Morgan Geist - Double Night Time

Morgan Geist hörde senast av sig med magnifika singeln Most of all som med en skönsjungande Jeremy Greenspan, svepande synthar och darrande gitarrer blev lite av grädden på moset för alla Junior Boys-fans år 2006. För det var sannerligen juniorpojkarnas år, men någon Morgan såg vi sedan inte särskilt mycket av. Lite trist såklart, sedan singeln lovade så väldans gott.

Nu är dock vår väntan strax över när Geist släpper albumet Double Night Time på sitt egna bolag Environ. I förhållande till senaste fullängdsalstret The Driving Memoirs (på tal om ypperliga bilåkar-skivor ett par poster sedan), som var en sorgsen hyllning till Morgans syster som gick bort i en bilolycka, tycks Double Night Time inte riktigt bygga på något koncept. Den är snarare en samling housepop-låtar med pastellstänk som säkerligen fungerar lika bra på klubben som de gör hemma på kammaren.

Samarbetet med Greenspan fortsätter och han förgyller ett flertal av skivans nio spår med sin kala och magnetiska sång. Först ut är kommande singeln Detroit som är en representativ och riktigt intressant öppningslåt. En väsande Greenspan ackompenjeras av ett kumulativt blip-bloppande som sedan, föga överraskande, övergår i ett klubbigt beat. Allt för mycket ljus ska dock inte kastas på Jeremy, även om skivan varit klart tråkigare utan honom. De instrumentala styckena står sig dock alldeles utmärkt på egna ben. Utan vokal inblandning är Nocebo, Lullaby och actionfilmsartade Palace Life fullgod underhållning för att hålla vilken lyssnaren som helst vaken. Men trots styrkan i dessa, och ett lyckat samarbete mellan Geist och Greenspan på låtar som Ruthless city, Most of All och The Shore lämnar Double Night Time efter sig ett något ofullständigt intryck. Det är färgglatt, lätt att tycka om på en gång, glättigt och man blir lite danssugen. Men när man nått avslutningen känns det lite knappt, lite för enkelt och man undrar om skivan egentligen kommer stå pall för tidens tand. Om den nu ens över huvud taget är ämnad att göra det, eller bara smaka friskt och ljuvligt för stunden, likt de frukt-menthos som just nu smälter i min mun.

Morgan Geist - The Shore

Playlist v. 35

Oskar:
TV on the Radio - Golden
Department of Eagles - No One Does It Like You
Max Richter - A Song For H/Far Away
Differnet - Lady Macbeth
Aeroplane - Caramellas

Johan:
Final Fantasy - The Butcher
Laura Veirs - Nightingale
Lambchop - Of Raymond
Chad VanGaalen - Phantom Anthills
James Yorkston - B's Jig

Niklas:
Morgan Geist - Lullaby
Port O'Brien - Fisherman's Son
Dominik Eulberg - Die Rotbauchunken vom Tegernsee
Final Fantasy - The Butcher
The Capstan Shafts - Sleepcure Theory Advancer

The Spinto Band - Moonwink

För tre år sedan slog gladpopparna The Spinto Band ned som en bomb i min tillvaro. Trots att de hade harvat på sedan 1996 dök de, enligt min världsuppfattning, upp från ingenstans och leverade den utmärkta Nice And Nicely Done som mest liknade en lång hitparad. Sedan dess har de inte hörts av, men det var med höga förväntningar jag tog mig an uppföljaren Moonwink. Och det är sannerligen inte mycket som har förändrats. Deras fartiga och refrängbaserade pop med sånginsatser som många gånger går i falsett känns igen så snart skivan börjar spela. Efter de första genomlyssningarna uppfattade jag dock albumet som ganska blekt. Melodierna satt inte riktigt som de skulle och refrängerna kändes idéfattiga. Men som så många gånger förr hjälpte det att lyssna ytterligare ett par varv för att låtarna skulle börja växa. Jämför man med föregångaren är den tyvärr ett par snäpp sämre, men det är ändå en mycket bra skiva. They all laughed, Summer Grof, Alphabetical Order och Pumkin's And Paisley är finfina poplåtar som det är svårt att sitta still till. Om man är förtjust i band som The Flaming Lips och Someone Still Loves You Boris Yeltsin borde också denna utmärkta pop från Wilmington, Delaware falla en i smaken.

The Spinto Band - Summer Grof

Lindstrøm - Where You Go I Go Too

Det finns något fruktansvärt förnuftigt i det där leendet. Det rymmer något som många gånger fattas i dagens musiklandskap och som säger något i stil med vad skägget försöker signalera. Nämligen att det i Lindstrøm finns en artist som är bekväm i sig själv och som inte behöver prestera för andra. En Lindstrøm som med Where You Go I Go Too för länge sedan lämnat dansgolsvkondensen bakom sig för att andas bergsluft en gång för alla. Har man lust får man följa med. Har man inte det så finns It's a Feedelity Affair fortfarande att lägga vantarna på. Det hela spelar egentligen inte Hans-Peter någon större roll då albumet till stor del producerats för hans högst privata välmåendes skull. Men som sagt, har du lust så är det ju bara trevligt om du vill lyssna.

Ett tredje tecken på samma belåtenhet jag tycker mig kunna spåra i skägget och leendet vilar i låtlängdens händer. Inledande titelspåret klockar in på tjugoåtta minuter och femtioåtta sekunder och även om detta för många antagligen är något negativt så har det tvärtom motsatt effekt på undertecknad. Halvtimmeslåtar kan vara bland det sundaste artister kan ta sig till, framförallt på det sätt som Lindstrøm gör det. Han bygger upp och han bygger upp och han bygger upp och likt en norsk Sisyfos så kämpar han med stenen uppför sluttningen. När vi slutligen inser att den kommer att rulla över oss så introducerar Lindstrøm vad som får betraktas som ett klimax och plöstligt är vi inte längre i Hades dödsrike utan högst där uppe på Olympen. Hårt arbete lönar sig och är man beredd att samarbeta finns här mycket vin att avnjuta.

Where You Go I Go Too är årets From Here We Go Sublime. Förbannat fin titel är det också. Where You Go I Go Too. Så sant som det är sagt.

Lyssna här.

Goldmund - The Malady of Elegance

Det ligger inte i min natur att vara sentimental. Ett halvt decilitermått vemod bär jag för det mesta alltid med mig men det där med sentimentalitet brukar jag oftast lassa över på morföräldrar, idealister och skivbolagsmagnater. Ändå var det inte utan hastiga infall av nostalgi som jag för någon vecka sedan tog en vandring i min barndoms stad. Jag passerade de skolgårdar jag spelade manickel på, parkbänken där jag i smyg tog mitt första halsbloss och stranden där jag kastat hundra och åter hundra stenar i vattnet. Tänkte platta tankar om varför, hur det kommer sig och vad det spelar för roll. Tiden är ett hån.

Det är nästan alltid med ett sentimentalutspätt vemod som man gör sådana tidsresor och förhållandet till uppväxtsstäder kan väl knappast vara mer än komplicerat. Även om man kanske minns stora delar av uppväxten med bitterljuv ångest finns där ändå något lockande (eller kanske just därför). Det kommer alltid att finnas saker som har gjort en till den man är och möjligen så är det mitt nordiska förhärdningsjag som talar när jag på något vis inbillar mig att jag står i tacksamhetsskuld. För jag vet ärligt talat inte vad det finns att vara tacksam över. Hur många goda stunder jag än har haft i den gudsförgätna tätorten Säter så är jag ändå helt på det klara över att livet är så mycket bättre nu. Jag kan inte påstå att jag saknar ungdomen. Kanske är det ungdomen som saknar mig. Möjligen var det en slutlig uppgörelse mellan mig och det jag lämnat bakom mig. Kanske får vi klassa det här inlägget som min egna version av Arclight, Love and Youth eller Fourteen Autumns and Fifteen Winters.

Ledmotivet till min eskapad var ingen av ovanstående (det hade kanske varit lite fegt), utan Goldmunds The Malady of Elegance. Hur tonerna av Keith Keniffs piano påverkade min sinnesstämning är antagligen ganska uppenbart för dem som redan är bekanta med dem. Tomheten som ryms i hans arrangemang skulle kunna vara definitionen av vemod men det tillåts aldrig falla sönder utan rymmer oftast en vacker nerv där skönhet och vemod pressas samman i en bisarr men livsnödvändig symbios. Precis som fjolårets Two Point Discrimination fick mig att uppfatta luften som lite klarare så fungerar The Malady of Elegenace som en förhöjare av minnets krispighet. Det finns vemod som kan knäcka en och det finns vemod som är nödvändigt för att man ska orka uppfatta världen som en helhet. Ibland krävs en språngbräda och musik har många gånger denna ypperliga egenskap.

Så istället för att kasta mig i sjön för att jag inte längre har några goda anledningar för att kasta sten i den så stod jag där på strandkanten och försökte greppa essensen av att finnas till. Som vanligt kom jag inte fram till något överhuvudtaget. Men med hjälp av Goldmunds In a Notebook så kändes vemodet vackert. Det som är en del av mig kommer att fortsätta vara det, hur mycket jag än väljer att emellanåt inte se det som jag inte tycker om. Att växa upp är ett gissel och som sagt är tiden ett hån. Men ibland kan det vara vackert att se tillbaka. Hur vemodigt det än må kännas.

Goldmund - In a Notebook

Playlist v. 34

Oskar:
Parken - Jag har varit vilsen, Lisa
Fight Bite - Widow's Peak
Praveen & Benoît - 1991
Deerhunter - Oh, It's Such a Shame
Matthew Dear - Sound & Vision

Johan:
Matthew Robert Cooper - Miniature 9
Differnet - Lady MacBeth
Fight Bite - The Accident
Lou Barlow & His Sentridoh - Forever Instant
Mount Eerie - Lost Wisdom

Niklas:
Music Tapes - The Television Tells Us
The Mountain Goats - How To Embrace A Swamp Creature
Superchunk - Rainy Streets
Of Montreal - An Eluardian Instance
Rafter - Chances

Intervju: SALEM

Jag var ju inne på SALEM redan för någon vecka sedan och eftersom jag inte kunde hålla fingrarna i styr under en veva på deras myspace för några dagar sedan så skickade jag över några frågor och hoppades på det bästa. Trevligt nog fick jag svar.

BR: Först och främst så är ni tvungna att svara på den tämligen tråkiga men obligatoriska frågan om er själva: vilka är SALEM och vilka gömmer sig bakom namnet? Var kommer ni ifrån och hur kommer det sig att ni började med musik? Vad har ni för tankar om ert artistskap och vad har ni för syften och målsättningar?

S: John och Heather gick high school tillsammans i Michigan. Heather flyttade till New York och John till Chicago, där han träffade Jack. Vi startade SALEM för ungefär ett år sedan men vi har alla sysslat med musik sedan unga år. Heather var med i banden Golden Carriage och Bellzfromthedeep, John producerade musik under namnet WHORCE medan Jack hade projektet Young Cream tillsammans med Jesse Adams (som ofta bidrar med delar även i SALEM). Vårat enda egentliga syfte är att fortsätta göra musik och att någon förhoppningsvis lyssnar på den.

BR: Under året så har ni presenterat ett antal låtar på er myspace och nyligen släppte ni debutsingeln Yes I Smoke Crack. Genom detta har ni skapat ett litet surr i den så kallade bloggosfären och ni är enligt mig och andra ett av de mest intressanta banden för tillfället. Hur kommer det sig? Vad är det i er musik som får folk att använda sådana ord?

S: Vi trodde ärligt talat inte att folk skulle reagera som de gjort. Vi tror möjligen att vi har lyckats överraska eftersom vi bara har skapat musiken hemma utan att göra spelningar och på så vis undvikt att bli del av någon scen. Vissa gör inte musik som passar ihop med dem själva eller vad de gör, många stora artister är deprimerade förlorare men gör ändå upbeat-låtar om att dricka champagne på en yacht i gassande solsken. Jag antar att många är intelligenta nog att inse det falska i det hela och på så vis bli ointresserade. Jag tror att folk uppskattar vår musik för att den känns mer äkta och för att den bygger på riktiga upplevelser och riktiga känslor. Människor är väl generellt sett attraherade av äkthet.

BR: Ni har ofta blivit jämförda med The Knife, Burial och The Cocteau Twins samtidigt som ni även blivit betraktade som ett mer gotiskt alternativ till Crystal Castles och Chromatics. För det mesta ligger fokus på det mörka i era produktioner men finns det någon sanning i jämförelserna ovan? Vilka andra band influeras ni av och finns det något förutom musik som inspirerar er speciellt mycket? Konst? Filmer? Litteratur?

S: Vi är alla väldigt förtjusta i Cocteau Twins och lyssnade även mycket på My Bloody Valentine när vi växte upp. När det kommer till influenser så handlar det mest om personliga erfarenheter, sådant som har hänt oss och sådant som händer oss. Vi lyssnar annars väldigt mycket på traditionell musik och det händer väl att vi tar inspiration därifrån antar jag. Men det är svårt att säga exakt vad. Vi lyssnar på många sorters musik: skruvad hip hop, junk, metal, fallna popstjärnor och en hel del klassiskt.

BR: För ett tag sedan så gjorde ni en version av Bruce Springsteens Streets of Philadelphia som ni kallade Brustreet, hur kom det sig att ni valde just den låten? Om ni fick välja bara en låt att göra en cover av, vilken skulle det bli?

S: Vi har för vana att göra ganska många covers men just den här blev ovanligt lyckad. Just nu skulle vi nog välja att göra en version av Bob Segers We’ve Got Tonight.

BR: Så vitt jag vet så har ni inte och planerar inte heller att göra några live-spelningar. Är detta något som ni bestämt er för eller kommer ni att spela live i framtiden?

S: Vi har inte riktigt bestämt oss om det än. Vi får se.

BR: Sist men inte minst, när kommer ert debutalbum att släppas? Finns det något satt datum och kommer det att heta FuCKT eller är det bara arbetstiteln? Kommer det, liksom Yes I Smoke Crack, att släppas på Acephale eller har ni varit i kontakt med någon annan label?

S: Vi försöker att hitta en label som vill släppa albumet men har lite andra saker på gång innan. Så vi är inte helt på det klara med när det blir och vilken label som står bakom. Vi kommer troligen att släppa en ny sjua i Japan och förhoppningsvis en i England innan albumet kommer. Och när det kommer till titeln så får vi helt enkelt se vilka låtar som finns med innan vi bestämmer något slutgiltigt.

SALEM - Brustreet

Friendly Fires - Friendly Fires

Om det möjligen finns något tråkigare än självbetitlade album så är det förmodligen debutalbum där stora delar av materialet presenterats tidigare på ett eller annat sätt. Spolingarna i Friendly Fires lyckas med båda dessa tveksamma konststycken på sitt självbetitlade debutalbum, där fyra utav de tio låtarna känns igen från tidigare släpp. Det är i och för sig av högst egocentriska skäl som jag ställer mig tveksam till låtvalen och med handen på hjärtat så är det väl klart att alla ska få chansen att ta del av Friendly Fires charmiga popdängor. Låtarna On Board och Strobe är ju när allt kommer omkring lite av albumets höjdpunkter och hade kanske glömts bort om de inte inkluderats. Men jag kan inte annat än känna en bitter bismak när jag sätter tänderna i de russin jag plockade ur kakan redan i höstas.

För övrigt innehåller albumet inga direkta överraskningar utan FF gör vad som förväntas av dem utan större kraftansträngningar. Det är spikrak calypso-pop och funk-indie rakt igenom och de tre st:albans-borna visar gång på gång prov på god låtskrivarförmåga. Jump In The Pool och White Diamonds står rakryggade i jämförelse med vilket dansvänligt 2008-alster som helst.

Tyvärr går det många gånger lite för runt och kanske hade det inte skadat om någon hållt tyglarna lite hårdare. Många av låtarna påminner starkt om varandra och är i princip uppbyggda på samma sätt. Åtminstone åtta av tio går att para ihop medan de andra två går hand i hand vid sidan av. Dock är det viktigt att framhålla att det är en ytterst lovande debut, klarar Friendly Fires av att ta ett steg uppåt nästa gång kan det måhända bli ordentligt intressant. För tillfället får de leva med att framstå som Calvin Harris lekkamrater, alternativt Hot Chips småkusiner.

Friendly Fires - Jump in the Pool
Släpps 1:a september på XL recordings.

Port O'Brien - All We Could Do Was Sing

På senare år har det kommit fram en hel del band som lite skämtsamt kategoriseras som skrikindie. Detta brukar innebära folkinspirerad indierock där refrängerna skriks/sjungs, gärna med ett stort antal röstpålägg från flera olika sångare. Jag finner genren ganska tilltalande och nu senast är det Kalifornienbandet Port O'Brien som har fångat mitt intresse. I maj släppte de sitt andra album All We Could Do Was Sing som är en mycket trevlig historia. Under resans gång blandar man finstämda ballader med lite rockigare inslag. Som en röd tråd genom skivan går dock de fina melodierna som oavsett omgivning är en fröjd för örat. I vissa låtar (Pigeonhold och The Rooftop Song) larmar man lite väl mycket utan att det egentligen tillför någonting, men här finns ett antal högklassiga stycken som kompenserar för denna mindre charmiga egenskap. I Woke Up Today bjuder på en fin allsångsrefräng, Fisherman's Son är en Arcade Fire-inspirerad ballad av ypperlig kvalitet och i In Vino Veritas tar Cambria Goodwin över sången (huvudsakligen sjunger Van Pierszalowski) med väldigt gott resultat. Utöver dessa tre finns många fler godbitar att finna, varför en närmare titt på denna skiva helt klart är att rekommendera.

Port O'Brien - I Woke Up Today

Playlist v. 33

Niklas:
Mogwai - Devil Rides
Ghosties - My friends When I Was fifteen
The New Year - MMV
The Capstan Shafts - Most Cultures Were Wrong
Go Back Snowball - Never Forget Where You Get Them

Oskar:
M83 - Kim & Jessie (Montag remix)
Friendly Fires - Jump In The Pool
Okkervil River - Singer Songwriter
High Places - Namer
Silver Summit - The Door

Johan:
Jonquil - Babe, So Now Why No?
A Lily - A Song For Rodney Mental And Sidney Bishop
Spinto Band - Summer Grof
Woodhands - Be Back Soon
Mount Eerie with Julie Doiron and Fred Squire - Flaming Home

A Lily - I Dress My Ankles with God's Sweetest Words EP

A Lily är ett sidoprojekt av James Vella som vanligtvis skapar drömska ljudväggar i postrockande Yndi Halda från Storbritannien. Efter 2006 års framgångsrika album Wake:Sleep är det nu dags för trespårs-EP:n I Dress My Ankles with God's Sweetest Words. Då debutskivan innehöll mer renodlad ambient så har Vella denna gång sneglat åt och låtit sig inspireras av folktronikaakter såsom Tunng. Dessa nya marker visar sig Vella behärska minst lika bra som de gamla och EP:n blir till en väldigt trevlig bekantskap. Om man däremot skulle sakna ljudbilden från Wake:Sleep så bjuds man i avslutande spåret Hunter and Sky på en otroligt vacker ambientresa som det går att leva ett bra tag på.

Bolaget Dynamophone Records står för utgivningen och om man inte är bekant med vad den här mannen släppt ifrån sig tidigare så är det värt att kolla upp både debutskivan och hans "riktiga" band, som styr sin postrocksskuta på ett ganska övertygande sätt.

A Lily - A Song For Rodney Mental And Sidney Bishop

Playlist v. 32

Johan:
Arms - Fall
Bonnie 'Prince' Billy - A Minor Place
Conor Oberst - Cape Canaveral
Noah & The Whale - Peaceful, The World Lays Me Down
Port O'Brien - I Woke Up Today

Niklas:
Guided by voices - Dusted
Leila - Mollie
Daniel Johnston - Honey I sure miss you
Arvo Pärt - Für Alina
Ghosties - Woodsy outdoor type

Oskar:
Hulk - Empress Moon
Praveen & Benoît - Embers
Lindstrøm - Where You Go I Go Too
Kemialliset Ystävät - Lempijuoma: Talo
Fontän - Early Morning (Version by Studio)

Praveen & Benoît - Embers

Att Krankys svar på Darin Zanyar, Benoît Pioulard, har ett nytt album på gång kan väl knappast ha undgått någon som tycker att knaster är tilltalande. Datum är redan spikat och den trettonde oktober släpps uppföljaren till Précis, som givits namnet Temper. Men redan om cirka tio dagar kan man återigen stifta bekantskap med unge herr Pioulard då han slår sina säckar ihop med Praveen, en Brooklynbaserad yngling som tidigare bland annat dykt upp på två Moodgadget-samlingar. Under det fantasifulla namnet Praveen & Benoît släpper de den nittonde femspårs-ep:n Songs Spun Simla på lilla New York-labeln Music Related.

Ett första smakprov har sedan några dagar funnits tillgängligt och låten Embers visar upp en mer experimentell sida av Benoît Pioulard vars röst i Praveens vård mest förvandlats till ett instrument i mängden. Det verkar vara en ep som passar den stundande hösten alldelles ypperligt.

Praveen & Benoît - Embers
Lyssna mer här.

SALEM - Yes I Smoke Crack 7"

Syskonen Dreijers kajalsminkade och småmorbida tremänningar i SALEM har vi vurmat över tidigare. När februarimörkret låg som tyngst över oss var de allt vi behövde och när sommaren stod som högst för någon vecka sedan damp deras sjua Yes I Smoke Crack ner i mitt brevinkast och tog ner mig på jorden igen.

I dessa märkliga tider kan man ju till och med ha höga förväntningar även på debutalster och det var med tämligen spända fingrar som jag placerade den lilla vita plastbiten på skivtallriken. Två av spåren, Dirt och Snakes, har ju tidigare funnits tillgängliga via deras myspace så det var således de nya spåren Deepburn och Redlights som jag var mest spänd på. Och det är även de som får betraktas som ep:ns stora behållning.

De SALEM-alster som tidigare dykt upp lite här och var har förvisso varit kvalitativa rakt igenom men vissa av dem har emellanåt känts lite väl fantasilösa om man tagit sig tid att se bortom lagren av mörker, smuts och nedpitchade röster. Skeletten var stundtals lite väl fattiga på kalcium och nyhetens behag la sig ofta ganska fort. Det som hindrar just Deepburn och Redlights från att falla i samma fälla är att de står på en starkare grund samtidigt som de rent strukturmässigt är enklare att greppa. Melodiuppbyggnaden är rakare och beatsen betydligt mer pang på rödbetan. Med Yes I Smoke Crack bevisar SALEM varför de vid ett flertalet tillfällen blivit kallade för världens mest intressanta band just nu. Deras gotiska tonarter förvandlar The Knife till ett par sprudlande glada optimister och får Burial att verka som ett brittiskt svar på Thore Skogman. Det är bara att konstatera att årets mörker är här. Gott så.

SALEM - Snakes
Lyssna mer här.

Okay - Huggable Dust

Innan jag började lyssna på Huggable Dust lade jag märke till att någon last.fm-användare hade taggat Okay med "as if a creepy bug was singing beautiful songs to you on your daily walk". Vilken lustigkurre, tänkte jag. Men när förstaspåret My drar igång slås man av att det trots allt ligger ett korn av sanning i den beskrivningen. Marty Andersons röst är nämligen väldigt säregen. Den är skör och ljus, samtidigt som han viskar fram orden med lite raspighet i rösten. Till en början upplevde jag den stundtals som lite störande, men successivt har jag istället kommit att uppskatta den allt mer.

Andersons drömska pop påminner en aning om Sparklehorse och Mercury Rev, medan de ärliga texterna drar tankarna till Daniel Johnston. Vad jag framförallt uppskattar är det lugna tempot på skivan, hur låtarna nästan lunkar fram utan att det blir tråkigt och slött. Sedan kan ju Anderson skriva melodier som knappt är av denna världen. Skivan släpptes av Absolutely Kosher i slutet av maj, men då hade jag uppmärksamheten på annat håll. Nu är jag i alla fall övertygad om att det är en av 2008 års bästa skivor som jag fått stifta bekantskap med i Huggable Dust.

Okay - My

Arms - Kids aflame

Ända sedan jag för drygt ett år sedan lade vantarna på briljanta Shitty Little Disco EP från 2006 har jag tålmodigt väntat på att den utlovade fullängdaren från Arms skulle komma. I en intervju från förra året hoppades Todd Golstein på att kunna släppa den under hösten 2007, men därav blev intet. Sedan en månad tillbaka finns den då äntligen att beställa från Melodic Records hemsida. Skivan består av 13 spår, varav fem känns igen från den tidigare nämnda EP:n. Golstein blandar på sedvanligt vis lika delar skränig powerpop och finstämda ballader, vilket får mig att dra paralleller till hur albumaktuella Chad VanGaalen låter emellanåt. Och visst gör han sin grej ganska bra, men lite tråkigt är det ändå att de bästa låtarna på skivan härstammar från den två år gamla EP:n. Det finns förvisso ett par nya låtar som är riktigt bra (Kids Aflame och Fall), men också en del sömnpiller (Construction, Eyeball och The Frozen Lake) som passerar förbi utan att man riktigt lägger märke till dem.

Sammantaget får det här betraktas som en skaplig debutskiva. Vissa låtar kan inte beskrivas som annat än fantastiska, men albumet innehåller lite väl mycket utfyllnad för att det ska hålla hela vägen. Det känns snopet och jag har svårt att dölja en viss besvikelse eftersom jag hade väntat mig så mycket mer av den talangfulle Brooklyn-bon.

Arms - Shitty Little Disco

Noah & The Whale - Peaceful, The World Lays Me Down

En av årets mest omtalade och intressanta debutanter är utan tvekan brittiska folkpopparna Noah & The Whale som efter diverse förseningar nu är redo att släppa skivan Peaceful, The World Lays Me Down i början av nästa vecka. Att bandet kan skriva beroendeframkallande indiehits har vi redan blivit varse i och med singlarna 5 Years Time och Shape of My Heart, men det återstod också att bevisa att man var mer än bara en dagslända med ett par bra låtar i repertoaren. Detta lyckas man alldeles utmärkt med och albumet överträffar faktiskt mina förväntningar med råge. Musiken är lättillgänglig, men ändå mångnyanserad på ett sätt som lovar gott för albumets hållbarhet. Jag hade väntat mig en hitparad från början till slut, men istället visar bandet upp en överraskande mångsidighet och övertygar som allra mest med de vackra balladerna Do What You Do, Mary och Second Lover. Bland influenserna märks bland andra Daniel Johnston, Smog och Neutral Milk Hotel, varav den sistnämnda är den mest uppenbara med tanke på bandets fascination för lätt distade akustiska gitarrer i en stökig blandning med blåsinstrument av olika slag. Frontmannen Charlie Fink har fått utstå en del kritik för sin slöa och lätt nonchalanta sångstil, vilket förvånar mig en aning eftersom hans sång är en av de stora behållningarna med skivan. Hur som helst är detta en mycket fin debut som får mina varmaste rekommendationer.

Noah & The Whale - Shape of My Heart

Playlist v. 31

Oskar:
Jeniferever - Nangijala
SALEM - Redlights
Fleet Foxes - Ragged Wood
Rickard Jäverling - Track
Of Montreal - Id Engager

Johan:
Port O'Brien - Don't take my advice
Of Montreal - Id Engager
Prints - End
Faunts - M4 (part ii)
Beulah - Emma Blowgun's Last Stand

Ny låt från Of Montreal

I oktober släpper Kevin Barnes-ledda Of Montreal sin nya skiva Skeletal Lamping. Följaktligen offentliggjordes också det första smakprovet från skivan för ett par dagar sedan då låten Id Engager började spridas. Efter fina fjolårsskivan Hissing Fauna, Are You The Destroyer? är förväntningarna på uppföljaren högt ställda och även om jag inte hoppar jämfota av glädje så är det en helt okej låt i samma anda som då vi senast hörde från bandet.

Of Montreal - Id Engager