lördag, februari 28, 2009

Patients - Volume 1

Att Ben Cooper är en produktiv herre med många järn i elden känner vi till sedan tidigare. Under de tre föregående åren har han släppt två ypperliga skivor och en lite mindre bra under sina alias Electric President och Radical Face. Han har även sysselsatt sig med ett antal sidoprojekt och under ett nyskapat sådant, Patients, släppte han för ett tag sedan skivan Volume 1. Även om hans senaste släpp Sleep Well fick mig att för första gången känna att hans produktivitet hade börjat gå ut över kvaliteten är det ändå med höga förväntningar man tar sig an någonting som Cooper är inblandad i. Med Volume 1 visar han dock att det förhoppningsvis bara var en engångsföreteelse. Skivan är en ganska spretig samling låtar, men ligger närmare det sound som Electric President-skivorna haft än det som fanns på Radical Face-skivan.

Om man läser på hans hemsida får man veta att låtarna som utgör skivan är sådana som han spelat in och därefter inte riktigt vetat vad han skulle göra av. En sådan beskrivning väcker rimligen vissa tvivel kring kvaliteten, men den är faktiskt genomgående hög. Skivan rymmer såväl countrylåtar som a capella-stycken, men ofta låter det ungefär som vi vant oss vid att det gör när Cooper komponerar. Efter att ha bekantat mig med skivan är det nu ett antal låtar därifrån som tar plats bland mina favoriter ur hans katalog. Mind Ur Manners, The Voice of Our Age och If You Come Back To Haunt Me är fantastiska poplåtar medan Sad Business är så vacker att man närapå fäller en tår.

Jag måste även ta tillfället i akt att berömma idén bakom distributionen av skivan. Den är endast tryckt i 100 exemplar och för att erhålla en kopia fick man bedriva byteshandel med Ben. Man skickade helt enkelt en valfri sak (dock inte pengar) till Ben som i utbyte skickade en skiva. Tyvärr har alla skivor redan gått åt, men man kan roa sig med att läsa listan över gåvor här. Det finns en del guldkorn som exempelvis nummer 73. På samma sida kan man också läsa en liten beskrivning av skivans samtliga spår, vilket är ganska underhållande.

Patients - Mind Ur Manners

tisdag, februari 24, 2009

Woods - The Dark

Varje gång Woods bestämmer sig för att släppa något nytt blir jag som ett litet barn. At Rear House som släpptes 07 var nästan löjligt bra och har för evigt etablerat sin höga position i skivsamlingen. Nu verkar det som att lofi-skogsmullarna är tillbaks för att bjuda oss musik av samma dignitet. Åtminstone indikerar spåret The Dark detta, en låt som bär på allt en riktigt bra popsingel behöver - genialiskt enkla gitarrslingor, en drivande fyrtakt och så naturligtvis en fantastisk vers och refräng. Dessutom är det hela över på drygt två minuter, vilket i sig är en bragd i sammanhanget. Vid det laget vill man helst av allt ta en munfull ljummen folköl, och trycka på repeat igen. Låten dyker upp på Captured Tracks och det spekuleras om att den ska vara en b-sida på en kommande sjua. Om så verkligen är fallet vågar jag knappt tänka på hur bra a-sidan kommer vara.

Woods - The Dark

Phoenix - 1901

Goda nyheter för alla frankofiler! Phoenix är på gång med nytt och lockar redan nu med en sprillans ny rockrökare vid namn 1901. Vid en första anblick ter det sig som att de avundsjukt stirrat på finska och tyska arenaband den senaste tiden och den inte direkt överdrivet ödmjuka albumtiteln Wolfgang Amadeus Phoenix får mig av osökta anledningar att misstänka egosvull av Hives-mått. Något som väldigt få band mått bra av. Men bakom väggarna av gitarrer och undervattensljud så låter det faktiskt som samma gamla Phoenix och även om det inte är någon utav deras bättre låtar så räcker nyhetens behag åtminstone till någon slags förnöjsamhet en värdelös februaritisdag som denna. Albumet dyker upp i maj.

Håll till godo, fransoserna bjuder.

lördag, februari 21, 2009

Mountains - Choral

Mountains är en duo bestående av de båda herrarna Brendon Anderegg och Koen Holtkamp som känt varandra sedan de gick i skolan tillsammans som barn. Med en gemensam förkärlek till ambienta ljudmattor har de experimenterat med musik tillsammans sedan slutet av nittiotalet. Under projektet Mountains har de sedan tidigare utgivit två skivor, och fångade mitt intresse med 2007 års album Sewn. Deras tredje verk Choral släpptes nu i mitten av februari på Thrill Jockey, och bär på några riktigt trevliga kompositioner.

På Choral är de svävande mattorna och lagren av brus flera än tidigare och även emellanåt ackompenjerade av akustiska gitarrer. Detta berikar Mountains ljudbygge ytterligare och framkallar en mer intressant stämning än tidigare. I jämförelse med föregångaren Sewn bär den således på fler nivåer, vilket inte minst illustreras i skivans starkaste komposition Map Table, där ett gitarrplock som lika gärna skulle kunna vara härstamma från svenska stoltheter som Tape eller ASS övergår i en drivande melodi och rymliga loopar. Till skillnad från den är de flesta spåren på Choral betydligt längre och klockar in på någonstans runt tio minuter styck. Melodica med sina utdragna dragsspelsmattor och studsande klockor rör sig i mer arktiska miljöer och påminner om genrens egen golden boy Christian Fennesz. Tillsammans med flertalet av Chorals övriga låtar är den hänförande vacker. Oräkneliga är gångerna då jag konstaterat för mig själv att Mountains tredje album är omistligt att möta vinterns slut med.

Lyssna på Map Table från skivan här.

fredag, februari 20, 2009

Bunny Rabbits blickar bakåt: Gonzales - Solo Piano (2004)

Bunny Rabbits blickar bakåt är en serie vars syfte är att kasta ljus på skivor som för oss varit och förblir oumbärliga. Det kan röra sig om underskattade skivor som getts ut för bara några år sedan eller om tungviktare från en mer avlägsen musikalisk era.

Gonzales album Solo Piano från 2004 brukar ofta betraktas som en inkörsport till vad som under senare delen av 00-talet utvecklats till att bli en viktig beståndsdel av det populärmusikaliska landskapet, nämligen den instrumentala musik som byggs upp och kretsar kring tonerna av ett piano. Peter Broderick, Hauschka, Library Tapes, Goldmund, Swod och Last Days är ett fåtal av de namn som delar Gonzales uttryck och för många musikinbitna så har albumet Solo Piano inneburit ett kliv åt sidan vad gäller tycke och smak.

Situationen förhåller sig dock annorlunda för min del. 2004 var jag alldelles för upptagen med att skrapa på ytan av indie-världen för att överhuvudtaget uppmärksamma att Gonzales släppte ett album som några år senare skulle hänföra och förundra mig totalt. Jag hade under hösten, dels på grund av Johan och Niklas, börjat uppmärksamma att det fanns en värld långt ifrån de 60- och 70-tal som jag krampaktigt hållt fast vid under ett par år. Jag hade nyss uppfattat storheten i Postal Service och Magnetic Fields samtidigt som Khonnor fullständigt möblerade om i mitt musikaliska vardagsrum. Att börja lyssna på musik med elektroniska inslag var ett tillräckligt stort steg. Att börja lyssna på solopiano var med största sannolikhet högst otänkbart. Däremot hamnade jag där så småningom. Jag minns inte exakt hur.

Det är mycket möjligt att det kan ha varit Goldmund som ledde in mig på pianobanan och allt sedan dess så har mitt intresse för det vitsvarta instrumentet ökat i takt med min ålder. Ett visst album tycktes dyka upp här och där i sammanhanget men av olika anledningar tog jag aldrig tag i Gonzales mytomspunna Solo Piano. Kanske hade min tidigare fascination för det förflutna transformerats till ett slaviskt förhållande till vad som hände just nu och under en period i mitt liv tedde sig tillbakablickar smått onödiga och i det närmsta som ett slöseri med tid (musik kan göra sådant med en).

För några veckor sedan tog jag, efter ännu en rekommendation, dock tag i det hela och började så smått träda in i den, på samma gång karga som varma, värld som Gonzales kort och gott kallar Solo Piano. Jag vet inte om det har att göra med att jag läste Scarlett Thomas bok The End Of Mr Y samtidigt som jag som mest intensivt lyssnade på albumet men på något vis får det mig att tänka på verklighetens alla lager eller hur livet skulle te sig om man kunde måla allt vad det innebär på en tavla. Den ofta vemodiga klangen påminner även starkt om de nästintill obligatoriska drömsekvenserna som brukar finnas med i japanska RPG:s, där huvudkaraktären upptäcker något om sig själv - ett bortträngt minne eller en mörkare sida - och där man i en närmast stillastående värld får utforska något som senare får oproportionerliga konsekvenser. Det är möjligen lite fånigt att dra paralleller till just tv-spel men vissa gånger kan det som på ytan känns allra mest meningslöst bära på något av värde.

Kanske är det just rollen som tankeväckare pianomusiken kommit att spela i mitt liv. Den får mig att blicka inåt och utåt och någonstans på vägen tror jag åtminstone att jag tagit ett steg som människa. Pianomusiken fungerar som en form av själslig D72 dagar då livet känns ofantligt segflytande men får mig även att inse det vackra när livet forsar fram som vatten. Musik har för mig alltid varit något att luta sig tillbaka emot och album som Solo Piano fyller den funktionen på ett närmast oklanderligt vis. Sedan spelar det ingen roll om du vill gömma dig i dig själv på ett tåg mellan Uppsala och Tierp eller om du vill spara en bild av en speciellt solig vinterdag någonstans där du lätt kan hitta den igen när solen råkat försvinna.

Här kan man lyssna. Albumet finns även på Spotify.

Etiketter:

onsdag, februari 18, 2009

Bibio - Vignetting The Compost

Solskenspop är för de allra flesta antagligen synonymt med Californien, stämsång och havsbrus men begreppet har under de senaste åren, på sätt och vis, vidgats genom att mer kontemplativa musikformer gjort anspråk på UV-strålarna och paraplydrinkarna. Förra årets släpp från Air France och Quiet Village var kanske inte somriga i den bemärkelsen att de var hurtigt glada eller framfusiga utan det handlade mer om känslan de bägge akterna försökte gestalta. Bevisligen var det fler än jag som kopplade deras musik till solsken och blå himlar och visst kan man med lite välvilja benämna de senaste årens balearic-våg som solskenspop för tvåtusentalet.

Bibio spelar dock i en helt annan liga och hans musik har snarare kopplingar till ambient och folk än baleariskt våggung. Jag finner ändå klara kopplingar till solen även i hans musik då hans senaste album Vignetting The Compost låter som en enda lång soluppgång. Kopplingen till solen och kanske främst naturen har förvisso alltid funnits i Bibios musik men har alltsedan debuten Fi blivit alltmer framträdande då ljudbilden blivit klarare och klarare från gång till gång. Man skulle kunna betrakta utveklingen i hans musik som en form av flykt från det moderna och om det tidigare fanns en tydlig ambivalens inbäddad i atmosfären så känns det nu som att Bibio tagit steget fullt ut och låtit sig omslutas av naturen.

I och med Vignetting The Compost så är de mest framträdande filtren så gott som borta och även om Bibio fortfarande experimenterar med en hel del effekter så känns den krispiga atmosfären lika ren som morgonsolstrålar reflekterade på ytan av en skogstjärn. Den gitarrdominerade ljudbilden landar någonstans mittemellan Benoît Pioulard och ASS men här och där smiter folkigare harmonier in och emellanåt kan jag inte låta bli att dra paralleller till proggbandet Kebnekaise. Förhoppningsvis så kan Bibios solstrålar bidra till att snön smälter lite fortare. Låtar som Weekend Wildfire fungerar hur som helst som en lusekofta för själen i dessa istider.

Bibio - Weekend Wildfire

söndag, februari 15, 2009

Playlist v. 7

Johan:
Bibio - Dopplerton
Balmorhea - Settler
Bill Callahan - Jim Cain
The Leisure Society - We Were Wasted
Camera Obscura - My Maudlin Career

Niklas:
Bill Callahan - Jim Cain
Swan Lake - Heartswarm
Preston School of Industry - Where You Gonna Go?
The Mountain Goats - The Mess Inside
hollAnd - Watership Down

Oskar:
Balmorhea - Rememberance
Bibio - Weekend Wildfire
Jeremy Jay - Gallop
Gonzales - Gogol
Wavves - Get In The Sun

onsdag, februari 11, 2009

Loney Dear - Dear John

Jönköpingsbördige Emil Svanängen har inte riktigt övertygat mig med sina tidigare släpp. Visst har jag imponerats av hans produktivitet och den drivkraft som förmått honom att spela in och släppa sina fyra första album helt på egen hand, men på respektive skiva har jag dessvärre inte lyckats hitta mer än ett par spår som verkligen tilltalat mig. På femte skivan Dear John är det delvis ett nytt Loney Dear som vi får bekanta oss med. Den lågmälda pampigheten som blivit hans adelsmärke finns förvisso bevarad, men överlag är låtarna klädda i en mer elektronisk skrud än brukligt. Glädjande nog är också låtmaterialet starkare än någonsin tidigare. I min bok har han aldrig riktigt lyckats göra om den fantastiska bedrift som The City, The Airport var, men här lyckas han faktiskt flera gånger om. I Was Only Going Out, Harsh Words, Summers, Violent och Dear John är alla mer eller mindre fantastiska låtar. Den sköra rösten står som vanligt i fokus och bättre falsettpop har nog inte sett dagens ljus sedan Windmills två år gamla debutskiva.

I och med Sub Pops återutgivning av Loney, Noir fick han det genombrott som länge varit i antågande och för tillfället turnerar han runt USA tillsammans med giganten Andrew Bird. Helt klart välförtjänt efter denna fina prestation.

Skivan släpptes för ungefär två veckor sedan på Polyvinyl.

Jeremy Jay - Love Everlasting 12"

Jag hade tänkt strunta i att skriva om Jeremy Jays Love Everlasting och helt enkelt spara mig tills albumet Slow Dance kommer ut senare i år. Men med tanke på att tolvans titelspår inte kommer att finnas med på fullängdaren så inser jag att jag är så illa tvungen att skriva några rader om den här lilla försmaken.

Jeremy Jay slog förra året igenom med dunder och brak i och med debutalbumet A Place Where We Could Go men blev åtminstone här i Sverige lite väl förbisedd. Albumet var en ytterst solid enhet med fantastiska låtar och det kändes ungefär som att befinna sig på promenad tillsammans med David Bowie och Ray Davies. Den utseendemässiga likheten med en ung Nick Lowe gjorde sig även här och där påmind rent musikaliskt och för att se ut som en snyggare bror till Bradford Cox så föll det sig som en ödets nyck att Jeremy nu i vinter varit förband åt ett visst Deerhunter.

I och med tolvan Love Everlasting så har dock Jeremy Jay tagit ett kliv åt sidan vad gäller influenser och det verkar som att han fallit ned i samma slow-motion-elektronik-fälla som John Maus gjorde för några år sedan. Bowies arv ekar fortfarande tätt mellan varven medan ett nedpitchat New Order allt som oftast figurerar någonstans i bakgrunden. B-spåren Lite Beam och Jet Stream når kanske inte lika långt som titelspåret men ep:n är väl värd din tid. Det är Jeremy Jay också. Missade du debuten så bör du ögonaböj lägga vantarna på den.

Jeremy Jay - Love Everlasting
Rubbet finns på emusic.

tisdag, februari 10, 2009

Suburban Kids With Biblical Names - #4

Det känns som att Suburban Kids With Biblical Names debutalbum #3 från 2005 släpptes i en helt annan tid. Jag minns hur Rent A Wreck nästlade sig in överallt och hur mina mest nutidsfrånvända vänner raljerade över vad de tyckte var löjlig och fånig popmusik. Det var en tid då alla fortfarande hade möjlighet att i princip hålla koll på det mesta som hände i popsverige. Men sedan hände något. Det mesta började rinna mellan folks fingrar och man kan fråga sig om ett liknande genombrott för ett liknande band är möjligt idag? Det känns som att musikscenen i Sverige dessa dagar består av avsevärt många fler lager. Att det gått de flesta förbi att Johan Hedberg släppt solo-ep:n Femspårs-ep och att Peter Gunnarsson harvat på med sitt andra band Springfactory får väl betraktas som tydliga tecken på detta.

Att det under de senaste fyra åren varit tyst om SKWBN är således en tämligen skev syn av verkligheten men det är däremot korrekt att ep:n #4 är deras första gemensamma släpp sedan albumdebuten. Vad som har hänt ljudmässigt sedan sist är svårt att sätta fingret på men duon verkar åtminstone inte ha förlorat förmågan att skapa medryckande melodier på ett iögonenfallande sätt.

Det lätt burkiga ljudet från #3 har fått ge plats för en klarare produktion och det känns på det stora hela som om duon blivit snäppet vuxnare. Om de tidigare varit totalt begeistrade av att bara få ägna sig åt att spela musik så känns det nu som om de dragit upp persiennen i studion och tittat ut genom fönstret. Studenter på flak är ett gott exempel på detta då den med sin vardagsfylletext, catchiga refräng och dystrare vers illustrerar hur det känns att slängas mellan hopp och förtvivlan. I inledande 1999 kommer de flesta känna igen SKWBN medan Europe och World Music framstår som lugnare experiment, perfekta som utfyllnad på en ep men fortfarande tillräckligt bra för att ge mersmak. Det känns trevligt att Haningeduon är tillbaka. Det kommer liksom alltid att finnas plats för band som lyckas klämma in rader som "poliserna var helt jävla galna" i en refräng.

Suburban Kids With Biblical Names - 1999

Finns på emusic. Lyssna mer här.

söndag, februari 08, 2009

Playlist v. 6

Oskar:
Suburban Kids With Biblical Names - Studenter på flak
Lotus Plaza - Redoakway
Telepathe - So Fine
Junior Boys - Parallell Lines
Casiotone For The Painfully Alone - Lesley Gore On The T.A.M.I Show (Version)

Johan:
Lotus Plaza - Different Mirrors
Okay - Good
Malajube - Ursuline
Odawas - Boy in The Yard
Grouper - False Horizon

Niklas:
Pan American - There Can Be No Thought of Finishing
Lotus Plaza - A Threaded Needle
Mountains - Map Table
Junior Boys - The Animator
The Mountain Goats - Cubs In Five

fredag, februari 06, 2009

Lotus Plaza - The Floodlight Collective

Förmodligen har jag inte varit ensam om att tro att Bradford Cox i stort sett är den kreativa kraften bakom Deerhunter. Inte minst stärktes denna uppfattning i samband med att Cox släppte en ypperlig skiva under sitt soloprojekt Atlas Sound under föregående år. Deerhunters gitarrist Lockett Pundt tycks dock i och med sin egna utflykt under namnet Lotus Plaza haft ett tämligen stort kreativt finger med i spelet, åtminstone på Microcastle. The Floodlight Collective, som släpps i slutet av mars på Kranky, är nämligen en av de bättre skivorna som vevats i min lägenhet sedan ett bra tag tillbaka.

Visst kommer The Floodlight Collective att liknas vid Atlas Sound-debuten Let The Blind Lead Those Who Can See But Cannot Feel, vilket inte på något sätt är märkligt då ljudatmosfären har en hel del likheter. Precis som Cox verkar Pundt ha ett verkligt behov av att kanalisera den drömpop han funnit hos sina Slowdive- och Cocteau Twins-skivor. Men där Cox verkar i en sömnigt neddrogad ljudbild befinner Pundt sig i ett något mer vaket tillstånd. Många av låtarna är relativt upbeat med klassiska fyrtaktstrummor och gitarrslingorna är trots sin dimmiga omgivning tämligen uppfriskande. Inledande Redoakway är ett bra exempel där jangelpops-doftande trummaskiner successivt bygger upp en kaskad av tamburiner och anemiska Noah Lennox-körer. Quicksand får säkert en och annan lyssnare att dra paralleller till Beach Boys och sextiotalet medan majoriteten av skivans övriga kompositioner snarare drar mot ett mer akustiskt shoegaze-sound som påminner om Songs of Green Pheasant och Film Schools mer timida stunder. Bradford Cox är tydligen inblandad i trumslagandet på Different Mirrors, i övrigt är detta Pundts verk rakt igenom. The Floodlight Collective består av en stark samling låtar och har egentligen inga påfallande svagheter. För att avsluta detta inlägg med ett statement: debuten från Lotus Plaza knäpper överraskande nog Atlas Sound på näsan. Inte nog med det, den bär dessutom på en enorm potential att låta sig växa ytterligare under året.

Lotus Plaza - Redoakway

torsdag, februari 05, 2009

Bunny Rabbits blickar bakåt: Slint - Spiderland (1991)

Bunny Rabbits blickar bakåt är en serie vars syfte är att kasta ljus på skivor som för oss varit och förblir oumbärliga. Det kan röra sig om underskattade skivor som getts ut för bara några år sedan eller om tungviktare från en mer avlägsen musikalisk era.

Vissa skivor tenderar att återkomma på listor över nittiotalets viktigaste album om och om igen. Spiderland är just en sådan skiva och brukar i allmänhet kallas den moderna postrockens obestridda pionjäralster. Att påstå något annat om Lousville-akten Slint's andra och tyvärr också sista album vore fel - Spiderland intar en alldeles särskild plats i skivsamlingen och dess fans kommer förmodligen alltid att predika så fort tillfälle ges.

För egen del kom Spiderland egentligen in ganska sent, och jag var redan bekant med postrockskonceptet. Det är svårt att bestrida skivans inflytande på scenen, men oavsett hur många gånger den låtit sig imiterats är den fortfarande en unik musikupplevelse. Brian McMahan's halvviskande spokenword-sång - som emellanåt bryter ut i primalskrik , de säregna gitarrmattorna och de dynamiska låtstrukturerna gör alla sitt för att bjuda lyssnaren på en uppevelse utöver det vanliga. Dessutom innehåller den en av tidernas bästa låtar någonsin - Washer, som antagligen är anledning till att Mogwai över huvud taget beslöt sig för att bilda band och spela in skivor som Rock Action. I Washer förkroppsligas hela idén som tycks ligga bakom Spiderland, den dynamiska låtuppbyggnadsstrukturen, melodisk repetition och dess givna utbrott. Men Slint förlänger inte sin monstruösa fas längre än nödvändigt - Washer byggs upp i närmre sju minuter innan skramlet når lyssnaren, och det blir inte kvar längre än någon halv minut. Mer än så behövs inte, en halv minut är fullt tillräckligt för att ro hem den intensitet som byggts upp under hela låten. När MacMahan i slutskedet av avslutande låten Good Morning, Captain pendlar mellan att viska och gapa fram raderna: "I miss you, I've grown taller now, I want the police to be notified, I'll make it up to you I swear, I'll make it up to you I miss you", har antagligen ingen lämnats oberörd. Spiderland är en klassiker som förtjänar så mycket mer än att bara namedroppas på fester. Kanske borde det rent av utgå statliga subventioner för försäljning av den i skivaffärerna.

Slint - Washer

Etiketter:

CFCF - Panesian Nights

Den rånarluvemaskerade CFCF har de senaste åren gjort sig ett namn genom sina lovordade remixer, band som Health, Crystal Castles och The Presets har fått ansiktslyft av den hemlighetsfulle mannen från Montreal och i fjol fick han även ett mikrogenombrott med sin egen musik genom att använda samma Alan Parsons Project-sampling som Quiet Village gjorde på Pillow Talk. En sjua var dessutom på gång på bolaget Acéphale (SALEM, Air France) men när 2008 blev 2009 så var det fortfarande tämligen tyst på den fronten. Sjuan är fortfarande på gång och i slutet av januari så dök den digitala ep:n Panesian Nights upp på kanadensiska labeln Paper Bag Records.

Med stor sannolikhet så har CFCF, eller Michael Silver som han egentligen heter, knarkat både NES-spel och Knight Rider i sin ungdom då den svängiga utflyktselectronican lider av en tämligen hög faktor åttiotalskomplex. Ni som sett den bedårande videon till Crystal Mines (här) vet vad jag talar om och man skulle kunna säga att ep:n låter som ett grällt Zombie Zombie. För det mesta målas de klara melodierna med pastellfärger men ibland tas avstickare mot mörkare trakter, Sogni Rossi låter som nämnda Crystal Castles medan småbaleariska Arctic låter som ett möte mellan Booka Shade och The Field. Dansbandselektron i The Explorers hade man dock kunnat klarat sig utan, när gitarren ger sig in i leken kan jag inte sluta tänka på en LSD-påverkad Stefan Borsch, vilse någonstans på ett Ibiza-dansgolv.

CFCF - Crystal Mines
Köp via emusic eller Paper Bag.

tisdag, februari 03, 2009

Asobi Seksu - Hush


För ungefär tre år sedan släppte New York-bandet Asobi Seksu en skiva som gjorde ett väldigt starkt intryck på mig. Det tog visserligen nästan två år innan jag fullt ut förstod storheten i Citrus, men nu skulle jag inte byta bort den mot allt smör i Småland. Bandets tredje skiva Hush har en lite mer lättillgänglig framtoning än tidigare och soundet är något poppigare än vad vi vant oss vid. Deras drömska shoegazepop är dock minst lika tilltalande som vanligt. Yuki Chikudates sångröst är förtrollande och under alla lager av gitarrer gömmer sig melodier som ganska snart etsar sig fast. Bandet brukar liknas vid My Bloody Valentine, Lush och Blonde Redhead, vilket är en ganska bra beskrivning. Trots idel starka insatser skulle jag nog säga att denna skiva är deras mest helgjutna. Albumet är en utmärkt helhet, samtidigt som man skulle kunna plocka ut i princip vilken låt som helst och lägga på ett blandband.

Skivan släpps den 17 februari på Polyvinyl Records.

söndag, februari 01, 2009

Playlist v. 5

Niklas:
Junior Boys - Hazel
Justin Vernon & Aaron Dessner - Big Red Machine
Bricks - Hands of A Swede
Rafael Anton Irisarri - Watching As She Reels
Preston School Of Industry - Falling Away

Oskar:
Junior Boys - Sneak A Picture
Beirut - No Dice
CFCF - Crystal Mines
John Barrett's Bass Drum of Death - Stain Stick Skin
Bersarin Quartett - St. Petersburg

Johan:
Dent May & His Magnificent Ukulele – Meet Me In The Garden
Rafael Anton Irisarri - Watching As She Reels
Black Moth Super Rainbow – Don't You Want to Be In a Cult
Junior Boys - Hazel
Bishop Allen - Tiger, Tiger