Washed Out

Vi på Bunny Rabbits har legat lite lågt den senaste tiden. Vi ber om ursäkt och lovar om bättring så småningom. Semesterfirande, arbete och stadsbyte har med problematiken att göra men den största boven i dramat får nog sägas vara årstiden. Sommaren är ju en tid av kravlöshet och vi har helt enkelt haft annat för oss än att rapportera om allt som händer på musikfronten. Förlåt.

Sommaren kommer så klart med sitt alldelles egna soundtrack och är det något det funnits gott om den senaste tiden så är det just sommardoftande musik. Air France, Toro Y Moi, Best Coast, Friend, Bibio och JJ har alla bidragit till att sommaren blivit välljudande och trivsam. Senast i raden är amerikanske Washed Out, en yngling som lyfts fram lite här och var på sistone och som gör lättflytande pop med vind i håret och sol i ögonen. Kort beskrivet låter det som Beach Fossils elektroniska kusin eller som ett möte mellan Benoit Pioulard och Kleerup. Låten New Theory är faktiskt en av de bättre jag hört hittills i år, den svepande refrängen är som klippt och skuren för promenaden till förfesten, bakgrundsmusik till det tredje glaset rosé eller till den sista cigaretten man delar på lagom till soluppgången.

Washed Out - New Theory

Tiny Vipers - Life On Earth

Jag minns när jag hörde Tiny Vipers för första gången. Jag hade plockat hem en låt någonstans ifrån och satt på ett tåg när Jesy Fortinos säregna stämma shufflades fram i biblioteket. Jag blev smått hänförd och var under flera lyssningar övertygad om att låten var en duett. När det senare klargjordes för mig att Tiny Vipers bara består av en enda människa så gjorde inte det hänförelsen mindre angenäm. För är det något Fortino har så är det en röst, en röst som böjer sig och som med krumbukter tagna ur valfri Klimt-tavla påvisar ett mörker och ett ljus som i viss bemärkelse inte kan klassas som något annat än unik.

Till skillnad från andra folk-sångare, om man nu väljer att klassificera Tiny Vipers som just folk, så är det ingen kattlik röst hon besitter utan det handlar snarare om ett djup som kan få dig att känna dig ensam på de mest folktäta av platser. På ett positivt sätt, så klart. Röstens suggestiva samspel med gitarren är också en viktig beståndsdel av låtbygget och emellanåt låter det som om två av varandra helt oberoende enheter finner varandra i säreget samklang. Det är som när man av en slump spelar två låtar samtidigt och upptäcker att de för en kort sekund passar relativt bra tillsammans. I Tiny Vipers fall så är det i och för sig bättre än relativt bra och låtar som först fastnar på grund av sången väljer nästa gång att stanna på grund av gitarren.

Jesy Fortino visar inte bara prov på hur man bemästrar sin röst, utan ger även en lektion i hur man hanterar tid. Hon har tålamod och kräver även att lyssnaren har det. En majoritet av låtarna klockar in på dryga fem minuter och titelspåret på det dubbla, men belöningen är väl värd sin väntan. Den magnifika Dreamer har jag försökt lyssna sönder i över en månad men har fortfarande inte lyckats. Tiny Vipers Life On Earth placerar sig någonstans mellan Feists The Reminder och Groupers Dragging a Dead Deer up A Hill och om Feist får representera lyckan i gänget och Grouper sorgen så passar väl beskrivningen melankoli perfekt in på Tiny Vipers. Vacker melankoli, helt enkelt. Man kan inte annat än smälta.

Lyssna här.

Playlist v. 29

Niklas:
Maher Shalal Hash Baz - Job
Masters of the Hemisphere - All Your Winning Numbers
Mica P. Hinson - The Day Texas Sank To the Bottom of the Sea
Cass McCombs - Don't Vote
Yo La Tengo - Lewis

Oskar:
Atlas Sound w/ Noah Lennox - Walkabout
jj - Things Will Never Be The Same
Best Coast - Angsty
Jonathan Johansson - Aldrig Ensam
Karen Dalton - In My Own Dream

Hayden - The Place Where We Lived

Torontos Hayden Dessner är en produktiv musiker. Inte mer än femton månader har gått sedan hans In Field & Town landade i skivbackarna. Efter ett antal veckor med senaste albumet The Place Where We Lived i skivspelaren står det dock klart att inspelningstempot inte gått ut över låtarnas kvalité; återigen har Dessner lämnat ifrån sig en god samling sympatiska poplåtar.

Att lyssna på Hayden 2009 skiljer sig inte nämnvärt från att lyssna på honom under föregående år. Dessner håller sig till samma koncept, vilket är betryggande men samtidigt lite trist. Större delen av låtarna på The Place Where We Lived är dessutom relativt återhållsamma, med undantag för skivans popdänga Let's Break Up, en kategori skivan hade mått bra av att få mer av. Sen tidigare vet vi att Hayden kan skriva både hjärtskärande ballader och alldeles utmärkta uptempolåtar. Även om Hayden går upp i tempo emellanåt känns vissa passager av skivan något släpiga. Farten stannar helt enkelt av även när skivan syftar till att driva upp i tempo. Oinvigda borde förmodlige välja att börja med Skyscraper National Park eller Elk-Lake Serenade, även om det är omöjligt att ogilla godsaker som Living Grows On You och Message From London.

Lyssna på skivan här.

Playlist v. 28

Oskar:
Tiny Vipers - Time Takes
jj - From Africa To Malaga
Bibio - Haikuesque (When She Laughs)
Phil Oakey & Giorgio Moroder - Together In Electric Dreams
Final Fantasy - This Is The Dream Of Win And Regine

Johan:
Dear Nora - Rollercoaster
Silver Jews - Frontier Index
Thanksgiving - Holy Dawns Of Spring
Mount Eerie - My Heart Is Not At Peace
Luna - Rhytm King

Niklas:
Bibio - Haikuesque (When She Laughs)
Best Coast - In My Room
Polvo - My Kimono
Silver Jews - Punks In The Beerlight
Ulysses - Push You Away

Dinosaur jr - Farm

Det var med skräckblandad förtjusning jag för några månader sen valde att riva av Feel the Pain på Guitar Hero hemma hos en kompis. Både skam och lycka genomströmmade mina klumpiga fingrar när de snubblade över tangenterna. För Dinosaur jr är nästan att betrakta som en helig ko inom den amerikanska slackerindie som med åren kommit att bli något av en bas i skivsamlingen. Och bandet är nog något av en fossil fornlämning vid det här laget - Dinosaur har varit med i närmre ett kvarts sekel. Överraskande nog håller deras oförändrade gitarrformula fortfarande mycket hög klass och bandets nya album Farm är i stort sett lika trevlig att lyssna på som föregångaren Beyond.

Inför 2007 års Beyond var Dinosaur jr åter den ursprungliga medlemsuppsättningen sen det glada åttiotalets dagar. Och plötsligt fann vi återigen två av nittiotalsindiens tyngsta namn inom samma konstellation: J Mascis och Lou Barlow. Många vågade nog inte vänta sig annat än pinsam återföreningsflopp men fick ordentligt på nöten när resultatet väl låg på skrivbordet. Låtmaterialet var genomgående kvalitativt och medryckande, gitarr-sticken var mer kreativa än på länge och som helhet var Beyond en mycket stark historia. Farm håller åtminstone samma nivå,troligtvis är den ännu starkare. Öppningslåten Pieces inleds med en vräkig melodisk gitarr som i all sin melankoli för tankarna till första spåret Out There på dinosauriernas magnum opus Where You Been. Överlag minner ljudbilden och låtarna på Farm om Where You Been, vilket naturligtvis är ett gott tecken. Emellertid rör sig Farm inte enbart om någon ensidig passning tillbaks till nittiotalets svunna triumfer. Med spår som Plans, Over It och Imagination Blind visar Mascis och hans kamrater att indierocken fortfarande lever, inte bara genom ostämda fenderkopior i händerna på kreddiga sovrumsrockare utan även i det vidare studioformatet.

Dinosaur Jr - I Want You To Know

För att se gubbarna i Dinosaur åka skateboard och bmx i videon till singeln Over It klicka här.

Pocketbooks - Flight Paths

Det har varit en bra vår för den sortens popmusik där en trallvänlig melodi utgör den allra viktigaste ingrediensen i ett låtbygge. Under april månad förgyllde Camera Obscura och Pomegranates tillvaron med varsin fantastisk skiva och under sommarupptakten har My Sad Captains samt Londonbaserade Pocketbooks levererat starka alster. Det sistnämnda bandet är det som drar mest åt tweehållet, vilket är mycket välkommet eftersom jag inte kommit i kontakt med så mycket musik av det slaget på senare tid. Debutskivan Flight Paths är en välbehövlig energiinjektion för att få bukt med den dåsighet som följt i högsommarvärmens fotspår. Tempot är högt redan från start och den charmiga växelsången mellan Andy Hudson och Emma Hall får mig ganska snart på fall. Föga förvånande är musiken väldigt refrängbetonad och i låtarna staplas gitarr- och pianoslingor på hög. Bandet kanske inte skapar den mest originella musik man kan föreställa sig, men det är svårt att inte låta sig övertygas av det skickliga hantverk som ligger bakom mästerliga låtar som Fleeting Moments, Camera Angles och Cross the Line. Den enda plumpen i protokollet utgörs av Skating on Thin Ice, som man lika gärna kunnat vara utan. Möjligen är också den andra delen av skivan lite svagare, men i så fall högst marginellt.

Skivan släpps 13 juli på How Does It Feel To Be Loved?.

Pocketbooks - Fleeting Moments (box.net-länk)