Bonnie "Prince" Billy - Lie down in the light

För ett litet tag sedan hade jag och en kompis ambitionen att under en kväll ta oss igenom samtliga Will Oldham-alster under hans egna namn, som Bonnie "Prince" Billy och under hans olika Palace-alias. Mycket tidigt insåg vi att vi skulle bli tvungna att gallra ut liveskivor och några ep:s för att åtminstone kunna beta av majoriteten av fullängdarna. Denna herre från Louisville har sannerligen inte legat på latsidan och en förbluffande majoritet av hans skivor håller extremt hög klass, ja sammanfattningsvis enades vi om att han egentligen aldrig varit delaktig i något lågvattanmärke alls. Lie down in the light är första fullängdaren sen Oldham samarbetade med Dawn McCarthy på 2006 års The letting go.

Under sina Palace-alias levererade Oldham mörk alternativ altcountry med ena foten i traditionella musikstilar och med den andra stundvis sökande i folkigare indierock. På otroligt starka skivor som I see a darkness, There is no one what will take care of you och Days in the wake avhandlades till viss del religiöst färgade teman som synd och förlåtelse, men även ett mer vardagsnära innehåll som vänskap, ensamhet och kärlek. Som Bonnie "Prince" Billy förändrades de musikaliska ambitionerna något runt släppen av Ease Down the road och Master and everyone i början av 2000-talet. Han blev mer perfektionistisk i sitt sound och hans röst och sångstil blev mjukare, ibland nästan lite väl skolad. På Lie down in the light fortsätter Oldham att omfamna denna ljusare och mer välpolerade musikaliska ambition och om de tidigare verken andas mörka teman som synd är det nu snarare fråga om befrielse. Under de tolv spåren finns det egentligen inga djärva upp- eller nedgångar utan Oldham leder oss fram genom ett behagligt och kvalitativt verk. Dock saknas den där lidelsen som jag uppskattar så hos honom och skivan lämnar således ett behagligt men tyvärr inte särskilt djupgående intryck. Oldham har fortfarande inte lämnat ifrån sig något tveksamt. Lie down in the light tillhör dock inte ett av de alster som kommer varvas mest i min stereo.

Bonnie "Prince" Billy - Lie down in the light

Paavoharju - Laulu Laakson Kukista

Att Finland på den senaste tiden blivit lika synonymt med kvalitativ psyk-folk som med salmiak och minttu är väl föga förvånande. Landet har allt som krävs för att göra mörk vrickad musik: tystnad, vemod och tomma landskap. Paavoharju, som får betraktas som sammanhangets ABBA, kommer från Savonlinna i östra Finland och består av ett antal löst sammanhängande medlemmar centrerade kring bröderna Lauri och Olli Ainala. De debuterade 2005 med hyllade Yhä Hämärää och för lite mer än två veckor sedan släpptes uppföljaren Laulu Laakson Kukista, ett album som levt upp till förväntningarna och som blivit minst lika hyllat. Själv kan jag inte annat än rätta mig efter ledet, albumet är nämligen en säregen uppvisning i något så originellt som originalitet.

Styrkan hos Paavoharju ligger i låtarnas kärna, även om de till en början många gånger låter substanslösa och kaotiska finns där en ganska klar struktur. Det handlar om varma sånger som fryst till is under den finska vargavintern och som sedan krossats mot sten för att i slutändan lappas ihop igen. Resultatet är ofta bländande och under resans gång kasta lyssnaren mellan toppar och dalar i ett landskap format av motsättningar som hoppfullhet och vemod, ensamhet och närhet, ljus och mörker.

Albumets överraskning Kevätrumpu låter som om en Kylie Minogue med fäbless för gutturala läten försökt gestalta ett finskt skogsrå medan Tuokso Tarttu Meihin med sin vackra pianoslinga framstår som ljuset självt. Italialaisella Laivalla (det italienska fartyget eller något liknande) har jag fått översatt på fragmentarisk finska och den verkar i det närmsta skicka en passning till Thomas Manns Döden i Venedig, hur som helst är den en av årets vackraste ballader på ett av årets bästa album.

Paavoharju - Kevätrumpu

The Lodger - Life is sweet

The Lodger är en brittisk trio som troligtvis lyssnat en hel del på band som The Smiths, The Go-Betweens och Orange Juice. När jag först hörde Life is sweet trodde jag att det var en comebackskiva från ett band som varit med i massor av år, men som jag missat att lyssna på. Det visade sig dock att medlemmarna är ganska unga och släppte sitt debutalbum, Grown-Ups, så sent som förra året. För att vara ett så nytt och oprövat band känns deras musik nämligen väldigt mogen. På uppföljaren hittar man klassisk brittisk pop som passat utmärkt under de soliga dagar som veckan hittills bjudit på. Låtskrivaren Ben Siddall har en fantastisk känsla för refränger och skivans inledning är otroligt stark. Här finns ett par spår som försvinner lite i mängden, men överlag är det en ypperlig samling låtar. Lyssna framförallt på bifogade The good old days som har en av de bästa refrängerna jag hört på länge.

Skivan släpptes för en dryg vecka sedan på Slumberland Records. Beställ den på Dotshop.

The Lodger - The good old days

Sigur Rós - Gobbledigook

När jag var liten så bodde det en man på andra sidan skogen. Han förstod inte varför gud, som är så klok, hade skapat människor i shorts, nu-metal och Windows Vista när man kan sitta på en stol och lyssna på Sigur Rós nya singel Gobbledigook.

Hämta gratis här.

Natalie Portman's Shaved Head - Glistening Pleasure

Min intelektuella matspjälkningsapparat har för tillfället stora svårigheter med det mesta som inte bäddats in i blinkande neonfärger och snuskreferenser, stånk och stön. Mitt senaste lågvattenmärke torde vara Seattle-bandet Natalie Portman's Shaved Head vars bandnamn borde ha fått mig på bättre tankar redan innan de hamnade på min hårddisk. Dessvärre inte. NPSH sjunger om tjuvkikande grannar, ståkukar och skägg. Våren är sannerligen en vanvettets årstid.

Tjusningen med NPSH ligger dock inte i att deras ytterst juvenala framtoning många gånger luktar buskis ända till Falkenberg utan att den i åtta fall av tio är paketerad i ett skamligt snyggt elektroniskt hölje. Ett hölje som är så charmerande lättlyssnat att du redan efter tredje vändan sjunger med i åtminstone varannan låt. Om du tycker om att sjunga om skägg det vill säga.

Debutalmbumet Glistening Pleasure hamnar antagligen inte någonstans i närheten av min årslista men fyller sin funktion som tillfälligt tidsfördriv på samma sätt som Calvin Harris och Y.A.C.H.T. gjorde i fjol. Andra släktskap värda att nämna är Fannypack och Friendly Fires medan Bloodhound Gang kvalar in bland dem som inte är det (lyssna på sticket i Slow Motion Tag Team så förstår ni). Hade jag varit sexton år gammal så hade jag dansat sönder skorna på varenda eftersylta till den här skivan i sommar. Nu är jag tjugofyra och får låtsas istället. Ibland är det gott nog.

Natalie Portman's Shaved Head - Iceage Babeland

Playlist v. 21

Oskar:
Natalie Portman's shaved head - Iceage Babeland
Tape - Moth Wings
Christopher Bissonnette - A Touch of HeartbreakOctopus Project - Wet Gold
Death Cab For Cutie - Bixby Canyon Ridge

Niklas:
Ratatat - Mirando
Natural Snow Buildings - Bear Hunting
Dan Friel - Ghost Town Pt. 1
Marlow - Body Count
Songs: Ohia - Blue Chicago Moon

Johan:
The Depreciation Guild – Darklooming
Costa Music - As I Go Beneath
The Mathletes – That Stupid Grin on Your Face
The Capstan Shafts – Proletariat Glow
Cat Power - Lived in Bars

Isengrind/Twinsistermoon/Natural Snow Buildings - The Snowbringer Cult

Många av de folkpsykadeliska artister som fått genomslag den senaste tiden har kommit från nordeuropa, främst Finland (Islaja, Kuupuu, Paavoharju mfl). På så vis känns det nästan lite småskumt att duon i Natural Snow Buildings huserar nere i kontinentala Frankrike. Deras mörkt experimentella musik skulle nämligen kunna ackompenjera vilket skandinaviskt vinterkynne som helst. Eller kanske är det bara ett stycke önsketänkande från min sida, någon slags skandinavisk stolthet, som dykit upp efter en tid tillsammans med dubbelskivan The Snowbringer Cult.

Första skivan är en split där duons två soloprojekt Isengrind och Twinsistermoon samsas om utrymmet, medan andra skivan består av låtar signerade gemensamma Natural Snow Buildings. Oavsett vem eller vilka det är som ligger bakom låten på The Snowbringer Cult så tas vi med till mörka platser och oändliga skogar där drones, orglar och spöklika röster väntar för att sätta sina tänder i lyssnaren. En generell skillnad mellan de olika projekten är dock att det gemensamma materialet drar mer åt ambienta och stundom postrockslika stämningar, medan soloprojekten är något folkigare. Riktigt vackert blir det titt som tätt, även om verket med sin långa speltid är alldeles för mastigt. Man måste planera för att hinna med The Snowbringer Cult, den är inget man bränner av på lunchrasten. Ett faktum som förvisso talar för att fler och fler godbitar kommer upptäckas ju fler gångar man lyssnar.

Natural Snow Buildings - Bear Hunting

Booka Shade - The Sun and the Neon Light

Efter att ha levt det ljusskygga livet i klubbländer världen över i ett par år så kryper nu Booka Shade åter ut i solen. På sitt tredje album The Sun and the Neon Light försöker de till viss del att stimulera intellektet lika mycket som fotsulorna och intentionen denna gång var att ta ett steg ifrån klubbmusiken och försöka skapa något mer intrikat, något framåtskridande och utmanande. Fast separationen från dansgolvet är långt ifrån fullbordad. Ändå finns här delar som placerar The Sun and the Neon Light i en annan division än Movements. För vem har sagt att Booka Shade nödvändigtvis uppfattar solen på samma sätt som oss vanliga dödliga?

Arno Kammermeier och Walter Merzigers signum har länge varit de säregna takterna och de skruvade basgångarna. Dessa återfinns även denna gång medan fler akustiska instrument trängt sig in i ljudbilden och på sina håll även orkestrala inslag, till exempel i inledande Outskirts som påminner lite om det Apparat presenterade på fjolårets Walls. Annars är den verkligt stora nyheten att de goda tyskarna denna gång valt att ställa sig bakom mikrofonen. Sånginsatsen i Psychameleon och Control me är kanske inte helt skrupelfri men den skänker åtminstone klarhet i hur stor betydelse Depeche mode kan tänkas ha haft för duon.

The Sun and the Neon Light känns väldigt mycket som ett experiment och det jag många gånger stör mig på är att den inte ger något egentligt helhetsintryck. Ryggraden är densamma albumet igenom men annars spretar det åt för många håll utan att det binds ihop på ett tillfredställande sätt. Det som var den stora behållningen med Movements var just att det var en stark enhet medan det denna gång blir alltför fragmentariskt. Booka Shade vill åt alla håll samtidigt och även om klubbdängor som Charlotte och välkända Karma Car fyller sina syften så känns de lite som kompromisser plockade ur sitt sammanhang. Att kalla The Sun and the Neon Light för ett dåligt album vore å andra sidan att vara fel ute, det övertygar bara inte lika mycket som Movements gjorde för några år sedan. Kanske har det med mina höga förväntningar att göra.

Nästa gång hoppas jag på ett mer sammanhängande verk. Ett ambientalbum på något klaustrofobiskt tema skulle inte sitta helt fel. Tror de skulle klara det galant.

Lyssna på hela albumet här.

Mates of State - Re-arrange Us

Redan inför förra albumet Bring it Back räknade jag ut Mates of State i tron att de vid det laget hade mjölkat ut det mesta möjliga ur konceptet "galenpanne-pop med växelsång och sättningen orgel/trummor". Den gången slog de mig på fingrarna och presterade ett av 2006 års bästa album. I väntan på nya skivan Re-arrange us brottades jag med liknande funderingar, men återigen visar de att det inte fanns någon anledning att tvivla. Den nya skivan skiljer sig en aning från de tidigare då låtarna inte spretar riktigt lika mycket samtidigt som Kori Gardner bytt ut sin orgel mot ett piano. De äkta makarna skriver dock fortfarande fantastiska låtar och att, som Pitchforkrecensenten Adam Moerder, kalla det här för musik att laga mat och diska till är inget annat än en ren förolämpning. Duon skriver, enligt min uppfattning, fortfarande musik med själ och hjärta så att det räcker och blir över. Re-arrange us är en 35 minuter lång uppvisning i hur man skriver poplåtar på gränsen till perfektion. Just nu har jag förälskat mig i singeln Get Better, den trallvänliga Great Dane och avslutande Lullaby Haze, men samtliga låtar håller väldigt hög klass. Bandet har visserligen en otroligt bra katalog bakom sig, men trots detta känns Re-arrange us redan nu som ett av deras allra starkaste alster.

Skivan släpps idag på Barsuk Records (Death Cab for Cutie, John Vanderslice, David Bazan, m.fl.).

Mates of State - Get Better

Wildbirds & Peacedrums - The Snake

Wildbirds & Peacedrums har hamnat i en lite olycklig situation efter att de blivit utsedda till årets svenska jazzakt 2007. Diskussionen kring dem har mest handlat om vare sig de verkligen bör betraktas som jazz eller inte och, med tanke på detta, om det var helt korrekt av Rikskonserter att ge dem utmärkelsen. Själv är jag antagligen helt fel person att uttala mig då mina kunskaper om jazz i princip är lika bristfälliga som Sveriges televisions musiksatsningar, men det bör ändå tilläggas att det var ett järvt beslut. Wildbirds & Peacedrums debutalbum Heartcore innehöll, utan tvekan, tämligen framträdande jazzelement men rörde sig till stor del utanför ramarna för vad som brukar betraktas som jazz i ordets rätta bemärkelse. Är det något som frusna gamla genrer behöver så är det någon som tänker utanför lådan och för oss lyssnare var tilltaget enbart positivt då priset, bland annat, resulterat i albumet The Snake.

För min del så kom uppföljaren lite väl tätt inpå debuten och jag har, under de två månader som det funnits ute, sällan haft den rätta känslan för att ta mig an det. Jag har inte velat förstöra ett förmodat bra album genom att vara negativt inställd så jag har låtit det få mogna i mitt itunesbibliotek. Ironiskt nog så är jazzinslagen inte lika framträdande denna gång utan de äkta makarna Mariam Wallentin och Andreas Werliin verkar i ett lite mer traditionellt landskap som bekräftar att de har en mer utpräglad fallenhet för folk än vad de har för jazz. Kärnan i musiken är fortfarande densamma, Wallentins kraftfulla Odetta-röst står ofta helt ensam mot Werliins slagverk, men utsvävningarna är på gott och ont färre denna gång. Produktionen känns mer sofistikerad och de mest uppenbara improvisationsmomenten har emellanåt bytts ut mot mer genomarbetade popmönster, briljanta avslutningen My Heart får mig till exempel att tänka på Regina Spektor (om än hennes lite mer experimenterande sida).

Wildbirds & Peacedrums är en ytterst intressant duo och The Snake får betraktas som ett steg framåt för deras del. Det är ett album som är både hänförande och säreget och som bekräftar att de är lite av ett unikum i det här landet. Det är med andra ord helt förståeligt varför debuten fick en världsomspännande utgivning på Leaf för en dryg månad sedan. Nu ser jag bara fram emot att få uppleva dem live. Det ska tydligen inte gå av för hackor.

Lyssna här.

Playlist v. 20

Johan:
CocoRosie - God has a voice, she speaks through me
My Sad Captains - Here and elsewhere
Speedmarket Avenue - Less than ok
Mates of State - Lullaby haze
The Lodger - The good old days

Oskar:
Cocorosie - God has a voice, she speaks through me
Parker Lewis - Hjältar
Paavoharju - Tuoksu Tarttuu Meihin
Wildbirds and Peacedrums - My Heart
Matmos - Polychords

Niklas:
Darkstar - Need You
CocoRosie - God has a voice, she speaks through me
Bonnie 'Prince' Billy - Missing One
Ratatat - Shiller
Our Sleepless Forest - Haze

Ny singel från CocoRosie

Jag läste i förra veckan att systrarna Casady i CocoRosie skulle släppa en ny singel, men att det skulle vara en sådan kioskvältare var jag inte riktigt beredd på. Den makalösa God Has a Voice, She Speaks Through Me är fjärran från den freaky folk-genre som bandet ursprungligen förknippades med och faktiskt en av de bättre låtarna jag hört med duon. En electropoppig trummaskin och autotuner på sången gör underverk med ljudbilden och jag håller tummarna för att man fortsätter i denna anda inför nästa album.

Streama låten här eller punga ut sex kronor ($0.99) för att ladda hem den.

Ratatat - Shiller

Jag väntar mig något liknande varenda gång det dyker upp en låt från glättiga New York-duon i Ratatat. En ylande digital gitarrslinga, en funkig basgång och en filtherhouse-flirtande klubblåtsstruktur. I ärlighetens namn börjar det bli något tröttsamt och av den anledningen blir jag så glad av att höra nya sjuan Shiller. Låten bjuder visserligen också den på en hel del plastiga gitarrljud men utmärker sig genom att anta en mer ballad-orinterad karaktär. Dess Moriconska slingor och dramatiska synthmattor för direkt tankarna till dueller, krutrök och sammanbitna ansiktsuttryck i någon spaghettivästernfilm. Shiller är ljudet av en döende revolverman som kippar efter andan i den smutsiga solnedgången. Tredje skivan från Ratatat är att vänta i början av juli.

Ratatat - Shiller

First Floor Power - Don't Back Down

Det var fem år sedan vi sist hörde från First Floor Power. Efter senaste skivan Nerves tog bandet en paus, men medlemmarna har sannerligen inte legat på latsidan. Karl-Jonas har släppt två skivor under namnet Blood Music, Jenny (som visserligen inte är medlem längre) har gjort en smärre succé som soloartist och Sara har spelat i Sir Eric Beyond and the Avant-garde. Nya albumet Don't Back Down tar vid ungefär där Nerves slutade, i den lite mer mogna anda som vi fick stifta bekantskap med efter den charmigt naiva debutskivan There is hope, som i min bok är något av en milstolpe i svensk indiehistoria. Jag har alltid uppskattat bandets säregna och spretiga stil som aldrig har känts konstlad, utan snarare väldigt genuin. Säregenheten har man lyckats vidbehålla även på nya skivan samtidigt som låtmaterialet är starkare än någonsin förut. Texterna är i vanlig ordning lekfulla och av novellkaraktär snarare än i popformat. Sången delas mellan Karl-Jonas och Sara, men i sista spåret Apparently gör trummisen Per Lager ett inhopp av ypperlig kvalitet. Fem år är visserligen en evighet i musiksammanhang, men med facit i hand var gruppens comeback väl värd att vänta på. Med Don't Back Down befäster FFP sin position som ett av de bästa band som sett dagens ljus i det här landet. Låtar som No money and a fee, God damn your fingers och Apparently är fog nog för ett sådant påstående.

First Floor Power - God damn your fingers

Parker Lewis - Hjältar

Jag uppmärksammade precis att Parker Lewis enbart har cirkus åttatusen spelningar på last.fm. Denna incident väckte självfallet det reaktionära i mig och jag insåg plötsligt det högst nödvändiga i att lovorda detta nygamla tillskott bland bedårande svenska popslynglar.

I ryggen har Parker Lewis nät-labeln Mad For It, vars grundare förr i världen huserade på saknade Shaktar.nu, och har under våren presenterat ett antal intressanta släpp. Senast i raden är nostalgitrippen Hjältar där Parker för ovanlighetens skull gör utflykter på svenska. Produktionen är slick, andas nittiotalets Mauro Scocco och introt måste mig veterligen vara samplat från Lisa Nilssons Vad du ser är vad du får medan fiolslingan från Håkan Hellströms Bränno serenad spökar någonstans i bakgrunden. Resultatet är en av vårens bättre svenska låtar.

Med tanke på att större delen av Parkers charmiga diskografi finns för gratis nedladdning så förstår jag inte varför han ska behöva leva med ett så pass blygsamt antal lyssnare.

Plocka hem här och titta på fina videon.

The Twilight Sad - Here, It Never Snowed. Afterwards It Did EP

Vi var ganska många som, för drygt ett år sedan, förälskade oss i Glasgowbandet The Twilight Sads ångestfyllda noiseodyssé genom både debut-EP och det därpå följande albumet. Sedan dess har bandet turnerat flitigt, men nu är det dags för en ny EP på bolaget Fat Cat. Den har dock en något annorlunda karaktär eftersom det sexspåriga alstret bara innehåller en ny låt, som egentligen inte heller är ny. Titelspåret Here, It Never Snowed. Afterwards It Did blev över från inspelningen av Fourteen Autumns and Fifteen Winters och är tidigare osläppt, men i övrigt innehåller skivan nya versioner av låtar från tidigare släpp samt en cover på Daniel Johnstons finfina Some Things Last a Long Time. De nya versionerna är lite mörkare och mer återhållsamma. Måhända att idén, som är sprungen ur deras livesound, är lite tråkig, men man har ändå gjort ett ganska bra jobb med omarbetningarna. Det är förvisso alltid svårt att ta till sig nya versioner när man redan är väldigt förtjust i de gamla. Dessutom saknar jag lite av de desperata utbrotten som finns i de tidigare inspelningarna. Titelspåret och Johnston-covern håller i alla fall hög klass och är väl värda att lyssna på.

The Twilight Sad - Here, it never snowed. Afterwards it did

The Ghost Orchid - s/t

- Reminds me something of riding bicycles on a summery night with a boombox bungee-corded to the bike basket playing Broken Social Scene's first album.

Så beskriver en myspaceanvändare duon The Ghost Orchid's musik och trots detta indieromantiska skimmer är det faktiskt en ganska träffande beskrivning. För egen del är det väl förvisso snarare nostalgialster från Magnetic Fields och Explosions in the Sky som dyker upp i min hjärna. Duon från San Diego består av Mary och Marlon och är ett sidoprojekt där de båda medlemmarna utbyter låtidéer och turas om med att stå vid pianot respektive gitarren. Med mycket små medel har de med sin debut skapat en hypnotiserande historia. Sången lyser med sin starka frånvaro men de slingor och arrangemang som levereras med hjälp av gitarrer, pianon och sparsmakade trummor underhåller hela vägen fram. Stundtals låter de som luftig melodisk postrock och ibland i de mer pianoorienterade låtarna, som exempelvis Love At Midlife gör sig kompositörer som Yann Tiersen påmind. I Living Daylights blir det uppenbart att duon konsumerat en hel del Stephen Merritt och i mer uppryckande Ana Mir lyckas The Ghost Orchid med konststycket att leverera en handklappsvänlig The Album Leaf-flirt.

The Ghost Orchid - Ana Mir

Quiet Village - Silent Movie

Det har suttit långt inne. Vid flertalet tillfällen har jag försökt mig på att skriva några rader om Quiet village's debutalbum Silent movie utan något som helst resultat. Jag vet inte om det har att göra med albumets komplexitet, dess totala avsaknad av väsentliga referenser eller att det på ett makalöst sätt helt enkelt tar andan ur mig. Från början till slut är det ett fascinerande furstlingsverk som får mig att tänka på hur jag storögt och imponerat för första gången spejade in i The Avalanches' universum för ett antal år sedan.

Paralellen till Avalanches har egentligen inte så mycket att göra med hur det låter utan det handlar snarare om hur Quiet village förvaltar musikarvet och vad de lyckas göra med det. Liksom Avalanches placerar deras klippande och klistrande dem i en gråzon där de ständigt har en fot i det förgångna medan ryggraden befinner sig i nuet. Samtidigt pekar nästippen ständigt in i framtiden. Denna framtid som kan komma att låta exakt hur som helst. Framtiden som egentligen bara existerar just nu och som därför lyckas vara så innerligt ljuv och trollbindande. Quiet village är lite som gårdagens bild av framtiden, den framtid som för ett ögonblick sedan blev nutid.

Många gånger experimenterar duon med balansgångar och gränsöverskridanden vilket på ett genialiskt sätt illustreras redan i inledande Vicoria's secret. I denna smäktande vackra hymn förenas stråkar och oboe med havsljud och måsskrin medan titeln skvallrar om det ytligaste av det ytliga (underklädesmärket, reds anm.) såväl som det allra innersta och hemliga. Därifrån förs vi på en resa där bespottade beståndsdelar såsom tvärflöjt, baktakter och easy listening-inslag får en typ av upprättelse jag inte riktigt förväntat mig skulle vara möjlig. Quiet village fångar, genom att visa att till och med det allra fulaste kan göras vackert så länge metoden är den rätta, essensen av de senaste årens populärmusik. Silent movie blir, genom Utopia, Pillow Talk och Circus of Horror, drömmen du önskar du kunde hålla kvar vid men som du alltid glömt när du vaknar. Utan tvekan ett av årets bästa album.

Quiet Village - Circus of horror

Scuba - A Mutual Antipathy

Dubstep är en genre som haft lite bekymmer med att hävda sig i albumformatet, trots att vi relativt nyligen sett prov på ett par riktigt lyckade skivor från namn som Benga och framför allt Burial. Som albumkramare är jag av den anledningen lycklig över att ha funnit Hotflush-ägaren och dubstepveteranen Scuba's debutalbum A Muthual Antipathy. Scubas musik rör sig någonstans i gränslandet mellan dubstep och idm och till skillnad från mycket annan musik i genren står inte basgångarna i centrum här utan ljudrymden, låtstrukturerna och till viss del melodierna. A Mutual Antipathy är inte en skiva som är skapad för dansgolvet utan snarare för hörlurarna på väg hem från skolan, jobbet eller krogen. Den bär på en mängd starka spår som gjutits in i varandra och som tillsammans bildar en oerhört rik, vacker, mörk och ibland läskig stämning. Tack till Tatti som gjorde mig uppmärksam på den här skivan.

Scuba - Tell Her

Ny singel från Noah & The Whale

I indievärlden har man pratat om brittiska folkpopparna Noah & The Whale som nästa stora grej under en ganska lång tid nu och i slutet av juni är det äntligen dags för bandet att bekänna färg då deras debutalbum släpps. I dagarna kom singeln Shape of my heart på bolaget Young and Lost Club och det lovar verkligen gott inför debutskivan. Singeln är nämligen, liksom allt annat bandet släppt ifrån sig, briljant. A-sidan är otroligt medryckande och det stökiga soundet med akustiska gitarrer, fioler och trumpeter i en salig röra påminner mig en aning om Neutral Milk Hotel.

Imorgon spelar de på Debaser i Stockholm. Det kan nog bli väldigt bra.

Noah & The Whale - Shape of my heart

Playlist v.18

Johan:
The Radio Dept. - Freddie and the Trojan Horse
Noah and The Whale - Shape of my heart
Wolf Parade - Soldier's Grin
Parker Lewis - Dirty dancing
(We Are) Performance - Sex Etc.

Oskar:
Zeigeist - Wrecked motel
Joel Alme - Always on my mind
Wolf parade - Soldier's grin
Rigas - Born not to run
She & Him - Sentimental heart

Niklas:
Wolf Parade - Soldier's Grin
Portishead - The Rip
Beat Happening - Godsend
Hours of Worship - She's in my pulse
The Radio Dept. - Freddie and the Trojan Horse

Ny låt från The Radio Dept.

Ett av mina absoluta favoritband, The Radio Dept., verkar äntligen vara på gång med nytt material efter 2006 års Pet Grief. Enligt Pitchfork släpps en ny EP på skivbolaget Labrador om ungefär en månad. I låten Freddie and the Trojan Horse är Johan Duncansson och hans följeslagare mer öppet politiska än tidigare (undantaget deras medverkan då tidningen Rebell fyllde tio år) då de riktar sin ilska mot Fredrik "Freddie" Reinfeldt. Låten är visserligen en bit ifrån bandets högstanivå, men det är roligt att de verkar ha hittat tillbaka till sig själva igen efter snedsteget med reggaeinfluerade singeln We made the team.

The Radio Dept. - Freddie and the Trojan Horse

Wolf Parade - At Mount Zoomer

Många av oss har antagligen under någon period haft ett ljuvligt kärleksförhållande med Apologies to the Queen Mary, förstlingsverket från kanadensarna i Wolf Parade. Med sina mörka och skramliga debut roffade sångaren och keyboardisten Spencer Krug och hans hantlangare åt sig riktigt saliga omdömen då den gavs ut 2005.

Tydligen spelade man in ett antal låtar ganska tätt inpå debuten men valde att kasta dem sedan medlemmarna var ute efter en större soundförnyelse. Under de år som förflutit valde medlemmarna istället att göra ett litet uppehåll och hämta inspiration genom olika sidoprojekt. Krug har ju som bekant sedan dess varit upptagen med sitt Sunset Rubdown och gitarristen Dan Boeckner dök under fjolåret upp med sitt Handsome Furs. När vi nu står inför Wolf Parades andra skiva At Mount Zoomer (döpt efter vargparadens studio) kan man redan i inledningsspåret konstatera att uppehållet gjort Wolf Parade gott. Soldier's Grin öppnar med ett extremt tilltalande intro där Krugs synthslinga och Boeckners gitarriff samspelar perfekt. Något svagare Call it a Ritual följs upp av starka Language City där det än en gång är Krugs sångmelodi och synthslingorna som är den största behållningen. At Mount Zoomer visar prov på ett poppigare Wolf Parade där många av låtarna klistrar sig fast med en gång. Men framförallt visar den prov på en mogen akt som på ett ypperligt vis klarar av att balansera mellan det lättillgängliga och mer komplexa. At Mount Zoomer är en värdig uppföljare och årets mest renodlade indieskiva än så länge.

Wolf Parade - Call it a ritual

Rigas - The born not to run EP

Efter att under gårdagen ha tröttnat på tonårsfyllan som årligen intar Uppsalas gator och torg den 30:e april så fann jag mig halvt som halvt utslagen i soffan, kastandes ett getöga på Hjärnkontoret. Döm om min förvåning när, den numer näst intill klassiska, blockflöjtsslingan från Rigas We are here to stay dyker upp under ett überpedadogiskt inslag om frimärksproduktion. Vi får se hur gravören använder sig av mikroskop för att skapa motivet, hur defekta märken sorteras bort och hur de färdiga rullarna till slut låses in i ett säkert kassavalv. Allt ackompanjerat av den vansinniga flöjten. Efteråt är jag alltså inte bara insatt i ett frimärkes väg från idé till slutprodukt utan har även blivit påmind om en orättvist förbisedd musikskapares existens. En musikskapare som förträffligt nog visar sig ha en färsk tvåspårs-EP ute. Vad skulle man göra utan public service?

Ep:n, som väsignats med det putslustiga namnet The Born not to run EP, är kort, intensiv och helt gratis. Titelspåret är en elektronisk dänga med catchy refräng medan det Junior boysiga b-spåret (om man nu kan tala om sådana dessa dagar) uppvisar en lite lugnare sida. Som vanligt är det Flora & Fauna som ligger bakom. Spring och hämta!

Rigas - Born not to run

Smakprov från nya Mates of State-skivan

Sedan en vecka tillbaka har låten Get better från kommande Mates of State-skivan Re-arrange us figurerat på nätet. Ursprungligen som en MySpace-rip, men nu har den lyckligtvis kommit i en proper version. Get better är en av de finare låtarna som kommit i min väg den här sidan årsskiftet och förväntningarna inför skivan, som släpps den 20 maj på Barsuk Records, skruvas därmed upp ytterligare ett snäpp.

Mates of State - Get better