fredag, april 24, 2009

Smakprov från The Fields nya skiva

Om en knapp månad släpps uppföljaren till 2007 års smått otroliga From Here We Go Sublime av svenska The Field. Med tanke på hur det albumet lyckades trollbinda i princip alla som kom i dess väg så är förväntningarna inför nya skivan Yesterday & Today minst sagt höga. Via Pitchfork distribueras nu det första smakprovet The More That I Do. Spontant känns det inte som en av Axel Willners starkare kompositioner även om det givetvis låter både bra och lovande.

The Field - The More That I Do

Clues - S/t

I min bok är Who Will Cut Our Here When We're Gone från The Unicorns ett av tidernas charmigaste popalbum. Än idag plockar jag på stadig basis fram den färgglada skivan och skrålar med i fantastiska låtar som I Was Born (A Unicorn) och Child Star. Med höga förhoppningar har jag sedan dess följt medlemmarna Nicholas Thorburn (Nick Diamonds), Jaime Thompsons och Alden Penners utveckling. Thorburn och Thompson gick vidare med Islands, vars första album Return To the Sea var riktigt bra, medan barocka och mer pompösa uppföljaren Arm's Way lämnade en hel del kvar att önska. Framförallt saknade jag hos Islands de lekfullt schizofrena dimensioner som gjorde Unicorns så vansinnigt bra.

När jag i skrivande stund sitter och tar del av debuten från Penners nya band Clues överväger jag därför möjligheten att han i högra grad än Thorburn representerat Unicorns roliga och experimentella sidor. Alternativt är han den som klamrar sig fast vid ett tidigare och tryggare koncept. Hur det än är med den saken låter jag vara osagt. Att Clues självbetitlade debut däremot är både färgsprakande och högst upplyftande i all sin låtprakt råder det ingen tvekan om. Tillsammans med Brendan Reed, medlem i Endless Forever och trummis i Arcade Fire före Funeral (stackars kille) har Penner satt ihop ett debutalbum som pendlar mellan skramliga källarbandspassager och bländande naivistisk melankoli. Något man naturligtvis inte vill gå miste om.

Det är gamla goda Constellation som haft den goda smaken att ge ut skivan och den släpps 18 maj.

Clues - Remember Severed Hand
Clues - Perfect Fit

torsdag, april 23, 2009

Avner - Bed för mig

Tillhör du dem som avfärdade Nordpolens fjolårsdebut På Nordpolen så kan du sluta läsa redan nu, för Sincerely Yours senaste tillskott Avner spelar i ungefär samma liga av svensk melodrampop som ständigt balanserar högst oblygt på pekorallinan. Har man dock överseende åt tonårsromantiska texter och märkliga grammatiska omskrivningar för att rimmen ska fungera (jag tänker bara på/ att jag vill dig få) så är Avners förstasläpp Bed för mig en riktigt trevlig nyhet.

Med väldigt små medel och försiktiga bongotrummor så skapas trivsamma poprytmer som av flera anledningar skvallrar om hur ett samarbete mellan en ung Svante Thuresson och ett avskalat Air France skulle kunna låta. Som vanligt när det gäller Sincerely Yours så vacklar det hela på ett högst tillfredsställande sätt mellan genialitet och galenskap och antagligen kommer Avner med sitt, ja vad ska man kalla det, monarkskomplex sticka i både den ene och den andres ögon. Diskussioner om TTA:s vara eller icke vara börjar bli lite av en vårtradition. Själv kan jag bara lyfta på hatten.

Här får du välja om du vill ta låten gratis eller betala för dig.

Missa för allt i världen inte videon där Avner gör den mest övertygande "Olof Dreijer-dansen" sedan, tja, Olof Dreijer.

onsdag, april 22, 2009

Wavves/Windsurf - Friends Were Gone/Vapour Trails

På tal om Wavves så verkar det aldrig ta slut på saker att tala om vad gäller den blott tjugotvååriga lo-fi-punkaren från Californien. Han har hunnit med två album på cirka ett halvår och veckofärska sjutummaren To The Dregs följs redan nu upp av ännu en halvny osläppt låt. På splitsingeln Friends Were Gone/Vapour Trails delar han en sjua för två tillsammans med Windsurf och som vanligt vad gäller båda akterna så är det bara att tacka och ta emot.

Det ter sig mer och mer kristallklart att Wavves ylande gitarrer och lågbudgetproduktion kommer att bli lite av årets soundtrack. Friends Were Gone gör inte saken suddigare.

Här kommer ni åt låtarna utan kostnad.

Casiotone For The Painfully Alone - Vs. Children

Få artister har väl haft ett så karaktäristiskt sound som Casiotone For The Painfully Alone ståtade med på sina tre första skivor. Tack vare distinkta element som synthmattor i kombination med trummaskiner och distad sång kunde man nästan identifiera en CFTPA-komposition på ett par sekunder. Med Etiquette tog Owen Ashworth ett litet, men behärskat steg bort från detta sound och nya skivan Vs. Children får snarast betraktas som ett sjumilakliv. De EP:s och spridda spår som spelats in under tiden mellan de båda albumen har skvallrat om att en lite annorlunda upplevelse var att vänta, men nya albumet är ändå mer traditionellt än vad jag kunnat föreställa mig. De flesta låtarna är nämligen ganska vanliga, pianobaserade poplåtar.

Ashworth inleder lite trevande och i tredjespåret Optimist Vs. The Silent Alarm visar han, för kanske första gången under sin karriär, prov på dåligt omdöme genom att kopiera When The Saints Go Marching In-melodin. Han revanscherar sig dock omgående i Natural Light som är väldigt fin och därefter tar skivan fart på allvar. Från sjättespåret Man O'War och framåt finns det gott om starka låtar, varpå den andra delen av skivan framstår som klart starkare än den första. Som allra bäst blir det i lågmälda Killers samt avslutande White Jetta.

Även om detta är en helt okej skiva så måste man nog tyvärr konstatera att denna utflykt från det tidigare CFTPA-konceptet är till Ashworths nackdel. Även om man inte kan begära att en artist ska stå och stampa på samma ställe så är det tyvärr så att jag inte tilltalas fullt lika mycket denna gång. Tiden får helt enkelt utvisa om besvikelsen är en följd av för högt ställda förväntningar eller om materialet faktiskt är lite sämre än brukligt.

Skivan släpptes för en dryg vecka sedan på Tomlab.

Casiotone For The Painfully Alone - Optimist Vs. The Silent Alarm (When The Saints Go Marching In)

Albumet finns på Spotify.

måndag, april 20, 2009

Stegosaurus Trap - Miniature Maze

Det är sannerligen mycket lo-fi nu. Wavves världserövring i miniatyr får väl stå som den yttersta illustrationen för detta, P3 pop:s lo-fi-special stärker det hela medan albumsläpp från storheter som Bill Callahan och CFTPA får agera påmminelser om en genre som under ytan längtat efter uppmärksamhet den aldrig riktigt fått. Kommande album från favoriter som Woods, King Creosote och Deastro kanske lyckas släpa ut lo-fi:n i solen eller så fortsätter den bara att existera någonstans i bakgrunden, nöjd och glad över vad den redan har.

Som ett ödets nyck så satt jag för några dagar sedan och förkovrade mig i The Microphones The Glow, Part 2 när jag plötsligt ramlade över den hemmainspelande britten Stegosaurus Trap, vars tvåminuterslåtar lockade fram barnet inom mig. Musiken placeras bäst just i facket lo-fi, eller "medium-fi played a bit sloppily" som Stegosaurus Trap själv beskriver den, och är i sina bästa stunder nästan oförskämt charmig.

Albumet Miniature Maze består av sjutton låtar, är självsläppt och kom till mest för att Stegosaurus Trap skulle få en anledning att kunna säga att han släppt ett album. Ett uttalande som får betraktas lika charmigt pretentionslöst som albumet i helhet. De ofta folkiga låtarna skulle med lätthet kunna höra hemma på Fence Records och de mest medryckande styckena påminner starkt om en tidig King Creosote eller en lekfull U.N.P.O.C.. Låtarna Hokarona, Innertube, Mingler, Dopework, Rue Trails och 8787 förtjänar alla en plats i din ipod. Helt gratis är det dessutom.

Stegosaurus Trap - Miniature Maze (hela albumet som zip-fil)
Lyssna här.

söndag, april 19, 2009

Playlist v. 15 & 16

Oskar:
SALEM - OhK
Deerhunter - Rainwater Casette Exchange
Stegosaurus Trap - Innertube
Among The Bones - Hark From The Tombs
Wavves - To The Dregs
Peter Broderick - Side A
Crocodiles - Soft Skull (In My Room)
Dirty Projectors - Stillness Is The Move
Liquid Vega - S u n s e t : S u n r i s e
Casiotone For The Painfully Alone - Man O' War

Niklas:
Casiotone For The Painfully Alone - Killers
Mokira - Valla Torg Kraut
Desire - Dans Mes Reves
Nathan Fake - Castle Rising
Stegosaurus Trap - Ethiaxus
Woods - Sunlit
Hüsker Dü - It's Not Funny Anymore
Deerhunter - Rainwater Cassette Exchange
Mission Of Burma - That's When I Reach For My Revolver
Oneohtrix Point Never - Laser To Laser

Johan:
Stuart Murdoch - Come Monday Night
The Mountain Goats & John Vanderslice - Surrounded
The Microphones - Sand (Eric's Trip)
Okay - Nightmare
Bill Callahan - Jim Cain
El Perro Del Mar - Gotta Get Smart
Peter Broderick - Side A
Black Bear - Like Venice
Casiotone For The Painfully Alone - Man O'War
Lackthereof - What A Fool Believes (The Dobbie Brothers cover)

fredag, april 17, 2009

Intervju: Dent May

Imorgon (18/4) så spelar Dent May på Debaser Slussen i Stockholm. Vi tog tillfället i akt och hörde oss för vad som försiggår i hans huvud inför sverigebesöket.

BR: När man lyssnar på ditt album The Good Feeling Music of Dent May and His Magnificent Ukulele så får man ibland känslan av att du är en kombination mellan en nörd och en gentleman, tycker du att det är en korrekt beskrivning av dig och din musik? Hur skulle du själv beskriva Dent May?

DM: Jag ser inte mig själv som en nörd men jag kan absolut uppskatta att kallas för gentleman. Jag ser mig själv som popmusiker och det är ungefär så specifik jag brukar vara. Jag brukar överlämna beskrivandet till andra. Annars skulle jag nog börja känna mig smått klaustrofobisk.

BR: Ukulelen har ju fått en liten revival de senaste tio åren med akter som Magnetic Fields, Jens Lekman och Suburban Kids With Biblical Names som dess förkämpar. Har de influerat dig på något vis och vad är det egentligen som är så speciellt med ukulelen?

DM: Jag var faktiskt helt ovetande om ukulelens återuppståndelse när jag började spela men jag har ju definitivt uppmärksammat fenomenet på senare tid. Man kan säga att jag blev inspirerad och förtjust över ukulelens behändiga storlek och dess mobilitet vilket, minst sagt, underlättar hela grejen att resa världen runt och spela låtar.

BR: Det känns lite som att sättet du skriver dina låtar på hör hemma i femtio- och sextiotalet medan dina texter mer kretsar kring mer nutida teman. Vad är viktigast för dig: texten eller musiken och vad influeras och inspireras du av?

DM: Jag lyssnar på all sorts musik från i princip alla tidsepoker så jag försöker därför skriva låtar som är svåra att placera i något fack tidsmässigt. En av anledningarna till albumets retrokänsla är nog inspelningsutrustningen vi använde oss av, den var minst sagt begränsad i husvagnen där vi spelade in. Jag är väl egentligen mest inne på femtio- och sextiotalsmusik men jag gillar Beyonce och Gucci Mane också.

BR: Du framstår lite som en katt bland hermeliner på Paw Tracks, hur hamnade du där?

DM: Jag träffade Animal Collective när de var i Mississippi för att spela in sitt senaste album. Vi blev i första hand vänner men sen kom de och såg mig spela när de ändå var där och så blev det som det blev. Jag har alltid gillat deras musik.

BR: Många utav dina låtar handlar om att växa upp och om att hitta någonstans (eller någon) att slå sig ned (med). Var tror du att vi hittar Dent May om två tre år? Blir det Paris eller stannar du i USA? Vad har du för mål med din musik?

DM: Jag brottades definitivt med tankar om att växa upp när jag skrev större delen av låtarna och att hitta sin plats är väl något vi alla funderar över. Jag hade precis gått ut college och kände mig väl mer eller mindre hopplös rent existentiellt. Var jag är i livet om några år är svårt att svara på men jag har haft det fint de senaste månaderna genom att bara resa runt, men Mississippi kommer alltid att vara mitt hem.

BR: Slutligen: Varför bör man komma till Debaser den 18 april för att se dig spela?

DM: För att jag skulle bli helt förkrossad om ingen dyker upp.

Dent May - Meet Me in the Garden

Dent May spelar på Debaser Slussen imorgon och våra Malmö-vänner från Freaks n' Geeks spelar skivor. Mer info här.

tisdag, april 14, 2009

Bill Callahan - Sometimes I Wish We Were An Eagle

Bill Callahan, under långa perioder mer känd under Smog och (Smog) började ge ut musik under eget namn med albumet Whoke On A Whaleheart från 2007. Om sanningen ska fram var den inte särskilt intressant och gjorde mig ordentligt besviken efter ett långvarigt kärleksförhållande med avslutande Smog-skivan A River Ain't Too Much To Love. Med senaste skivan Sometimes I Wish We Were an Eagle strålar dock Callahans låtar hela vägen från Texas till Uppland med sin otroligt lidelsefulla röst och känsla för atmosfäriska texter.

"- I used to be darker, then I got light, then I got dark again", sjunger Callahan nedstämt men hoppfullt i skivans inledande låt om författaren Jim Cain (James M. Cain). Att Callahan själv identifierar sig i denna roll som cynisk singer/songwriter är uppenbart, och han yttrar orden med en så underfundig självironi att kritikerna troligtvis missar poängen igen. En Bill Callahan i högform är nämligen en artist som förmår engagera, trösta och underhålla på en och samma gång med sina stundtals kryptiska men alltid poetiska ordavvägningar och melodier. Sometimes I Wish We Were an Eagle innehåller just allt detta och lite till, precis som Julius Ceasar och Red Apple Falls gjorde och intar därmed en topposition i hans diskografi. I vanlig ordning får vi en hel del häst- och fågelreferenser på ett album som är klätt i en relativt välproducerad skrud. Stråkarna är många och arrangemangen välgenomtänkta, de fungerar väl som verktyg för att förstärka stämningar och betona dramatik i musiken. Överraskande nog känns albumet komplett, jag hade nog inte viljat plocka bort något av spåren. När Callahan knyter samman säcken genom ett repetitivt utropande av Nietzscheanska devisen "- It's time to put God away" är det bara att lyfta på hatten för ett av årets hittills starkaste album.

Bill Callahan - Eid Ma Clack Shaw

torsdag, april 09, 2009

SALEM - Frost

SALEM, som man nuförtiden tydligen måste benämna som "SALEM, alltså inte Salem Al Fakir", fortsätter att övertyga genom att på slentrian lägga upp nya låtar på sin myspace ungefär varannan månad. Vår observanta vän Gorillan är oftast inte helt sen med att uppmärksamma när detta händer och för några dagar sedan fick jag tipset om nytillskottet Frost.

Personligen så blir jag alltid mer eller mindre extatisk när jag får nys om nytt material av SALEM och denna gång så var mitt bananastillstånd väl värt både fysisk som psykisk ansträngning. Frost placerar sig nämligen utan bekymmer bland bandets bättre låtar hittills och på något vis känns det som att de tagit ett betydande steg framåt vad gäller såväl produktion som framförande. Att låten sedan innehåller vindljud värdig vilken tidig åttiotalsskräckis som helst gör inte saken sämre. Gör dig själv en tjänst och pila över till myspace och lyssna lyssna lyssna.

Här.

onsdag, april 08, 2009

Superchunk - Leaves in the Gutter Ep

Det har gått sju år sedan vi senast fick ta del av en Superchunk-release (undantaget Misfits & Mistakes som getts ut på vinylsingel tidigare). Med mästerliga Here's to the Shutting Up tackade indielegendaren Mac McCaughan och hans kompisar för sig efter en lång och kvalitativ karriär.

Leaves In the Gutter samlar ett antal låtar som spelats live vid olika tillfällen och innebär inga drastiska förändringar från det sound bandets hade under sitt sista album. Ep:n innehåller fyra enkla och självklara poplåtar, uppbyggda kring klassiska melodier och en lika ljuvligt snäsande Supermac vid mikrofonen. Som avslutning ges också en akustisk version på ep:n starkaste spår, Learned To Surf. Visst vore det roligt att se ett nytt album snart, och Mac har också givit vissa indikationer på att det faktiskt kan bli verklighet.

Streama ep:n här.

Liquid Vega

Det börjar nästan gå inflation i band som med synth och sångerska utforskar musikgeografins mörka och dova gränsland. Chromatics, Fight Bite, Glass Candy och till viss del även SALEM och Telepathe har tidigare bevisat att formulan är ett framgångskoncept i bloggosfären och det senaste namnet att framkalla höjda ögonbryn är duon Liquid Vega.

Bakom namnet döljer sig kärleksparet Genevieve Duprie och Vincent Gomes och tillsammans skapar de alldeles utsökta små slow-motion-pop-karameller som minner om såväl Kate Bush som Portishead. De mekaniska melodierna kryper lätt in under huden och de få låtar som finns att tillgå på deras myspace lovar gott inför framtiden. Lyssna på Black Thunder och lägg sedan genast till Liquid Vega på listan över band att hålla koll på.

Liquid Vega - Black Thunder
Lyssna mer här.

Anna Järvinen - Man var bland molnen

Att det var något stort på gång var knappast svårt att begripa redan månader i förväg men att Anna Järvinens Man var bland molnen skulle leva upp till tisslet och tasslet hade jag svårt att tro. Med facit i hand så kan jag inte annat än kapitulera och erkänna att jag blivit bevisad fel. Det krävs någon som Anna Järvinen för att lyckas med det.

Jag har ett vagt minne av hur det kändes när jag hörde Götgatan för första gången och även om det inte doftade originalitet så kändes den ändå som en frisk popfläkt i ett Sverige som stod och stampade någonstans mellan Tough Alliance och The Field. Det hade liksom saknats någon som blandade smäktande melodier med texter på svenska som inte hade ett "vuxen pojke söker någon sorts mening med livet"-perspektiv. När sedan albumet Jag fick feeling landade i min vardag så jublade jag i mjugg och dansade lite skevt. För två år sedan hade Järvinen ett eget uttryck men hon kändes långt ifrån klar.

Man var bland molnen känns, och låter, på ett helt annat sätt än sin föregångare och det som tidigare tedde sig som grovt huggna konturer ter sig nu som snirkligt snideri. Hur mycket den producerande Dungen-Gustaf har med utvecklingen att göra går det bara att spekulera i men visst vilar hans fascination för progg över albumet. Ibland hörs en Wadenius-gitarr, andra gånger smattrar "Ja dä ä dä"-trummor i bakgrunden och om nämnda Gustaf tidigare just profilerat sig som en tvåtusentalets Pugh så har han i Anna Järvinen funnit en Turid.

Låtbygget är rakt igenom delikat och det som slår mig mest är hur Järvinen med små små medel använder sin röst för att trollbinda och övertyga. Poppigare låtar som Låt det dö och Äppelöga passar stundande årstid perfekt samtidigt som cowboysiga Tänker inte säga mer låter som ett vildsint brus av ångest. Som bäst blir det dock i de lugnare alstren där Järvinens sköra röst viskar i natten. Boulevarden är så vacker att man går sönder och när Nattmusik når klimax har jag ärligt talat svårt att hålla mig för gråt. Det är så vackert när det händer. Bra popmusik ska kännas, det är lätt att man glömmer av det. Ibland blir man dock påmind.

Det krävs någon som Anna Järvinen för att lyckas med det.

Anna Järvinen - Äppelöga
Anna beger sig strax ut på turné och spelar bland annat på Strand i Stockholm den 24:e. Vi ses där.

tisdag, april 07, 2009

King Creosote - Flick The Vs

Samma dag som Camera Obscuras fantastiska My Maudlin Career släpps ger även landskollegan Kenny Anderson, mer känd som King Cresote, ut sin nya skiva. Vänner av bra popmusik har således all anledning att fira ytterligare om man inte känner sig nöjd efter påskens stundande festligheter. Anderson är en av personerna bakom det omtalade kollektivet Fence och har släppt ett antal skivor för egen maskin innan Domino för sex år sedan plockade upp honom och släppte hans första riktiga album. Sedan dess har han spelat in ytterligare ett par skivor, men trots denna digra meritlista har jag egentligen aldrig fått ändan ur vagnen och lyssnat på något av alla dessa verk. Något som jag givetvis ångrar nu när jag fått stifta bekantskap med Flick The Vs, som måste betraktas som det närmaste ett mästerverk man kan komma.

Musiken är folkdoftande pop med vissa elektroniska inslag och över detta sjunger Anderson vackra melodier med en ganska ljus stämma och en oemotståndlig skotsk accent. Skivan rivstartar med det fantastiska 7-minutersspåret No One Had It Better som utvecklas från lågmäld electropop, komplett med vocoder, till en gitarrdriven bit som lika gärna skulle ha kunnat härstamma från en av Arab Straps gladare stunder. Ribban sätts således extremt högt, men på något underligt vis blir det ännu bättre direkt därpå då skivans verkliga höjdpunkter Two Frocks At A Wedding och Camels Swapped For Wives följer. Därefter levereras ytterligare en handfull solida låtar innan lätt hysteriska singeln Rims knyter ihop säcken. Tyvärr knyts den upp igen av avslutande Saw Circular Prowess som är lite väl fläskig för min smak. Men det är ändå en helt okej låt och Anderson är väl inte direkt den första som spänt musklerna lite väl mycket av bara farten. Ett andra minus delas ut till omslaget, men i övrigt finns inget som hindrar mig från att ge skivan de varmaste av rekommendationer.

Lyssna här.

söndag, april 05, 2009

Playlist v. 14

Niklas:
Mono - The Battle To Heaven
Superchunk - Misfits & Mistakes
Tobin Sprout - Beasts Of Souls
Hüsker Dü - These Important Years
The Softies - Winter Pageant

Oskar:
Anna Järvinen - Boulevarden
Sin Fang Bous - Nothings
Deastro - Tree Frog
Ariel Pink's Haunted Graffiti - Artifact
Wavves - Surf Goth

Johan:
Casiotone For The Painfully Alone - White Jetta
Pet Shop Boys - Love etc.
King Creosote - Two Frocks At A Wedding
The Softies - Hello Rain
Sportsguitar - Very Weird

onsdag, april 01, 2009

Första kvartalet 2009


Oskar:
1. Animal Collective - Merriweather Post Pavilion
2. The Pains of Being Pure at Heart - s/t
3. Fever Ray - s/t
4. Lotus Plaza - The Floodlight Collective
5. Balmorhea - All Is Wild, All Is Silent

Niklas:
1. Lotus Plaza - The Floodlight Collective
2. Animal Collective - Merriweather Post Pavilion
3. The Pains of Being Pure at Heart - s/t
4. Mountains - Choral
5. Gui Boratto - Take My Breath Away

Johan:
1. The Pains of Being Pure at Heart - s/t
2. Pomegranates - Everybody, Come Outside!
3. Fanfarlo - Reservoir
4. Lotus Plaza - The Floodlight Collective
5. Loney, Dear - Dear John