Swod - Sekunden

City centre offices brukar ha god smak vad gäller nedtonad elektronisk musik. Porn sword tobacco, Marsen Jules och Springintgut är dyrbara upptäckter jag tidigare gjort när jag botaniserat deras katalog och det senaste tillskottet är tyska duon Swod som i oktober släppte sitt andra album Sekunden.

Noggranna läsare av denna blogg har kanske märkt att jag under hösten mer och mer snöat in på avskalad pianomusik och Swod är inget undantag. Snarare en regel. Deras relativt traditionella piano hjärta knaster rör sig inte i några nya domäner utan det handlar oftast om rena känsloframkallningar. Det jag finner mest intressant är att de verkar valt att röra sig inom vissa ramar och så fort ljudbilden börjar fyllas tonas den ned igen. Det är pianot som för sin talan, allt det andra är sekundärt. I längden blir albumet lite träigt och ihåligt men när de leverar gör det de med bravur. Jag menar, utan att skämmas det minsta, att ni här nedan finner något av det vackraste som producerats i musikväg detta år. Och så lovar jag att härmed sluta skriva om album prydda av hjortar. Åtminstone för ett tag...

Swod - Belgien

Shugo Tokumaru - Exit

Shugo Tokumaru är en talangfull man från Tokyo som skriver tämligen knasig, men väldigt bra folkpop. Enligt egen utsago spelar han över 100 instrument, men det är lyckligtvis inget som går ut över hans förmåga att skapa fina poplåtar. Efter en tid med hans nya skiva Exit, släppt på P-vine Records, kan jag nu konstatera att det är ett sant mästerverk. Tokumaru har en fantastisk melodikänsla och dessutom en experimentlusta som heter duga. Tvära kast är ett kännetecken för de flesta låtar, men Tokumaru lyckas med konststycket att ro i princip alla dessa utflykter i hamn. Emellanåt låter han som ett avskalat Animal Collective och stundtals som sina landsmän i bandet Tenniscoats. Jag är i alla fall imponerad av hans låtskrivande som är säreget utan att kännas det minsta konstlat. En av de bättre skivor som jag kommit i kontakt med den senaste tiden, vilket inte säger så lite.

Shugo Tokumaru - Button
Shugo Tokumaru - Green rain

Phosphorescent - Pride

Det är nu ungefär två år sedan Matthew Houck, även känd som Phosphorescent, gjorde sig ett namn med sin andra skiva Aw Come Aw Wry. Det var visserligen en samling hyggliga låtar, men efter att ha lyssnat på nya skivan Pride känns det som om bitarna äntligen har fallit på plats för Houck. Han spelar Will Oldham-besläktad gospelcountry som är betydligt bättre än vad den beskrivningen ger sken av. Den åtta spår långa skivan är visserligen inte genomgående bra, men Wolves, My dove, my lamb och The waves at night är tre riktigt fina ballader i ordets rätta bemärkelse. Även om han har en bit kvar till att göra helgjutna skivor så är det här helt klart det bästa han åstadkommit hittills. Nämnas bör även att det numera är trevliga skivbolaget Dead Oceans (Bishop Allen, Dirty Projectors, m.fl.) som ligger bakom utgivningen av Houck.

Phosphorescent - My dove, my lamb

John Maus - Love is real

När man läser om John Maus andra skiva Love is real nämns med all sannolikhet hans medverkande i Ariel Pink's Haunted Graffiti, för att inte tala om att han också stått bakom keyboarden då nollsju-favoriten Panda Bear varit ute på turné. Pandabjörnen Lennox lär också själv ha lovordat Maus nya skiva och det är emellanåt inte alls särskilt svårt att förstå varför. John Maus arbetar precis som i Ariel Pink enligt lo-fi-mallen och produktionen glädjer mig i all sin burkighet. De dova trummaskinerna tassar på medan Maus ljuvt mörka sångröst ackompenjeras av skeva synth- och elorgelslingor och promenerande, mullriga basgångar. John Maus skapar enligt min mening på egen hand en mer lättilgänglig och melodiös pop inom ramarna för Ariel Pinks stundtals väl aviga musik. Love is real innehåller en stark samling låtar. Ni borde definitivt ge den en chans.

John Maus - Do Your Best
John Maus - The Silent Chorus

Bunny Rabbits gästar Kalmar Nation, Uppsala

Med detta inlägg vill vi göra er uppmärksamma på att vi kommer gästa Kalmar Nation i Uppsala på fredag (30/11) för att spela ett gäng väl utvalda låtar på ett av dansgolven. Populära klubben Boom Goes the Dynamite! arrangerar, vilket vi såklart ser fram emot. Vi hoppas även att åtminstone någon läsare hittar dit.

Playlist v.47

Oskar:
Pluramon - Border
Lacrosse - Sunshiner
Tender forever - Tiny heart and clever hand
Goldmund - Shadow
Built to spill - Else

Niklas:
The Field - Kappsta 2
Ricardo Tobar- El sunset
Burial - In McDonalds
Tender Forever - Folded papers
Maps - To the sky (the loving hand remix)

Johan
Burial - Archangel
Shugo Tokumaru - Button
Phosphorescent - My dove, my lamb
Tender Forever - Folded papers
Most Valuable Players - Rondo

Lacrosse - This new year will be for you and me

Jag är för det mesta lite lagomt ambivalent inställd till den svenska popscenen. Ena dagen finner jag svensk musik anskrämligt dålig medan jag andra dagar blir allmänt full of myself enbart av den enkla andledning att mina föräldrar råkade avla fram mig just här. De senaste veckorna har tillhört kategori nummer två och beror i mångt och mycket på Stockholmsbaserade Lacrosse, som på sitt debutalbum lyckas sammanfatta stora delar av hur svensk musik låtit detta tusental.

Jag borde kanske slita mitt hår över deras, emellanåt lite väl uppenbara, klippande och klistrande med influenser men inramningen är i princip rakt igenom så charmig att även de mest luttrade copyrightförespråkarna där ute bör svänga sina fingrar i luften. Gitarrslingan i So sad låter so Håkan Hellström, i två eller tre låtar tänker jag Shout out louds, i New york or Alingsås ställer de till med klassiskt bob hund-mangel medan (You're on my) Fighting side mynnar ut i ett crescendo värdigt Polyphonic spree (eller I'm from Barcelona, fast hellre Polyphonic spree). Avslutande This new year will be for you and me bjuder även på en smula THE Radio dept.-knaster och de lyckas till och med slänga in lite 747-plingande mitt i allt. Det hela låter ungefär som ett Beulah på dejt med Architecture in Helsinki. Yviga gester med hjärtat på skjortärmen det vill säga. Om det finns någon som helst rättvisa så är Lacrosse namnet på allas läppar festivalsommaren '08. För This new year will be for you and me är en av årets bästa svenska popskivor. Och i avslutande låten med samma namn så har vi ett anthem att skåla i champagne till. Den sista december det vill säga.

Lacrosse - Sunshiner

Smakprov från Magnetic Fields nya skiva

Sedan några veckor har det varit klart att Magnetic Fields nya skiva Distortion kommer att finnas i butikerna från och med i början av nästa år. Nu har första smakprovet Three-way läckt och det låter lite flummigt, men helt okej. Om jag känner Stephen Merritt rätt så kommer dock skivan sannolikt att vara ett mästerverk på alla sätt och vis.

The Magnetic Fields - Three-way

Tender Forever - Wider

Efter en knapp veckas intensiv bekantskap med Tender Forevers nya album Wider återstår nu inget annat än att lyfta på hatten och gratulera Melanie Valera till en fantastisk skiva. Efter de första smakproven var jag tveksam till om hon skulle lyckas övertrumfa sin debutskiva The Soft and the Hardcore från 2005, men med facit i hand råder det inget tvivel om att Wider är en starkare helhet. Valera ackompanjerar mästerliga melodier med smått galna körer, trummaskiner i uppfinningsrika rytmer och fina keyboardarrangemang. Som allra bäst blir det halvvägs in i skivan när hon höjer tempot en aning och spottar ur sig mörka electropopdängan Folded Papers, en låt som jag för övrigt inte kunde låta bli att stampa takten till i bibliotekets läsesal tidigare under dagen. Det har kommit en hel del fina släpp den senaste tiden (Shocking Pinks, Burial, m.fl.), men den här skivan innehåller en av årets bästa låtar så ge den gärna en chans om ni inte redan gjort det.

Tender Forever - Folded papers

Burial - Untrue

Uppföljaren till Burials självbetitlade debut, Untrue, släpptes redan i början av november, men sedan ingen av oss kaniner ännu knåpat ihop något omdöme är det hög tid att göra det nu. Personligen blev jag aldrig särskilt fångad av Burials debut när den dök upp för något år sedan, jag var antagligen inte vid rätt sinnesstämmnig för hans becksvarta dubstep eller 2-step just då. Men när jag nu dessutom har Untrue i ryggen tror jag inte enbart att vår svala relation berodde på dålig synkning. På Untrue huserar stycken som är betydligt mycket rikare, djupare och livfulla, även om jag kan uppskatta debutens mer konsekventa sidor. Beatsen är mer varierande, de ned- och upp-pitchade, sönderklippta sångrösterna återkommer allt mer frekvent, och i ett hav av reverb ligger hela tiden analoga synthmonster och lurar. Vi hör en artist som höjt sitt låtskrivande och sin produktion flera nivåer och det är ingen tillfällighet att skivan kammar hem det ena saliga omdömet efter det andra. Burials Untrue kommer synas på många listor när det om någon dryg månad blivit dags att summera årets allra finaste.

Burial - Archangel

The Owls - Daughters and suns

Att bli påmind om åtsidolagda favoriter är till och från både nyttigt och gemytligt. Minnesotabördiga The Owls drar sitt strå till stacken genom att låta som ett antal gamla fanbärare inom musikvärlden. Att Allisson LaBonnes röst påminner väldigt mycket om Nicos melankoliska stämma är självklart en bidragande faktor men lägg där till att det i bakgrunden ständigt klingar av Jefferson Airplane, The Beatles och Mamas & the Papas och vi har ett nostalgikalas utan dess like.

The Owls har dock inte fastnat i något förstelnat ideal utan rör sig i samma trakter som Camera obscura och Essex green, utrustade med finslipade melodier och stämsång. Som bäst låter det när de kvinnliga medlemmarna tar till mikrofonen och med sina smekande stämmor värmer upp mig i vinterrusket. När herrarna tar till orda blir det i princip gubbgung av hela karusellen, vilket i sammahanget får ses lite avtändande. Som vanligt när det gäller den här typen av musik är det inget revolutionerande vi handskas med, utan det blir mer ett skickligt hantverk att fly till när solen bestämt sig för att gå ner för tidigt.

The Owls - Isaac Bashevis Singer

Pale young gentlemen

Föreställ dig en mindre lagerlokal i förbudstidens Chicago, proppfull med människor och där röken ligger tät strax under taknocken. Det kryllar av ölsejdlar som svämmar över av skummet, allt ses i sepia och någonstans har en tjock barbröstad herre somnat på ett par säckar mjöl. Det är svettigt, trångt och berusat. Längst in lokalen spelar ett band sittandes på trälådor. Som av en händelse råkar det finnas ett piano i lokalen och när de river av publikfavoriten Satuday night skrålar och skålar publiken ikapp...

Ungefär så tycker jag att det känns att lyssna på Pale young gentlemen, en femmanna orkester från Madison, Wisconsin vars egenutgivna självbetitlade debut har skapat en liten fuzz i bloggosfären den senaste tiden. Jag kan definitivt förstå varför. De har på en och samma gång nära till både skratt och gråt samtidigt som det för den sakens skulle inte känns splittrat eller osammanhängande. Deras cabaretinspirerade pianodrivna alster låter i det närmaste som ett Okkervil river på pilsnerpang medan deras mer vemodiga sida påminner om ett The National på dekis. Lyssna på Clap your hands här nedan, och vill ni ha mer finns det ytterliggare två låtar för gratis konsumtion på deras myspace.

Pale young gentlemen - Clap your hands

Goldmund - Two point discrimination

Keith Kenniff tycks aldrig tröttna på att skämma bort oss med bra releaser. Sist det begav sig var det under hans electronica/ambient-alias Helios med ep:n Ayres som innehöll några riktigt vassa pjäser. När Kenniff skapar musik som Goldmund rör det sig om mer klassiskt orienterad musik, där pianot står i fokus. Med debuten Corduroy Road på Type förvandlade han flertalet tråkiga bussresor och ensamma kvällar till något betydligt mycket bättre. Two point discrimination ingår i Western Vinyls portraitserie och de elva styckena för solopiano är skrivna på temat "beröring och dess relation till ljud". Som vanligt lyckas Kenniff bygga upp extremt tilltalande stycken, och med hans musik i lurarna, skakas det till och med liv i något så dött som de nedlagda uppländska bruken jag passerar med mitt tåg. Two point discrimination kom som en riktigt trevlig överraskning i det annars så ogästvänliga novemberland.

Goldmund - Leading

Deerhunter, Kägelbanan 15/11

Jag gillar känslan av att vara på Kägelbanan. Jag gillar att man får en stämpel på handen, att lokalen påminner om ungdomsgården Valhall i Falun och att det finns en liten läktare längst bak. Det är alltid en nostalgisk känsla som infinner sig strax innan konserten börjar, framförallt denna kväll då lokalen är tunnsådd på människor. För hur ofta brukar ungdomsgårdar vara fullsatta?

Deerhunter är för kvällen något mer introverta än vad jag förväntat mig och ägnar på så när ett thank you då och då knappt publiken en tanke. Efter två låtar sätter sig den hostande Bradford Cox på scengolvet medan resten av bandet står bortvända nittio procent av tiden. Det kalla klimatet har gått hårt åt på amerikanerna och det är inte för inte man tycker lite synd om dem när Cox ber om ursäkt och skanderar att han är sjuk. Ironiskt nog hamnar trummisen Moses Archuleta i fokus men vad gör väl förkylningar och sittande frontmän när ljudbilden knappast verkar lida av några bakterieingrepp. Cryptograms låter som om Silverbullit rekryterat Noah Lennox på sång medan Octet på scen förvandlas till Stooges-psykadelia för tvåtusentalet. Allt material mår dock inte lika bra i livetappning. De instrumentala spåren tenderar att försvinna i reverbträsket samtidigt som Wash off tyvärr blir till en relativt blek och ordinär rocklåt. Jag hade kanske förväntat mig mer av kvällen men kan inte tillåta mig att vara bitter. Det känns som att Deerhunter gav vad de kunde, de kommer nog tillbaka nästa år. Och då har de förhoppningsvis kommit ihåg att packa ned lusekoftan.


Deerhunter - Cryptograms
Deerhunter - Wash off
Deerhunter - Strange lights

The Shocking Pinks - St

Nick Harte från Nya Zeeland har tidigare spelat i en mängd olika band, där hans hantering av trumpinnarna i The Brunettes nog får betecknas som den mest framgångsrika insatsen. Sedan några år tillbaka står han på egna ben under aliaset The Shocking Pinks som nyligen släppte en av de mest intressanta skivorna jag haft förmånen att lyssna på under årets gång. Trots att erkända skivbolaget DFA Records (Hot Chip & LCD Soundsystem) står för utgivningen dröjde det ett bra tag innan jag fick nys om den självbetitlade skivan som släpptes redan i slutet av september. Skivan är en samling låtar från de tidigare två släppen Mathematical Warfare och Infinity land. Skivan är en ganska spretig tillställning och spänner mellan elektronisk lo-fi-pop och punkigare discoinslag. Dess första del är klart starkast, men det är ändå en genomgående fin samling som Harte har sammanställt. Ibland låter det lite New Order och ibland lite JAMC. Oftast låter det ganska egensinnigt och framförallt väldigt bra. När bloggare och kritiker ska sammanfatta musikåret hoppas jag att den här skivan får hyfsade placeringar och därmed också den uppmärksamhet som den faktiskt förtjänar.

The Shocking Pinks - This aching deal
The Shocking Pinks - Second hand girl

Nathan Fake - You are here

När jag fick veta att Nathan Fakes you are here skulle släppas som maxisingel med ett par remixer blev jag oerhört glad, inte bara för att den skulle innehålla en remix av electronicamaestron Kieran Hebden i Four Tet, utan framför allt för att you are here utan tvekan är skivans absolut starkaste länk. I samband med singeln plockar jag förstrött fram Drowning in a sea of love och inser dessutom att den lilla skivan från James Holdens bolag Border Community är något av det mest förbisedda under tvåtusensex. Men det är inte Four Tet som står för den störst andelen gåshud under inlyssningen, även om också hans mix knäcker. Det är Fake själv som med sin liveremix nästan skickar mig av stolen ca 2:26 in i låten, när knaster och noise möter den karaktäristiskt sorgsna, distade synthmattan vi är bekanta med från originalversionen, uppbackad av ett trasigt, men ack så medryckande beat.

Nathan Fake - You are here (live remix)
Nathan Fake - You are here (Four Tet remix)

Playlist v.45

Niklas:
Nathan Fake - You are here (live remix)
The Shocking Pinks - End of the world
Woelv - Drapeau blanc
Muscles - One inch badge pin
Tender forever - Heartbroken Forever

Johan:
The Shocking Pinks - Second hand girl
Herman Düne - When the water gets cold and freezes on the lake
The First Noise - I don't use schampoo
Arthur Russell - A little lost
Tender Forever - Heartbroken forever

Oskar:

The Owls - Isaac Bashevis Singer
Swod - Belgien
Pale young gentlemen - Saturday night
White magic - Poor Harold
Dr dog - Heart it races

Fars dag

Det har väl inte undgått någon att det är "fars dag" idag. Om man vill komplettera slipsen med något mer kulturellt kan man ju göra pappsen en tjänst och introducera honom för Radio Dept. med hjälp av den finfina Your father.

Radio Dept. - Your father

Nytt material från Tender forever

Det har äntligen börjat bli dags för Melanie Valera i Tender Forever att släppa ifrån sig uppföljaren till the soft and the hardcore från tvåtusenfem. Hennes nya alster är döpt till Wider och den kommer liksom debuten att vila i K recs trygga ägor. Redan nu finns ett par spår att lyssna på och det låter minst sagt lovande inför skivan som släpps fjärde december. How many är riktigt medryckande och det är inte annat än att jag genast blir blixtförälskad i heartbroken forever med sina spelklockor och analogmattor, Valera står sannerligen för ett av de mer intressanta släppen som återstår under detta något slätstrukna musikår.

Tender forever - Heartbroken Forever
Tender forever - How many

Hello, Blue Roses

I väntan på nytt material från Destroyer kan man i alla fall glädja sig åt att Dan Bejar slagit sig ihop med Sydney Vermont och nu färdigställt ett album under namnet Hello, Blue Roses. Skivan släpps i januari på Locust Records och ett smakprov bifogas här nedan. En bra bit ifrån fantastiskt, men det kan nog bli en tämligen intressant skiva ändå.

Hello, Blue Roses - Shadow falls (högerklicka och "spara som")

Ny singel från Why?

Det är väl ett par år sedan Why? förtrollade oss med sin crossover mellan indie och backpacker-hiphop på otroligt fina Elephant Eyelash. Nu är Why? tillbaks med singeln the hollows, som möjligen är något mörkare än vi blivit vana vid, men vi bjuds fortfarande på utspårade texter och oförutsägbarhet. Doseone och Nedelle medverkar också på singeln.

Why? - The Hollows

Arcade fire, Annexet 5/11

Att Arcade fire gått och blivit världens största indiecirkus är väl föga förvånande för någon. När deras dödscabaret för andra gången i år besöker den kungliga huvudstaden så har ryktet spridit sig till såväl trettonåringar som sextioplusare. Lokalen har således växt ett snäpp vilket jag är tacksam över då det där med att hänga på lås inte riktigt är min kopp the. Kanadensarna inleder med en dundrande version av Black mirror som knappast kan gjort någon besviken. Men sedan händer något. De tappar fokus och de slarvar sig igenom både Keep the car running och Laika och reser sig egentligen inte förrän My body is a cage fullkomligen exploderar ett fåtal låtar senare. Det är även först då jag inser varför de envisas med att kuska runt världens alla hörn med en kyrkorgel i trunken. Arcade fire sparar liksom inte på krutet och plötsligt känns inte liknelsen mellan Win Butler och Jason Pierce speciellt långsökt.

Det är en lite makaber stämning som fyller konsertlokalen då de ständigt envisas med att projicera bilder av sig själva på de skärmar som i olika storlekar finns utplacerade lite överallt på scenen. Emellanåt känns det som att det är en minneskonsert för dem själva vi bevittnar. Men de balanserar det hela ganska bra och även fast ett ödesmättat allvar vilar över scenen blir det aldrig krystat eller skitnödigt. Hade de tagit det hela ett steg längre hade de riskerat att bli indiescenens svar på My chemical romance men nu får de nöja sig med att framstå som Kanadas svar på Kent. Eller kanske inte.

Ljudmattorna fortsätter under kvällens gång att hänföra och det är inte mycket av deras repertoar jag saknar. (Antichrist Television Blues) framförs på blodigt allvar, Headlights blir live allt den inte lyckas vara i studioversion medan övergången från Power out till Rebellion (lies) är utstuderat snyggt onanimangel. Extranumret Intervention har jag svårt att se att någon kan misslyckas med medan Wake up får ståta som urladdningsavslutning på en bra konsert. Arcade fire kom, såg och segrade. Återigen. Och någonstans i Sverige somnar en bitter Jocke Berg, lite pissed över att han inte kom på det där med kyrkorgel först.

Sunny Intervals - Call and response EP

Det lilla skivbolaget WeePop! hade nyligen den goda smaken att släppa Sunny Intervals debut-EP Call and Response. Bakom detta alias döljer sig Andy Hudson som vanligtvis huserar i Londonbandet Pocketbooks. Andys försök att stå på egna ben är inte bara bra; resultatet är fullkomligt lysande DIY-twee. Det är svårt att hålla mungiporna fixerade när man hör Hudsons sockersöta melodier om solskensdagar i stadskärnan. Måhända en aning malplacerat såhär års , men om man bara låter bli att titta ut genom fönstret så är allt bra.

Det kan också vara värt att hålla ögonen på det här skivbolaget i framtiden. Enligt deras hemsida planeras det släpp med både Jacob Borshard och Colin Clary framöver.

Sunny Intervals - Sixty seconds to fall in love (högerklicka och "spara som")

Playlist v.44

Oskar:
Muhr - An end to none but to all that is still
YACHT feat. Eats tapes - It's all the same price
A hawk and a hacksaw - God bless the ottoman empire
Burial - Etched headplate
Sigur rós - Hljolmalind

Johan:
Mattias Alkberg BD - Jag ska bli en bättre vän
Smog - To be of use
Sonic Youth - The empty page
Don Lennon - The death of my imagination
Stina Nordenstam - The end of a love affair

Niklas:
To Rococo Rot - Enigma
Milky Globe - Magic Waves (with Aeroplane)
Morgan Geist - Self Init
Portastatic - When You Crashed
Lars Blek - Dagtid

The Octopus project - Hello avalanche

Skulle du vilja lyssna på ett band bestående av en smånervös svärmordsdröm, en Rederiet-Uno-lookalike, en kvinna med femtiotalsreklamsfestisch och en festprisse med samma humorkaraktär som valfri studentspexare? Utgår vi enbart från frågan hade jag antagligen hållit mig långt långt bort. Lägg till faktumet att de valt att posera runt en oversized konstgjord isbjörnsfot* och jag hade bosatt mig på Shetlandsöarna föra att minimera risken att ens bli utsatt för något dylikt. Men, man skall inte döma hunden efter håren som det så fint heter. Det ystra gänget (om det är ok att jag skriver så) kallar sig för The Octopus project och gör tämligen finfin elektronisk gladmusik.

Austinborna nådde för cirka två år sedan någon form av formtopp med albumet One ten hundred thousand million men detta valde undertecknad att strunta i så deras färska fjärdealbum Hello avalanche är mitt första möte med dem. Och jag kan villigt erkänna att jag dukat under för deras flamsochtrams-electronica som stundtals är så avvägt producerad att jag till och med förlåter dem för isbjörnsfoten. Jag blir ständigt fascinerad över att det låter så vansinningt enkelt och självklart, som att de träffats under en helg och improviserat ihop allt. Tretton spår, tretton tagningar. Antagligen ligger det tredubbla bakom enbart för att få det att låta så. För att inte tala om efterarbetet.

Det starka i deras musik ligger i att de på ett effektivt sätt kombinerar elektroniska element med mer traditionella. Lyssnar man med ett öra låter det som ordinär instrumental rock, lyssnar man med det andra blir det Nintendo-electronica. Men det är i kombinationen styrkan ligger och det är när de två smälter samman som underverk börjar skönjas. Dock blir det lite väl mastigt och efter att de har gett allt krut i tolv låtar kommer jag att tänka på princesstårta. Och laktosintolerans. Som tur är lugnar de ner sig i avslutande Queen där de till och med öppnar munnarna och framför en liten Postal service-hymn. En finstämd avslutning på ett album som mår bra av den berömda "plocka russinen ur kakan"-metoden.

The Octopus project - Blackl blizzard/Red umbrella

* Ja, jag vet att det heter ram. Men fot låter finare.

Nest

Jag letade mig för någon vecka sedan fram till det brittiska bolaget Serein, anledningen stavas Nest. En duo som gör stillsam instrumental musik med ambientkänsla. De består av Otto Totland från Deaf center (som för övrigt har en ny låt på myspace) och Serein-bossen Huw Roberts. Båda är pianister i grunden och det är kring just piano ljudbilden kretsar. En ljudbild som för det mesta får betraktas som simpel och rak vilket i sammanhanget inte alls är något negativt. För det är i sina mest avskalade och enkla stunder som Nest övertygar, Charlotte är en delikat pärla och i Marefjellet kastas vi mellan rädsla och hopp. Vore jag filmmakare skulle jag inte tveka med att kontakta Nest, deras musik framkallar bilder och skulle antagligen göra sig ypperligt tillsammans med dem.

Det bästa är att ep:n, som alla andra av Sereins släpp, är gratis. Postar en länk till en zipfil här nedan.

Nest - Marefjellet
Nest - Charlotte

Nest - Nest (hela ep:n i zipformat)