Om
Misophones debut
Where Has It Gone... var som att sväva iväg i en luftballong och betrakta hur jorden blev mindre och mindre så känns uppföljaren
Be Glad You Are Only Human som att befinna sig på ett sjunkande piratskepp som sakta men säkert sluts in i havets djup och blir ett med det isolerade mörkret. Men mörker behöver nödvändigtvis inte vara något negativt och liksom vi som barn modigt vinkade till våra föräldrar från karuseller så vinkar Misophone på ett självsäkert ignorant sätt adjöss till omvärlden där uppe vid ytan och skrålar med leenden på läpparna att det är ganska skönt att få vara ifred emellanåt.
Albumet genomsyras av mörkare stämningar och arrangemangen känns på det stora hela en aningens dämpade. Döden och ensamhet verkar vara något duon grubblat på sen sist och även om det vore en överdrift att påstå att de framstod som lyckliga på
Where Has It Gone... så verkar de åtminstone denna gång insett att melankoli kan fungera som ypperlig skaparkraft. I avskedshymnen
Goodbye citerar de
Will Oldham's New Partner och sjunger om hur det skulle vara att försvinna för alltid medan de spöklika
I Sleep Like the Dead och
Homeward, Gone närmast framstår som dödsromantiska. Samtidigt så är det svårt att veta exakt var man har Misophone, titeln i avslutande
Life Is Good pekar åt ett helt annat håll, och för att knyta åt med ännu en piratliknelse så låter den lite som deras svar på Astrid Lindgrens
Kalle Theodor. Kanske omfamnar Misophone bara faktumet att livet har sina upp- och nedgångar och för att vara lycklig över det liv man lever så måste man emellanåt konfronteras med att det mesta är väldigt bräckligt.
Be Glad You Are Only Human lever upp till mina förväntningar men smäller inte lika högt som
Where Has It Gone. Däremot tycker jag fortfarande att det är beklagligt att ett band av denna rang får så lite uppmärksamhet, Misophone ligger på svenska Kning Disk men jag har utan resultat sökt efter dem i svenska medier. Inte ens Sonic verkar vara intresserade. Att svensk rikstäckande musikbevakning fortfarande enbart innefattar de större aktörerna är beklämmande. Att det inte finns plats för alla småbolag säger sig självt men det är lite synd när kvalitativa bolag och artister inte får chansen att nå ut till alla (det kan ju förvisso vara mer synd om alla, som inte vet vad de missar). Det vore ledsamt om storheten hos Misophone blir förbisedd och jag kan inte säga det bättre än de själva i
I Hope I Might Be Wrong:
They won't be read by anyone
These words I am composing
They won' be heard by anyone
Until I'm decomposing
They'll remain when I am gone
And some might sing them in a song
I think that's all that I can hope for
But I hope I might be wrong
Misophone - GoodbyeLyssna mer
här, införskaffa
här.
Niklas:
