Milosh - III

Första skivan från Michael Milosh, You Make Me Feel, tillägnades hans flickvän och den enorma kärlek han delade med henne. Med värme, romantik och stor tillgivelse var dess r&b- och soulstänkta elektropop mjuk som söt sockervadd i öronen. Två år senare är situationen en helt annan när de plågade raderna It's over, it's over, it's over again inleder uppföljaren Meme, och än en gång konstateras det att popmusik författas allra bäst av människor med brustna hjärtan. Förhållandet hade tagit slut och Milosh blottade en mental och känslomässig jordbävning över elva starka spår. En skiva som ligger mig mycket varmt om hjärtat, ska tilläggas.

Det senaste året har samme man lite oväntat spenderat på Svensson-ockuperade semesterön Koh Samui i Thailand där också stora delar av hans nya album III spelats in. Skivan handlar om isolering från det man älskar, monsuner och om hur mycket Michael älskar vatten att dyka med valhajar och barracudor i, har han sagt i intervjuer.

På den musikaliska horisonten verkar det dock stått tämligen stilla för den klassiskt skolade cellisten, och hur mycket jag än lyssnar framstår III mer som outtakes från Meme än ett nytt album. Melodierna, som denna gång också är svagare, byggs i vanlig ordning upp kring polerade laptopbeats och Milosh släpiga och honungsljuva stämma är sig lik med sina karaktäristiska ummmhs och ouuus. Rent musiktekniskt kan man däremot verkligen inte gnälla på III, sången är lika stark som vanligt och de luftigt dansande syntharna är tilltalande. Visst finns här individuellt starka låtar, som exempelvis Leaving Samui, Hold my breath och Remember the good things. Som album förefaller dock trean forfarande mest som en förlängning av Meme och när Milosh i näst sista låten Leaving Samui gråter ut raderna She's just a woman I've loved, just a woman I've lived with, how I wish that lie was true kan man bara ana att den där intensiva romansen för några år sen fortfarande hemsöker hans mentala landskap. Nej, för mycket tid bland turiststånden på Koh Samui har väl ingen mått särskilt bra av, Michael Milosh verkar inte vara något undantag.

Milosh - Leaving Samui

Dr. Dog - Fate

Klockan var 1969 och fyra ynglingar med världen på sina axlar odlade skägg. Under tiden bråkade de om pengar och flickvänner och plinkade på diverse gitarrer. Så småningom tappade de alla som helst koncept och förlorade sig själva i en kombination av girighet, egotripper och stolthet. Av anledningar för svåra att greppa för undertecknad lyckades de under detta tumult spela in ett av sina bästa album. De fyra ynglingarna var naturligtvis The Beatles och den oöverträffade sortin heter självfallet Abbey Road. Fyrtio år senare ekar det fortfarande från det där övergångsstället i London. Denna gång ända till Philadelphia.

Femmannabandet Dr. Dog har under tvåtusentalet presenterat sällsynt välsnickrad sextio- och sjuttiotalspop med rötterna i främst The Bands vingliga och traditionella arrangemang. Förra årets We All Belong tog dessutom avstamp i såväl Bowies glam som Beach Boys surf men i år verkar det vara The Beatles skägg som fått agera språngbräda. Frågar ni mig har de valt rätt infallsvinkel. Väldigt få gör sextiotalsdoftande musik som Dr. Dog och om de inte bevisade det ifjol så är de denna gång, i och med albumet Fate, tillbaka med mer autencitet än någonsin. Under de första genomlyssningarna känns albumet förvisso något förutsägbart och det är till och med nära att jag avfärdar det som en ren reprisering. Men efter några veckor av ideliga återfall så är det bara att inse att Fate är bland det starkare de gjort.

Det som skiljer Dr. Dog från andra sextiotalskonässörer är att de inte låter sig förblindas av respekt inför förlagan. Visst rör de sig ofta inom förhållandevis snäva ramar men de lyckas ändå rucka på de sedan länge förstelnade formerna som LSD:n och Vietnamkriget lämnat efter sig utan att för den sakens skull lämna domänerna totalt. Deras musik låter ungefär som att ett utav mina sextiotalsblandband fastnat i bilstereon och skapat en egen version av sig själv. Alla beståndsdelar finns där men de kommer inte i den ordning de förväntas. The Band-orglar blandas med Dylaneska rader som "fate has a funny way of coming around" medan de i avslutande My Friend skrålar som Paul McCartney gjorde på den tiden då han hade lika mycket skägg som skilsmässobekymmer.

Sextiotalet kommer aldrig tillbaka, men någon gång ibland kan det vara trevligt med ett album som påminner oss om att det fortfarande existerar. Fate fyller den funktionen mer än väl. Längre än så kommer nog inte Dr. Dog att nå.

Lyssna här.

Playlist v. 30

Niklas:
He Can Jog - Contractors and Architects
Leila - Mollie
The Mountain Goats - San Bernardino
Women - Shaking Hand
Fright Bite - Swissex Lover

Oskar:
Goldmund - In a Notebook
Milosh - Hold My Breath
Colleen - This Place In Time
No Age - Teen Creeps
Kraftwerk - Trans-Europe Express

Johan:
Samamidon - Saro
Casiotone For the Painfully Alone - Roberta C
Misophone - You Can't Break a Broken Heart
Kate Bush - This Woman's Work
Belle & Sebastian - A Summer Wasting

Women - S/t

Kvinnor. Det fantasilösa bandnamnet gjorde mig till en början något avskräckt. Väntar ännu en postpunksdoftande sydstatshistoria med slentrianmässiga elgitarr-pålägg in i all oändlighet? Lätt att tro, men man ska inte misstänka medlemmarna i Chad VanGaalen-producerade Women för något så trivialt. Deras självbetitlade debut är nämligen ett smörgåsbord fullsmackat med det bästa ur den något bortglömda men alltid så välbehövliga gitarrcentrerade indierocken.

Mest uppseendeväckande på deras debut är de förskräckligt snygga och förförande gitarrslingorna, och med sången placerad en bra bit bak i ljudbilden axlar de ofta en viktig och melodiös roll. I Lawncare exempelvis, bjuds vi på en släpig Panda Bear-influerad stämma som ju längre och längre låten fortskrider övertas av ett finfint gitarr-riff och slutligen sakteligen kvävs helt av noise. Woodbine är ett instrumentalt stycke Our Sleepless Forest-väggar och leder elegant fram till skivans mest direkta poplåt, Black Rice. Brian Wilson är närvarande i egenskap av både melodi- och sångstil och det är omöjligt att ogilla den hjärtskärande falsetten i refrängen. I Shaking Hand visar man upp sin absolut största gitarrfiness och fan om inte både Tom Verlaine och Doug Martsch sätter sin Diet Coke i halsgropen när de hör de taggiga gitarrerna i introt, om låten någonsin skulle nå dem vill säga. De nämnda låtarna och en handfull fler är vid det här laget anledning nog för er alla att införskaffa detta alster.

Women - Shaking Hand

Move D & Benjamin Brunn - Songs from the beehive

En skiva inom dansmusiken som uppmärksammats mycket de senaste månaderna är Songs from the beehive, som är ett samarbete mellan Move D och Benjamin Brunn. Det färgsprakande omslaget speglar innehållet, materialet är en genreflytande och mycket lekfull historia.

David Moufang är mannen bakom aliaset Move D och han har tydligen varit inblandad i ett oräkneligt antal projekt med skilda musikaliska inriktningar. Huruvida detta även gäller för Benjamin Brunn vet jag inte, men det står klart att de båda på Songs from the beehive lånar influenser och intryck från en rad olika håll. Det är som alltid svårt att genrekategorisera modern dansmusik, något som i synnerhet gäller denna skiva. Skivans spretiga och varma färgpalett som präglas av både minimal och house för dock tankarna till såväl Dj Koze och hans Kosi comes around som till Isolée och We are monster. Första låten Love the one your with sträcker sig över nära tolv minuter och dess uppbyggnad mot samplade röster är riktigt lyckad, det dröjer drygt fem minuter innan beatet släpps lös, en förlösande och tillfredsställande känsla. Mer renodlade klubblåten och singeln Honey är också en tjusig uppvisning, och för den som väntar på något nytt från Apparat finns alltid Mothercorn att tillgå så länge.

Move D & Benjamin Brunn - Love the one you're with

Rudi Arapahoe - Echoes From One To Another

Det har varit lite väl tunnsått med kvalitativ ambient i år, förutom Jacaszek och Tape så har det varit snålt med artister jag fallit handlöst inför. Visst har alster från Muhr och Library Tapes fått tämligen mycket speltid men det var inte förrän någon månad sedan som jag fick min första rejäla aha-upplevelse i genren för i år. Anledningen stavas Rudi Arapahoe, vars debutalbum Echoes From One To Another lyckas nå en sällan skådad nivå där knaster-electronica á la Fennesz blandas med akustisk doom i stil med genrens tungviktare Deaf Center.

Mörkret ligger tungt över albumets atmosfär men det handlar inte enbart om vemod och tandagnisslan utan mer sakrala inslag slår an en ljusare ton samtidigt som undflyende pianoinslag skänker en kontrasterande skönhet. Att lyssna på Rudi Arapahoe är många gånger som att försöka flytta vatten från en behållare till en annan med händerna som enda verktyg. När man tror att man greppat kärnan tar albumet en ny vändning och sakta sipprar vattnet genom fingrarna. Ibland för att nya inslag introduceras. Ibland för att de känns högst tveksamma, som de få gånger då en kvinnoröst tillåts läsa lyrik över musiken. I de situationerna vacklar det ganska grovt och det ack för välkända pekoralstupet känns inte alls långt borta. Lyckligtvis pågår eländet bara i ett tiotal sekunder.

Däremot är det just röstinslagen på Conversation Piece som får låten att lysa lite klarare och dess upprepade textrad inger en tröstande känsla som antagligen inte infunnit sig annars. När det kommer till stämningsskapande och kontraster är Arapahoe lite av en mästare men han får gärna hoppa över diktandet nästa omgång. Förhoppningsvis dröjer det inte alltför länge tills dess. För Echoes From One To Another är i vilket fall som helst ett utav årets mest intressanta debutalbum.

Rudi Arapahoe - To Gather Flowers

Playlist v. 29

Johan:
The Durutti Column - Glimpse
Noah & The Whale - Do What You Do
No Age - Teen Creeps
Morgan Geist - Ruthless City
Chad VanGaalen - Willow Tree

Oskar:
Dr. Dog - My Friend
Noa Babayof - Marching Band
High Places - Golden
Twine - In Through the Devices
Deaf Center - Vintage Well

Niklas:
Women - Shaking Hand
Ghosties - Guts and Brains
Flying Lotus - Beginners Falafel
Sebadoh - Perverted World
Broken Social Scene presents: Brendan Canning - Snowballs and Icicles

Damien Jurado - Caught In The Trees

Seattlebaserade singer/songwritern Damien Jurado är sannerligen en hårt arbetande man. Sedan 1997 har han nämligen släppt nästan ett album per år. Till en början på bolaget Sub Pop, men numera är Secretly Canadian hans primära hemvist. I september är det då dags för hans nionde fullängdare med namnet Caught In The Trees. Damien fortsätter i samma folkanda som på de senaste skivorna och tassar emellanåt omkring på gränsen till rockens värld, men lyckas alltid hålla sig på rätt sida. Att han kan skriva fina melodier har han bevisat många gånger om, men det som framförallt gör att hans musik lämnar avtryck hos mig är hans sångröst. Få artister kan låta så sorgsna som Jurado och han lyckas verkligen ta tillvara på den skörhet som hans röst begåvats med. Skivan är ganska lättillgänglig och många låtar fastnar redan efter första genomlyssningen. Jag hoppas att det inte betyder att jag kommer att tröttna ganska snart, för i nuläget är det här en skiva som jag ser fram emot att få återvända till många gånger framöver.

Damien Jurado - Gillian was a horse

Smakprov från kommande Mogwai-skivan

I september släpper allas våra postrocksfavoriter Mogwai sin nya skiva The hawk is howling. Efter en riktigt bra fullängdare i Mr. Beast senast är förväntningarna naturligtvis höga. Är man nyfiken och otåligt lagd som mig kan man nu provsmaka låten The sun smells too loud från Matadors hemsida. Kring ett enkelt gitarr-riff, klingande pianoackord och orglar bygger Mogwai denna gång upp ett närmast krautigt malande. Och när gitarrerna och de övriga instrumenten i sjunde minuten väl klingar ut och ger plats åt ett syntharpeggio är det bara att lyfta på hatten. The sun smells too loud är inget extraordinärt som når toppen av vad Mogwai är kapabla till, men det är likväl en bra låt.

Mogwai - The sun smells too loud

Ny låt från Chad VanGaalen

Chad VanGaalen är en amerikansk popsnickrare som ligger mig tämligen varmt om hjärtat. Måhända att senaste skivan Skelliconnection var något av en besvikelse, men föregångaren Infiniheart är en mycket imponerande debutplatta. Nu har Chad en ny skiva på gång och därav har bolaget Sub Pop börjat sprida smakprovet Willow Tree. Det är en vemodig banjoballad som lovar väldigt gott inför september då tredje studioalbumet Soft Airplane släpps.

Chad VanGaalen - Willow Tree

Shearwater - Rook

När jag först kom i kontakt med Jonathan Meiburgs och Will Sheffs Shearwater genom låten med fantastiska titeln Leviathan, Bound trodde jag mig verkligen hittat något i min smak. Referenser till Thomas Hobbes verk om den eldsprutande draken och naturens orubbliga lagar tillsammans med skivans ornitologiska teman kunde knappt göra den mer klippt och skuren för en yngling fascinerad av politisk filosofi och med fågelskådarbakgrund.

Rook ville dock inte riktigt lossna så som den var menad att göra. Till en början kändes Meiburgs sång väl teatral, väl melodramatisk och lite för Scott Walker-orienterad för sitt eget bästa. Tillsammans med den barocka ljudbild som uppträder på Rook liknar den ingenting annat jag lyssnat på den senaste tiden, vilket gjorde att musiken hamnade lite i osynk med mina egna referensramar. Samtidigt kunde jag överallt läsa de goda vitsorden och stundom lyriska recensionerna och jag bestämde mig till sist för att ge skivan åtminstone tre genomlyssningar till. Ett beslut jag är tacksam över idag. Under senaste två veckorna har Rook fått mer speltid än många andra bra skivor fått totalt i år.

Rook är engelskans benämning på kråkfågeln Råka, som i likhet med familjemedlemmen Korpen ofta ses som ett dödens sändebud. Meiburg har med Rook skapat en egen värld som andas såväl apokalyps som pånyttfödelse, en värld där jägare försöker fälla stora bestar i ett allas krig mot alla. Titelspåret Rooks har ett behagligt driv och skulle tillsammans med Home Life inledande On the death of the waters kunna betraktas som skivans drivkrafter. Kring dem hägrar ljuva ballader som Leviathan, Bound, I was a cloud och the Snow Leopard. Shearwater, som också är beteckningen på en familj sjöfåglar, har skapat en skiva som känns komplett enligt alternativrockens alla regler. Rook kommer inte innebära särskilt mycket credd eller droppas på hipsterbloggar, men den kommer utan att överdriva vara en av mina mest spelade skivor i år.

Shearwater - Rooks

Grouper - Dragging A Dead Deer Up A Hill

Den här sommaren har det fallit sig så att jag tvingas kliva ur sängen vid 05.30 varje vardagsmorgon. Det är visserligen överkomligt när man väl vant sig, men en aning för tidigt för att jag skall känna mig i toppform under resterande delen av dagen. Fördelen med detta är dock att promenaden till jobbet tar lite drygt 30 minuter, vilket innebär att man hinner lyssna igenom nästan exakt en skiva på vägen dit. Tidiga morgonar lämpar sig som bekant för lugn musik och att Groupers senaste skiva läckte ut på nätet ungefär samma dag som jag började jobba kändes nästan för bra för att vara sant.

Dragging A Dead Deer Up A Hill är tredje albumet från Portlandbon Liz Harris och tillika andra fullängdssläppet från Type Records det här året. Harris skapar folk som är snudd på hypnotiskt vacker, oftast enbart med hjälp av en gitarr, sin röst och diverse effekter som bidrar till den drömska ljudbilden. Det kan låta som ett tråkigt koncept, men när man väl börjat lyssna imponeras man av hur mycket hon lyckas åstadkomma med så små medel. Hennes röst påminner en aning om My Bloody Valentine-medlemmen Bilinda Butchers och i vissa stunder låter Grouper just som ett akustiskt MBV. Jag har tyvärr inte lyssnat på hennes två tidigare skivor och hade inte särskilt höga förväntningar när jag tog mig an detta album. Mer vacker och stämningsfull musik får man dock leta efter. Tilltalande är också att det enhetliga soundet gör att skivan hålls samman på ett mycket angenämt sätt. Tidiga morgonar och sena kvällar är skivan ett utmärkt sällskap och som ni skymtade på halvårslistan håller vi den som en av de bästa såhär långt under året.

Grouper - Disengaged

Subheim - Approach

Önskar nästan att videokonstnären, designern och musikern Kostas K och hans projekt Subheim hade nått mig under senhösten istället för under sommarmånaderna. Kan knappt tänka mig någon bättre musik att traska hem från skolan till medan det kalla regnet piskar mot ansiktet. Det är liksom svårare att vara bitter nu, eller åtminstone mindre befogat. Ändå kan jag inte undgå att gång på gång kasta mig in i de mörka idm-landskap som heter Approach.

Låtarna är uppbyggda kring relativt ambienta downtempo-strukturer som blandas upp med idm-inslag. Riktigt fulländat blir det först när sångerska Katja dyker upp på fjärde spåret Howl. De nakna beatsen och den mörkt polerade väggen av reverb bär upp hennes röst otroligt bra. Men det är inte bara Katja som bidrar till den mystiska och hemsökta stämningen på Approach. Pianoslingorna som är grunden till Ybe 76 och Away flyter liksom omslaget fram som en strid ström av mörkt vatten och de gripande melodierna är trots ett visst obehag enkla att tycka om direkt.

Subheim - Ybe 76

Halvårslistan 2008

1. M83 - Saturdays = Youth

När Bunny Rabbits-redaktionen samlas för att väga samman individuella halvårslistor och frossa i sojakorv är det ett namn som lyser lite klarare än de andra i toppen av samtliga listor. Skygge fransosen Anthony Gonzalez återvände från sin Brian Eno-picknick föregående år för att denna gång golva oss med ett poppigt koncept. Saturdays = youth tar med oss till någon slags åttiotalsdoftande shoegaze-hall of fame där klistriga refränger huserar med hjärtskärande ballader och kopplar järngrepp om lyssnaren.

M83 - Skin of the night

2. Paavoharju - Laulu Laakson Kukista

Finska folkflagskeppet Paavoharju slog på stora trumman och övertygade ännu en gång, på ett sådant sätt att man till och med kan säga överglänste. Deras snärjiga och härjade musik bevisade att ordet innovativt inte alls var glömt och gömt år 2008.

Paavoharju - Kevätrumpu




3. Why? - Alopecia

Ingen höjer väl längre på ögonbrynen över bandets, ursprungligen så uppseendeväckande, blandning av hip-hop och indie. På Alopecia har man dock tonat ner hip-hopinfluenserna och ägnar sig mer åt renodlad indiepop än tidigare. Efter att ha klarat den svåra uppgiften att på ett värdigt sätt följa upp 2005 års Elephant Eyelash råder ingen tvekan om att Yoni Wolf fortfarande är att beteckna som ett geni. Skivan har vuxit som få andra förmått att göra under året och ovan nämnda Wolf förtjänar även en eloge för konsstycket att skriva skruvat humoristiska texter utan att det känns krystat.

Why? - Fatalist palmistry

4. Grouper - Dragging a Dead Deer Up a Hill

Type Records har, efter sin lilla svacka, tagit sig samman och under året bjudit på ett återtåg i paritet med det som 1996 tog Sverige med storm. Man har förvisso bara gett ut två fullängdare, men som man gjort det. Till att börja med kom smakfulla Peter Broderick-skivan Float (som också den platsar på vår halvårslista) och därefter den hypnotiskt vackra Dragging A Dead Deer Up The Hill som är tredje albumet i ordningen från Portlandbon Liz Harris. Sommarjobbandets tidiga morgonar har faktiskt känts riktigt överkomliga sedan Harris kom in i bilden och förgyllde tillvaron med sin drömska och stämningsfulla musik.

Grouper - Disengaged

5. Beach House - Devotion

Den självbetitlade debuten från 2006 var solid men saknade det där lilla extra. Uppföljaren Devotion visade sig innehålla allt vi inte visste att vi längtade efter och februari blir aldrig mer februari utan Beach House-Victorias vemodiga och själfullt tomma röst.

Beach House - Gila



6. Quiet Village - Silent Movie

Lyssna på Victoria’s Secret och Pillow Talk. Har du sedan inte förstått vad det är frågan om så kanske du bör överväga att sluta lyssna på musik helt och hållet. Brittiska duon Quiet Village förvandlade allas våra våta drömmar till oceaner som det bara var att flyta iväg på. Sällan har dålig musik låtit så bra.





7. No Kids - Come Into My House

Ingen trodde väl att musik som beskrivs som souldoftande pop skulle låta såhär bra, men de tre medlemmarna från P:ano lyckades faktiskt ro projektet i land. Trots kombinationen av falsettsång och flitigt exponerade blåsinstrument lyckas man bibehålla lyssnarens intresse genom hela denna odyssé av finstämda ballader. Man gör också genidraget att blanda upp med några låtar i högre tempo, såsom förstasingeln For Halloween.



8. Tape - Luminarium

Att trion i Tape bjöd på nyutgåvor av sina tidigare alster var en mycket glädjande nyhet. Att de gav oss Luminarium var fantastiskt. Deras starkaste album hittills är innovativt, vackert stillsamt och virvlar som ljumna sommarvindar runt öronen utan att någonsin bli det minsta tråkigt.






9. Hayden - In Field & Town

I andraspåret More than alive har vi årets starkaste snyftare. Hayden Desser förmedlar på denna skiva en passion och lidelse som tillsammans med hans låtskrivarförmåga gör den helt oemotståndlig. Sången låter bättre än någonsin och det är bara att kapitulera för de fantastiska slingor som framförs via gitarr, piano och inte minst trumpet.



10. Mates of State - Re-arrange Us

Mer pålitliga låtskrivare än äkta makarna Kori Gardner och Jason Hammel får man leta med ljus och lykta efter. Under åtta års tid har bandet levererat inte mindre än fem utmärkta album. Inspelningen av nya skivan medförde en smärre förändring av ljudbilden då beslutet att kasta ut orgeln till förmån för ett piano ledde till att den spretighet som tidigare varit så kännetecknande för bandet avtog en aning. Med tanke på att Re-arrange Us framstår som deras hittills starkaste skiva finns dock ingen anledning att ifrågasätta det valet.

11. No Age - Nouns

Vårens finaste Californien-slackers heter Randy Randall och Dean Spunt. Från svettiga småklubbar i LA surfade de på sina fuzziga och ambienta lo-fidelity-vågor via FatCat till Sub Pop och rakt in i våra hjärnor. Väl inne är denna duo krånglig att göra sig av med, melodierna som gömmer sig under noisetäcket är nästan löjligt bra.




12. Kelley Polar - I Need You to Hold On While the Sky Is Falling

Han ser inte mycket ut för världen den där Kelley Polar, men med fiolen i hand är han tamejfan en av de större. Ett mer bombastiskt återtåg får man leta efter och i och med I Need You to Hold on så får Owen Pallett vakta sin rygg. Han är inte längre helt ohotad om titeln som världens finaste fiolpojke.




13. Peter Broderick - Float
Redan ifjol var han och nafsade på våra intellekt med den hastigt producerade Docile. Årets Float sjönk in på ett helt annat sätt och om Docile var ett vykort så bör Float mest liknas vid en smakfull paketresa. Väldigt få spelar piano som unge herr Broderick.







14. Jacaszek - Treny

Med lika delar akustisk doom som postklassicism berör den polske kompositören Michal Jacaszek djupt med sina stycken. Ödesmättade stråkar, brusten elektronik och spöklika vokaler har aldrig låtit bättre tillsammans och om Kieslowski regisserat en film för 2008 hade han anlitat Jacaszek att komponera musiken.




15. Speedmarket Avenue - Way Better Now

Man har ofta en förmåga att underskatta och räkna ut svenska indiepopband innan man ens gett dem en ordentlig chans. I slutändan gick det dock inte att värja sig emot Way Better Now och skivan hittade tillbaka till stereon allt som oftast. En genomgående bra andraskiva och med lite tur väntar också deras internationella genombrott runt hörnet.