Första kvartalet 2008

Ärade vänner! Tiden flyger förbi. Förra helgen åt vi ägg och idag andas vi vårluft. Kanske har vi lämnat det grå bakom oss för denna gång och vi på Bunny rabbits är inte sena att välkomna grönskans årstider. Dock har årets första stapplande steg inte varit helt oävna och vi kände i vanlig ordning att vi behövde summera lite. Nedan presenteras tre versioner av sanningen. Håll till godo.

Johan:
1. Mountain Goats - Heretic Pride
2. Why? - Alopecia
3. Cut Copy - In ghost colours
4. M83 - Saturdays = youth
5. Hot Chip - Made in the dark

Niklas:
1. M83 - Saturdays = youth
2. Destroyer - Trouble in Dreams
3. Why? - Alopecia
4. Atlas Sound - Let the Blind lead those who can see but cannot feel
5. Hayden - In field and town

Oskar:
1. Beach house - Devotion
2. Kelley Polar - I need you to hold on while the sky is falling
3. M83 - Saturdays = youth
4. Sebastien Tellier - Sexuality
5. Hot chip - Made in the dark

Playlist v. 13

Johan:
Cut Copy - Out there on the ice again
Hayden - More than alive
Au Revoir Simone - Sad song
The Whitest Boy Alive – Golden Cage (Fred Falke remix)
Gentle Touch - Once you used to

Oskar:
M83 - Skin of the night
Cut Copy - Feel the love
Erik Levander - Oskärpa
Andreas Bertilsson & Thomas Öberg - Sett allt, inget förstått
Håkan Hellström - Tro och tvivel

Niklas:
M83 - Skin of the night
The Notwist - Where in this world
French Quarter - Stay
Sun Kil Moon - Tonight in Bilbao
Cocteau Twins - Aloysius

Andreas Bertilsson & Thomas Öberg - Sett allt, inget förstått

Andreas Bertilsson bör kanske introduceras som lika delar ljudkonstnär som musiker. Han har tidigare presenterat elektroniskt orienterad musik under namnet Son of clay och släppte förra året det minst sagt märkliga albumet Paramount. I år är han tillbaka i ny kostym och nästa vecka släpps albumet Det fysiska och det psysiska, där han tillsammans med vänner och bekanta lagt fokus på akustiska instrument istället för elektroniska. Det trevligaste inslaget må vara att Thomas Öberg står för sången på tre av spåren och bob hund-sångaren passar galant in i det sparsmakade ljudlandskapet, åtminstone om man utgår ifrån smakprovet Sett allt, inget förstått. Det är bara att hålla tummarna för att resten av albumet håller samm klass.

Så titta på fina videon, lyssna på fina låten. Här.

Bobby & Blumm - Everybody loves

Jag har tidigare varit väldigt förtjust i Ella Blixts soloprojekt Bobby Baby, där hon tillhandahållit stundtals lysande electropop. Därför blev jag glad när jag hörde talas om hennes stundande samarbete med Tysklands electronicafarfar F.S. Blumm. Under namnet Bobby & Blumm har de spelat in skivan Everybody Loves som släpptes på Morr Music under gårdagen.

När jag först läste om projektet fantiserade jag glatt om fortsatta utflykter i electropopens värld, men istället har man skalat bort all elektronik och kvar finns i pincip bara elgitarrer och sång. Ella har tagit hand om leadsången, vilket är helt i sin ordning med tanke på hennes angenäma röst. Blumm bistår mest med körsång, vilket han iofs gör bra. Överlag är det här en trevlig skiva, men det blir tyvärr aldrig mer än så. Det finns inga direkt dåliga spår, men inga som sticker ut särskilt mycket heller. Jag hade faktiskt väntat mig ganska mycket mer än en alldaglig singer/songwriter-skiva av två så begåvade artister.

Bobby & Blumm - This piece

Sun kil moon - April

- My new album's gonna be called "Tiny Cities 2".

När Mark Kozelek spelade i Stockholm i höstas gjorde han klart för publiken hur mycket han avskyr oss musikbloggare. Med glimten i ögat försökte han lura i publiken att hans nya album skulle heta Tiny Cities 2 och liksom Tiny Cities till fullo bestå av Modest Mouse-covers. Inte nog med det, han hävdade dessutom att vi musikbloggare saknar både flickvänner och liv.

Visst, han har en poäng, även om vi på den här bloggen bara lever upp till hälften av det ovanstående påståendet. April blir tredje fullängdaren under före detta Red House Painters-sångarens alias Sun Kil Moon. Kozeleks nya alster bjuder inte på några överraskningar, vilket jag som lyssnare förmodligen heller inte borde vänta mig. Han fortsätter likt tidigare alster att utforska de akustiska ballad-landskap där han alltid tycks kunna leverera ett bra material. Lost Verses, som inleder skivan lägger ribban högt med en fantastisk melodi och vacker låtuppbyggnad. Den liksom flera andra spår på skivan är uppåt tio minuter långa, vilket i det här fallet bara är trevligt. Desto otåligare blir jag när han som i Tonight the sky slentrianrockar bort tiden. Nej, det är balladerna han gör allra bäst, och när han exempelvis berättar om sina eskapader på den europeiska kontinenten i Tonight in Bilbao blir det riktigt fint. April består stundtals av den Kozelek man inte kan leva utan, och i de stunderna kan man ha överseende med att det mellan varven blir lite gubbigt.

Sun Kil Moon - Lost Verses

The Mae Shi - Hillyh

Amerikanska The Mae Shi är ett så kallat experimentellt rockband som jag aldrig hade hört talas om innan senaste skivan Hillyh släpptes för lite drygt en månad sedan. Anledningen till mitt intresse var enkelt uttryckt att den så kallade "svekdebatten" på deras last.fm-sida väckte en viss nyfikenhet. Bakgrunden till denna är att bandet tidigare släppt två skivor som inte nått några kommersiella framgångar att tala om, men sedan bandets senaste skiva hyllats på Pitchfork hävdar fansen nu att bandet sålt sin själ för att slå igenom. De tidigare skivorna har tydligen varit mer experimentella medan nya skivan beskrivs som mer tillrättalagd.

Om denna beskrivning stämmer vågar jag knappt tänka på hur de tidigare skivorna låter. På nya albumet är de flesta låtarna inte mer än två minuter långa, men ofta känns det ändå som en evighet innan det är över. Med risk för att låta lillgammal så är det mycket skrik och skrän utan särskilt mycket finess. I sina värsta stunder låter man som ett yngre Rage Against the Machine på uppåttjack.

Skälen till att jag ändå omnämner skivan är egentligen tre: Run to your grave, Book of numbers samt Young Marks. Den första låten är slackerindie av allra finaste sort, den andra ett ypperligt stycke LCD Soundsystem-pop och den tredje en dansgolvsstänkare i Crystal Castles-anda. Vid närmare eftertanke är även I Get Almost Everything en hyfsad ballad.

Det här är egentligen inte min typ av musik och omdömet blir kanske lite orättvist, men större delen av albumet är faktiskt olyssningsbart. Jag antar att det här skulle sticka i ögonen på många av last.fm-debattörerna, men skivan skulle må väldigt bra av ännu fler låtstrukturer och melodier.

The Mae Shi - Run to your grave

Pacific! - Reveries

Kanske har det att göra med Fredrik Virtanen. Jag minns hur stolt han var över att ha upptäckt något två veckor innan alla andra och att han marknadsförde dem med en så svulstig självgodhet att han framstod som vilken Gustaf Norén som helst och som om det vore han själv som skrivit låtarna. Det kan även ha att göra med att de till hälften består av Whyte seeds-medlemmar, eller det fula omslaget till Sunset blvd. Hur som helst har Pacific! inte haft det lätt i min värld. Jag avfärdade dem som skräp redan innan jag lyssnat och trodde mig ha att göra med några mediokra Tough alliance-eftersläntrare. Ännu en duo som förälskat sig i havet och som Sveriges enade journalistkår gjort till sina yorkshireterriers. Med skotskrutiga plädar och namnprydda halsband. Vad fan, de har ett utropstecken i bandnamnet. Ni måste förstå mig här. Det hela gick så långt att jag under några veckor i januari bojkottade alla varor som färdats till sverige via stilla havet. Men jag hade fel. Jag ber om ursäkt. Reveries är faktiskt helt okej. Ibland till och med riktigt bra.

Mer än något annat så låter albumet som två frusna svenskars drömmar om solsken och stränder. Sextiotalet silat genom ett sjuttio- och åttiotalsfilter. En ljusblå dunjacka. En bulamössa och en deciliter längtan. Kanske till och med en fondvägg med palmer på. Och fyra backar vinyler, en tequila sunrise och lite bröderna Wilson. Göteborg verkar vara en romantikernas stad, jag kanske borde flytta dit för att tina upp mitt stenhjärta. Kanske har det att göra med maracasen i Disappear, eller banjon i Sunset blvd, eller det humoristiska i att introt till Runaway to elsewhere låter som Freestyles Vill ha dej. Jag är i vilket fall som helst övertygad. Jag ska försöka att inte göra om samma misstag igen. Och Fredrik Virtanen får vurma hur mycket han vill, så länge det är kring band av samma kaliber som Pacific!. The Studio har äntligen fått några att kasta macka med.

Pacific! - Sunset blvd (Avalon remix) (Eftersom ni lite mer förnuftiga människor lyssnat er trötta på originalet)

Cut Copy - In ghost colours

Cut Copys nya skiva får nog betecknas som årets hittills mest omtalade i indievärlden. Australiensarna har bokstavligt talat varit överallt den senaste tiden och efter att ha släppt ifrån sig de utmärkta singlarna Hearts on fire och Lights & Music har man trissat upp förväntningarna inför skivan något oerhört. Att skivan inte läckte ut på internet förrän bara en vecka innan releasedatumet kan visserligen ha orsakat en ohälsosam desperation hos kidsen, men i dessa tider måste man imponeras av de framgångsrika säkerhetsåtgärder som skivbolaget Modular Recordings (The Avalanches, Chromeo, Muscles, m.fl.) anammat.

Om föregångaren Bright Like Neon Love lutade mer åt dansmusik av det repetativa slaget så är In Ghost Colours snarare rak pop med dansinslag. Efter några lyssningar funderade jag på om albumet verkligen skulle hålla för mer än en veckas lyssning. Deras mjuka indiedisco är förvisso nästan omöjlig att inte ryckas med av, men den typen av musik kan också ge en viss mättnadskänsla i för stora doser. Än så länge är det dock inget problem. Här finns ett antal låtar med stor hitpotential, men man lyckas ändå hålla ihop skivan till en ganska bra helhet. Måhända att texterna är en aning "cheesy", men när de framförs med en så fantastisk stämma som Dan Whitfords är jag beredd att ha överseende med detta.

Det är inte helt enkelt att i nuläget bedöma hur långt bäst före-datum skivan kan tänkas ha, men för tillfället är jag i alla fall såld. Bland mina favoriter finns Far Away, Out there on the ice och Unforgettable season. Hearts on fire och Lights & Music står sig såklart också bra i konkurrensen, även om den senare var roligare i singelversion. Bandet kommer för övrigt till Berns i Stockholm den 18 april, och det vete katten om man inte kommer kunna se mig i publiken då.

Cut Copy - Far away

Whitest Boy Alive - Golden cage (Fred Falke remix)

Visserligen har låten cirkulerat på nätet i lite drygt en vecka, men den är så galet bra att den inte bör missas av någon. Anledningen till min entusiasm är att houseveteranen Fred Falke har tagit sig an Whitest Boy Alive-låten Golden cage med ett resultat som är alldeles ypperligt!

Whitest Boy Alive - Golden cage (Fred Falke remix)

M83 - Saturdays = youth

Årets mest efterlängtade skiva är äntligen här. Och jag talar inte om den omtalade fjärde skivan från My Bloody Valentine utan om det nya alstret från Kevin Shields okrönte efterträdare, Anthony Gonzalez som under namnet M83 är tillbaks med sin femte fullängdare (Digital Shades vol. 1 inräknad). Efter att ha varit och fingrat i Brian Enos domäner med ambientvolymen Digital Shades Vol. 1 är Gonzales på Saturdays = Youth tillbaka med den nugaze som till större delen formades i och med 2005 års praktverk Before the dawn heals us.

Med singeln Coleurs antyddes att innehållet på nya skivan skulle anta mindre traditionella låtstrukturer och även om den housiga åtta- minutaren bjuder på snygga beats ska jag medge att jag ett tag var inställd på att Gonzalez inte skulle lyckas överraska mig igen. Naturligtvis var denna inbillning fullkomligt onödig. Coleurs är nämligen låten som sticker ut på Saturdays = Youth, och då främst genom att den inte riktigt hör hemma och är något plattare än det övriga materialet, som till stora delar är mer traditionella poplåtar. Skivan kan ses som en hyllning till den ström av shoegazeband som dök upp och förgyllde tillvaron för alla popsnören någon gång när åttiotal tackade för sig och blev till nittiotal. Uppbackad av producenten Ken Thomas är det inte särskilt märkligt att Skin of the night och You Appearing påminner om av samme man producerade Cocteau Twins. I fantastiskt medryckande Graveyard girl, som också är en kommande singel kan man med lite god vilja höra hur Gonzales förvaltar arvet efter bröderna Reid. Mot slutet av skivan levereras i vanlig ordning en av M83's mest tilltalande kvaliteter, pianodrivna ballader noggrannt förpackade i svävande Badalamenti- mattor. När man har nått det skedet har man förmodligen redan tappat andan åtskilliga gånger över vilket musikaliskt geni Anthony Gonzalez är. Och man vill bara lägga sig i ett mörkt rum och trycka Skin of the night på repeat i all oändlighet. Var det något jag glömde säga?

Jo, just det. Jag älskar m83.

m83 - Skin of the night

Death cab for cutie - I will possess your heart

Att Ben Gibbard och de andra farbröderna i Death cab for cutie släpper ett nytt album i maj visste ni redan. För någon dag sedan lades låten I will posses your heart ut som smakprov på myspace. Efter att ha lyssnat på den några gånger så presenterar jag här tre reflektioner:

1. Den är åtta minuter lång och har ett fyra minuter långt intro.
2. Det låter som om de lyssnat på The Cure, Coldplay och Band of horses.
3. Det är ingen jättebra låt. Inte heller jättedålig.

Lyssna här.

Four Tet - Ringer

I de stunder jag gillar Kieran Hebden allra mest, är han som minst jazzig och kallar sig själv Four Tet. Med skivor som Pause och Rounds bakom sig har jag gång på gång konstaterat för mig själv att han inom electronican är något av ett melodiskt snille. Snart är han tillbaka med minialbumet Rings som klingar mer raka beats, och kan ses som en cross-over mellan techno och electronica. Helt tidsenligt förstås, men man känner väl igen Four Tets melodier, och tillsammans med de mer klubborienterade rythmerna känns soundet ganska intressant. Minialbumet består av fyra spår och samtliga håller hög nivå. Inledande tio-minutaren Ringer är dock starkast, där låtens malande arpeggion bildar en närmast krautig stämning. Den gör sig fantastiskt bra i hörlurar.

Four Tet - Ringer

Blikk Fang - Aveh tiger roma EP

De senaste dagarna har jag förbryllats över Blikk Fang's ep Aveh tiger roma som spridits lite här och där på nätet. Projektet består av Of Montreal's Kevin Barnes och Andrew VanWyngarden från MGMT. Anledningen till min huvudbry är att det låter det som om ett par låtar från varje band slängts ihop till den här ep:n, med undantag för inledande 80-tals-präglade (Just a little) Judas Tonic. Vad jag framför allt inte förstår är varför fantastiska MGMT-låten Love always remains återkommer med nya namnet First loved Livvy. Nåväl, i väntan på att någon annan upplyser mig om vad det är frågan om njuter jag av de fem spåren. Ryktet säger att den här släpps i augusti, och att en fullängdare är att vänta under nästa år. Vet inte riktigt vad jag ska tro.

Blikk Fang - First loved Livvy (MGMT - Love always remains)
Blikk Fang- (Just a little) Judas Tonic

Uppdatering via Pitchfork: UPDATE: According to Barnes (via his publicist), he and VanWyngarden are indeed collaborating in a project called Blikk Fang. However, the title Aveh Tiger Roma is "completely bogus" and the songs on the PureVolume page "will definitely not be on it." The pair does have a few songs recorded, with such working titles as "Hypnotic Agents", "Dead Dogs", and "Pleasure Cunt" already cut to tape. But we shouldn't hold our breath, as Barnes says "it's unlikely that anything will get released before the winter of [20]08."

Ny singel från Gentle Touch

80-talsromantikerna i Kalmarduon Gentle Touch gjorde ett väldigt starkt intryck på mig när deras självbetitlade debut-EP släpptes för ungefär två år sedan. Därefter har det varit tyst, men om några dagar (19 mars) kommer deras första fullängdare In memory of Savannah på det lilla, sunda, skivbolaget Songs I Wish I Had Written. Via hemsidan kan man ladda hem den första singeln Once you used to, som verkar i ungefär samma electropopfåra som tidigare. Det låter minst sagt lovande inför skivan, även om singeln inte når upp i riktigt samma klass som EP-spåren Memories eller Smedby.

Memories kan för övrigt vara en av de bättre svenskproducerade låtarna på den här sidan sekelskiftet, så ta ner den också i fall du inte redan hört den.

Gentle Touch - Once you used to
Gentle Touch - Memories

Crystal castles - s/t

Möjligen handlar det enbart om att jag är svensk men mig veterligen så verkar det som om delar av nordamerika smittats rejält av The Knifes storhet. Det var inte nog med att Silent shout knep Pitchforks förstaplats över 2006 års bästa album, nu börjar det även dyka upp band som tydligt tagit intryck av syskonen Dreijer. Om Salem (som vi vurmade över för någon månad sedan) tog mörkret på Silent shout ett steg längre så återfinns Crystal castles lite närmre Deep cuts neonglittrande underland. Men med ena fot i graven.

Den Torontobaserade duon har under senaste tiden växt i takt med börsnedgångarna och Reinfeldts impopularitet och har med hjälp av ett fåtal högst limiterade vinylsjuor skapat en liten kult kring sig. De har snickrat ihop remixer till i princip alla som figurerat tillsammans med adjektivet hippt, turnerat intensivt, medverkat på en Kitsuné-samling och har den senaste månaden snittat in på tiotusen spelningar på myspace. Per dag. Det är märkligt att vissa påstår att arenarocken är död. Ni förstår alltså varför det inte är någon sensation att jag tänker på ordet hajp när jag tar mig an deras självbetitlade debutalbum.

Till skillnad från The Knife så verkar Crystal castles ha stora svårigheter med att komponera regelrätta låtar. Alltför ofta mynnar deras tilltalande elektroniska släggor ut i onödigt påfrestande experimentonani och de lyckas på så vis ta död på sådant som skulle kunnat bli riktigt lyckat. Ibland är mordvapnet skrik och skrän. Ibland är det på tok för många komponenter i en alldeles för liten låda. Det verkar som att de har svårt att lägga band på sig. Alice practice och Xxzcuzx me låter som om Dan Deacon och Karen O gått vilse i ett thrashigt inferno där Räddningspatrullen vrålandes går loss på två synthar var. Eller så gör jag det enkelt för mig och nämner Atari teenage riot på en gång.

Albumet blir, med sina sexton låtar, gärna lite för långt men det finns några örhängen väl värda att lyfta fram. Inledningen är hur stark som helst och jag antar att man måste lida av såväl gikt som fotröta om man står still till Untrust us och Crimewave. I övrigt finner vi några ytterst charmiga stycken Famicom-electronica och en New order-pastisch. Crystal castles är inget albumband, de framstår snarare mer och mer som 2008 års svar på The Klaxons. De ligger helt enkelt lite för rätt i tiden för sitt eget bästa. Vi får se hur det står till med medvetenheten i det här landet. Har de ens ett uns trendkänsla på Lugers huvudkontor står Crystal castles på Münchenbryggeriets scen den 24:e eller 25:e juni. Mig hittar ni någonstans långt bak, vickande på ena foten.

Crystal castles - Untrust us

Animal Collective - Water Curses EP

Efter Animal Collectives mästerliga fjolårsplatta Strawberry Jam trodde jag väl inte riktigt att nya EP:n Water Curses skulle hålla samma höga klass. Efter att ha stiftat bekantskap med den kan jag dock inte annat än att häpna över bandets förmåga att spotta ur sig fantastiska låtar i en, till synes, aldrig sinande ström. EP:ns tre första spår spelades in samtidigt som materialet på det senaste albumet, medan det fjärde spåret har kommit till i efterhand. Att de tre första låtarna inte kvalificerade sig för albumet har dock knappast med deras kvalitet att göra. Samtliga skulle utan problem platsa på skivan, men bandet hade säkerligen en genomtänkt anledning till att utesluta dessa.

Bandet visar på detta släpp upp en lite lugnare sida än vi vant oss vid på senare tid. De tre avslutande spåren är egentligen regelrätta ballader. Titelspåret är däremot lite fartigare och samtidigt snudd på osannolikt bra. Jag var lite oförberedd på EP:ns ankomst (släpps i butikerna 6 maj), men det här var ett mycket angenämt livstecken från Panda Bear och hans vapendragare.

EP:n släpps för övrigt på egna skivbolaget Paw Tracks.

Animal Collective - Water Curses

Stereo Image - Red nights

Jag gjorde mig skyldig till visst smygpredikande angående ex-Junior Boys-medlemmen Johnny Darks nya projekt Stereo Image i föregående post. Vid närmare eftertanke är deras Red nights-sjua värd en alldeles egen post. Med Last Exit-vibbande kyla är deras glitchiga danspop med sina medryckande sångmelodier oerhört trevlig. Debuten ska dyka upp i vår någon gång. Den är mycket efterlängtad.

Stereo Image - Red Nights

Junior Boys - No kinda man

Efter den nya Junior Boys-låtens totala dominans i veckans playlist är det väl också på sin plats med en länk till denna godbit. Låten blev över vid sammanställningen av senaste albumet So this is goodbye och har nu hamnat på samlingen Body Language Six som bandet mixat och satt ihop i samarbete med skivbolaget Get Physical. Bland övriga artister på samlingen märks Matthew Dear, Studio och Kelley Polar.

Junior Boys - No kinda man

Playlist v. 10

Oskar:
Junior boys - No kinda man
Crystal castles - Untrust us
Håkan Hellström - För en lång lång tid
Duffy - Stepping stone
Headlights - Get your head around it

Niklas:
Junior Boys - No kinda man
Mount Eerie - Stop Singing
My Blooody Valentine - You made me realise
Neros Day at Disneyland - Death parade ft. Kevin Shields
Loefah - Mud

Johan:
Junior Boys - No kinda man
Chairs in The Arno - Size thirty
The Notwist - Good lies
Cassettes Won't Listen - Cutting balloons
Mount Eerie - Stop singing

Chairs In The Arno - File Folder

I förra veckan ramlade jag över det amerikanska bandet Chairs in The Arno och deras debutskiva File Folder. Bandet är en kvartett som trots flitiga, om än lite långsökta, jämförelser med Postal Service gav ut sin debutskiva på det lilla skivbolaget Mushpot Records. Visserligen finns här en del melodier som säkert skulle kunna göra Ben Gibbard avundsjuk, men musikaliskt är gruppen mer besläktad med akter som The Boy Least Likely To och Au Revoir Simone.

Albumet är en mycket charmig historia, fylld till bristningsgränsen av glad och medryckande synthpop med underhållande texter om bland annat miniräknare och för tajta jeans. Att Becca Hsu och Jeff Excell delar på ansvaret för sången skulle kunna bli lite jobbigt, men fungerar också förvånansvärt bra. Överhuvudtaget ligger det en lekfull DIY-atmosfär över skivan som tilltalar mig väldigt mycket. Skivan får mina varmaste rekommendationer och jag ser fram emot fler storverk i framtiden. Förhoppningsvis med fler än åtta spår, som är lite snålt med tanke på hur beroendeframkallande musiken är.

Chairs in The Arno - Size thirty
Chairs in The Arno - I Never Loved You Anyways

Intervju: Phil Elverum

Han har släppt skivor under Microphones och Mount Eerie och producerat Mirah, Beat Happening och Jason Anderson för att nämna några. Ju äldre jag blir och desto mer jag varvar Phil Elverums alster, desto mer övertygad blir jag om att han är en av min samtids viktigaste indieprofiler. Med en kommande nyutgåva av Microphones-mästerverket The Glow pt. 2 och en Mount Eerie-turné som når Sverige i maj är han åter igen aktuell. Jag sköt från höften och brände iväg några frågor till honom. Till min stora glädje svarade han direkt.

BR: Tack för att du tar dig tiden att prata med oss. Vad har du för dig just nu som artist och producent?

PE: För tillfället är jag i Tucson, Arizona på en kort turné. Jag har spelat in musik på egen hand hemma, och skapat målningar, och jag har under senaste tiden också spelat in lite med min vän Mirah på Dub Narcotic Studio i Olympia, och jag har även samarbetat med min vän Nick Krgovich (från No Kids) på några inspelningar.

BR: Du är en man med många talanger, och tillsammans med din senaste release under Mount Eerie, Mount Eerie pts. 6 & 7, medföljer en näst intill gigantisk fotobok som täcker bilder från hela världen. Är fotografering något du alltid tyckt om? Hur känner du inför relationen mellan bilder och musik, eller ditt eget låtskrivande?

PE: Det finns någon slags kraftig koppling mellan bilderna och musiken, men för mig är dent svår att återge i ord. Jag har alltid haft de där bilderna på mina väggar när jag skrivit och spelat in musik. Kanske är de en visuell representation för den skumma, fiktiva natur där min musik utspelar sig. Förstärkta dramatiska färger och former.

BR: Bildernas motiv är för det mesta landskap eller natur, ett tema som ofta är närvarande även i din musik. Vilken relation har du till naturen och vildmarken?

PE: Jag vet inte. Jag känner mig bara inte inspirerad av att skriva låtar om människor eller att ta bilder av dem. För mig finns det en storslagen känsla i de här stora bilderna ibland. Jag är en sucker för grandios, intensiv dramatik.

BR: Dina Microphones-album sägs representera teman som luft, vatten, eld och jord. Stämmer det? Försöker du fortfarande arbeta med dina album i teman?

PE: Det var inte avsiktligt. Jag upptäckte deras teman först när de blivit färdigställda. Men, ja, jag försöker alltid ha något slags vagt tema för ett album. Det är viktigt för mig att albumet fungerar som en helhet och ett sammanhängande verk. Inte bara en bunt osammanhängande låtar.

BR: Ditt sound är i regel ganska fuzzigt och lo-fi-präglat. Är inspelningsteknikerna viktiga för dig? Finns det saker du aldrig skulle göra i studion?

PE: Jag försöker bara få det att låta så bra som möjligt med hjälp av de verktyg jag har. Inspelningstekniker är väldigt viktiga för mig. De är lika mycket ett uttryck som intstrumenteringen eller själva låten. Jag skulle kunna testa vad som helst i studion. Jag har inga regler.

BR: När jag lyssnar på dina skivor, får jag ofta känslan av hur de tillbakahållna delarna håller tillbaka oljudet och noiset, en slags dubbelhet. Är du fascinerad av kontraster?

PE: Det är det äldsta tricket i boken för att skapa en storslagen känsla. Till och med i fotografi, desto större kontraster desto mer dramatisk stämning.

BR: Ditt Microphones-album The Glow pt. 2 kommer ges ut i nyutgåva i vår. Många av dina fans håller den som ditt viktigaste verk hittills. Om du själv får välja ett favoritalbum, vilket väljer du, och varför?

PE: Det kan jag inte. De är en och samma flod.

BR: Nyutgåvan kommer släppas med tjugo bonuslåtar, med bland annat akustiska och nya versioner av några av de gamla låtarna. Kommer det med något tidigare osläppt material också?

PE: Ja, den kommer innehålla några tidigare osläppta låtar från den eran.

BR: Mount Eerie kommer att turnera i skandinavien tillsammans med No Kids i maj. Vilka är dina erfarenheter av att spela i Sverige?

PE: Sverige är ett sagoland. Ni svenskar är som de där coola kidsen som alla ville hänga med i skolkafeterian. I Sverige får jag alltid känslan av att jag vill att alla ska tycka om mig riktigt mycket. Jag vet inte varför. Antar att det beror på att alla ser så vackra och rika ut. Jag känner mig desperat där. Ska försöka agera mindre desperat den här gången. Folk har varit väldigt trevliga på mina spelningar. Tack! Jag gillar det faktiskt där. Skulle vilja spendera mer tid i Sverige. Ljuset som reflekteras från Stockholms vatten upp i mitt ansikte.

För information om Elverums olika projekt och för att köp skivorna direkt från honom, gör ett besök här. Black Wooden Ceiling Opening som är Mount Eerie-inspelningar från 2006 tillsammans med Kjettil Jenssen och Jason Anderson släpps som sexspårs-ep inom kort.

Mount Eerie - Wooly Mammoth's Absence

Merz - Moi et mon camion

Conrad Lambert, eller Merz som han kallar sig när han sjunger och spelar gitarr, blev häromsistens av någon märklig anledning marknadsförd som Chris Martins idol. Året var 2006, albumet hette Loveheart och Merz gjorde för första gången på cirka sex år något väsen ifrån sig. Kring millenieskiftet spåddes han bli Englands framtida guldkalv men Lambert fick nog av uppståndelsen, gjorde ett pappersplan av kontraktet med Sony och kastade det i engelska kanalen. Sedan begav han sig ut i vida världen. Detta lappkast tedde sig för åtta år sedan som något otroligt avantgardistiskt och magstarkt men får väl med dagens mått mätt mer betraktas som ett axelryck eller vardagsmat om så vill. Hur som helst hittade Merz tillbaka till musiken och fann så småningom ett mer gemytligt hem på Grönland records (i fysisk form bor han fortfarande i England).

Även fast temat på kommande albumet Moi et mon camion är förändring så är nyss nämnda bolag fortfarande Merz' tillflyktsort . Albumet handlar om att lära sig se saker på ett annorlunda sätt, att våga förändras, att gå vidare och att se sig själv i ögonen. Bara det faktum att titeln åsyftar flyttfirman Lambert och hans fru anlitat ett antal gånger de senaste åren talar sitt tydliga språk. Om man jämför med Loveheart så är det en ny Merz vi konfronteras med, en muntrare och positivare låtskrivare som istället för att blicka inåt och bakåt valt att se framåt och utåt. På ett flertal plan känns det som han har hittat hem, både som låtskrivare och människa. Det verkar som att han funnit något som saknats förut, eller så har han helt enkelt accepterat att livet är vad man själv gör det till. Detta blir som mest tydligt i Lucky Adam där den självrannsakande Lamberts sjunger:

You know I love you but I can't see how lucky I am, this is a pitiful tune
You know I would be but I won't see how lucky I am, feel like a pitiful fool
You know I love you but I can't see how lucky I am, to busy looking to find you
And I keep wishing for a star but for what I'm not sure, feel like a pitiful fool oh pitiful fool

För musikens del innebär det lite av en återgång då ljudbilden här har en rakare framtoning. Möjligen känns det så eftersom trummorna gjort ett återtåg men Lambert har åtminstone slutat paketera och gömma sin musik bakom alltför krångliga arrangemang och avancerade produktioner. Istället framhäver han det som alltid varit hans starka sida, nämligen melodierna. Låten Presume to much är rena rama indieschlagern och innehåller till och med en Beatles-brygga, någon annanstans dyker en arg Radiohead-gitarr upp och avslutande The first & last waltz är en finstämd liten ballad som gör kaffet lite godare och luften lite klarare.

Merz - Lucky Adam

Woods Family Creeps - s/t

Vi blev ganska till oss här på bunny rabbits när vi fick höra fjolårets At Rear House av psych-folk-herrarna i projektet Woods. Den kammade rent av hem en relativt hög position på våran årsbästalista. Nu är sångaren Jeremy Earl tillbaks och släpper fuzzig lofi-pop igen tillsammans med Jarvis Taveniere och G Lucas Crane i sidoprojektet med det fiffiga namnet Woods Family Creeps. Det är genomgående inte lika ordnad och rak pop som det bjuppats på i Woods, utan präglas av en mer experimentell nerv där en hel del noisepartier och psychjams är närvarande. Personligen är jag mer road över Earls fantastiskt ynkliga sång och finstämda melodier än snedstämda gitarrer men kan också uppskatta de mer utflippade sidorna hos Woods Family Creeps. Twisted Tongue utgör ett paradexempel på dessa herrars alldeles utmärkta låtskrivarförmåga. Någon mer än jag som får lust att gå med i scouterna igen?

Woods Family Creeps - Twisted Tongue

El perro del mar - From the valley to the stars

De allra flesta av oss börjar någon gång i livet att reflektera över vad vi gör här, vad vi har med här att göra och vad här har med oss att göra. Vilken funktion fyller livet och vad spelar egentligen döden för roll i dramat? Det är inte för inte man emellanåt blir lite vankelmodig när man inser att det finns fler saker man inte kan förstå än vad man överhuvudtaget kan greppa. Det är under sådana omständigheter man söker tröst i en förlorad tro, byter jobb eller tar ett lån på en bil man egentligen inte behöver. Eller så gör man som Sarah Assbring och spelar in ett album.

El perro del mars andra fullängdare, From the valley to the stars, brottas med de stora frågorna och tar avstamp någonstans i närheten av den plats evigheten slutar. Åtminstone om man ska förlita sig på vad som sagts i intervjuer och pressmeddelanden. Även fast det emallanåt handlar om just solen så blir albumet av naturliga anledningar ingen solskenshistoria. Till stora delar är det vemod och melankoli som spelar första fiol men i bakgrunden finns ständigt en känsla av något ljusare, något hoppfullt, något större än livet självt.

Som vanligt när det gäller Assbrings kompositioner så hålls de inom strikta ramar, det kretsar i de flesta fall kring en melodislinga och en kort textrad. Jag förstår många gånger vad hon försöker få ut genom att bygga upp sina låtar på detta sätt men på ett album med sexton spår blir det ibland lite väl tjatigt och enformigt. Konceptet fungerar som bäst när albumet får agera bakgrundsmusik men så fort jag försöker titta lite djupare så stör jag mig enbart på de ständigt upprepade textraderna. Självklart finns det russin att plocka ut men helheten blir lite för segflytande. Det hypnotiserande titelspåret får nog klassas som favorit medan vackra Happiness won me over låter som något som kan spelas i kyrkan på skolavslutningen. Assbring bekräftar att hon har en av Sveriges innerligaste och vackraste röster men nästa gång hoppas jag att hennes texter tillåts innehålla mer än tio ord åt gången. Det blir som sagt lite tjatigt. Är det så? Är det så? Är det så? Är det så? Är det så? Är det så? Är det så? Är det så? Är det så? Är det så? Är det så? Är det så? Är det så? Så är det.

El perro del mar - From the valley to the stars
Hela albumet går, under begränsad tid, att lyssna på i sin helhet på myspace.

Playlist v. 9

Johan:
Someone Still Loves You Boris Yeltsin - Glue girls
Oh Snap! - I'm too fat to be a hipster
Sally Shapiro - Jackie Jackie (Dylans Subzero Remix)
Ercola feat Annie – Follow Me (Lifelike Mix)
A Weather – The Feather Test

Niklas:
Benga - Air
Fleet Foxes - English house
Thee Silver Mt. Zion Memorial Orchestra and Tra-La-La Band - 1.000.000 Died to make this sound
Laura Barrett - S.g.y.e.s.t. (Joshuan van Tassel Remix)
Mount Eerie - I Hold Nothing

Oskar:
Neon neon - I lust you
Sian - Wear your scars like medals
Glass candy - Beatific
Banjo consorsium - Une Soirée Kébékoise
Los Campesinos! - This Is How You Spell "HAHAHA We Destroyed The Hopes And Dreams Of A Generation Of Faux Romantics"