Time Is On My Side

Det finns en styrka i skivor som är konsekventa. Skivor som präglas av en från början genomtänkt idé och som kompromisslöst håller fast vid den ända fram till slutet. Resultatet kan i lyckade fall bli att de olika låtarna får roller som organ där de i samspel med varandra bildar en slags kroppslig helhet. Förra året fick vi två briljanta exempel på skivor av det nämnda slaget, Liars’ ”Drum’s Not Dead” och naturligtvis The Knife’s ”Silent Shout”. När jag nu hör Tobias Liljas andra fullängdsskiva, ”Time Is On My Side” påminns jag just om denna konsekvens. Han har under senare dagar lyft in sin röst som ett av huvudinstrumenten i ett annars digitalt dominerat ljudlandskap. Liljas desperata men vackra sång transporterar oss, tillsammans med diverse former av knaster och elektroniskt noise genom becksvarta passager. ”Time Is On My Side” är ingen munter historia och den passar sig således inte att lyssna på i särskilt många sammanhang. Allra bäst gör den sig sent på kvällen eller natten, med dig som ensam lyssnare, och i sin helhet. För mig blev den ett otroligt trevligt sällskap. Skivan är släppt på n5md.

Tobias Lilja - Time, Oh Time (Zshare)

Filmjölk

Att kalla sig för Filmjölk i samband med musikproduktion kanske inte är det mest självklara att göra om man är från Belgien och sysslar med ambient/electronica, själv anser jag att namnet skulle passa bättre på något trallpunkband men vad gör väl det när "The Mononucleosis EP" gjorde dagens armbågsbrottning på bokrean till en något mer lätthanterlig batalj. Det är knastrig minimalism som ibland förädlas med gitarrplinkande och stämningsfulla pianoslingor, trevligaste låten "Sound rememberance" finns att lyssna på här och Ep:n släpps i slutet av mars på lilla Belgiska Heldernacht.

Childs

Mexikanska duon Childs skapar musik som är en blandning av electronica och postrock. Något som för många, jag själv inräknad, på pappret kanske låter som det bästa av två världar. Stundtals är det också precis vad musiken på deras fullängdare "Yui" är. Det här kommer låta extremt klyschigt, men jag finner faktiskt inget lämpligare ord än episkt för att beskriva den musik Paúl Marrón och Guillermo Bátiz gör. Deras atmosfäriska synthmattor och gitarrslingor för tankarna till såväl Eluvium som musiken Vangelis ligger bakom i filmen Blade Runner. Childs har själva kallat sin drömska och slumrande musik "electronic lullabies" och blivit jämförda med både Sigur Rós och band i Morr-katalogen. Låter det inte också lite Mitt I Naturen-vinjett över versen i Marysal?

Childs - Yui (Zshare)
Childs - Marysal (Zshare)

Pop Levi

Vi har alla dagar då vår hjärna inte riktigt orkar anstränga sig mer än nödvändigt, dagar då vi föredrar Aftonbladet före Svd, Gardell före Dagerman och vissa av er kanske Nutley före Bergman. Ofta råkar dessa dagar heta just söndag och det är sådana dagar man ibland behöver Pop Levi som idag får vara frontfigur för det vi kan kalla för utfyllnadsmusik: musik som snurrar några varv i våra iPods men som vid årets slut kanske inte återfinns på våra topptjugo-listor. Hey Willpower och Jim Noir är två bra exempel från förra året, alltså musik som är medryckande och lättlyssnad och som känns bekant redan vid första genomlyssningen.

Pop Levis skiva "The return to form black magic party" innehåller en rad direkt medryckande stycken som minst sagt påminner om Marc Bolans utflykter i T.Rex och har melodier som fastnar i huvudet, hur hjärndött det än känns att gå runt och nynna "I need a pick me up pick me up pick me up pick me up uppercut" så har det ändå sin charm. Ponera att jag varit 17 och året varit 1972, då hade antagligen en Pop Levi-poster hängt i mitt pojkrum men nu råkar det vara 2007 så han får helt enkelt nöja sig med min kärlek i någon vecka men får finna sig i att vara bortglömd när Malmsjö ringer in 2008.

Pop Levi - Skip ghetto (zShare)

The Paris Hilton Mujahideen

Trevor Kampmann har tidigare gett ut skivor under flera olika namn som exempelvis See Saw, C.Saw, Sea Saw och Magnethophone. Med sin four-track i högsta hugg har han från sin bas i Washington DC producerat en rad skivor och vid sidan av detta skapar han dessutom magnifik musik under aliaset hollAnd. ”The Paris Hilton Mujahideen” gavs ut på Teenbeat Records tidigare i år och på den bevisar Kampmann att det fortfarande går att skapa riktigt intressant lo-fi-pop utan att blanda in onödiga mängder experimentell electronica. Med en sångröst som påminner mig om Elliott Smith, enkla elgitarr-riff, anspråkslösa, medryckande och ganska korta låtar är ”The Paris Hilton Mujahideen” 25,7 minuter ren njutning. Lägg vantarna på den. Du kommer inte ångra dig.

hollAnd - Anna Winter Stasi (Zshare)
hollAnd - Suburb On The Euphrates (Zshare)

Handsome Furs-spelning på Debaser

Dan Boeckner, mer känd från Wolf Parade och Atlas Strategic utgör tillsammans med Alexei Perry det mycket intressanta projektet Handsome Furs. Det finns vad jag kunnat se tyvärr ännu ingen hemsida. De få Handsome Furs-låtar jag hört är riktigt bra och jag ser fram emot en kommande debutskiva under året. Denna debutskiva ska dessutom släppas på Sup Pop och produceras av ingen mindre än självaste Isaac Brock (Modest Mouse). Jag är bra sugen på att se dem spela på Debaser 9:e Mars, det kostar endast en hunka att gå in. Vad som är värre är att det inte finns möjlighet till något förköp, det är förmodligen ändå värt att köa en stund ute i kylan för den här spelningen. Mer info här.

Handsome Furs - Hearts Of Iron - demo (Zshare)
Handsome Furs - Unknown Title - demo (Zshare)

The idiots are winning

Som man brukar säga är minnet kort men bra och lever men i en bubbla är det lätt att ibland glömma vad man i själva verket beställer för skivor, jag kom igår hem och hittade en avi i lådan och hade ingen riktig aning om vad det kunde tänkas vara så jag traskade till Hydromacken och plockade upp detta stycke vax. Det visade sig vara James Holdens fullängdare "The idiots are winning", en av 2007 års bättre 2006-upptäckter som tillsammans med Trentemøllers "The last resort" bildar en trevlig mörk instrumental enhet. Smygande inledninen Lump är välstämda oljud, Corduroy är neurotiskt brus och småschizofrena Idiot lyfter skivan ännu ett snäpp. Känner du också att idioterna vinner? Holden står på din sida.

Holden - Lump (zShare)

We were dead before the ship even sank

Till att börja med vill jag göra ett inlägg i debatten om huruvida Modest Mouse skulle ha sålt sin själ för att nå ut till den breda publiken eller inte. Jag tillhör inte de som tycker att "Good news for people who love bad news" var ett steg i fel riktning, snarare tvärtom. I korta ordalag tycker jag i alla fall inte att bandet har sålt sig för att man i den, inför varje ny skiva, ständiga konflikten mellan förnyelse och återupprepning valt att förnya sig. Om man istället hade valt det senare alternativet hade klagomålen säkerligen handlat om att man lät som en papegoja som bara upprepade sig. Förnyelsen är dessutom ganska logisk från skiva till skiva och inte heller särskilt stor om man väljer att se den stegvis. Jaja, vidare till nya skivan "We were dead before the ship even sank".

Frågan är var man ska börja när det redan skrivits spaltmeter på var och varannan blogg under den senaste veckan. Mitt första intryck är i alla fall att den låter som en ganska naturlig uppföljning på den senaste skivan och att Johnny Marrs medverkan inte haft någon större inverkan på bandets sound. Skivan håller sig helt klart inom de ramar som Modest Mouse, enligt mina kriterier, bör befinna sig inom. Låtmaterialet är bra och stundtals till och med fantastiskt, men ändå kan jag inte undgå att bli lite, lite besviken eftersom det inte är fullt så bra som jag hade väntat mig. Inledningen är väldigt stark, men någonstans i början av albumets andra hälft tappar man bort sig lite grann. I slutet finns visserligen finfina spår som "Spitting venom" och "People as places as people", men mitt intresse för skivan avtar ändå en aning efter "We've got everything". Sammantaget finns här flera låtar (March into the sea, Missed the boat, Little motel, Spitting venom) som skulle platsa på en personlig Greatest hits-skiva, men de sämre spåren ligger också en bit under den höga lägstaribba som Isaac har skämt bort oss med. Bandet har dock mycket gratis tack vare Isaacs fantastiska röst och hans ständigt relevanta textförfattande. Egentligen är det inte så mycket som skiljer en väldigt bra skiva från ett sant mästerverk och hade man gallrat bort ett par ganska ointressanta låtar hade man varit tämligen nära ett mästerverk.

Modest Mouse - Little motel (Zshare)
Modest Mouse - Missed the boat (Zshare)

Postrock och fotboll

Att medeltidsrockarna Hammerfall och damlandslaget i Curling har någon slags ondskefull gemensam agenda vet vi ju om sedan tidigare. Det är också allmänt känt att Hammerfalls idoler, Iron Maiden är tokiga i fotboll. Därmed har ett tydligt samband mellan melodisk 80-talshårdrock och idrott kunnat fastställas. Men något som hemsökt mina mentala landskap de senaste dagarna är att faktiskt både Mogwai och Explosions In The Sky tycks ha en vurm för sport. Vad är egentligen grejen med postrock och fotboll? Är det rent av så att postrockare i själva verket är förklädda sportfånar som genom Wallraffmetoder försöker infiltrera indiekretsarna och bryta ner dem inifrån? Vad som också intresserat mig är huruvida det rör sig om ett ömsesidigt förhållande, gillar fotbollsspelarna i sin tur postrock? Laddar exempelvis Teddy Lukic upp med Slint’s ”Spiderland” i lurar inför match? Är Tobbe Linderoth besatt av att hitta de återstående vinyltolvorna för att fullända sin Constellationkatalog? Tankar av detta slag har gäckat mitt sinne i dagar.

Explosions in the sky komponerade 2004 soundtracket till american football-filmen ”Friday Night Lights”, en film jag ännu inte orkat se och Mogwai ligger som bekant bakom musiken till fjolårets ”Zidane: A 21st Century Portrait”. Jag ville verkligen se Zidane och jag gjorde ett försök, men det gick verkligen inte. Förlåt. Men efter 15 minuters kamera som följer Zidane och endast Zidane, utan vare sig musik eller någon klippning under en match i spanska ligan fick jag nog. Musiken fungerar istället alldeles utmärkt på egen hand. Så är förmodligen också fallet med ”Friday Night Lights”.

Från ”Zidane: A 21s Century Portrait”:
Mogwai – Black Spider (Zshare)

Från ”Friday Night Lights”:
Explosions In The Sky – Your To West Texas (Zshare)

Mogwai's golden children

Det har blivit dags att kasta ännu ett getöga mot Glasgow och imponeras av alla strålande band som poppar upp ur stadens indiescen. Den här gången är det Errors med sin kyligt instrumentella art school-dancehall-electro som sätter mig i gungning. Trummaskiner och synthslingor som andas retro blandas upp med laptop-noise och relativt renfiltrerade gitarrslingor. Trion är signade på Mogwai’s label ”Rock Action” och har av postrockslegenderna själva kallats ”our golden children”. Ep:n ”How Clean Is Your Acid House?” spelades dessutom in och mixades av John Cummings ur just Mogwai, Errors fick dessutom vara förband när m83 besökte staden. Låt er inte luras av de onda artiklar som kommer att kalla Errors musik ”neu-rave” eller ”new age”, Errors är lika lite rave som Klaxons någonsin varit. Om inte ännu mindre. Tack och lov.

Errors - Mr. Milk (Zshare)
Errors - Salut! France (Zshare)

Wales finest

Var just nära att ringa och väcka en god vän men ändrade mig i sista sekund. Sömnlösa nätter är ofta en pina men ibland för även de något bra med sig: jag upptäckte just att Soft hearted scientists släpper nytt, albumet "Take time to wonder in a whirling world" dyker upp i början av juni. Som om inte det vore nog finns nya låten "Sibiria" att avnjuta på deras myspace.

I played your heart but I broke two strings

Att vara intresserad av musik är ett ständigt kompromissande som ofta leder till dåligt samvete: dåligt samvete för att man inte hinner fördjupa sig, dåligt samvete för att man inte hinner lyssna in sig på allt. En som blivit lidande av mina kompromisser är Richard Swift som alltför ofta dykt upp i min omgivning men som jag inte gett en ärlig chans förrän nu. Men för att slita på en gammal klyscha så kan man ju aldrig upptäcka något bra för sent och detta stämmer lysande när det gäller ovannämnda exempel.

Nya skivan, med det Modest mouse klingande namnet, "Dressed up for the letdown" innehåller ett antal själfulla spår i sann "Secretly Canadian"-anda som gjort mig gott sällskap de senaste kvällarna. Emellanåt blir det dock lite väl singer/songwriter-ordinärt men topparna "Buildings in America" och "Million dollar baby" är väl värda några minuter av era liv.

Richard Swift - Kisses for the misses (högerklicka, spara som)

Rutinmässig slacker-indie

Karl Larsson såg vi senast till med hans stundtals briljanta soloskiva ”Pale As Milk” för drygt ett år sedan. Tiden före den hade Last Days of April spelat in sin absolut starkaste skiva någonsin, ”If You Lose It”, som präglades av en riktigt smakfull produktion. Med lågmäld lofi-indie i bästa Sebadoh-anda förfogade Karl Larsson över ett otroligt snyggt sound och jag plockar fram skivan relativt ofta för att lyssna på godbitar som ”Tears On Hold”, ”Want To Go” och ”If You”. Ständigt med gråten i halsen och med gitarrslingor vars kvalité sällan hörts klinga i Sverige fick ”If You Lose It” en alldeles speciell plats i mitt hjärta. Nu är Last Days of April tillbaks med en ny skiva på Bad Taste, ”Might As Well live” och det är tyvärr inte riktigt samma band jag hör den här gången. Produktionen är likt skivorna före ”If You Lose It” mer slipad och låtarrangemangen är betydligt mer tillrättalagda. Den intimitet som präglade den avskalade ”If You Lose It” syns inte riktigt till och varken låtmaterialet eller Larssons sång är lika engagerande som sist. ”Might As Well Live” är på intet sätt en dålig skiva, den glimrar till emellanåt, men den känns relativt opassionerad och rutinmässig. Bäst på skivan är näst sista spåret ”Melbourne”, och det vore väl fånigt att förneka att den här killen begåvats med en nästan löjligt fin stämma.

Last Days Of April – Melbourne (Zshare)

She'll be home soon

Brittiska Antony Harding är troligtvis mest känd som trummis i nedlagda bandet Hefner. Han är överraskande nog (med tanke på vilket musikaliskt sinne trumslagare brukar besitta) även en skicklig låtskrivare och efter att Hefner lade ner har han fortsatt snickra sånger till sitt sidoprojekt Ant. Han har släppt flera skivor innan "Footprints through the snow" kom ut i mars för ungefär ett år sedan. Skivan innehåller många fina ballader och jag blev inte direkt förvånad när jag, efter att ha hört skivan, fick reda på att han även har spelat i Hefner. Numera bor han i Malmö och arbetar tydligen på en EP som ska komma ut under året. Nedan kan man lyssna på det finaste spåret, en riktigt söt och hjärtgripande sak.

Ant - She'll be home soon (Zshare)

23

Om någon mot förmodan råkat missat det så är Blonde Redhead snart tillbaka med sitt sjunde album, som kommer att heta "23". Konstrockstrion har inte sällan jämförts med Sonic Youth och visst kan man finna beröringspunkter i deras experimentella låtsnickeri och märkliga tonartsstämningar av gitarrerna. Hittills har jag bara kommit över titelspåret, men det bådar mycket gott inför hela skivan som släpps den 23:e April här i Europa.

Blonde Redhead - 23 (Zshare)

Efterklang!

Danska Efterklang är i vår tillbaka med minialbumet "Under giant trees", en tämligen intressant femspårshistoria med krypande melankoli som ledmotiv. Avstickaren heter "Towards the bare hill" och kan i det närmsta liknas vid Efterklangs egna , lite mer svårtillgängliga, version av "vi er röde, vi er hvide". Albumet flyttar inga berg i sin framfart men är väl värd att kolla upp för Efterklangs ständigt intressanta ljudbygge.

Tillrättalagt tvåtusental

Ni vet vilka de är, det är varken nytt eller särskilt indie men eftersom Air och jag i princip gått hand i hand cirka vart tredje år sen åttan känner jag att en kommentar är nödvändig. Nya albumet "Pocket symphony" släpptes för någon vecka sedan på iTunes men dyker upp i fysisk form i början av mars och om det var någon som tappade hakan för att det var just Air som valde att sprida sina alster på detta "moderna" sätt blir jag lite förvånad. Deras "up to date"-underfyndiga titlar har jag alltid betraktat som små söta tillmälen men denna gång står det mig upp i halsen, jag tänker främst på albumtiteln i detta fall och det kanske är lätt att fastna där men efter någon vecka med skivan som sällskap har åtminstone vissa låtar naglat sig fast så smått.

Jarvis hjärta Air vet jag inte hur jag ska förhålla mig till, varannan gång tycker jag att samarbetet One hell of a party är okej och varannan gång anser jag den vara anskrämlig men det positiva med den är att den på ett sätt sticker ut från mängden. Space maker, Napalm love och Photograph är tre hyfsade låtar men de tenderar i slutändan att låta väldigt mycket... Air. En gång i tiden var de kanske pionjärer men det verkar som om tiden stått stilla för de goda fransoserna för Air 2007 råkar visst låta så pass mycket 2007 att de helt och hållet låter 2004 igen. Jag vet, det är helt sjukt.

Tears of the Valedictorian

Världens kanske mest frustrerade kanadensiska herrar och damer, Frog Eyes, kommer tillbaks med en fullängdare den första Maj. "Tears of the Valedictorian" blir bandets femte skiva. Jag kan tycka att Mercers sångstil stundtals blev för mycket på vissa av de tidigare skivorna då han relativt ofta svävar ut i något som mest liknar rovfågelskrik. Av den anledningen tycker jag nog mest om "The Bloody Hand" och den kommande skivan påminner till min förtjusning om den i soundet. Fortfarande mycket enerverande och utflippat, men något mer återhållsamt än de tidigare skivorna. Lyssna på skivans starkaste spår.

Frog Eyes - Bushels (Zshare)

Samuraj Cities

Jag vet. Det är inte särskilt ball att skriva om ett band som Andres Lokko, och förmodligen också de flesta indiebloggar, redan betat av. Det vore emellertid synd att inte skriva något alls om Göteborgsduon Samuraj Cities för deras skiva "Cheap Deluxe" bjuder stundtals på högkvalitativ popmusik. Trummaskiner, fina gitarrslingor och väsande sång är några av komponenterna i detta trevliga hopkok och jag föreslår att du ger nedanstående låtar några minuter av din dyrbara tid.

Samuraj Cities - All Along The Shoreline (högerklicka, spara som)
Samuraj Cities - Saturday Night is Never Fair To Anyone (högerklicka, spara som)

Casiotone For The Painfully Alone/Foot Foot Split 7''

Casiotone For The Painfully Alone har spelat in en ny låt han kallar "It's A Crime". Spåret utgör ena sidan på en split-vinyl tillsammans med Foot Foot som är utgiven i 500 exemplar, varav 150 vitpressade vinyler. Låten är akustisk och vi får den här gången inte höra några keyboards eller trummaskiner som Cftpa tidigare skämt bort oss med i mängder. Den tillhör inte något av det starkare Owen Ashworth, som mannen bakom aliaset heter, lämnat ifrån sig. Men Casiotone är alltid Casiotone, och han förtjänar naturligtvis alltid vår uppmärksamhet.

Casiotone For The Painfully Alone - It's A Crime (Zshare)

Dagens tema: Shoegaze!

Bunnyrabbits kan idag inte få nog av blyga män med håret hängandes i ansiktet. För att främja internationell kvotering på den här bloggen bjuder vi även på ett brittiskt alternativ dagen till ära: Air formation. Nya albumet "Dayliht storms" flyter fram med larmande gitarrer i försiktigt framsjungna klagoserenader och domineras ständigt av ett svävande vemod, eller ni kanske vet hur det brukar låta? Antagligen. Håll till godo.

Air formation - The dark has fallen (zShare)
Air formation - Adrift (zShare)

Mer shoegaze åt folket!

Låt er inte skrämmas bort av det något pubertala bandnamnet för LSD And The Search For God gör nästan löjligt snygg psykadelisk shoegaze. My Bloody Valentine och Galaxie 500 lär föga förvånande förmodligen vara husgudar hos dessa fem ynglingar från San Francisco. Väggar av fuzzade gitarrer står naturligtvis längst fram i ljudbilden och sången är förlagd så där snyggt långt bak att man precis lyckas förnimma de fina melodierna.

LSD And The Search For God - I Don't Care (Zshare)

The Twilight Sad

Redan i första versen av inledningsspåret på fjolårets självbetitlade Ep insåg jag att jag var totalt förälskad i Glasgows The Twilight Sad. ”But when she left, gone was the glow” inleds med knaster, tramporgel (tror jag) och en brusten, skotsk stämma. Därefter gitarrlarmet, de tunga trummorna och väggen av bendande gitarrer som skär mot varandra och tillsammans bildar vackra rundgångar. Jag var naturligtvis tvungen att beställa Ep:n direkt, och mycket riktigt blev vi odelbara vänner i höstrusket, The Twilight Sad och jag. Den kommande fullängdaren blev en av de skivor jag såg fram emot allra mest under 2007.

Samma förälskelse fick jag uppleva på nytt, när jag häromdagen hörde inledningsspåret på skottarnas debutfullängdare, ”Fourteen Autumns And Fifteen Winters”. Den här gången hördes dessutom en akustisk gitarr och ett piano på avstånd. Det är inte svårt, kanske delvis pga. bandets ursprung, att påminnas om både Arab Strap och Mogwai när man hör The Twilight Sad. De bittra melodierna och sången för väl förvisso tankarna närmre Malcolm Middleton i hans soloprojekt än Aidan Moffats sång i Arab Strap, som ju är av en mer talande och väsande karaktär (ett förbannat bra väsande hursomhelst). Twilight sad är tung, smutsig och noisig shoegaze, dock hela tiden med sången i förgrunden, och gitarrväggarna är alarmerande vackra. På den kommande fullängdaren är tre av nio spår från EP:n, de sex nya spåren håller dock till min stora glädje hög kvalité. Nu hoppas jag på att få se dem spela här i Sverige, kanske på årets acceleratorfestival? Lyssna på Niklas förälskelse nummer två:

The Twilight Sad – Cold Days From The Birdhouse (Zshare)

The Besnard lakes are the dark horse

Texasbaserade Jagjaguwar verkar bevisligen ha en fäbless för bandnamn med nautisk touch, Swan lake och Okkervil river verkade inte räcka utan arsenalen förstärks nu med The Besnard lakes vars album "The Besnard lakes are the dark horse" finns bakom disk inom en vecka. Det är absolut ingen gjuten skiva men i sina starkare stunder fungerar den åtminstone som ett småtrevligt substitut för My morning jacket, i vissa stunder pekar den även bakåt mot akter som Beach boys och Crosby, Stills & Nash. Bäst är "For agent 13" där stegrande "Sigúr Ros-harmonier" ackompanjerar falsettsången.

The Besnard Lakes - And you lied to me (högerklicka, spara som)

I will laugh all the way to hell

Sedan några timmar tillbaka har man kunnat lyssna på årets mest efterlängtade skiva och efter så kort tid känner jag mig inte redo att ge något omdöme. För att fira denna fantastiska nyhet tänkte jag dock bjuda på ett litet smakprov. Det är inte ofta det pirrar i magen när jag hör en låt, men det här tillhör undantagen. Den har iofs funnits ute i en live-version tidigare så det var inte helt oväntat att den skulle vara fenomenal även på skiva.

MM - Missed the boat (Zshare)

Alla Hjärtans Dag

Alla Hjärtans Dag väcker sannerligen blandade känslor hos befolkningen. För de som har någon att gulla med kan det ju vara trevligt, men för de som känner sig ensamma och trånar efter någon "att dela sin glädje och sorg med" kan det vara nedslående att se chokladhjärtan och presentaskar vart man än går. Bunny Rabbits vill förstås spegla båda sidor av denna dag genom att posta låtar utifrån två olika skotska perspektiv. Först en relativt lycklig kärleksförklaring från U.N.P.O.C:s briljanta album "Fifth column" och därefter en tämligen bitter Arab Strap-låt i ny version. DN bjuder även på en läsvärd artikel i dagens tidning.

U.N.P.O.C. - So in tune (Zshare)
Arab Strap - If there's No Hope For Us (Rogue Version) (Zshare)

Världens bästa Japan?

Om det av någon märklig anledning undgått någon så är det inte vilken onsdag som helst utan onsdagen den 14:e februari 2007 vilket innebär att Cornelius album "Sensous" släpps på riktigt i detta volvoland. Nog för att alstret cirkulerat runt ett tag på nätet men det passar sig ändå att påminna utifall någon nu missat denna lilla stora skiva, från de vacklande strängarna i det skira titelspåret "Sensous" via kontorssymfonin "Toner" till småhurtiga hyllningen "Music" är det bara att fascineras av Cornelius ljudbyggande. Frågan kvarstår dock: är han världens bäste Japan? Njae, men tillsammans med Hayao Miyazaki och Shigeru Miyamoto är han åtminstone en utav de mer framstående. Enligt mig alltså.

Woods

Skogsmulle 1 – Jag är så vansinnigt trött på Brooklyn. Vad säger du om att dra med några polare in i skogen och spela in en folk-skiva istället?

Skogsmulle 2 – Det låter schysst. Men vad ska vi kalla oss?

Skogsmulle 1 – Hmm, bra fråga… Skulle vi inte bara rätt och slätt kunna kalla projektet ”Woods”?

Skogsmulle 2 – Jag visste det. Du är tamejfan ett geni!

Skogsmulle 1 – Det är riktigt. High Five!

Med denna tramsiga inledning försöker jag berätta något för er om alt-folk-projektet Woods. Woods består av Jeremy Earl och Christian DeRoeck, och dessa herrar tycks inte ge mycket för den modernare formen av inspelningsteknik. Fullängdaren "At Rear House" var från början inspelad på kassett och släpptes också på kassettband på herrarnas egen label, med det inte helt ologiska namnet "Fuck It Tapes". "At Rear House" är en fin lofi-historia även i digital form med genuin känsla och bra melodier. Jag har Ulrika, och om jag inte minns fel även Tatti att tacka för tipset!

Woods - Be Still (Zshare)
Woods - Don't Pass On Me (Zshare)

People I barely know

Bakom det kanske inte alltför fantasifulla aliaset ST döljer sig svensken Stefan Ternemar som häromveckan debuterade på Music related med skivan "People I barely know". Skivan, som är en småsprakande knasterhistoria med klara melodier, är kanske en av de mer intressanta upptäckter jag gjort hittils i år. I hörlurar växer skivan ytterligare ett snäpp och passar väl som soundtrack till denna vakuumvädrets förlovade årstid, ljudlandskapet skvallrar om umgänge med såväl Khonnor och Merz men minner även om svenska ynglingar som Erik de Vahl och Radio Dept.

ST - I'll meet you there (zShare)

Explosions in the Sky till Sverige

Nu är det klart. Austins yxrockare Explosions in the sky plockar ihop sina delaypedaler i en låda och tar med den till Sverige i Maj. De kommer att spela på kägelbanan (södra teatern) onsdagen den 23:e maj och kalaset går till 160 pix. Det kommer naturligtvis bli hur bra som helst. Köp en biljett du också! Det här måste vi fira med en låt från "Those who tell the truth..."!

Explosions in the Sky - A Poor Man's Memory (Zshare)

Panda Bear

Jag skall inleda med ett relativt kontroversiellt indie-statement: jag tycker inte om Animal Collective. Ja, det är faktiskt sant, trots att jag kan medge individuellt starka spår har jag aldrig direkt sett storheten i ”Feels” eller ”Sung Tongs”. Annorlunda är det med Noah Lennox’s soloprojekt Panda Bear, som jag förvisso också till en början hade ett ganska trassligt förhållande till. Panda Bears fullängsdebut ”Young Prayer”, som är reflektioner över Lennox’s nyss bortgångne far är en krävande skiva, ett farväl, eller en slags dödsmässa om man så vill. Efter några genomlyssningar växer den sig dock till en helt otrolig skiva. Panda Bear bygger upp hypnotiserande ljudlandskap och de namnlösa låtarna fungerar utmärkt tillsammans i sin helhet. Däremot har jag svårt att tänka mig att de skulle fungera som enskilda låtar. Så om du vill bekanta dig med ”Young Prayer”, vänligen bekanta dig med hela skivan. Nästkommande album, ”Person Pitch”, kommer att släppas på Paw Tracks den 20:e mars. Det är ytteligare en stark fullängdare, och den har mer inslag av elektronik, även om den liksom ”Young Prayer” baseras på Lennox mjuka akustiska gitarrer och fina falsettsång, som tycks vara sjungen ur någon slags avgrund. För er som tyckte att fjolårets Grizzly Bear-skiva var snygg men relativt innehållslös (som jag) är det här ett mycket trevligare alternativ. Visst, det kanske är en något orättvis jämförelse, men man kan finna vissa likheter deras ljudbilder emellan.

Panda Bear - Comfy In Nautica (Zshare)

Intervju: The Electric Pop Group

Jag tyckte så bra om The Electric Pop Group's debutskiva att jag blev nyfiken på att veta lite mer om konstellationen, så jag skickade iväg ett mail med lite frågor till dem. The Electric Pop Group verkar genomgående vara trevliga människor och besvarade glatt mina frågor. Köp deras självbetitlade skiva på fraction discs(slutnotan blir 91 kr med frakt, riktigt prisvärt!), och besök Club King Kong i Stockholm den 3:e mars då TEPG kommer att spela. Nedan följer intervjun.

N: Vilka är "The Electric Pop Group", vem gör vad och hur känner ni varandra?

TEPG: The Electric Pop Group är bröderna Erik och Martin Aamot. Båda skriver låtar, spelar gitarr och sjunger. Martin spelar dessutom bas och keyboards, och programmerar trummor. Gruppens historia började 2003, när Martin skrev låten ”Popgirly”, som handlar om hur han och Linnéa träffades. Senare skrev Martin fler låtar, och började fundera på att starta ett band. Han frågade Erik och Linnéa om de ville vara med och spela, det ville de, och gruppen bildades 2005, med Erik på gitarr och Linnéa på orgel. Efter ett tag började även Erik att skriva låtar och texter, och att sjunga på sina låtar. Vi spelade live första gången i mars 2006, och senare under året började vi spela in vårt album. När vi var i Eskilstuna och spelade, så träffade vi Jimmi och Gustaf, som var de som ordnade ”Indieklubben” där. Jimmi frågade om vi inte skulle vilja ha en riktig basist, istället för att använda inspelad bas på spelningarna, och det tyckte vi lät som en bra idé. När sedan Jimmi och Gustaf flyttade till Göteborg på hösten, så började de spela med oss på livespelningarna, Jimmi spelar bas och Gustaf gitarr. I början av 2007 bestämde sig Linnéa för att sluta spela i bandet, på grund av att hon studerar på heltid och därför inte har tillräckligt med tid till att öva. Dessutom har hon aldrig riktigt känt sig hemma på scenen.

N: Hur gick det till när ni spelade in er debutskiva?

TEPG: Hela albumet är inspelat hemma hos Martin och Linnéa, på en Macintosh-dator. Martin sjunger på hälften av låtarna, Erik sjunger på sina låtar, och på ”Sweeter Than The Rest” sjunger en tjej som heter Anna, hon har även skrivit texten till den. Albumet kom till under en lång tidsperiod. När vi har skrivit en ny låt, så brukar vi spela in den så fort som möjligt.

N: När jag hör er musik, får jag känslan av att ni lyssnat en hel del på Sarah records-katalogen, ni lyckas förmedla en känsla som doftar "The Field Mice" och "Heavenly". Vilka är era största influenser?

TEPG: Våra största influenser är The Jesus & Mary Chain, The Stone Roses och The Smiths. När vi spelade in skivan var The Field Mice det enda av Sarah-banden som vi hade lyssnat på. Vi kände inte heller till Razorcuts, som är ett band som vi ofta har blivit jämförda med. Nu har vi börjat lyssna mer på janglepop, ett av våra nya favoritband är Brighter, som vi tycker är alldeles lysande! Andra av våra favoritband är Stereolab, Ride, Broder Daniel, Black Rebel MC, New Order och Interpol.

N: Er självbetitlade debutskiva är den bäst säljande skivan oktober-december 2006 på "fraction discs" och ni har blivit lovordade på flera amerikanska populära indiebloggar. Hur känns det att få erkännande så långt hemifrån?

TEPG: Det känns helt otroligt! Det var faktiskt en stor överraskning för oss att få så många fantastiska recensioner på vår skiva. Vi hade egentligen inga förväntningar alls, vi ville bara få ut vår musik. När sedan folk över hela världen började tala om hur mycket de gillar vår skiva, så blev vi jätteförvånade och så klart också jätteglada!

N: Ni har blivit kritiserade för att ha ett fantasilöst bandnamn, varför kallar ni er "The Electric Pop Group"?

TEPG: Det var Martin som hittade på namnet. Tanken var att ”electric” skulle stå för hur musiken skulle låta, förebilderna var coola band som Spacemen 3 och Stereolab, som har ett väldigt elektriskt sound. Ordet ”pop” var också givet, eftersom vi är ett popband, och inte ett
rockband. Så det fick bli ”The Electric Pop Group”, det är ju tråkigt om folk tycker att det är ett fantasilöst namn, men vi tycker att det beskriver oss ganska bra, vi är den elektriska popgruppen!

N: Många framgångsrika band har kommit från Göteborg de senaste åren, vad kan det bero på? Vad tycker ni om banden i ex. servicekatalogen och Göteborgsscenen i allmänhet?

TEPG:Det är nog mest en slump att så många band härifrån lyckas med att bli kända, vi tror inte att det är någon större skillnad mellan musikscenerna i Göteborg och ex. Stockholm och Malmö. De senaste åren har det ju varit väldigt mycket disco-, electro- och annan dansmusik som har influerat de populära banden, och många som förut lyssnade på indiepop har gått över till att lyssna på discopop istället. Det tycker vi är väldigt tråkigt, och vi hoppas att gitarrpopen snart får en renässans! Band som The Embassy och The Tough Alliance är inte något som inspirerar oss, men det finns några riktigt bra band i Göteborg också, vi tänker då främst på Tillmanns, Days och Ikons.

N: Slutligen, vem/vilka tror ni kommer släppa ifrån sig 2007 års bästa skiva?

TEPG: Både Tillmanns och Celestial ska snart släppa album, och de kommer att vara fantastiskt bra!!

The Electric Pop Group - Why Can't You? (Högerklicka och "spara som")
The Electric Pop Group - Walk Away (Högerklicka och "spara som")

The Microphones - Two Songs By The Microphones

Phil Elvrum släpper en ny sjutummare med två spår under sitt fantastiska projekt "The Microphones". Tvåspårsvinylen, "Two Songs by the Microphones" cirkulerade på nätet under senhösten, men det är egentligen först nu, i och med den officiella releasen som jag inser dess storhet. Första spåret, "Don't Smoke" ekar portainspelning, domedag och "the Glow pt. 2" lång väg. Den är med andra ord otroligt bra. Andra spåret "Get Off the Internet" är en slags cover på "We are the world". Hur suspekt detta än må låta, är den faktiskt ganska rolig.

The Microphones - Don't Smoke (Zshare)

Äh, jag kan inte låta bli att lägga upp titelspåret från "the Glow pt. 2" också. En av världens bästa låtar, som jag upptäckte på tok för sent.

The Microphones - The Glow pt. 2 (Zshare)

Dinosaur Jr

Jag har under många år utvecklat en allergi mot allehanda "runk-solon" i musik. Långa gitarrsolon och diverse "licks" har förstört alltför många bra låtar. För är inte solon egentligen mest kul för den som bränner av dem? För oss lyssnare kan det ju stundtals mest bli helt outhärdligt, i bästa fall kan de fungera som transportsträckor. Nåväl, som vanligt finns det undantag. J Mascis i Dinosaur Jr tycker som bekant om att joxa med sin gitarr, och han gör det inte alltför sällan med relativt stor framgång. Jag vet i ärlighetens namn inte hur karln bär sig åt - slingor som borde få det att vända sig inom mig låter emellanåt ganska bra i mina öron. Nu har Dinosaur Jr-medlemmerna J Mascis och Lou Barlow (Sebadoh, Folk Implosion) återförenats och spelat in tillsammans för första gången sedan 1988 års "Bug". Kommande "Beyond" som släpps 1 Maj i år blir bandets åttonde skiva.

Personligen ligger tidigare skivor som "Where You Been" och "Without A Sound" mig varmt om hjärtat men jag kan inte säga att jag direkt imponeras av "Beyond". Det blir för mycket onödiga rockklyschor och bredbenthet för att jag inte stundtals ska vrida mig i stolen. Kanske har jag blivit äldre, vem vet. Hursomhelst tilltalas jag av några spår, däribland nedanstående "Crumble" vars melodi för mina tankar till fantastiska "Goin' Home" från tidigare nämnda skivan "Where you been" (1993), som länge varit en av mina absoluta favoritlåtar. Ingen kan väl heller förneka att "J" har en totalt hjärtskärande sångröst.

Dinosaur Jr - Crumble (Zshare)

Uzi & Ari

Uzi & Ari består huvudsakligen av Ben Shepard från Salt Lake City som under förra året släppte sin andra skiva "It is freezing out". Denna skiva jämförs ofta, till och med på skivbolagets hemsida, med Radioheads "Kid A". Debutskivan "Don't leave in such a hurry" lutar däremot snarare åt postrock och shoegaze än electropop. Båda skivorna innehåller en hel del kvalitativt material och nedan kan man ladda hem de två bästa spåren från respektive album.

Uzi & Ari - Mountain/Molehill
Uzi & Ari - Lungs out (Zshare)

Jason Lytle intervjuas på radio

Numera uppsplittrade favoriterna Grandaddy's sångare Jason Lytle har gjort livet lite bättre för mig vid upprepade tillfällen. Med skivor som "The Sophtware Slump" och "Sum Day" bakom sig sörjde jag naturligtvis när skeppet Grandaddy sänktes ner i havet efter avslutande "Just Like The Fambly Cat". Det är med glädje jag hör Jason Lytle intervjuas på en amerikansk radiokanal och spela akustiska versioner av bl.a. "Elevate Myself" och "Disconnecty". Dessutom verkar karln nästan löjligt sympatisk. När han spelar "Jed's Other Poem (Beautiful Ground)" i slutet a intervjun går kraftiga rysningar längs min rygg. Jason, vi saknar dig. Kom tillbaka med ditt soloprojekt snart!

You said I'd wake up dead drunk, alone in the park
I called you a liar, but how right you were

Jason Lytle - Intervju och soloframträdanden (Zshare)

By the way... Det ska tydligen vara bra att registrera sin blogg på Bloggkartan.se har jag hört. Vi testar väl då!

All of A Sudden I Miss Everyone - Bonus-Cd

Det ska erkännas att jag blev föga imponerad av "Four Tet's" (Kieran Hebdens) nya skiva tillsammans med Steve Reid, "Tounges". Men Kieran bekänner precis som förr i tiden färg då han nu mixar låten "Catastrophe and the cure" på den Bonus-Cd som medföljer i en limiterad utgåva av Explosions in The Sky's skiva "All of A Sudden I Miss Everyone". Att EITS-skivan är ett måste för alla indiekids har jag förmodligen redan gjort klart vid flera tillfällen på den här bloggen.

Explosions In The Sky - Catastrophe and the Cure (Four Tet Mix) (Zshare)

Modest Mouse - Omslag och låtlista!

Så, nu har jag kommit över omslaget och låtlistan till kommande Modest Mouse-skivan. Jag kan knappt bärga mig tills den släpps. "Missed the Boat" är så sjukt bra till och med i min sunkiga liveversion!

01 “March Into the Sea" 02 "Dashboard" 03 "Fire It Up" 04 "Florida" 05 "Parting of the Sensory" 06 "Missed the Boat" 07 "We've Got Everything" 08 "Fly Trapped in a Jar" 09 "Education" 10 "Little Motel" 11 "Steam Engenius 12 "Spitting Venom" 13 "People As Places As People" 14 "Invisible"

Electrelane

Damerna i Electrelane från Brighton är tillbaka med en ny fullängdare. Det blir bandets fjärde och "No Shouts, No Calls" som skivan heter kommer att finnas ute i butikerna i slutet av April. Den krautrocksinfluerade konstellationen bjuder i vanlig ordning på mycket orglar, vackert klingande gitarrer och fin, skev sång. Jag tycker att det låter riktigt, riktigt bra. Lyssna på inledningsspåret och bli övertygad.

Electrelane - The Greater Times (Zshare)

And Before the First Kiss

Ibland orkar man verkligen inte engagera sig i något över huvudtaget. Jag har varit dålig med att lyssna på ny musik den senaste veckan och har inte direkt haft lust att skriva. Min ursäkt? Jag har väl varit lite lat helt enkelt, och så har jag jobbat vid sidan av studierna. Men jag har däremot lyssnat på drivor av äldre musik. Låtar som jag ständigt återkommer till och aldrig någonsin kommer sluta att förundras över. "And Before The First Kiss" av legendariska The Field Mice är en sådan låt. Det finns ingenting som passar bättre en söndagskväll när tristessen kommer smygandes runt hörnet.

The small hours saw
Us agree to stop.
The small hours saw
Us agree to stop.

The Field Mice - And Before The First Kiss (Zshare)

Fireflies

Som Fredrik skrev i ett tidigare inlägg är det sällsynt att harvande på MySpace ger resultat, men idag stötte jag faktiskt på en osignad artist som verkligen tilltalade mig. Den unge mannen Lisles från Chicago skapar, under artistnamnet Fireflies, smått fantastiska poplåtar som inte verkar finnas att tillgå någon annanstans än på MySpace. Eftersom möjligheten att ladda hem låtar därifrån ständigt krånglar har jag lagt upp ett av hans verk på Zshare. Värt att ha i åtanke är dock att detta spår är klart svagast av de fyra som går att lyssna på (de andra gick däremot inte att ladda hem). Trots mina reservationer kan jag ändå utlova visksång i sann Her Space Holiday-anda samt snygga synthflöjtar (låt er däremot inte avskräckas av den, snudd på, osnygga flöjten i inledningen). Oavsett uppfattning om denna låt bör man gå in på MySpace-sidan och lyssna. Det är där de riktiga guldklimparna, som till exempel "We heard the fireworks", finns.

Fireflies - Run into the forest (Zshare)