bara en dum och onödig enminutslåt om att åka cykel. Dock är den riktiga pärlan Our mouths were wet som med sin ytterst medryckande syntheseizerslinga får mig att tänka på allt annat än att jag måste städa, diska, tvätta och klippa naglarna.

Oh no! Oh my! - Our mouths were wet (högerklicka, spara som)

onsdag, augusti 01, 2007

Första halvårets tio bästa album

1. Windmill - Puddle City Racing Lights
Från ingenstans dök denna debutant upp och trollband oss med sin gälla röst och sina klistriga refränger. Matthew Thomas Dillon använde piano, trummor och stråkar för att skapa fantastiska poplåtar. Med väl genomtänkta arrangemang behövdes inte mer än så, vilket i sin tur vittnar om hans storhet som artist.

Windmill - Tokyo Moon (Högerklicka och "spara som")

2. Radical Face - Ghost
Popgeniet Ben Cooper låg även bakom en av förra årets allra bästa skivor, Electric President's självbetitlade debut. När han under sitt alias Radical Face släpper Ghost rör det sig om musik som är mindre up-beat och betydligt rymligare. Med hjälp av sin laptop, gitarr, piano och sin underbart Jason Lytle-doftande sångröst har han i sitt sovrum spelat in en fantastisk skiva.

Radical Face - Wrapped in piano strings (Högerklicka och "spara som")

3. The Field - From Here We Go Sublime
Det har varit Axel Willners år i år, med sin gedigna blandning av minimal techno och ambient styrde From here we go sublime upp det mesta i år. Jag har kört bil till den, läst böcker, städat, promenerat, ätit, duschat, älskat, hatat, till och med trimmat ogräs till dess toppar och dalar. Jag vet inte hur många gånger det där lite för höga ljudet i The deal
nästan gett mig tinnitus eller hur många rysningar min ryggrad genomlidit när jag kommit 2 minuter och 36 sekunder in i Everday. Årets bästa svenska. Helt klart. Hittils alltså.

The Field - Everday (Högerklicka och "spara som")

4. Panda Bear - Person Pitch
Grisens år enligt kineserna. Björnens år enligt kaninerna. Åtminstone två av oss. Noah Lennox soloutflykter förvandlades i år till en expedition och kollektivets djurmonark tog sitt pick och pack, drog till såväl Portugal som Kalifornien och gjorde det bästa av det Wilsonska arvet.
Helt enkelt något så ovanligt som en positiv björntjänst.

Panda Bear - Bros (Högerklicka och "spara som")

5. Arcade Fire - Neon Bible
Det blev tumult när låten Intervention läckte under förra året och indiebloggarna gick fullkomligt bananas, vilket naturligtvis var fullt befogat. Låten är nämligen det bästa kanadensarna i Arcade Fire spelat in hittills, vilket inte säger så lite. Förväntningarna var enorma på uppföljaren till Funeral och trots detta levererade man sitt hittills jämnaste verk. Något mörkare och med blues- och gothflirtar erövrade Arcade Fire ännu en gång våra hjärtan.

Arcade Fire - The Well And The Lighthouse (Högerklicka och "spara som")

6. Modest Mouse - We Were Dead Before The Ship Even Sank
Efter tre långa år av väntan var det äntligen dags att följa upp mästerverket Good news for people who love bad news. Denna gång hade Isaac även sällskap i studion av den forne Smiths-gitarristen Johnny Marr. Inte för att det märktes, men på pappret var det i alla fall lite häftigt. Trots ett något mer ojämnt låtmaterial än vanligt så är detta ändå en väldigt bra skiva där smått fantastiska kompositioner trängs med varandra.

Modest Mouse - Missed The Boat (Högerklicka och "spara som")

7. Blonde Redhead - 23
Numera är det svårt att förvånas över Blonde Redhead's förmåga att leverera guldkorn på guldkorn. För tre år sen föll Misery Is A Butterfly ner som en bomb i indievärlden och trion bestående av ett tvillingpar samt ett äkta par läxade upp alla andra i genren ordentligt. 23 är kanske inte
riktigt av samma skarpa kaliber, men det är sannerligen inte långt därifrån.

Blonde Redhead - Dr. Strangeluv (Högerklicka och "spara som")

8. Digitalism - Idealism
Man borde kanske vara trött på det vid det här laget. Tugget tugget tugget. Justice bla bla bla. Digitalism bla bla bla. Bloghouse bla bla bla och sen skjuter vi oss i huvudet av leda i vinter igen. Det brukar väl bli så? Digitalism vann albumkampen, det oundvikliga nästa steget. Vad Pogo hade där att göra tvistar de lärda om, men vad gör väl det sa vi i pöbeln när The Pulse travade iväg med våra förstånd. Jupiter room är en av 2000-talets bästa låtar och det visste vi i och för sig redan i vintras men vad gör väl det att vi konstaterade det tjugo gånger till tjugohundrasju?

Digitalism - Jupiter room (Högerklicka och "spara som")

9. Woods - At Rear House
Lo-fi-indien är inte död! Med burkigt inspelade pop-pärlor visade Woods vägen med sin At Rear House som tidigare bara funnits utgiven på kasettband. Riktigt bra melodier, en genuin Do It Yourself-känsla, skickligt komponerade låtar och finfina skorrande gitarrer gör den till en av årets hittills bästa.



Woods - Be Still (Högerklicka och "spara som")

10. Andrew Bird - Armchair Apocrypha
Fiolpopen har under senare år fått sig ett litet uppsving tack vare Final Fantasys framgångar. Owen Pallett får ursäkta, men genrens dominant heter faktiskt Andrew Bird. Med senaste skivan Armchair Apocrypha visade han var skåpet skulle stå och återerövrade därmed platsen som fiolpopens finest.


Andrew Bird - Simple X (Högerklicka och "spara som")

Listan baseras på en sammanräkning av individuella listor som Bunny Rabbits tre skribenter, Johan, Oskar och Niklas lagt fram. Vi har endast röstat på skivor som ännu sett sitt reella releaseljus. Skivor som enbart läckt på nätet har alltså inte tagits med i beräkningen. Var och en röstade på sina tjugofem favoriter än så länge. Resultatunderlag och mer detaljerad information om hur listan tagits fram kommer upp på bloggen inom en kort tid.

Som ni läsare säkert noterat har bloggen inte uppdaterats lika flitigt under sommaren som under terminerna. Det beror inte alls på att vi tappat intresset eller att vi gått och blivit lata. Det rör sig om sommarjobb och lite semestrande, fysisk utmattning och resor till rikets alla hörn. Vi ber er ha överseende med detta och utlovar ett högre tempo när väl skolan dragit igång igen.

Uppdatering: Nu är det möjligt att se hur vi röstat individuellt. Ni finner länken i högerspalten under "viktiga poster".

Film School - Hideout

För ett tag sedan skrev jag om låten Lectric från sko-gluttarna i Film School's andra skiva Hideout. Albumet har sedan dess legat ute på fildelningssidor på nätet och det var med relativt höga förväntningar jag tog på mig hörlurarna. Jag trodde att Film School bar på potential att växa inför en andra skiva, att tillföra något mer till den musik, som rörde sig i gränslandet mellan shoegaze och postpunk på deras debut. Hideout är dock i sin helhet tyvärr inte någon särskilt spännande skiva. Det rör sig fortfarande om relativt bra låtar, och vissa av dem är till och med riktigt bra, som exempelvis bifogade Two Kinds. Och man kan inte annat än önska att en låt med titeln Sick Hipster Nursed By Suicide Girl ska vara bra. I slutändan lämnar dock de flesta av spåren ett relativt slätstruket intryck, framförallt lyser melodierna med sin frånvaro. Det är i de lugnare stunderna (Two Kinds, Go Down Together) som Film School gör bäst ifrån sig, då förvaltar de arvet efter Joy Division, My Bloody Valentine och Sebadoh väl. Just i de stunderna fungerar de som ett sömnigare och neddrogat Bloc Party helt utan mtv-ambititioner. Och jag antar att det inte kan vara alltför illa.

Film School - Two Kinds (Högerklicka och "spara som")