söndag, september 28, 2008

Playlist v. 39

Johan:
Memory Cassette - Sleep On The Roof
Nordpolen - Skimret
Tenniscoats & Secai - Melt Horn
No Kids - Prisoner Of Desire
Sufjan Stevens - The Lord God Bird

Oskar:
Alps - Labyrinths
Nordpolen - Vem har sagt
Weird Tapes - Summer of Worship
of Montreal - An Eluardian INstance
Leonard Cohen - Dress Rehearsal Rag

Niklas:
Department of Eagles - Around the Bay
Spiritualized - Death Take Your Fiddle
Salem - Minemine
High Places - From Stardust to Sentience
The New Year - Seven Days and Seven Nights

torsdag, september 25, 2008

Lambchop - OH (ohio)


I närapå femton år har Nashville-bandet Lambchop släppt album som nästan var gång rosats av kritikerna. Under resans gång har man dessutom lyckats med konststycket att behålla sina gamla lyssnare samtidigt som man för varje skiva fått nya. Om man frågar mig skulle jag säga att kvaliteten varierat, men att det alltid funnits något intressant över gruppens säregna blandning av country, soul och jazz. När bandet om några veckor släpper sin tionde fullängdare känns det dock äntligen som om alla bitar faller på plats. Visst har man släppt ett par riktigt bra skivor även tidigare, men ingen av dem har tilltalat mig lika mycket som den nya bekantskapen med den lustiga titeln OH (ohio). Som vanligt är det gentlemannen och f.d. snickaren Kurt Wagner som anför orkestern och hans röst är alltid lika behaglig att lyssna till. När jag lyssnar på nya skivan imponeras jag av hur han lyft sitt låtskrivande ytterligare en dimension. Det låter visserligen ungefär som vanligt, men allting är lite bättre. Med sådana förutsättningar är det svårt att sätta fingret på och beskriva vad som gör denna skiva så bra. Man måste nog lyssna själv för att förstå. Ett smakprov bjuds här nedan, resten av skivan kommer sedan på Merge den 7 oktober.

Lambchop - Of Raymond

onsdag, september 24, 2008

Bon Iver, Berns salonger 23/9-08

Det är långt från en stuga i Wisconsin till Berns salonger. Å andra sidan så är det längre från Berns till Wisconsin. Jules Vernon och hans Bon Iver är medveten om detta och för att vara en man som snickrat ihop ett tiotal låtar i skogen så får det bedömas vara imponerande att en så pass diger skara slutit upp för att lyssna till honom. Min oro över att hans falsettröst inte ska hålla hela vägen släpper redan i första låten då han på ett övertygande sätt framför sin starkaste låt Skinny Love.

På debutalbumet For Emma, Forever Ago agerade Vernon allena och det som tilltalade mest var kanske den nakenhet och sårbarhet han blottade med sina känsloyttringar till sånger. Under kvällen blir det dock svårt att lyckas framkalla samma intimitet då större delen av materialet framförs på mer eller mindre orkestrerade sätt. Vissa låtar mår bra av en färggladare skrud, Blind Sided är ett gott exempel på detta när den sakta blommar ut till något större än den blyga lilla knopp den framstår som i albumversion. Jag upptäcker mig själv med att tänka på My Morning Jacket vid ett flertalet tillfällen under konsertens gång men man kan fråga sig om det är den överdådiga utsmyckningen lokalen bjuder på som får de fyra herrarna på scenen att gå totalt banan över låten som jag tidigare kände vid namnet Creature Fear. En annan oroväckande upptäckt är att de nya låtarna som presenteras under kvällen låter som, håll i er nu, Coldplay och när extranumret Babies framförs på ett drivande piano så ser inte bara Vernon ut som, utan låter och agerar som Chris Martins orakade halvbror. Förhoppningsvis står den där stugan kvar och väntar på honom hemma i Wisconsin.

I avslutande For Emma vänder han dock på steken igen och framför en bländande och intensiv version som åtminstone gör att jag lämnar lokalen med ett leende på läpparna. Bon Iver mår bäst av tystnad och det finns få saker som är så imponerande som lågmäldhet när den lyckas utdela danska skallar. Något som Vernons röst med råge kan skryta med. Nästa gång han får för sig att åka på turné med två trumset så hoppas jag att någon säger ifrån. Kanske borde man införa husarrest för sådana tilltag?

Lyssna här.

torsdag, september 18, 2008

Benoît Pioulard - Temper

De första gångerna jag lyssnade igenom Temper, den nya fullängdaren från Benoît Pioulard tyckte jag mig se något av en repris på mästerliga Précis som satte guldkant på det mesta när den dök upp för ett par år sedan. Uppföljaren, som spelats in halvvägs i Michigan och halvvägs i Portland visar dock efter flitigare lyssnande att den bär på ett alldeles eget uttryck, ett eget djup som ger den egna ben att stå på.

Det är möjligt att Temper syftar till att beskriva en psykologisk aspekt, Pioulard har flera gånger - inte minst i en intervju här på Bunny Rabbits, förklarat att hans musik ofta inspireras av hur hans sinnen och tankar reagerar i olika ögonblick och i olika typer av miljöer. De flesta av låtarna på skivans första halva ska enligt honom ha tillkommit under en tid i Michigan som präglats av osäkerhet, medan låtarna på andra halvan präglas av ny inspiration i nya miljöer i Portland. Om man väljer att lyssna på skivan med detta i bakhuvudet kan man finna drag av större nedstämdhet och apati hos exempelvis inledande Ragged Tint eller ambienta och sånglösa Sweep Generator. För att inte tala om den kvävande och regnstänkta balladen The Loom Pedal. Sorgligt blir det, och Pîoulards mjuka röst bär som vanligt på lika mycket Elliott Smith som Nick Drake. Men på Temper framträder också en hoppfullare sida, som vi inte såg lika mycket av senast det begav sig i fullängdsformatet. I melodiösa och lite fartigare låtar som Idyll och Brown Bess är det möjligt att betrakta Pioulards arbete och sinnelag kronologiskt. Att sedan A Woolgathering Exodus och avslutande Hesperus är bland det sorgligaste jag hört i år äventyrar förstås detta amatörresonemang. Då kanske Temper snarare avser ett musikaliskt temperament. På en punkt råder det dock ingen tvekan: Thomas Meluch har bakom sitt nom de guerre Benoît Pioulard än en gång skapat en engagerande vacker och berörande skiva som innehåller några av årets bästa låtar. Temper släpps den 13 oktober på Kranky.

LyssnaIdyll från skivan och se videon till den som Pîoulard själv ligger bakom.

onsdag, september 17, 2008

Intervju: Casiotone for the Painfully Alone

Casiotone for the Painfully Alone är möjligen den artist som fått mest uppmärksamhet av oss här på Bunny Rabbits, hans elektroniska tvåminuterslåtar träffar oftast på helt rätt ställe och vi ser mycket framemot hans femte album som kommer i början av nästa år. När vi för någon månad sedan upptäckte att han var på väg hit för spelningar i såväl Malmö som Stockholm så kunde vi bara inte låta bli att skicka några frågor till honom.

BR: Först och främst så får du presentera dig för dem som inte känner till dig, vem är du och varför ska man komma och se dig imorgon eller övermorgon?

CFTPA: Jag heter Owen Ashworth och jag skriver, producerar och framför elektronisk popmusik under namnet Casiotone for the Painfully Alone. Man bör komma och se mig för att det inte är något bra på tv de kvällarna och för att ta tillfället i akt och öva sin engelska, jag kan ju ingen svenska.

BR: Du har varit aktiv inom musiken under en längre tid och om jag inte missminner mig så firade du tio år som artist förra året. Många saker har hänt med din musik under den tiden och det känns som att du utvecklats både som låtskrivare och producent. Vad har du själv för tankar om din egen utveckling och vilken är den största skillnaden mellan CFTPA 2008 och 1998?

CFTPA: Att skriva och spela in sin hundrade låt är en väldigt annorlunda upplevelse från att göra sin första eller tionde. Jag oroar mig ständigt över att upprepa mig själv eller i vilken kontext en ny låt hamnar i jämförelse med mina gamla eller lite vad som helst. Det är intressant att försöka balansera mellan att ha en förbestämd idé eller hypotes och att ständigt försöka experimentera med nya idéer. Jag är trettioett nu och även om jag fortsatt älska ungefär samma musik som för tio år sedan så har min smak och mina intressen förändrats och vidgats i många olika avseenden. Jag gör inte musik på samma sätt som jag brukade och det vore fruktansvärt tråkigt om det skulle vara så. På senare tid så har jag märkt att jag tänker skrämmande mycket på dem som lyssnar på, och uppskattar min musik, och vad de ska tycka och tänka om mina nya låtar. Jag antar att det har att göra med att jag tror att de har mycket mer gemensamt med mitt gamla jag än mitt nya jag och ärligt talat så är jag lite trött på mitt gamla jag. Jag har svårt att vänja mig vid tanken att göra folk besvikna men samtidigt så kan jag inte gå och göra samma album om och om igen för att bibehålla en gammal bild av mig själv. Jag skulle nog bli galen om jag ens försökte.

BR: Du har släppt fyra fullängdsalbum och det femte är på gång, när kommer det att släppas och hur kommer det att skilja sig från Etiquette? Är det sant att det spelats in med ”riktiga” instrument istället för elektroniska och har The Donkeys haft något med saken att göra? Vad var det i sådant fall som fick dig att ta ett sådant beslut? Är du trött på synthar och trummaskiner och är du verkligen beredd att skicka vidare titeln kungen av lo-fi?

CFTPA: Det nya albumet kommer att släppas tidigt 2009. Jag håller fortfarande på med produktionen. Jag spelade in ett fåtal låtar tillsammans med The Donkeys och de dyker även upp i samplad form på ett par andra låtar också. Förutom några få trumljud så är albumet helt befriat från casiotoner.Det finns dock fortfarande synthar med i bilden men inte i lika stor utsträckning som förut. Jag kan tydligen inte göra ett album utan flöjtljud. Jag skrev hur som helst de flesta låtar på piano och många ljud jag använder är mer influerade av amerikansk 60- och 70-talspop. Man kan kanske säga att det nya albumet har ett mer organiskt sound än de tidigare, men det finns även ganska stora delar samplingar och datorproduktioner som flyter in i ljudbilden. Hip hop har definitivt inspirerat mig och återanvändning har spelat stor roll för produktionen. Men istället för att sampla James Brown eller The Bar-Kays så samplar jag mig själv och mina vänner. Förutom några få småbitar som spelats in med Jason Quever i Pan American Studio, där jag spelade in stora delar av Etiquette, så är majoriteten av det nya albumet inspelat hemma och det låter tämligen hemmainspelat. Jag tror ingen kommer att missta det för en dyr studioinspelning men jag är hur som helst villig att skicka vidare titeln kungen av lo-fi till den som vill ha den.

BR: Du kommer snart att släppa en samling på Tomlab som heter Town Topic Ep som innehåller dina två senaste ep:s som fungerade som soundtrack till filmen Stay the Same Never Change. Jag vet att du tidigare var filmstudent så soundtracks borde vara något naturligt för dig. Är det något du gjort förut och är det något du skulle vilja göra igen? Hur viktiga är filmer för dig, är de en stor inspirationskälla?

CFTPA: Jag har bidragit med musik till fyra olika filmer nu men Stay The Same Never Change är den första som jag gjort all musik till. Jag hjälpte även till med klippningen och skötte lite andra småsaker. Det kändes lite som att göra ett album, men som ett album åt någon annan. Det var mycket jobb men jag hade väldigt roligt under tiden. Jag kommer antagligen göra mer filmmusik i framtiden, åtminstone så länge det rullar in intressanta erbjudanden. Jag antar att film är mitt favoritmedium. Jag älskar hur filmer kan innefatta många andra konstformer, som musik, litteratur, skådespelande, fotografi, arkitektur och sceneri. Filmer, filmer, filmer. Jag tittar väldigt mycket på film och jag är säker på att de influerar mig på sätt som jag själv inte ens kan drömma om. Jag skrivit och producerat låtar som haft som utgångspunkt att återskapa samma känsla som en specifik scen ur filmer av Tarkovsky och Malick. Jag tycker om att skriva låtar med intentionen att de ska kännas som filmer. Filmer för blinda som bara har cirka två och en halv minut över.

BR: När vi ändå prata om film så känns det just som att dina låttexter är som små berättelser och texterna verkar vara väldigt viktiga för dig. Du har aldrig fått idén att skriva något annat än låttexter, noveller eller romaner?

CFTPA: Ibland brukar jag underhålla mig själv med tanken på att skriva pjäser eller romaner men ärligt talat så har jag fullt upp med musiken och de lite kortare texterna. Jag vill alltid bli så bra som möjligt på det jag gör innan jag går vidare med annat.

BR: För ett tag sedan så gjorde du covers på två av Bruce Springsteens låtar, vad har du för relation till honom och vad har han betytt för dig? Finns det några andra artister eller band som varit extra viktiga för dig?

CFTPA: Det var faktiskt jag och min bror Gordon som spelade in de där låtarna tillsammans. Vår mamma gav pappa den där boxen Live/1975-85 när jag och min bror var små så Springsteens musik innebär ganska mycket nostalgi för oss båda. Så att spela in dem var lite som en familjegrej, som att säga hej eller ge en present till sina föräldrar. Lite som ett julkort. Visst gillar jag Springsteen mycket men att nämna artister som varit viktiga för mig är utmattande och jag vet inte var jag ska börja, eller sluta heller för den delen. Jag skulle kunna fylla din datorskärm med människor som influerat mig. Den senaste tiden så har jag tänkt mycket på Bill Withers, Jim Ford och ett band som heter Harvey Milk så vi får nöja oss med det så länge.

BR: Sist men inte minst: vilken är tidernas bästa Casio-modell och varför?

Jag tycker om Casio SK-1. Samplern är mycket behändig och jag använder flöjtljudet mycket när jag gör arrangemang. Jag har två för tillfället. Jag tror att jag haft sex eller sju stycken totalt. Jag tenderar att slita ut dem fort.

Casiotone for the Painfully Alone spelar på Debaser i Malmö imorgon den 18/9 och på Debaser Medis i Stockholm på fredag den 19/9.

Casiotone for the Painfully Alone - New Year's Kiss (version)
Casiotone for the Painfully Alone - Bobby Malone Moves Home
Här finns fler låtar.

Eleanoora Rosenholm - Älä Kysy Kuolleilta, He Sanoivat

När jag besökte Finland i samband med ett skolprojekt i somras roades jag stundtals av de lustigheter som man som svensk lätt uppmärksammar i det finska språket. Viking blir Viikinki och drinkkupong blir drinnki-kuponki. För att dra det hela till sin spets använder man ordet dippi för att beteckna den gräddfilsbaserade sås vi i Sverige är bekanta med som dipp. Det finländska språket föreföll således vara en slags rövarspråksvariant på svenska och projektgruppens stackars finskspråkiga medlemmar fick för detta utstå en rad skämt och billiga smädningar.

När jag för någon dag sedan passade på att få låttitlar hos Eleanoora Rosenholm och Paavoharju översatta med hjälp från en finländsk kompis skämdes jag lite. Musikaliskt sett har nämligen det finska språket, trots alla tvivel, gjort sig hur bra som helst i den karga experimentella ljudmiljö som präglat de många intressanta artister med hemvist i detta grannland i öst. Och det har väl knappast undgått någon att finska är det creddigaste språk man kan nyttja på den alternativa musikscenen i år. Senaste släppet att foga till inflytelserika bolaget Fonal Records präktiga stall är den andra skivan från Eleanoora Rosenholm, Älä Kysy Kuolleilta, He Sanoivat, som ungefär kan översättas med Fråga inte de döda, sa de.
Det är lätt att tro att det rör sig om ett soloprojekt, men Eleanoora Rosenholm startades upp som en trio. Med sin twistade elektropop fick skivans nio spår genast mycket snurr i min ipod och de senaste dagarna har jag kommit fram till att de dessutom kompletterar varandra mycket bra. Här finns självklara pophits som Tammen Varjossa och Ambulanssikuskitar som man börjar tycka om med en gång. Här finns fantastiska Bolly Palkkionmetsästäjä där dämpade gitarrer, spoken word och en futuristisk Mr. Miyagi som grymtar och backas upp av fantastiska Blade Runner-synthar. Som om inte detta vore nog så bjuds det på ytterligare en handfull bra låtar innan säcken knyts igen med finstämda Suljetun Osaston Astronautti. Då är det bara att medge att Finland de senaste åren varit betydligt mycket intressantare än Sverige, åtminstone musikaliskt sett.

Eleanoora Rosenholm - Bolly Palkkionmetsästäjä

söndag, september 14, 2008

Playlist v. 37

Niklas:
Horse Feathers - Father
Throw Me the Statue - Ship
Passion Pit - Better Things
Gang Gang Dance - First Communion
Casiotone For the Painfully Alone - Oh, Contessa!

Oskar:
Passion Pit - Sleepyhead
Chromatics - Lady (four track demo)
Chairlift - Evident Utensil
Bird Show - Two Organs and Dumbek
Pluxus - Bootstrap

Johan:
Passion Pit - Better Things
The Posies - Flavor Of The Month
Stars - Undertow
Little Hunks - Little Hunks Party
Mount Eerie - Through The Trees

Gang Gang Dance - Saint Dymphna

Enligt legenden flydde Saint Dymphna från sin vansinniga far, som efter att hans vackra fru dött bestämt sig för att gifta sig med sin egen dotter. Hon var nämligen det närmaste man kunde komma den extraordinära skönhet hans avlidna fru en gång burit på. Dymphna flydde från Irland tillsammans med prästen Gerebernus till Antwerpen, men söktes upp av fadern och hans följe och blev avrättade på plats. Saint Dymphna har sedan dess setts som ett helgon för skydd mot mentala sjukdomar, och hennes dödsplats sägs ha mirakulös läkekraft för vacklande psykologiska tillstånd.

Huruvida nya skivan från Gang Gang Dance med samma namn ska betraktas som en sådan läkande tillflyktsort eller inte är svårt att säga. Att musiken ger sken av både galenskap och besatthet råder det dock inga tvivel om, vilket gör den oerhört intressant att utforska. Med sina i grunden tribala trummrythmer och hypnotiserande elektronik påminns man än en gång om vilket enormt inflytande Animal Collective haft på den alternativa musikscenen i New York de senaste åren. Gang Gang Dance gör dock en helt annan grej, trots att de kan ses som ett tydligt uttryck för Brooklyns avant-garde-scen. Bebey sätter tidigt skivans organiska ton med stökiga syntharpeggios, orientaliska gitarrer och snygg percussion. Det går heller inte ogilla Lizzi Bougatsos vansinniga sång i First Communion som flirtar med både mathrock-genren och den punkiga discopop som CSS och Bonde Do Role vann framgångar med för ett par år sedan. Lika effektivt hyllar man forna pophjältar i Loveless-doftande Vacuum. Det må framstå som både spretigt och obalanserat men Gang Gang Dance lyckas, mycket tack vare sina genomtänkta rythmmönster, hålla samman soundet och ändå trycka ner mycket godis i samma påse. Då gör det inte så mycket att ambienta Princes förstörs av att MC:n Tinchy Strider plötsligt dyker upp med ett "- Oh Shit, Gang Gang!". Och när skivans absoluta höjdpunkt House Jam når Kate Bush och Hounds of Love-höjder bryr man sig inte så mycket om att Saint Dymphna förmodligen tyvärr inte kommer spelas under längre tid än några månader. Skivan släpps på The Social Registry och Warp den 21 oktober.

Gang Gang Dance - House Jam

Chad VanGaalen - Soft Airplane

Av någon anledning känns Chad VanGaalen redan som en veteran i musikvärlden, vilket är märkligt med tanke på att han i dagarna släppte sitt blott tredje studioalbum. 2005 var året för hans entré och sedan dess har VanGaalen försett oss med två album av skiftande kvalitet. Debutskivan Infiniteheart var närmast briljant medan uppföljaren Skelliconnection snarast liknade ett sömnpiller. Inför tredje skivan Soft Airplane visste man därav inte alls vad man kunde vänta sig. Efter den fantastiska balladen och tillika förstasingeln Willow Tree höjdes mina förväntningar en aning, men jag vågade fortfarande inte hoppas på för mycket. När skivan anlände visade det sig att förstasingeln skiljde sig avsevärt från resten av materialet. Den f.d. konstskoleeleven från Calgary hade nämligen rockat till resten av materialet ganska rejält. Sådana tilltag brukar inte vara något som faller mig i smaken och efter första lyssningen var jag rejält besviken på det till synes dåliga omdömet hos Chad. Det visade sig vara alldeles förhastat från min sida och efter några veckors tid med skivan är jag återigen beredd att geniförklara den här mannen. Soft Airplane är en mycket jämn historia som innehåller ett par av de bästa låtarna han skrivit. Redan nämnda Willow Tree är både vacker och intressant med sin morbida text, Phantom Anthills drivs av en synnerligen välprogrammerad trummaskin och TMNT Mask ackompanjeras av ett ypperligt blipblop-beat.

Med facit i hand kan jag konstatera att Chads folkinfluerade falsettpop faktiskt gör sig väldigt bra i en lite rockigare omgivning. Ett plus i kanten får han också för att han begränsat antalet låtar till tretton, vilket är en förändring gentemot tidigare skivor. Sedan kan man givetvis fråga sig varför han inte valde bort det sista spåret Frozen Energon också, då jag inte blir klok på den låten.

Om man inte kan få nog av Chad så finns här ett klipp där han och en kamrat framför ett något annorlunda trick. Spola fram till 2.34 för att se vad det rör sig om.

Skivan släpptes på Sub Pop den 9 september.

Chad VanGaalen - Willow Tree

lördag, september 13, 2008

Detektivbyrån - Wermland

Om det möjligen funnits något mer underhållande att sysselsätta sig med den senaste veckan än att läsa fanatiska Metallica-fans bitska och distanslösa kommentarer till sågningar av Death Magnetic (i deras värld är tydligen allt utom fem av fem en sågning) så har det varit att bekanta sig med Detektivbyråns efterlängtade furstlingsalbum Wermland (som jag envist kallat Ack, Värmeland [vilket kanske hade varit roligare] i alla möjliga situationer). För er som av högst osannolika anledningar inte noterat Detektivbyråns existens så består de av tre hurtiga herrar från just värmland, numer bosatta i Göteborg, som tillsammans gör instrumental musik som man kan dansa hambo eller indiedans (småhoppa och vifta med fingrarna) till. Vill ni ha mer exakta referenser så låter det lite som om Slagsmålsklubben bytt instrument med Beirut. Eller som din mamma skulle ha sagt: som den där filmen om hon den gulliga tjejen som kastar macka i Paris. Men din mamma har inget att säga till om här och skönt är väl det.

Det första jag tänkte på när jag lyssnade på inledningsspåret Om du möter varg var att det lät väldigt mycket som just Detektivbyrån och för att vara inledningsspåret på ett debutalbum så vet jag inte om det är ett bra eller dåligt betyg. Det är förvisso alltid positivt med band som lyckas profilera sig med något så ovanligt som ett eget sound men samtidigt var jag lite rädd att trion redan kramat saften ur sitt koncept. Dessbättre besannas inte mina farhågor utan Detektivbyrån har i och med fullängdsformatet lyckats växa ut ur den där "livet är så jävla bra"-tretaktsfållan som de var nära att halka ned i. De tar helt andra toner än tidigare och även om det stundom finns mått av eufori i bakgrunden så känns det som att det många gånger vilar ilska, bitterhet och vemod över arrangemangen. Lyssna bara på Partyland så förstår ni vad jag menar. De hade lika gärna kunnat spela hårdrock (eller skriva förbannade kommentarer på kvällstidningarnas hemsidor) med så hårt slamrande pianofingrar.

En annan aspekt som imponerar är bredden de lyckas visa upp. Nog för att låtarna till stora delar påminner om varandra rent strukturmässigt men ser man till de fjorton spåren så visar de åtminstone upp tre eller fyra olika ansikten på vägen. Kärlekens alla färjor och Hus vid havet visar upp en lekfullhet som får mig att tänka på franska och finska barnprogram, Sista tryckaren gör mig mest hungrig medan ödesmättade domedagshymnen Life/Universe får betraktas lite som deras svar på T2-ledmotivet.

Det är så in i bombens trevligt (äntligen fick jag använda det uttrycket) när band faktiskt lyckas leva upp till förväntingarna och Detektivbyrån lyckas med bravur. Nu hoppas jag bara på en The Field-remix av 054. Skulle kunna bli hur bra som helst. Valstechno, varför har ingen tänkt på det tidigare?

Här kan man lyssna.
Här kan man titta.

fredag, september 12, 2008

Chromatics - Lady (four track demo)

Seattle-trion Chromatics senaste album Night Drive var i mina ögon en mycket ojämn historia. Den pendlade lite för mycket mellan högt och lågt för att kunna kallas jämntjock men när det väl blixtrade till så gjorde det det ordentligt. Albumet var kanske, mer än något annat, en skicklig stilstudie där ljudbilden dominerades av Kate Bush-stön och The Cure-gitarrer och som alla vet kan ju det vara mer än tillräckligt för att åtminstone rädda en förmiddag i oktober. September med för den delen.

Hur som helst så dök det för några dagar sedan upp en ny version av deras låt Lady på myspace. En låt som tidigare bara funnits tillgänglig i halvinstrumental version på turnéalbumet In Shining Violence, men som nu putsats upp till en alldelles förträfflig liten fyrkanalsdemo. Den sparsmakade produktionen passar som vanligt bandet ypperligt och Ruth Radelets intima röst bidrar återigen till att göra livet lite mer uthärdligt. Det är bara att tacka och ta emot. Så jag föreslår att du gör det.

Chromatics - Lady (four track demo)

torsdag, september 11, 2008

Mogwai - The Hawk Is Howling

Vissa band kan verkligen förse mig med huvudbry. Och det är aldrig enkelt när ett band som Mogwai, som jag nog ändå betraktar som ett av de viktigaste namnen i min skivsamling, går och visar prov på dåligt omdöme. Omslaget talar väl sitt tydliga språk för just denna sak, men det är egentligen främst ep:n Batcat jag syftar på. Den brister i omdöme på ett par punkter:

a) den innehåller en låt med titeln Stupid prick gets chased by the police and loses his slut girlfriend, vilket förvånar mig, sedan Mogwai brukar ha känsla för charmiga låttitlar (ex. Punk Rock/Puff Daddy/Antichrist, You don't know Jesus eller I know you are but what am I?).

b) den var lite av ett sömnpiller och ep:ns enda bra låt, Devil Rides, var ett samarbete med Rocky Erickson som trist nog aldrig följdes upp på skivan.

The Hawk is Howling mottogs alltså inte direkt med öppna armar, även om jag vet att Mogwai alltid levererar på det ena eller andra sättet. Som plåster på mina ömmande sår inleder I'm Jim Morrison, I'm Dead, som är en riktigt bra öppningslåt. Där den kretsar kring sin pianoslinga är den dock emellertid väl lik singeln Friend of the night från förra albumet Mr Beast. Om vi fortsätter jämförelserna får det fantasilösa rivjärnet Batcat nog betraktas som den här skivans Glasgow Mega Snake. Tråkigt nog präglas inte bara inledningen på den här skivan av återvinning av tidigare albumkoncept, det återkommer genom i stort sett hela resan. Bortsett från krautiga utstickaren The sun smells too loud förefaller The Hawk is Howling vara en enda lång charterresa tillbaka till milstolpar som Rock Action och Young Team. Mogwai verkar heller inte riktigt kunna bestämma sig för vilket låtformat de vill verka inom. Förra albumet präglades av kortare och tillgängligare låtramar där elektroniken, sången och Fukagawas spoken word-inslag gjorde sig alldeles urmärkt. Helt instrumentala The Hawk Is Howling står med ena foten i det konceptet men söker sig samtidigt också tillbaks till ett forna, mer storslaget sound, som bygger på utdragna crescendon. Det hela resulterar i en förvirrad och fragmentarisk helhet, där visserligen guldkorn som I Love You, I'm Going to Blow Up Your School och Danphe and the Brain påminner om att det fortfarande är den musikaliska tyngviktaren Mogwai vi har att göra med, men som i slutändan tyvärr ändå får betraktas som ett av deras svagaste verk hittills.

Mogwai - The Sun Smells Too Loud

onsdag, september 10, 2008

Matthew Robert Cooper - Miniatures

Under föregående år gav Matthew Robert Cooper oss det mästerliga albumet Copia. Under sitt alias Eluvium levererade han en av de vackraste och mest hjärtskärande fullängdare man kunde lyssna till under 2007. När nya skivan Miniatures nu ges ut på Temporary Residence görs det istället under eget namn, vilket drog igång spekulationer om att det var någonting helt nytt och annorlunda som var i antågande. Även om de neoklassiska spåren har flyttat fram positionerna på bekostnad av de som drar mer åt ambienthållet (medan förra skivan hade omvända proportioner) så är det inte direkt några revolutionerande förändringar som genomförts. Som vanligt när det gäller Cooper är det instrumentalt vemod som står på schemat, en konst som han vid det här laget behärskar till fullo. Antagligen har det ägnats mycket tid åt efterforskning i ämnet, men hans förmåga att locka fram eftertanke och vemodskänslor hos lyssnaren slår aldrig fel. Av låtarna, som kort och gott heter Miniature 1-9, är det framförallt 1, 7 och 9 som utmärker sig. Skivan är dock en väldigt bra helhet och de enskilda spåren förlorar avsevärt på att plockas ur sitt sammanhang. Om det ska lyssnas rekommenderar jag därför att det görs från början till slut. Gärna sent på kvällen, då de vackra kompositionerna kommer till sin fulla rätt.

Matthew Robert Cooper - Miniature 7

tisdag, september 09, 2008

Max Richter - 24 Postcards in Full Colour

Max Richter får väl betraktas lite som en hjälte i nyklassisistiska sammanhang, en fiolernas och pianonas Herkules eller Wolverine som via Fat Cat Records skämt bort allmänheten under tvåtusentalet. 2006 hette välgärningen Songs From Before, 2008 heter den 24 Postcards in Full Colour. Om man bör kalla de tjugofyra sammansatta sångerna ett album eller ej är en skäligen ställd fråga då de från början var tilltänkta som ringsignaler. Enligt Richter så är de tänkta att höras var för sig vid olika tillfällen och ju fler du hör desto mer får du grepp om helheten. Sen spelar det ingen som helst roll i vilken ordning de spelas eller hur långt tid det går mellan gångerna du hör dem.

Jag måste erkänna att tanken är fascinerande, dock tämligen svårgenomförd. Men för det så försvinner ju inte det förbryllande i att en musiker som Richter väljer att komponera för telefoner. Du liksom jag tänkte väl antagligen att sådant är synonymt med artister som Basshunter, Kate Ryan eller Bodies Without Organs. Artister vars musik till nittiosju procent är producerad för att vara kommersiellt gångbar. Det är intressant vilka svängar musikindustrin tar när den försatt sig i den prekära situation den befinner sig i för tillfället. Jag trodde att telefonsignalerna var en sista utväg för artister med dollartecken istället för ögon, en desperat nödlösning när allt började glida dem igenom fingrarna. Nej, proklamerar Max Richter. Eller så säger han: Jo, men för det så behöver det inte betyda att ringsignaler inte behöver betyda något överhuvudtaget. Och visst är det en spännande och svindlade tanke.

Den stora skillnaden mellan Richter och Basshunter ligger i att Richter skrivit sina stycken direkt för telefoner och att han tänkt till när han gjort det. För hur mycket påverkas man egentligen av de ringsignaler man varje dag får utstå att lyssna till och skulle det göra någon skillnad om någon gick in för att göra det ordentligt, med tanke och känsla istället för girighet och falskspel. Självklart så skulle det vara fantastiskt om människor som hittills inte orkat bry sig om ringsignaler (till exempel jag) skulle byta ut sin slitna gamla Nokia Tune mot From 553 W Elm Street, Logan, Illinois [Snow] eller Lullaby From The West Coast Sleepers. Det handlar om att värna om musiken och verklig musik hör väl hemma på stadens gator och torg lika mycket som den fabricerade.

Att säga något om albumet som helhet är lite svårt då formen känns lite väl begränsande. De flesta låtarna pendlar mellan en och två minuter och är man bekant med Richter sedan innan så vet man att hans låtar ofta premieras av längd. Det blir således svårt för honom att nå sedvanliga höjder men även på grund av detta ställs lyssnaren inför en intressant tankeklocka: är portionsförpackad kvalitetsmusik något att värdera överhuvudtaget? För egen del känner jag mig kluven och det är som helhet 24 Postcards in Full Colour blir som mest intressant, inte som fragment. Meningen med musik är att det ska få ta tid och det kanske även är därför vi inte har sett några jättesatsningar på ringsignalsområdet från bolag som Type, Car Park och Häpna. Men det är alltid intressant att ställa sig frågan men tänk om?

Lyssna på samtliga vykort här.

måndag, september 08, 2008

Stars - Sad Robots EP

När senaste albumet In Our Bedroom After The War släpptes tyckte jag av någon anledning att det var en ganska bra platta. Med tiden har jag dock omvärderat skivan och insett att den inte alls var särskilt imponerande. För mig har Stars visserligen aldrig varit något albumband, men man underpresterade ändå rejält i mina ögon. Det glädjer mig därför att nya EP:n Sad Robots går i en annan riktning. Kanadensarna har nämligen hittat tillbaka till den vemodiga electropop som man ägnade sig åt innan man började utforska en mer rockorienterad ljudbild. Sex spår bjuds det på denna gång, varav samtliga håller mycket hög klass. Undertow, 14 Forever och A Thread Cut With A Carving Knife sticker ut lite extra, där den förstnämnda faktiskt kan vara en av de bättre låtar ur bandets katalog som jag kommit i kontakt med. Och även om detta "bara" är en EP så känns det redan som om bandet spelat in sitt mest helgjutna verk.

sadrobots.ca kan man ladda ner hela EP:n för 4$, vilket är ett mycket rimligt pris för kvalitativ musik. Än så länge finns skivan bara tillgänglig i digitalt format, men om en vecka släpps den även på CD.

Stars - Going, Going, Gone (live version)

söndag, september 07, 2008

Playlist v. 36

Niklas:
Freedom Cruise - Sensational Gravity Boy
Benoît Pioulard - Brown Bess
Mogwai - I Love You, I'm Going To Blow Up Your School
Azeda Booth - In Red
The Music Tapes - Tornado Longing for Freedom

Oskar:
Benoît Pioulard - Ragged Tint
Fan Death - Veronica's Veil
Horse Feathers - Burden
Final Fantasy - Blue Imelda
Detektivbyrån - Life / Universe

Johan:

Centenaire - You
Bear Quartet - Be A Stranger
Chad VanGaalen - City Of Electric Light
Horse Feathers - Working Poor
Final Fantasy - Blue Imelda

lördag, september 06, 2008

The Music Tapes - Music Tapes for Clouds and Tornadoes

Det kan emellanåt vara bra att ha haft sin fot med i något stort, bra och omtyckt. I indievärlden kan det framförallt vara gynnsamt om detta stora, bra och omtyckta stavas Neutral Milk Hotel eller the Olivia Tremor Control. Eller egentligen är det väl fullt tillräckligt om man på ett eller annat vis kan kopplas till det berömda Elephant 6-kollektivet, som lämnat efter sig en uppsjö av 4 track-romantiker och Do It Yourself-artister. Inte för att jag tror att Julian Koster bryr sig särskilt mycket själv, men detta har givetvis bidragit till större uppmärksamhet kring hans aviga lo-fidelity-projekt The Music Tapes som släppte sitt andra album tidigare i år.

Music Tapes for Clouds and Tornadoes är likt sin nio år äldre föregångare First Imaginary Symphony for Nomad starkt präglad av Kosters kärlek till diverse intrsument, i synnerhet hans sjungande såg, samt av äldre inspelningstekniker. Det knäpper och sprakar, och produktionen andas stundtals gammal filmmusik, även om sångmelodierna för det mesta är tillgängliga. Redan första låten kopplar ett starkt grepp, Saw Ping Pong and Orchestra är precis som titeln antyder rythmer baserade på ljudet av pingisbollar, uppbackat av sågar och stråkar. Kosters röst är mycket trovärdig, och känns trots dess något gapiga karaktär inte det minsta tillgjord. Många av låtarna är korta, de flesta sträcker sig mellan 1-3 minuter och låtstrukturerna är aldrig förutsägbara. Oavsett om det handlar om vackra ballader såsom Freeing Song for Reindeer eller lättillgängligare poplåtar som Majesty uppenbarar sig många av låtarna på den här skivan först efter några lyssningar. Det råder ingen tvekan om att Koster sitter på en otrolig talang. Genom sin karaktäristiskt experimentella instrumentering, sin inspelningsteknik och sitt låtskrivande skapar han en organiskt orienterad musikvärld där verklighetsflykten genom sagor och djupa känslor skuttar omkring hand i hand. En värld jag varmt rekommenderar.

The Music Tapes - Tornado Longing for Freedom

Lyssna på fler låtar från skivan här.

tisdag, september 02, 2008

Fight Bite - Emerald Eyes

Musik handlar om att tappa fattningen. Om att fastna i rörelsen när du på Ica en tisdagseftermiddag sträcker dig efter blomkålen för att allt plötsligt förefaller att vara så fruktansvärt vackert. Det handlar om att börja gråta på övergångsställen och om att titta upp mot himlen och för en sekund faktiskt sympatisera med dem som tror att det finns någon som bor där. Emellanåt åstadkommer helt vanliga människor alldeles fantastiska saker. De senaste i raden är Fight Bite från Denton, Texas. De kom från ingenstans och har byggt ett bo i mitt huvud.

Duon utgörs av Leanne Macomber och Jeff Louis som tillsammans producerar saligt vackra mollballader i samma skola som Beach House. Fight Bite känns dock lite mer lo-fi-orienterade än sina Baltimore-kusiner och hymlar inte direkt med influenser som Nico och Kate Bush. Det jag främst fastnat för är deras sagolika förmåga att skapa harmonier och atmosfärer, allt med förvånansvärt enkla medel. I singelspåret Swissex Lover ackompanjeras Macombers ljusa stämma av en släpigt raspig synth och resultatet är i min värld bland det mest storslagna som presenterats 2008 (OS-invigningen inkluderad). Poppiga Widow's Peak placerar sig däremot på andra sidan skalan och låter som om Enya goes indie över Ica i rutan-ledmotivet. På ett bra sätt alltså.

Fight Bite är kanske årets mest angenäma överraskning så här långt och för mig så känns det lite beklämmande att ett band av den här kalibern har så få spelningar på last.fm. Ut och leta reda på detta. För din egen skull.

Fight Bite - Swissex Lover
Albumet släpps av bandet själva i oktober.