tisdag, juli 31, 2007

Playlist v. 30

Oskar:
Library tapes - Mellan ljud och text
Oh no! Oh my! - Our mouths were wet
The left outsides - I've always been inclined to follow my dreams
Murcof - Cielo
Detektivbyrån - Hem ljuva hem

Johan:
Sunset Rubdown - The courtesan has sung
Broken Social Scene - Lover's spit
Silver Jews - Random rules
Maher shalal hash baz - Stone in the river
The Go! Team - Doing it right

Niklas:
Matthew Dear - Neighborhoods
Tunng - Take
Blonde Redhead - The Dress
Mogwai - Take Me Somewhere Nice
Film School - Two Kinds

söndag, juli 29, 2007

Sunset Rubdown - Random spirit lovers

Spencer Krug ligger minsann inte på latsidan. Frontfigur i två kvalitativa indiekolosser (Wolf Parade och Sunset Rubdown) och därutöver medlem i både Frog Eyes och Swan Lake. Krug och kollegorna i Sunset Rubdown gjorde så sent som förra året en lysande skiva i Shut Up I Am Dreaming och trots den korta varseln verkar man nu ha lyckats bra även med uppföljaren Random Spirit Lovers som släpps i oktober på Jagjagwuar (Okkervil River). Albumet klockar in på 58 minuter som kantas av fantasifulla arrangemang, skrammel samt Krugs karaktäristiska frasering och sång. Inledningen är faktiskt oerhört stark, med spår som The Mending of the Gown, Up on Your Leopard, Upon the End of Your Feral Days och The Courtesan has sung. Även resterande delen av skivan fortsätter i samma anda och med goda resultat som följd.

Av någon anledning får Sunset Rubdowns musik mig att tänka på medeltiden, ibland låter de faktiskt som sprungna ur en annan tidsålder. Och om det nu vore så att bandet huserat på medeltiden så hade detta varit 1200-talets bästa platta, utan konkurrens.

Sunset Rubdown - The Mending of the Gown

torsdag, juli 26, 2007

Take time to wonder in a whirling world

Jag är kluvet inställd till Soft hearted scientists Take time to wonder in a whirling world, emellanåt finner jag den dråplig men om jag tillåter mig själv en gnutta överseende blir den ibland hyfsat bra. Problemet ligger i att den alltför ofta blir löjlig, framförallt texterna tenderar att bli lite för påtagligt hippieromantiska då Nathan Hall sjunger om hur fint det är på landet, om möten på vintergatan, att människor är som droppar i havet och ja, ni fattar principen. Det blir gärna lite hurtigt och som sagt svårt att svälja med hull och hår. Däremot får vi inte glömma att Nathan & co befinner sig i den medelålder musikkritiker har för vana att befinna sig i dagarna i ända och det hela blir lite lättare att handskas med när man gör sig medveten om att det alltså är farbröder man har att göra med. Det blir liksom mer okej att sjunga om hagtorn och larver när man passerat 35 så jag kan alltså inte helt avfärda albumet som bjäfs.

Ett fåtal låtar lyckas sticka ut ur mängden och för min del faller jag som mest pladask när de mjuka forskarna antingen tar i från tårna eller håller tillbaka på krutet. I wanted you och Siberia är rörande vackra kärlekslåtar och tiominutaren The Caterpillar song med sina långsamt stegrande harmonier är midnattsmusik för balkongbruk. Soft hearted scientists kanske inte känns så relevanta 2007 men prova att spela dem för din pappa, han baxnar garanterat. I slutändan har vi alltså en godkänd insats som fungerar utmärkt som barnvakt åt medelåldersmän. Vi säger så.

Soft hearted scientists - I wanted you (högerklicka, spara som)

tisdag, juli 24, 2007

The Fun years

Om du tycker att låtar över tio minuter är lite som en smörgås med räksallad, bacon, majonnäs, tartarsås, salami, brieost, pickles och marsipan bör du kanske sluta läsa, The Fun years är nämligen väldigt förtjusta i att ta tid på sig. God tid dessutom. Deras debutalbum Life sized psychoses klockar in på femtio minuter och består av fem låtar, varav en är fyra minuter medan de andra systerligt delar på tiden. Bandnamnet till trots är det relativt mörka toner vi ställs inför och alstren är uppbygda kring brus, knaster, effekter och ett lite småförsiktigt gitarrspel. De minimala ljudlandskap man vandrar i känns till en början tomma och karga men under tiden blommar de ut och man uppslukas ofta av hur duon lyckas skapa så mycket av så lite.

Inledande Powerball Annie består till en början enbart av en återkommande ton ackompanjerad av ett slowmotion-repetetivt knaster, efter cirka två minuter tillkommer en avhuggen gitarrslinga som efter ytterliggare några minuter tillåts blomma ut, andra beståndsdelar tillkommer allt eftersom och så fortsätter det tills det når crescendo. Och vi talar inte om några Polyphonic spree-crescendon här direkt. Om Stars of the lid tidigare i år representerade någon form av ljus sida så har vi här den mörka. Karma är alltid bra och med risk för att låta som en copywriter på valfritt fantasyförlag kan jag bara säga: låt dig bli hänförd.

The Fun years - Powerball Annie (snippet)
The Fun years - Softy as stilts (snippet)

Intervju: Black Bear

Black Bear släppte en väldigt bra skiva för ungefär ett år sedan och nyligen blev vi nyfikna på vad Sam Beebe har för sig i nuläget. Denna mycket vältalige man ställde villigt upp på en intervju som vi nu delar med oss av. Håll till godo!

Vem är Black Bear? Hur och när startade du bandet? Vad motiverade dig?

Black Bear är jag, Sam Beebe. Allt du hör på "The Cinnamon Phase" är skapat av mig. Jag är en soloartist eftersom jag tycker att det är väldigt svårt att producera musik i någon annans sällskap. I övrigt är jag ganska social, men när det kommer till att göra musik så arbetar jag alltid ensam. Jag gillar tanken på att skapa musik tillsammans med andra, men i så fall måste det nog ske under former där "mina delar" av musiken skapas på egen hand.

Jag har alltid varit den typ av person som, när jag blir förälskad i en konstform, blir inspirerad att producera egen konst. Black Bear är en direkt produkt av det enkla begäret att försöka göra egen musik inom "indie rock", den genre som jag älskar allra mest. Efter college (Vassar, i Poughkeepsie, New York), där jag hade ett eget radioprogram och gjorde mängder av blandband åt min dåvarande flickvän, åkte jag och min bästa vän Scott Retiherman till Seattle för att spela in vår musik och dessutom ge ut den på ett skivbolag som vi skulle starta (Baskerville Hill). Det var en gnista och utmaning för oss själva.

Scott är en riktig musiker, med en akademisk förståelse kring musik medan jag var en f.d. high-school-körsångare med en kort historia av att skriva texter till instrumentala hip-hop-låtar som jag sedan brukade spela in på min dator när jag var ensam hemma. Den första låten som jag spelade in hette "The Birds in the Bushes". Den var kort och saknade struktur, bara två separata keyboard-partier och sång. Den handlade om en campingresa jag gjorde till Olympic Peninsula och låten var precis så ärlig som jag kunde göra den. När jag spelade upp den för folk så fick jag ganska bra respons och vid den punkten kände jag att jag hade chansen att göra mer musik som skulle intressera människor.

Kan du beskriva en typisk dag för dig? Arbetar/studerar du vid sidan av att komponera musik?
Under den tiden jag bodde i Seattle och spelade in "The Cinnamon Phase" hade jag tre olika jobb vars scheman gav mig fritid i slumpartade omgångar. Först jobbade jag som snickare, därefter i en antikaffär och till sist som möbeltillverkare. Varje jobb gav mig ett nytt schema, men jag bestämde mig för att bara göra musik när jag hade tid och då jag kände mig inspirerad. Ibland kom inspirationen under jobbet och då skrev jag ner texter på små papperslappar. När jag var hemma och inte ville att någon annan skulle höra mina röstinspelningar så tog jag mig med datorn och mikrofonen till bilen. Därefter körde jag iväg någonstans med Volvon och spelade in i lugn och ro. Detta kanske inte beskriver någon "typisk dag", men jag gillar att se på "typiskhet" som någonting jag helst undviker.

Just nu bor jag i Starnberg, Tyskland (nära München) där jag jobbar som lärarassistent i en klass för 5-6-åriga barn. Den mesta av min kreativa tid går till att skriva korta, fiktiva berättelser som även inkluderar lite musiksnuttar här och där.

Hur skriver du dina låtar och vad handlar de om?
Det är olika från den ena låten till den andra, men det finns i alla fall några återkommande trender. Musiken och texten skapas oftast var för sig. Som exempel kan låten "Black Bear" nämnas. Där var texten halvfärdig redan innan jag började skapa de musikaliska elementen, och när jag började skriva och spela in musiken så visste jag inte att den skulle paras ihop med den texten som fanns. Det var efter att jag hade dem båda i någon halvfärdig fas som jag provade att sätta ihop dem och insåg att det fungerade bra. Min skiva är full av sådana "lyckliga olyckor".

I andra fall verkar musik och text komma som i ett paket. "I believe in immediacy" skrevs och spelades in under samma eftermiddag.

Sångerna handlar om mitt liv. Ett av mina kriterier för albumet var att det skulle vara ärligt, både musikaliskt och textmässigt. Det mest uppenbara sättet att åstadkomma detta vara att skriva låtar som återger mina tankar och känslor under den tidsperiod då skivan blev till. Sångerna handlar därför precis om det de verkar handla om: att sitta i regnet i parken, åka flygplan, tänka på svartbjörnar, flickvänner, ex-flickvänner, etc. Varje låt är skriven ur mitt perspektiv, ingen annans.

Vilken sång är du mest stolt över?
Svårt att säga, men antagligen "Flicker Wings". Jag bedömer den som den mest genomtänka låten på skivan. Min själ finns i varje sång, men i det här fallet även mitt huvud. Jag var tålmodig och väldigt fokuserad gällande produktionen, vilket jag tycker märks. Det är också den senaste sången jag spelat in.

Har du några planer på att följa upp "The Cinnamon Phase"?
Jag har många planer på att följa upp "The Cinnamon Phase", men kan inte säkert säga vilken av dem som kommer att sättas i verket. Som jag sade så har jag skrivit en hel del korta, fiktiva berättelser på senare tid och jag har en idé som jag hoppas kunna genomföra. Det är att göra ett Black Bear-album som är en enda lång berättelse med tillhörande soundtrack (i samma anda som "Like Venice" på "The Cinnamon Phase"). Jag vågar dock inte lova någonting.

Jag vill återvända till USA under 2008 för att få en examen i kreativt skrivande så mitt nuvarande mål är att fortsätta skriva för att peppa mig själv inför det. För tillfället är planen att flytta med min flickvän från Tyskland till London i september för att tillbringa ett år där med att skriva och musicera medan hon tar sin examen i journalistik. Vi får se vad som kommer ur den vistelsen.

Influeras du av andra artister? Vad finns det för andra saker som influerar dig?
Jag influeras av så mycket att listan är oändlig och samtidigt ständigt växande. Ett par musiker är: Phil Elvrum, Ben Gibbard, The Notwist, The Shins, Ratatat, Stephin Merritt, The American Analog Set, Iron & Wine, David Bazan, Sufjan Stevens, The Books, The Robot Ate Me, and The Streets. Den mest betydelsefulla musikaliska influensen är dock ändå min vän Scott (Throw Me The Statue). Inte bara med sin egen musik, utan även genom de delar av vår vänskap som baseras på att uppskatta musik tillsammans - att dela med sig av musik, kritisera, gå på konserter - alla dessa saker som formar och definierar din smak. Självklart finns det också massor av icke-musikaliska influenser, men att lista dessa skulle bara visa toppen av ett isberg så jag avstår från att nämna något.

Vad tycker du om de andra artisterna på Baskerville Hill Records?
Jag har redan nämnt Throw Me The Statue och jag kan nog utan tvekan utnämna mig till hans största fan. Jag älskar allt han gör och hans nya album "Moonbeams" är fantastiskt. Vi har många gånger drömt om att slå oss ihop och göra en skiva som en duo, vilket jag fortfarande tror är möjligt. Han är den enda personen som jag skulle känna mig bekväm inför när det gäller att göra någonting sådant.

Jamie (Husbands, Love Your Wives) är också en god vän och briljant artist. Hennes sånger är delikata och hon är dessutom en väldigt karismatisk liveartist. Det finns också en del andra människor som jag betraktar som en del av Baskerville Hill-familjen, vilket är en fantastisk familj.

Mp3-bonus:
Black Bear - Eve of the fall (högerklicka och "spara som")

söndag, juli 22, 2007

Playlist v.29

Johan:
Misha - Scars
Architecture in Helsinki - Heart it races
Love Dance - Unsympathetic ways
Laura Veirs - Drink deep
Solvent – Wish

Niklas:
Múm - They Made Frogs Smoke Til' They Exploded
Kevin Drew - Safety Bricks
Pantha Du Prince - Saturn Strobe
Modeselektor - The White Flash (feat. Thom Yorke)
Songs Of Green Pheasant - King Friday

Oskar:
Ryuichi Sakamoto - Bibo no aozoro
Zeigeist - Black milk
Dj Mayonaise - May days
Animal collective - #1
Napoleon IIIrd - Defibrillator


fredag, juli 20, 2007

Modeselektor - Happy Birthday

Hör upp ouppmärksamme läsare! Det är inte halländska buskisduon Stefan & Krister som spänner musklerna på bilden! Det är Berlins elektro-duo Modeselektor som är tillbaks med en andra skiva på Alliens bolag Bpitch Control. Happy Birthday följer upp 2005 års Hello Mom! och är en relativt ombytlig skiva som spänner mellan flera olika elektroniska genrer. Skivan utlovas hoppa från: "hard rap à la French to Dubstep to Eurocrunk to Continental Grime to Tech-Rap and more". Detta spretiga faktum, tillsammans med skivans onödigt långa längd (1,1 tim) sänker en annars stundtals fantastisk upplevelse. Hade man bara skurit lite i både hörn och kanter hade Happy Birthday kunnat bli en riktig höjdare, tyvärr blir det nu lite för mycket tomgångsdans. Allra bäst blir det dock när en gnyende Thom Yorke gästar i The White Flash och när TTC tillåts greppa micken i 20000007.

Modeselektor - The White Flash (Feat. Thom Yorke)
(Högerklicka och "spara som")
Modeselektor - 20000007 (Feat. TTC) (Högerklicka och "spara som")

torsdag, juli 19, 2007

Ola Podrida

För några år sedan var jag mycket förtjust i så kallade singer/songwriters, men den därpå följande invasionen av ledsna och ensamma gitarrmän (framförallt) som lät snudd på identiskt fyllde mig med avsky och numera ryggar jag nästan tillbaka så fort jag ser en artist med denna etikett. Av denna anledning har det tagit mig nästan tre månader att inse tjusningen med New York-bon Ola Podridas självbetitlade debutalbum som släpptes på skivbolaget Plug Research (Dntel, James Figurine, Milosh, m.fl.) i april. Podrida har efter en lång inskolningsperiod övertygat mig om att han är en skicklig låtsnickrare som lyckas åstadkomma mycket med små medel. Många låtar berikas med trumkomp, pianospel och orgelslingor som livar upp den i övrigt akustiska ljudbilden. Podrida lyckas faktiskt sticka ut en aning i vimlet av män med gitarrer, vilket är beundransvärt bara det. Att skivan är ganska bra är ju inte heller till hans nackdel.

Ola Podrida - Pour me another (högerklicka och "spara som")
Ola Podrida - The new science (högerklicka och "spara som")

onsdag, juli 18, 2007

Broken Social Scene Presents: Kevin Drew - Spirit If...

Torontos Broken Social Scene släppte under 2002 kritikerrosade You Forgot It In People. En skiva som enligt min mening också är väldigt stark, men som kanske spretar åt lite för många håll samtidigt för min smak. Kollektivet lyckades dock emellanåt riktigt bra med att tygla det arenarock-monster som tycktes bulta någonstans inom dem. När det nu blivit dags för utgivandet av Kevin Drew's soloskiva är det till min stora förtjusning mer återhållsamt, åtminstone under större delen av kommande skivan Spirit If.... Det rör sig emellertid tack och lov inte om något singer/songwriter-projekt som så många gånger annars när det kommit till soloskivor. Drews lofi-doftande pop drivs oftast av gitarrmattor och snygga slingor framförda på både synth och gitarr. Sången är lätt undertryckt och väsande. Låtarna har spelats in under två år tillsammans med medlemmar ur BSS och Do Make Say Think och skivan kommer att släppas i september på Arts & Crafts.

Kevin Drew - Safety Bricks (Högerklicka och "spara som")

tisdag, juli 17, 2007

Zelienople

Idag gjorde jag något jag oftast inte brukar göra, jag gick och handlade på Konsum. Jag vet inte vad det är som gör det men jag har alltid funnit Konsumbutiker smått deprimerande. För det första är medelåldern på personalen avsevärt mycket högre där än i andra butikskedjor och för det andra så är det, fyra gånger av fem, fler personer som jobbar i butiken än vad det är som handlar. Konsum får mig att tänka på ödemark, gnisslande grindar och död vegetation.

Jag vet inte hur mycket Konsum Zelienople haft i åtanke under produktionen av senaste albumet His/Hers men stänk av både ödemark och död vegetation tycker jag mig spåra lite varstans. Ljudbilden är kall, tempot långsamt och de fem låtarna klockar i genomsnitt in på cirka åtta minuter. Zelienople gillar reverb, att dra fingrarna horisontellt över strängarna, sjunga lite lågt någonstans i bakgrunden, noisa ner allt med brus, skaka lite förstrött på kedjor och så gillar de reverb. Förra årets Stone academy lämnade kanske lite mer att önska och tyvärr så står de och trampar på samma ställe, dock uppbackade av Type den här gången. Starkaste spåret Parts are lost påminner om Devendra Banharts A sight to behold och är kanske det mest lättgenomträngliga vi bjuds på denna gång, melodin får där träda fram lite mer och jag tror att resten av låtarna även de skulle ha mått bra av en sådan behandling. Man går lätt vilse i Zelienoples mastodontlåtar men det är kanske det de vill att vi ska göra, deras nedstämdhet är åtminstone helt genomtänkt. Det är mer än man kan säga om Konsums.

Zelienople - Parts are lost (Högerklicka, spara som)
Läs en trevlig intervju här.

Ny låt från Film School

Västkustbandet Film School's självbetitlade debut gjorde mig sällskap ganska ofta under förra året och dess majestätiska shoegazeballad Like You Know är en av de där låtarna som jag spelar om och om igen utan att någonsin tröttna. Film School lyckades väldigt väl med att förena postpunk och shoegazerpop och det har nu äntligen blivit dags för dem att följa upp sin tulpanbeklädda debut. Hideout kommer att släppas 11 september på Beggars Banquet, men ett litet smakprov har florerat runt på nätet under ett tag. Lectric är väl inte det vassaste jag hört från Los Angeles/San Fransisco-kvintetten men den drömskt larmiga postpunkskapelsen är heller inte någon besvikelse. En hygglig låt från en skiva som förhoppningsvis kommer att hålla högre klass.

Film School - Lectric (Högerklicka och "spara som")

måndag, juli 16, 2007

Stars - In our bedroom after the war

Kanadensiska Stars är tillbaka med ett nytt album och efter de senaste fullängdarna Heart och Set yourself on fire har man inte kunnat undgå att bygga upp vissa förväntningar. Skivan låter också ungefär som väntat även om den är lite mer återhållsam och spretig jämfört med föregångarna. Stars gör i alla fall inte mig besviken och skivan innehåller relativt jämnt och starkt låtmaterial från början till slut. Torquil Campbell och Chris Seligman varvar sina röster på ett väldigt tilltalande sätt och man inser att det är få band förunnat att ha två så starka sångare att tillgå. Sammanfattningsvis är In Our Bedroom After the War en jämn och bra skiva med ett par potentiella hits i The night starts here och Take me to the riot. Som allra bäst blir det dock när man slår av på takten i balladen Barricade där Seligmans röst kommer till sin fulla rätt.

Stars - Barricade (högerklicka och "spara som")

söndag, juli 15, 2007

Johan:
Dave Fishoff - In A Lightless Carriage
Pet Shop Boys - I Get Along
Jacob Borshard - Vincent and Theo (Högerklicka och "spara som")
Kissaway Trail - 61
Stars - Bitches In Tokyo

Oskar:
Animal collective - Derek
Soft hearted scientists - The Caterpillar Song
The Fun Years -In Case You Had Any Doubts...
Maps - Glory Verse
LCD Soundsystem - New York I love You But You're Bringing Me Down

Niklas:
Pantha Du Prince - Asha
Daniel Johnston - Some Things Last A Long Time
Alaska In Winter - Close Your Eyes - We Are Blind (Feat. Beirut) (Högerklicka och "spara som")
Damero - Gestern Morgen (Feat. Nevis Peak)
Solvent - Wish (Högerklicka och "spara som")

lördag, juli 14, 2007

Vive la France!


Med anledning av Frankrikes nationaldag vill vi bjuda på ett litet urval av fin musik med anknytning till landet. Mycket nöje!

CocoRosie - Rainbowarriors (US/FR)
Domotic - I hate you forever
Fairport Convention - Si tu dois partir (cover på Bob Dylan - If you gotta go, go now)
Hypo - Serpentinouze
Marie Laforêt - Marie Douceur Marie Colere (cover på Rolling Stones - Paint it black)
M83 - Teen angst

fredag, juli 13, 2007

Alaska In Winter - Dance Party In The Balkans

Ukulele-temat fortsätter! En artist som mycket framgångsrikt nyttjade detta intrument och som vann många hjärtan med sin debut Gulag Orkestar under föregående år är förstås Beirut. Han bjöd på smärtsamma låttexter och melodier, östeuropeiska komp och fantastiska Neutral Milk Hotel-trumpeter. Dessutom ska Beirut tydligen släppa en ny fullängdare i höst, och det är nog få som är ledsna över Zach Condons höga produktivitet. Men detta inlägg skulle ju inte handla om Zach Condon's Beirut, eller jo, åtminstone lite. Han gästar nämligen genom att bl.a. spela ukelele och trumpet på Alaska In Winter's debutskiva Dance Party In The Balkans som släpptes under juni månad. Skivan spelades in av frontmannen och konststudenten Brandon Bethancourt i en isolerad stuga som föga förvånande är belägen i just Alaska. Heather Trost från A Hawk And A Hacksaw har också hjälpt till på skivan, och nu börjar ni säkert ana hur det låter. Ja, som titeln antyder en hel del balkan, men Bethancourt väver också in en del elektroniska element (likt Beirut emellanåt), med trummaskiner och vocoder-sång. Bästa exemplet på denna lyckade hybrid är underbart inledande spåret Close Your Eyes - We Are Blind.

Alaska In Winter - Close Your Eyes - We Are Blind (Feat. Beirut) (Högerklicka och "spara som")

torsdag, juli 12, 2007

We are the night

Att vara äldst i klassen är inte alltid fullt så enkelt som det kan tänkas låta, mycket ansvar kommer där till, du ska köpa ut folköl samtidigt som du ska föregå med gott exempel. Att sedan bli omkörd av kidsen som avundsjukt spanade in dig på torget under mopedturerna för sissådär tio år sedan kan väl få vem som helst att, så att säga, stoppa fingrarna i kakburken. Fallet Chemical brothers 2007 lyder ungefär så och vi finner dem med byxorna nere i en gummibåt någonstans på nordsjön, inklämda och bortglömda mittemellan brittiska öarnas "new rave" och det europeiska fastlandets "bloghouse". Det är sannerligen inte lätt att vara äldst, åtminstone inte längre.
De goda bröderna har gluttat till både höger och vänster de senaste åren och det låter minst sagt splittrat om slutresultatet, jag är dock inte beredd att såga albumet vid fotknölarna utan det hamnar snarare någonstans runt godkänt. Efter lite kompromissande. Problemet med We are the night ligger i den långa gästlistan och jag känner att jag allt som oftast går vilse när jag försöker luska fram vilken ambitionen var under skaparprocessen. Välkända Do it again är en typisk Chemical brothers-dänga, Saturate och Burst generator är fina instrumentaler medan The Salmon dance är en fruktansvärt enerverande låt om en lax som dansar. Resten av låtarna har jag glömt. Eller förresten, avslutande The pills won't help you now med Tim Smith från Midlake är med sitt utdragna Pink floyd-tempo en klart godkänd vaggvisa, eller Chemical brothers alldeles egna 747 om man vill det.

Jacob Borshard

Jag har alltid betraktat ukulele som ett fånigt instrument och egentligen aldrig stött på någon ukulelebaserad musik som tilltalat mig. Inte förrän nu, när jag bekantat mig med Jacob Borshard, en ung herre från Portland i USA. Trots att min utgångspunkt var kritisk har jag ändå fallit platt för hans album The Last Brontosaurus från föregående år. Skivan är full av melodiösa ballader och underfundiga texter som fulländas med Jacobs fina och vemodiga sångröst. På pappret låter det inte särskilt upphetsande, men man gör ändå klokt i att ge det en chans. Sympatiskt nog finns dessutom hela skivan tillgänglig för nedladdning på den alternativa hemsidan.

Jacob Borshard - Vincent and Theo (högerklicka och "spara som")

Mount Eerie Pts. 6 & 7

I stort sett allt Phil Elverum rör vid blir till guld och nu när han äntligen är tillbaks med ny musik under projektet Mount Eerie blir detta statement bekräftat ännu en gång. Det rör sig om två mycket mörka och förhållandevis långa spår (de ligger båda på runt 12 minuter). Mount Eerie Pt. 6 är bäst av dem båda och kommer igång med en fin melodi efter sex, sju minuter och mot den stämningsfulla inledningen utgör detta en snygg vändning i låten. Som ofta när det gäller Elverum byter låtarna karaktär flera gånger, vilket är väldigt tilltalande. Låtarna kommer med en massiv 132 sidors fotobok som kan köpas för 90 $ (611,51 kr). Hade jag haft mer och framförallt mindre surt förvärvade sommarjobbsslantar hade jag definitivt slagit till.

Mount Eerie - Mount Eerie Pt. 6 (Högerklicka och "spara som")

onsdag, juli 11, 2007

OKX: A Tribute To OK Computer

För att fira att Radiohead's milstolpe OK Computer i år fyller tio har amerikanska musiksidan Stereogum bett ett antal artister att spela in covers till en tributesamling. Ett roligt och ganska lyckat projekt där man lyckats engagera många intressanta artister och fått till en sammanhängande och snygg helhet. Danska Slaraffenland gör allra bäst ifrån sig i sin tolkning av Paranoid Android och sticker tillsammans med David Bazan's Black Cloud (Pedro The Lion) ut på skivan, som lyckas få till en vettig version av Let Down. John Vanderslice tar på sig den otacksamma uppgiften att tolka monsterhiten Karma Police men gör trots omständigheterna ett skapligt arbete(vem har inte hört något svettigt ungdomsgårds-/after-ski-band slakta den?). Marissa Nadler's tolkning av No Surprises och My Brightest Diamond's version av Lucky tillhör också det starkare på den här tributeskivan. För den som vill veta mer om vem som gör vilken låt och som kanske dessutom vill ladda ner delar av eller hela skivan föreslår jag ett besök här.

Slaraffenland - Paranoid Android (Högerklicka och "spara som")

tisdag, juli 10, 2007

Dog Day - Night Group

En skiva som på något underligt vis lyckats armbåga sig till en hel del spelrum hemma hos mig de senaste dagarna är kanadensiska Dog Day's Night Group. En skiva som i sin helhet egentligen inte är särskilt bra, men som har ett par riktigt höga toppar. Dessutom fungerar den just nu som något slags substitut för den riktigt bra, slackiga gitarr-indie som lyst med sin frånvaro på sistone. Det rör sig om två pojkar och två flickor som leker med skramliga gitarrer, en elbas, trummor och ibland också någon retro-keyboard. Melodierna liksom sången för förstås tankarna till Built To Spill, Pavement och Sebadoh. Om du liksom jag någon gång förälskat dig i dessa ljuva akter är det också möjligt att du i väntan på en ny skiva från The Islands kan tycka om någon av låtarna nedan.

Dog Day - Oh Dead Life (Högerklicka och "spara som")
Dog Day - Career Suicide (Högerklicka och "spara som")

Animal Collective - Strawberry Jam

Okej. Ni har vid det här laget säkert redan läst spaltmeter om Animal Collective's kommande skiva Strawberry Jam. Så jag ska försöka fatta mig kort. Till min stora glädje är det den mer strukturerade och lättillgängligare sidan av Animal Collective som uppträder. Tro dock för den skull inte att det här på något vis är mera slätstruket, kvar är fortfarande skriken, noisen och de lustiga ljuden. Soundet känns som väntat igen från Feels och materialet på Strawberry Jam är fruktansvärt starkt. Från fantastiska inledaren Peacebone, som funnits för avlyssning på diverse bloggar under en tid, till avslutande Derek lotsar djurkollektivet mig genom sitt kanske starkaste album hittills. Allra bäst blir det i For Reverend Green och Fireworks.

Animal Collective - For Reverend Green (Högerklicka och "spara som")
Animal Collective - Peacebone (Högerklicka och "spara som")

söndag, juli 08, 2007

Playlist v. 27

Oskar:
Andrew Pekler - Steady state
Promise and the monster - Antarktis
Burial - Ghost hardware (Snippet)
Chemical brothers - Burst generator
Brian Eno - 1/1

Niklas:
Animal Collective - For Reverend Green (Högerklicka och "spara som")
Königin Mutter - Sand In Den Augen
Simian Mobile Disco - 3 Pin Din
Figurine - Stranger
Mirah - Mt. St. Helens

Johan:
Animal Collective - For Reverend Green (Högerklicka och "spara som")
The Prayer and Tears of Arthur Digby Sellers - Concerning Lessons Learned From the Aliens
Kylie Minogue - Better the devil you know
HEADPHONES – Pink and brown
Junior Boys – FM

fredag, juli 06, 2007

Burial - Ghost hardware EP

2007-års 2006-snackis bör väl tämligen vara Burial vars självbetitlade album gav sig ut på kringelkrokar men som slutligen hittade en väg till svenska skivdiskar i slutet av februari. De repetetiva, ofta nattsvarta, dubhymner han presenterade var bästa tänkbara sällskap på slaskfyllda uppsalagator när jag tog mig till skolan under mars månad. Men det är andra tider nu. Uppsala heter Borlänge och skola heter jobb. Burial heter fortfarande samma sak, bara låtarna är nya. Fint sällskap är det sannerligen fortfarande.

Trespårs-ep:n Ghost Hardware dök upp för ungefär en månad sedan och fortsätter där Burial lämnade oss senast. Titelspåret är hypnotiskt med sitt hackiga upplägg och uppstyckade kvinnostämmor medan de resterande två tredjedelarna inte håller samma kvalitet. Om du anser att The Field borde ha lyssnat på Augustus Pablo istället för att spela Wipeout är det här antagligen det enda du behöver lyssna på de kommande veckorna. Om du inte redan gjort det förstås...

Burial - Ghost hardware (snippet)

Port-Royal - Afraid To Dance

I början av sommaren rekommenderade en god vän till mig italienarna i Port-Royal's nya skiva Afraid To Dance. Det skulle röra sig om elektronisk laptopshoegaze med ambientinslag som i vissa avseenden också påminner om den älskvärda musik som vi blivit bortskämde med av m83. Mitt första intryck av Afraid To Dance var att den är extremt snygg och tillrättalagd, men att spåren aldrig riktigt tycktes nöta sig fast, ja den påminde mig om ett liknande band i genren, Jatun. Musik som jag för dess sound inte kan låta bli att älska, men som egentligen får en relativt tidsbegränsad tid i min iPod. Lyckligtvis har jag sedan den dagen lyssnat mer på Port-Royal och dess stycken har vuxit sig starkare. Jag kan fortfarande tycka att musiken stundtals fungerar mer som snygg yta än ett spektakulärt innehåll, men under ljumna sommarkvällar då rastlösheten tvingats ge vika för ledan och melankolin, då har Port-Royal blivit en av mina bättre vänner.

Port-Royal - Anya: Sehnsucht (Högerklicka och "spara som")

onsdag, juli 04, 2007

Något om Accelerator '07

I helgen hade jag den stora glädjen att kunna närvara vid Acceleratorfestivalen i Stockholm. Line-upen såg sjukt bra ut på papperet, med två av mina absoluta favoritartister (Modest Mouse, Junior Boys) bland många andra kvalitetsakter och det var med riktigt höga förväntningar jag begav mig mot den kungliga huvudstaden. Jag valde att se Electrelane som första akt, och jag kunde nog knappast fått en bättre start. Med material från årets suveräna No Shouts, No Calls, men också från tidigare skivor, bjöd damerna på en riktig uppvisning i hur Sonic Youth- och Blonde Redhead-doftande mangel-indie ska spelas. De bekräftade också än en gång att To the East är en av årets bästa låtar än så länge.

Därefter går jag i väntan på TV On the Radio lätt oförstående förbi hypade The Gossip och hör senare hur Isis stundtals snygga postrock tilltalar mig för att senare skrämma bort mig igen med sin monstruösa metal-sång. I det läget påmindes jag om att jag saknade ett intressant postrocksband på årets upplaga av accelerator. När TV On The Radio sedan sparkar igång blir inte riktigt som jag väntat mig. Det är förhållandevis lite folk framför den stora scenen och deras låtar grötas ofta ihop till något som enligt mitt tycke liknar lite för mycket rock n' roll. Det är egentligen bara under hitsen Wolf Like Me och I Was A Lover de får någon ordentlig respons från publiken.

Någon timma senare är det äntligen dags. Mitt favoritband Modest Mouse skulle stå på en svensk scen igen, och jag visste inte riktigt vad jag hade att vänta mig, eftersom konserten på Accelerator i Göteborg '04 var lite av en besvikelse. När de blygsamma mössen äntligen entrar stora utomhusscenen hör jag några killar prata bakom mig: - Det där är Johnny Marr! Han går där! Han i kostym!
Om sanningen ska fram så bubblar något som liknar ilska upp inom mig. För vem orkar egentligen bry sig om Johnny Marr när vår tids största låtskrivare kliver in på scen? Isaac Brock som jag naturligtvis syftar på verkar vara på ett bra humör när han sparkar igång med Bury Me With It, han skrattar till och med till lite när en kille publiksurfar. Hans band låter dessutom nästan snuskigt bra med dubbla trumset, trumpeter, banjo och dragspel på scen. Han levererar låtar främst från Good News For People Who Love Bad News och We Were Dead Before The Ship Even Sank, men bjuppar också på äldre material som exempelvis Paper Thin Walls och fantastiska Trailer Trash. Ett tight band, ett utmärkt låtval och en Brock på humör gör det till något av det bästa jag sett på en livescen. Kvällen fortsätter med fullgoda insatser från CSS, Interpol och en halv Digitalism-spelning.

Lördagen bjöd på en något svagare line-up men hade ju förstås Junior Boys. De spelar enligt min mening i helt fel lokal och vid fel tidpunkt (i dagsljus vid sjutiden och i tältet). Sångaren Greenspan verkar heller inte helt bekväm med lokalen när han mitt i konserten uttrycker: - Anyone else feel like we're in a cirkus?!
Kanadensarnas playlist är tråkigt nog nästan identisk med den de hade med sig till Debaser tidigare i vintras och konserten är till följd av ljudet betydligt sämre. Publiken dansar och gungar med till fantastiska låtar som Birthday, Like A Child, Double Shadow och förstås In The Morning. Dessvärre är den överdimensionerade oc mullriga basen fruktansvärd där jag står på vänstra flanken. Trummorna dränks på tok för mycket och ibland försvinner också Greenspans sång. På det stora hela var det dock en bra spelning vilket också visade sig i form av kondensfläckar på den pösiga, rosa skjorta Greenspan var iklädd, kvällen till ära (han hade även klippt ner sin krulliga frisyr och rakat bort skägget).

Under lördagen är det väl egentligen bara Maps kvar värd att nämna (jag hade tyvärr inte möjlighet att se varken Studio eller Bright Eyes). James Chapman spelar med sitt band inne på allscenen, vilket känns helt rätt. Han växlar mellan elgitarr, elektronisk utrustning och fyller emellanåt till med ytterligare virveltrumma. Framförallt är jag fascinerad över hur fruktansvärt bra karln sjunger. Trots den lager på lager-matta av shoegazepop hans band leverar låter rösten fyllig och Maps fyller med sitt starka låtmaterial Allhuset med värme. Allra bäst blir det i Don't Fear och man kan inte annat än bli totalt charmad av Chapman där han blygsam, med något dålig kroppshållning och en slapp Football Maniac-tirra levererar den ena kraftiga gitarrväggen efter den andra. Festivalens näst bästa spelning.

Electrelane - To The East (Högerklicka och "spara som")
Maps - Don't Fear (Högerklicka och "spara som")

Foton:
Modest Mouse - Petter Brandt
Electrelane - Tuben Persson
www.rockfoto.nu

Promise and the monster

Jag borde kanske få bakläxa. Jag har tråkigt nog helt enkelt missat eminenta Antarktis EP som Promise and the monster släppte för några veckor sedan, jag skyller på tillfällig frånvaro från civilisationen och hem utan internetuppkoppling. Det är nämligen en högst angenäm pjäs som emellanåt gör mina segflytande arbetspass till något mer än bara tumrullning och nedräkning av tid. Billie Lindahl, som hon egentligen heter, lyckas i titelspåret linda mig runt sitt lillfinger med en skir stämma som påminner om såväl Victoria Bergsmans som Joanna Newsoms. Så tillhör ni också dem som inte kan få nog av kvinnliga sångerskor med kattröster bör ni kolla upp detta, annars fungerar ep:n som ett utmärkt ledmotiv till den höst vi svenskar enträget väljer att kalla sommar.

Lyssna på myspace.

tisdag, juli 03, 2007

Playlist v. 26

Niklas:
Le Loup - Le Loup (Fear Not)
Napoleon IIIrd - Anti-Patria (Högerklicka och "spara som")
Maps - Don't Fear (Högerklicka och "spara som")
Stars - The Night Starts Here
Dusty Little Kid pres. New Ordinament - Superclarke

Johan:
Shout Out Louds - Impossible (The Studio Remake) (Högerklicka och "spara som")
John Vanderslice - Angela
Why? - Yo Yo Bye Bye
Ola Podroda - The New Science
Pet Shop Boys - Liberation

Oskar:
Amiina - Lóri
Simian mobile disco - Sleep deprivation
Of Montreal - No conclusion
Zelienople - Parts are lost
The National - Fake empire

Essie Jain

Tror inte vi nämnt Essie Jain någon gång på den här bloggen. Det är lite synd tycker jag så jag gör det nu: Essie Jain. Även om jag vanligtvis brukar ha svårt för skolade kvinnoröster (manliga också för den delen) må jag då säga att Essie emellanåt når ända fram. Lyssna på finfina Haze, en låt som vilken dag som helst skulle kunna bli benämnd som "något som får vuxna män att gråta" i godtycklig kvällstidning. Jag är inte vuxen än så jag vet inte, men vackert så det förslår är det. Albumet We made this ourselves släpptes på Ba da bing! tidigt i år.

Essie Jain - Haze (högerklicka, spara som)

måndag, juli 02, 2007

Königin mutter

Jag ska vara ärlig med er, jag talar inte ett ord tyska. Eller som din morfar antagligen skämtsamt skulle ha uttryckt det: tyska är rena grekiskan för mig. Att falla för tyska artister är för den sakens skull inte ett problem jag behöver brottas med i min vardag, snarare tvärtom. Det senaste tillskottet på den fronten heter Königin mutter, två muntergökar från Hannover som gör förträffligt medryckande elektronisk pop. På tyska.

Jag förstår så klart inte vad de sjunger om men ignorance är väl bliss så jag sitter med ett fånigt leende bredare än autobahn skivan igenom. Dock är jag inte tillräckligt världsfrånvänd för att ha missat att tanzt betyder dans och tanzt verkar vara något som herrarna är intresserade av och det är väl just dansa man ska sysselsätta sig med när man avnjuter deras album Zveisamkeit. Däremot har jag på senare tid varit tillräckligt världsfrånvänd för att strunta i sådan aktivitet men jag kan på heder och samvete intyga att albumet fungerar utmärkt för såväl promenader som bilfärder. Om Johan T Karlsson hetat något i stil med Dietrich Müller och haft en kompis att bilda familj(en) med hade det kanske låtit så här. Är ni förtjusta i melodisk elektronika är det här något att kolla upp. Förstår ni tyska är det ännu bättre.

Königin mutter - Andere gedanken (zShare)
myspace