Bahamas - Barchords

På M. Wards senaste album, A Wasteland Companion, finns ett spår som heter Me and My Shadow där Ward sjunger: "Now there's a singer everyone has heard, at night he turns into a mockingbird/ If I whistle in the dark, he'll do that too". Om det inte hade varit för att mycket tyder på att Wards låt handlar om honom själv så hade jag gissat mig till att den handlar om kanadensaren Afie Jurvanen, som under aliaset Bahamas nyligen släppte sitt andra album Barchords.

För det är mycket med Bahamas som påminner starkt om M. Wards sätt att sjunga, spela gitarr och överhuvudtaget närma sig musik. Nästan så att jag till en början avfärdade honom som en blek kopia av ett färgstarkt original. Men där M. Ward stundtals har en förkärlek för det lite glättiga och nostalgiska så håller sig Bahamas, för det mesta och namnet till trots, i ett lite mörkare och skitigare hörn av studion. Ett hörn som på sina ställen även påminner en del om Bill Callahan.

Bahamas har ett förflutet i Feists liveband och även om referensen känns som ett långskott och enbart dyker upp på grund av att de spelat ihop så finns det ett uns av Feists lågmälda melodier även hos Bahamas. Det långsamma och lite ryckiga sättet att bygga upp låtar är en gemensam nämnare, men där Feist ofta låter sina låtar lyfta så håller sig Bahamas kvar på marken. Och det är just där han är som bäst, lyssna bara på öppningsspåret Lost in the Light så förstår ni vad jag menar.

Bahamas - Barchords (Spotify)

Bunny Rabbits blickar bakåt: Bo Hansson - Sagan om ringen (1970)

Det måste ha varit runt år 2000. Perioden i mitt liv då jag och mina vänner som flitigast bläddrade i våra föräldrars skivbackar. Vi lyssnade och ratade, hittade skivor värda att lyssna på mer än ett varv och bildade oss någon form av uppfattning om musikhistorien. Dock ständigt genom en relativt snäv proggvinkel. Jag upptäckte Bob Dylan och Kebnekajse, Leonard Cohen och Samla mammas manna, Joni Mitchell och Bo Hansson. Min kompis pappa hade Sagan om ringen på vinyl. Det var förstås hur coolt som helst. Några månader senare lades min pappa in på ett behandlingshem för tablettmissbrukare. Det var inte hur coolt som helst.

Jag var under den här tiden ett ganska typiskt missbrukarbarn: duktig på att bygga fasader, ständigt omgiven av vänner och tämligen högljudd men egentligen alltid ensam och tyst. Jag berättade aldrig för någon om min pappa. Istället brukade jag stänga in mig. Ofta lyssnade jag på Bo Hansson, och kanske främst Sagan om ringen.

På något vis blev albumet ett stöd. Det fyllde sitt syfte som fantasivärld att fly in i och var nog det enda album som mitt sjuttonårsjag kunde lyssna på från början till slut utan att göra något annat över huvud taget. Jag tror att storheten låg i det lilla, de små nyanserna i de virvlande orgelslingorna och det försiktiga anslaget. En försiktighet som gjorde de mer dramatiska partierna än mer tilldragande. Det krävs fortfarande att jag är fokuserad när jag lyssnar på Sagan om ringen för att jag ska kunna få ut så mycket som möjligt av det. På ett plan har det nästan blivit som en terapeutisk sysselsättning, som att lägga pussel eller meditera.

När jag under några dagar deltog i en så kallad anhörigvecka på pappas behandlingshem så hade jag en handfull inspelade mini disc-skivor med mig, men jag tror att den enda jag lyssnade på var just Sagan om ringen. Jag fick tillfälle att prata om sådant jag inte vågat prata om tidigare med människor i liknande situationer som min och sakta men säkert växte människan, eller snarare pojken, bakom fasaden fram. Det var en underlig process. Och hela tiden fanns Bo Hanssons musik någonstans i bakgrunden. Den hade gått från att vara ett mörker att fly in i till ett ljus att se fram emot.

När jag igår fick reda på att Bo Hansson avlidit blev jag ledsen. 67 år är ingen ålder att tala om. Det enda jag kan göra är att tacka å det ödmjukaste för musiken han lämnar efter sig. För mig betydde den kanske en gång i tiden mer än man kan ana.

Bo Hansson - Sagan om ringen (Spotify)

Playlist v. 14

Johan:
Pallers - The Kiss
Andrew Cedermark - From Memory
The National - Bloodbuzz Ohio
Twin Sister - All Around And Away We Go
DOM - Burn Bridges

Oskar:

Harlem - Spray Paint

Balmorhea - Bowsprit

Ariel Pink's Haunted Graffitti - Round and Round

Twin Sister - Phenomenons

Gauntlet Hair - I Was Thinking...

Niklas:
How To Dress Well - Decisions (ft Yuksel Arslan)
Baths - Fall
Joanna Newsom - On a Good Day

Tanlines - Reinfo
Rafter - No Fucking Around

Pallers - The kiss

Svenska indieflaggskeppet Labrador har som bekant släppt en hel del bra saker under årens lopp (The Radio Dept., Sambassadeur, Club 8, m.fl.), men det var länge sedan jag blev så medtagen som när jag hörde nytillskottet Pallers senaste singel, The kiss. Bandet är en duo som spelar nedtonad elektronisk pop och som vanligt har Johan Angergård (mannen som driver skivbolaget och ligger bakom bland andra banden The Legends och Club 8) ett finger med i spelet. En finfin låt som når rent ut sagt fantastiska höjder då det hela brakar igång på allvar vid 03.11 in i låten.

Pallers - The kiss

CocoRosie - Grey Oceans

Många av er har säkert redan ryggat tillbaka vid själva åsynen av omslaget till Grey Oceans, det nya albumet från CocoRosie. Barmhärtig som jag är valde jag att utelämna cd-omslaget och gå direkt på lp-omslaget ovan, som är något mer uthärdligt för ögat. Som tur är har den gamla plattityden "don't judge a book by it's cover" aldrig träffat så rätt som med Grey Oceans. Måhända är det rent av resultatet av ett post-ironiskt experiment vi ser när vi håller skivan i vår hand.

Systrarna Sierra och Bianca Casadys freaky folk-stänkta pop har alltid varit intressant. Men det var först med singeln God has a Voice She Speaks Through Me som jag verkligen fick upp ögonen för CocoRosies avantgardistiska pop. Och det är i den riktningen man fortsatt med Grey Oceans vars låtar till stor del är resultatet av ett samarbete med jazzpianisten Gael Rakotondrabe. De gulliga folk-tongångarna får här ta ett steg åt sidan för betydligt mörkare tongångar med autotunade uppgivna röster och synthar, skeva spelklockor, pianon i moll och dova trummaskiner. Att besöka Grey Oceans känns ungefär som att leva med ena foten i tv-serien Carnivàles ockulta vagnkaravan och den andra i skogarna utanför Twin Peaks. Det rör sig med andra ord om en närmast andligt surrealistisk upplevelse. Grey Oceans släpps på Sub Pop den 2 maj.

För att få en skymt av vad det handlar om; kolla in en albumtrailer här.

Cults - Go Outside/Most Wanted

Ni som missat bandet Cults och deras låt Go Outside gör bäst i att omedelbart göra er bakläxa. Låten är utan tvekan en av årets absoluta kronjuveler och har med sin smittsamma klockspels- och körmelodi fått en näst intill ohälsosamt stor fristad i min hjärna. Det har till och med gått så långt att ett par personer i min närhet, vänligt men bestämt, bett mig att sluta vissla på "den där jävla låten".

Kring Cults råder ett uns hemlighetsmakeri men klart är i alla fall att nystartade Forest Family Records släpper debutsingeln Go Outside/Most Wanted den 20 april. Labeln är ett samarbete mellan några "dudes" från Gorilla vs. Bear och Weekly Tape Deck och det hela borgar alltså för något riktigt trevligt att hålla ögonen på i framtiden. I samband med att Forest Family lanserade sin hemsida för några dagar sedan så dök upp även b-sidan Most Wanted upp för nedladdning. Låten är kanske inte lika smittsamt medryckande som Go Outside men bör absolut klassas som en låt väl värd att äta ett eller annat ägg till.

Cults - Go Outside
Cults - Most Wanted

Nana Grizol - Ruth

Nana Grizols andra album Ruth har funnits vid min sida sedan början av året och fått oerhört flitigt med speltid. Men trots bandets kopplingar till Elephant 6-skivbolaget Orange Twin, som drivs av Laura Carter från Elf Power (som också är medlem i Nana Grizol), har skivan inte fått i närheten av så mycket uppmärksamhet som den förtjänar. Med tanke på hur mycket bandets skramliga pop betytt för egen del under våren så känns det givetvis trist att skivan hamnat lite i skymundan. Soundmässigt är bandet närbesläktat med andra Elephant 6-akter såsom exempelvis Neutral Milk Hotel då den gitarrbaserade folkrocken ofta smyckas med diverse blåsarrangemang. Theo Hiltons sång bygger mer på känsla än tonsäkerhet och texterna är lite underfundigt humoristiska, vilket ibland mynnar ut i fina rader såsom:

"Cynicism isn't wisdom
it's a lazy way to say that you've been burned "

Skivan släpptes på andra sidan Atlanten redan 12 januari, men får europeisk distribution först på måndag.

Lyssna på Galaxies här (Spotify).

Kvartalslistan 2010

Oskar:
1. Owen Pallett - Heartland
2. Pantha du Prince - Black Noise
3. Beach House - Teen Dream
4. Toro Y Moi - Causers of This
5. The Besnard Lakes - The Besnard Lakes Are the Roaring Night

Niklas:
1. Owen Pallett - Heartland
2. Magnetic Fields - Realism
3. Joanna Newsom - Have One
4. Mimicking Birds - S/t
5. Eluvium - Similes

Johan:
1. Magnetic Fields - Realism
2. Nana Grizol - Ruth
3. Eluvium - Similes
4. Owen Pallett - Heartland
5. Beach House - Teen Dream

Nedan finner du en spotify-länk med det bästa från första kvartalet 2010 och lite annat gott. Glad påsk!

Bunny Rabbits 1/4 2010

Bermuda - Kisses

Internet är som bekant en ständig källa till förvirring och Last.fms diskussionstrådar slår ofta rekord i ryktesspridning, felaktig information och belåtna förståsigpåare som inte kollat sina källor ordentligt. Senast i raden av förvirringsmoment är bandet Kisses, som under sin relativt korta tid på Last.fm gått från att vara ett Jens Lekman-projekt till att bara vara från Sverige till att faktiskt inte ha något med Sverige att göra över huvud taget.

I själva verket är Kisses från Los Angeles men till viss del kan man ha förståelse för den förvirring som uppstått med tanke på att bandet har några typiskt svenska drag: de är en duo, deras debutsingel delar namn med en ögrupp och deras musik kan garanterat, med lite vilja och tänjning av begrepp, placeras i det baleariska facket. Egentligen spelar inte det någon roll, det enda väsentliga är att de gör förträffligt trallvänlig popmusik som får tiden att gå lite snabbare.

Kisses - Bermuda (via Pitchfork)