måndag, augusti 31, 2009

Playlist v. 35

Johan:
The Hidden Cameras - He Falls To Me
The Pains of Being Pure At Heart - Higher Than The Stars
El Perro del Mar - Happiness Won Me Over
Dear Nora - My Guitar
Summer Cats - Paperweight

Niklas:
Girls - Laura
Jim O'Rourke - The Visitor
Summer Cats - In June
No Age - Genie
Colin Clary - I Only Give You Bad Advice Because I Love You

Oskar:
Fontän - Land of the Dragon
No Age - You're a Target
Taken by Trees - Anna
YACHT - The Afterlife
Destroyer - Bay of Pigs

fredag, augusti 28, 2009

Fontän - Winterhwila

Fontäns spretiga debutalbum Aktionskammarn är lite av en bortglömd klenod i min skivsamling, och säkerligen i många andras om man nu hade turen att uppmärksamma det 2006. Med största sannolikhet så var det många som missade albumet när det kom och de som hörde Alla kan se dig någonstans drog antagligen slutsatsen att det var El Perro Del Mar på svenska. Om låten ska klassas som något mer än så är svårt att säga men faktum är att den framstod som halssmycke bland en samling fina låtar. Den stora behållningen då var bredden och det största problemet då var bredden. Missförstå mig rätt men Fontän hade otroligt intressanta infallsvinklar men lyckades alltför ofta inte riktigt förvalta dem på bästa sätt. Annat är det nu.

Tre år har gått och på den tiden har lika mycket hänt med musikscenen som med duon. Vännerna i Studio har banat väg för en svensk utsvävning samtidigt som norrmän och britter inte velat vara sämre, de vågskvalpande och kosmiska toner som blivit synonymt med Göteborg de senaste åren har genomlevt sitt uppgång och fall och har nästan blivit en lika självklar del av svensk musik som Laleh, schlagerhårdrock och Tomas Ledin (vars låt Medelklassens okrönta kungar man bara inte får missa, finns på Spotify).

Fontän-medlemmerna Johan Melin och Jesper Jarold verkar under denna tid ha legat i hårdträning och har antagligen spenderat en majoritet av sin vakna tid i studion eller bläddrandes i skivbackarna gud glömde och man kan med lätthet konstatera att deras dvala resulterat i något alldelles strålande. Winterhwila badar i ett hypnotiserande sken och många gånger känns det som att stirra ner i en mörk ocean där ett ljus kan skönjas långt nere i djupet. Liksom havet så gungar albumet tryggt och oavbrutet mellan olika poler och där man i ena stunden stillsamt ror i en vindstilla bukt kastas man härnäst ut i ett våldsamt hav byggt av slow-motion-hårdrocksslingor och synthesizerlockrop som man trodde Jean Michel Jarre tagit patent på för länge sedan.

Att Fontän sneglat åt hårdrockshållet får ses som ett genidrag i sammanhanget och även om ljudbilden är långt ifrån just metal så finns ständigt genren någonstans i bakgrunden. Albumtiteln, vissa utav låttitlarna och många av byggstenarna, snyggt stöpta i en helt ny form, finns närvarande och många gånger svänger det på ett sådant sätt att headbanging får en helt ny innebörd. Den shake a leg-framkallande Land of the Dragon (skulle lika gärna kunna vara en låttitel från något av Blind Guardians album) placerar sig snabbt i beroende-listan och när ormtjusarflöjten smyger sig på så är det bara att konstatera att Fontän har fått en lite oförtjänt position som Studios lillebröder. I och med Winterhwila klättrar de åtminstone upp till styvtvillingsstatus.

Albumet finns på Spotify.

torsdag, augusti 27, 2009

The xx - xx

Varningsklockorna brukar ringa tämligen fort när någon i min närhet nämner orden brittisk och hajp i samma andetag. I de allra flesta fall har akterna det talats om fallit platt, eller åtminstone tunt, i mina öron då det i nio fall av tio handlat om just platt rock stöpt i en för länge sedan förstelnad mall. Det som skiljer det senaste tillskottet, The xx, från mängden har både att göra med hur bandet låter och hur deras alster lyfts fram.

Istället för att ta den sedvanliga vägen via skvallertidningar som NME så tog The xx i våras omvägen via amerikanska indiebloggar och deras sovrumsdemon kom att framstå som ett löfte om något större. Sedan dess har intresset för gruppen skjutit i höjden och debutalbumet xx, som inte alls är stöpt i någon typisk rockform, har hyllats både på hemma- och bortaplan.

Själva beskriver bandet sin musik som en blandning av en hisnande mängd influenser och många gånger låter det också relativt eklektiskt. Det vilar fortfarande en stark sovrumskänsla över produktionen och för det mesta kombineras ett subtilt sväng med gotigare undertoner, ungefär som ett disko på durken. Storheten ligger ofta i hur bandmedlemmerna Romy Madley Crofts och Oliver Sims röster arbetar runt varandra och allra bäst blir det när de vågar luta sig ut genom sovrumsföntret och viska lite högre än vanligt, låtar som Basic Space och Crystalised skulle med en välvillig publik till och med fungera på ett dansgolv.

Rösternas samarbete påminner ofta om hur Tricky och Martina Topley-Bird cirkulerade runt varandra på det glada nittiotalet (hur glatt Trickys nittiotal var är en annan fråga) och albumet befinner sig ständigt i ett skymningsmörker. I den sovrumsepiska Infinity sneglar tonåringarna mot A Mountain of One och plockar till och med fram Knopfler-gitarren, i ett försök att skapa en Wicked Game med Cody Chesnutt-prägel pendlar de snyggt mellan svävande gitarrslingor och ett dubstep-liknande trumarrangemang. The xx debutalbum är inte gjutet men är befriande nog heller inte stöpt i någon form, och om det är något brittiskt band som förtjänat lite tissel och tassel så är det dem.

Albumet finns på Spotify.

söndag, augusti 09, 2009

Playlist v. 32

Niklas:
The Gerbils - Crayon Box
Max Bondi - Alina
Joel Gibb - That's Us/Wild Combination
Palace Music - The Brute Choir
Camper Van Beethoven - Take the Skinheads Bowling

Oskar:
Happy Family - Cups
Antlers - Bear
Why? - January Twenty Something
Blank Dogs - Setting Fire To Your House
Delorean - Seasun

Johan:
Brighter - Killjoy
Yo La Tengo - I'm On My Way
Jay Retard - There Is No Sun
Delorean - Seasun
Antlers - Two

Happy Family - Sound Farm EP

Pandabjörnen Noah Lennox genomslag i musikvärlden börjar märkas allt mer så här dryga två år efter stordådet Person Pitch. Hans, och självfallet Animal Collectives, inflytande kan väl knappast förnekas ens av den mest skygglappsbeklädda indietaliban dessa dagar och eftersläntrarna har i år bjudit på en hel del intressant material. Akter som Bibio, Wavves, Toro Y Moi och kanske framför allt City Center har påvisat klara drag av det som Digfis Lars Jämtelid häromdagen benämnde som just Panda Bear-psykadelia, enmansbandet Happy Family är på intet sätt något undantag.

Liksom Lennox så är Happy Family bördig från Baltimore och om de tidigare nämnda akterna på ett eller annat sätt låtit sig inspireras av Panda Bears Wilsonska ljudbild så låter Happy Family faktiskt som Lennox adept och det är inte för inte som man emellanåt misstänker även ett verkligt släktskap dem emellan. De fyra låtarna på gratis-ep:n Sound Farm skvallrar om en näst intill ohälsosam fascination för Person Pitch och det är utan dåligt samvete som man benämner dem som rena rama pastischer. Därmed inget illa nämnt om kvaliteten utan det handlar snarare om relativt klockrena små sånger, men lillebrorskomplexet finns dock ständigt närvarande. Så länge Happy Family blickar storögt på de badande barnen och djuren på omslaget av Person Pitch så tror jag att han får det svårt att producera något som gör sig förtjänt av mer utrymme än ett par varv i hörlurarna. Inledande Cups får i sammanhanget ses som den stora behållningen och med tanke på att det är gratis så bör ni kolla in ep:n när ni har tid och lust. Sommaren är ju inte slut riktigt än.

Happy Family - Cups

Ladda hem ep:n här.

söndag, augusti 02, 2009

Magnolia Electric Co - Josephine

Jason Molina bakom Songs: Ohia och Magnolia Electric Co är troligtvis det starkast lysande namnet bredvid Will Oldham gällande country- och bluesinfluerad rock. Under Songs: Ohia har han givit oss en rad omistliga album och det tycks inte finnas något slut på hur många låtar om saknad, alienation och längtan som Molinas brustna hjärta förmår pressa fram. Med nedmonteringen av Songs: Ohia och upprättandet av efterträdande Magnolia Electric Co följde också en viss nedgång i låtkvalitet. Med Magnolias tredje studioalbum följer dock återigen en strid ström av välkomponerade låtar.

Josephine är mörkare än sina föregångare. Ja, den kandiderar faktiskt i sin helhet till att vara en av de mest deprimerande skivorna från Molina någonsin, även om den tar ordentlig fart både här och där (O! Grace, Josephine). Men räds inte, ingen navigerar ett becksvart nav lika behändigt som just Molina. Sättningen är traditionell; pianon, gitarrer, orglar och en del lapsteel bjuds det på och allt mixas genom närmast dammiga, nästan spöklika filter. Produktionen är visserligen värd sina lovord, emellertid är det låtmaterialet som är den största förtjänsten här oavsett om vi väljer att skråla med i allsången på introspåret O! Grace, tända en brasa till Hope Dies Last eller gråta till Shenandoah och Knoxville Girl. Josephine, en av årets största överraskningar, bär faktiskt på det mesta man kan önska av ett rockalbum.

Skivan finns att beställa från bolaget Secretly Canadian.

Magnolia Electric Co - Josephine

lördag, augusti 01, 2009

Bunny Rabbits blickar bakåt: East River Pipe - Poor Fricky 1995

Historien om F.M. Cornog alias East River Pipe är minst sagt häpnadsväckande. Efter en lång tid av alkoholmissbruk och hemlöshet lär han ha träffat Barbara Powers då han sov på en tågstation. Powers kom senare att hjälpa honom ordna inspelningsutrustning och komma igång med det egna bolaget Hell Gate. Tillsammans pressade Cornog och Powers senare fram singeln Helmet On och i samband med att East River Pipe fick allt större uppmärksamhet kom legendariska skivbolaget Sarah Records att signa honom.

Att välja ut det starkaste albumet ur East River Pipe-katalogen är emellertid inte enkelt. Valet har dock föga överraskande främst stått mellan debuten Shining Hours in a Can från 1994 och Poor Fricky från 1995. Denna post kunde lika gärna ha handlat om Shining Hours, men nu råkade det vara just Poor Fricky som kom att påminna mig om vilken fantastisk låtskrivare Cornog är. På Poor Fricky duggar den ena geniala gitarrslingan (Marty) efter den andra (Bring On the Loser) och en rad tvättäkta pophits står sida vid sida med självutlämnande ballader som Powerful Man och synthluftiga Keep All Your Windows Tight Tonight. Lambchops Kurt Wagner, som uppenbarligen är en stor East River Pipe-beundrare har låtit göra sina förtjusande tolkningar av Superstar In France, Hey, Where's Your Girl och Crawl Away på ep:n Thriller. Poor Fricky är dessutom ett tidigt exempel på den musikform som kommit att bli en av de mest utbredda inom modern indiepop; enmansorkestern. Cornog spelade in skivan i sin lägenhet på en Tascam 388 Mini-Studio med hjälp av trummaskiner, gitarr och synth. Resultatet är bländande konsekvent och sammanhållet och det märks att låtskrivaren i fråga inte behövt kompromissa i något avseende. Skulle någon komma fram till den banala idén att låta snickra ihop en kanon över tidernas popalbum borde Poor Fricky tveklöst inta sin rättmätiga plats.

East River Pipe - Marty

Etiketter: