Sambassadeur - Migration

Ett antal gånger har jag inbillat mig att Sambassadeurs poppastejer spelat ut sin roll, men lika många gånger har jag fått en knäpp på näsan då de släppt någonting nytt som jag förälskat mig i. För några dagar sedan släpptes skivan Migration på bolaget Labrador och efter tämligen flitigt lyssnande har nu samma scenario utspelat sig ännu en gång.

Efter att ha spelat in föregående alster i sovrummet valde bandet att nu ta med sig låtarna till en professionell studio, vilket man tycker borde märkas, men det är i så fall väldigt knappt . Trummaskinerna har visserligen ersatts av "riktiga" trummor, men ljudbilden är i princip densamma och fina melodier varvas fortfarande med gitarrslingor av rang. Anna Perssons viskande sång är en fröjd för örat, men även Daniel Permbos inhopp framför mikrofonen är lyckat och lämnar mersmak av hans stämma. Det finns egentligen inga svaga spår, men That Town, Subtle changes och titelspåret Migration sticker ut ur mängden.

Migration är nog inte tillräckligt stark för att jag ska återvända till den om och om igen i framtiden, men den räcker åtminstone för att Sambassadeur ska befästa sin position som ett av landets mest intressanta band.

Sambassadeur - Subtle changes (högerklicka och "spara som")

Playlist v.43

Oskar:
Nest - Marefjellet
Deerhunter - Fluorescent grey
Cloudland canyon - Silver tongued sisyphus
The Octopus project - Black blizzard/red umbrella
Hans Appelqvist - 5x5/Samiels eftermiddag

Johan:
Shocking pinks - This aching deal
Sambassadeur - That town
Noah & The Whale - Five years time
Sunny Intervals – Sixty seconds to fall in love
Radical Face – Wrapped In Piano Strings

Niklas:
Promise and the monster - Killing fields
Pantha du prince - the right for romance
Arp - Potentialities
Nuuro - Oh One
Mono - Sabbath

Hans Appelqvist, Kalmar nation 26/10

Jag kommer cirka sex minuter för sent till Hans Appelqvists spelning. Jag kommer cirka sex minuter för sent till en ohövlig publik. En publik som pratar sönder en spelning som kunde ha blivit något bra. För är det något Hans Appelqvist gör så är det att utmana konventioner och sudda ut gränser. Vad är en konsert? Vad är instrument och vad är sång? Och i vad ligger det primära? Frågor som emellanåt kan vara intressanta att ställa sig själv och som Appelqvist inte är sen att våga dra upp till ytan.

Helt förståeligt låter han sig påverkas av den nonchalanta publiken så det är tyvärr en irriterad och småsur artist vi möter. Detta tillåts färga hela spelningen och efter ett antal låtar verkar han tappa tålamodet rejält. Det mesta krackelerar när han i sina mer nedtonade stunder överröstas av ölstinna studenter som skrattar och skrockar åt att det råkar stå skrev på projektorduken. Det är helt enkelt fel forum och när han i slutskedet säger att det är hans sista låt och att vi snart ska bli av med honom så är det bara att beklaga. Det är synd att folk inte kan bete sig.

Mark Kozelek, Promise and the monster, Södra teatern 23/10

När tonårspoeten Mark Kozelek kliver på scenen på Södra Teatern i Stockholm är medelåldern förmodligen cirka trettio plus i lokalen. Han är klädd i illa sittande lösa kostymbyxor, skjorta och kavaj, allt i svart förstås. Kozeleks självironi går inte att ta miste på, och han drar gång på gång halvt förutsägbara skämt om sitt lyftande hårfäste och sin dödstråkiga kompgitarrist, men framförallt om bloggjournalistik och efterblivna spanjorer. Publiken lyder förstås minsta vink, och skrattar till och med åt Marks gubbsjuka skämt om hur öppnande akten Promise and the monster smiskar sin gitarr.

Han provar mycket nytt material denna afton, vilket både känns exklusivt och kul, men som samtidigt i längden blir lite sömnigt. Gentle Moon rusar förbi i en vacker version, men det är egentligen först med låtarna Four Fingered Fisherman och Tiny Cities som det börjar bli riktigt intressant. Båda låtarna hämtade från Modest Mouse-tributen Tiny Cities. Kozelek spelar de gamla Red House Painters-låtarna San Geronimo och Mistress, och den sistnämnda av dessa blir även den till comic relief då Kozelek upptäcker att en av strängarna är rejält ostämd. Mark Kozelek är en otroligt skicklig musiker, och det går varken anmärka på hans sångröst eller gitarrspel, men lite mer av musikaliskt publikfrieri istället för stå-upp-komik hade i åtminstone från min sida varit önskvärt denna oktoberkväll.

Ett sammantaget bättre uppträdande bjuder öppningsakten Promise and the monster på när hon ensam på scen med sin förtrollande röst förvandlar södra teatern till en snårig och spöklik sagoskog. Likt en hybrid av Cat Power, Joanna Newsom och Nick Drake bjuder Billie publiken på material från debuten Transparent Knives, som kandiderar till en av årets svenska än så länge. Night Out och Antarktis förmedlas med en nerv och äkthet som knappt skådats sedan Karin Dreijer och i ett par a capella-nummer visar hon prov på en otrolig sångröst. Det vilar hela tiden något ganska hemligt, skevt och farligt under ytan av Promise and the monsters musik, vilket ganska tydligt illustreras i ett instrumentalnummer där hon med hjälp av sin delaypedal pendlar mellan aggressivitet och försiktighet. Det är bara att lyfta på hatten, jag har väntat länge på en svensk artist med verklig karaktär och passion i den här genren.

Sun Kil Moon - Four Fingered Fisherman
Promise and the Monster - Night Out

Foto: Björn Bergenheim
Rockfoto.nu

Akira Kosemura & Haruka Nakamura - Afterglow

Det relativt nystartade japanska bolaget Schole records bör man som ambientfan hålla både ett och två ögon på. Tidigare i år släppte de Schole compilation vol.1, en samling spretigt material som gav smakprov på vad som komma skulle. För bolagets andra släpp står grundaren Akira Kosemura, som tillsammans med Haruka Nakamura broderligt delar på utrymmet. Två låtar tillsammans och fyra vardera. Ett grepp som fler musikskapare borde ta till sig.

Ljudbilden skiljer sig inte avsevärt mellan de bägge kompositörerna utan det handlar om små detaljskillnader, främst i vad som får ta plats. Kosemura använder sig av elektroniska trummor medan Nakamura låter mer eteriska inslag bygga grunden, ibland tutar någon försiktigt försiktigt på ett munspel någonstans i bakgrunden och i Plus hörs dolda toner av Sigur rós. Som bäst blir det när de slår sina huvuden ihop. Azure är okomplicerad lager-på-lager-ambient med smekande mjuka loopar av ett piano placerat långt fram. Överhuvudtaget låter det väldigt japanskt då albumet hela tiden befinner sig i ett flytande eller svävande tillstånd, i områden Kazumasha Hashimoto och Cornelius brukar vandra. Långt ifrån den mer mekaniskt orienterade ambient man emellanåt stöter på här i Europa. Märk väl att Afterglow inte är något pionjärverk, men det får i vilket fall som helst ses som ett potent album. Det är sannerligen inte varje år det släpps två bra album med samma namn (tidigare i år var det Vector lovers som stod för bedriften).

Akira Kosemura & Haruka Nakamura - Azure

Letters letters

Letters letters inleder sitt självbetitlade debutalbum med en vägg av oljud. Det är inget varmt eller gemytligt välkomnande man som lyssnare får men det gör åtminstone trion rättvisa. För resten av albumet är en ständig kamp mellan oljud, välljud, melodi och uppstyckade taktmönster. Det handlar om att finna substans i vad som först ter sig vara kaotisk smörja. Lite som livet i stort alltså.

Medlemmarna i Letters letters har under flera års tid smugit i skuggan av Montréals musikscen. Solo och i diverse andra konstellationer har de sedan sent nittiotal släppt ifrån sig material i så skilda genrer som postrock, folk och jazz men det är först i och med detta Type-släpp de samlas under enad fana. Och är man förtjust i noise-pop finns all anledning att vända blicken åt deras håll. Det är en tämligen dyster stämning de omfamnat, vilken ständigt filtreras genom metalliska ljud, rassel, ekon, melankolisk sång och analog elektronik. Albumets 42 minuter påminner för det mesta om Xiu xiu och Zelienople men ibland får det mig även att tänka på Trickys Maxinquaye.

Letters letters - Everyone's afraid of fear

Playlist v. 42

Oskar:
Akira Kosemura & Haruka Nakamura - Azure
Anna Järvinen - Koltrast
Chromatics - Healer
kent - Elefanter
Early songs - Turn and face me

Johan:
Fryars - The ides
Matthew Dear - Don and Sherri (Hot Chip remix)
Kent - Ensammast i Sverige
Cut Copy - So haunted
Yo La Tengo - You can have it all

Niklas:
Cut Copy - So Haunted
Matthew Dear - Don and Sherri (Hot Chip remix)
Michael Mayer - Selway/Flying far
Milky Globe - Velvet Space (With Isan)
OMD - If you leave

Animal collective, Debaser medis 15/10

Animal Collective möts inte av något igenkännande jubel när de något försenade kickar igång föreställningen med en ny låt, som bland fansen fått namnet Dancer with flowers in her hair. Och föraningarna om att kollektivet skulle spela få låtar i sina ursprungliga albumversioner bekräftas gång på gång genom konserten. Man får helt enkelt vara glad om man känner igen var femte. Bunny Rabbits två utsända är dock för den skull inte alls besvikna, utan djupt imponerade av de tre extremt skickliga och experimentella musikerna som denna afton står på scen. Avey Tare har ett rörelseschema som påminner om valfri småortsrappare där han i mitten av scenen står för den största delen av sången. Men han spelar även synth, trumma och plockar då och då fram gitarren, exempelvis när han mot mitten av konserten drar igång hiten Fireworks som möts av stor uppskattning från publikens sida. Fireworks är denna kväll det yttersta exemplet på bandets experimentlusta och transformeras och mynnar så småningom ut i ett långt jam av olika låtar för att återigen sluta sig i sitt så välkända gitarr-riff.

Många låtar smälter samman denna afton och det är lite svårt att urskilja vilka spår som är vilka, men en sak är säker: oförutsägbarheten är charmerande. Panda Bear står bakom ett torn av elektroniska manicker och hans ljuva stämma tycks emellanåt tillsammans med Tares röst ibland låta som en hel manskör. Titt som tätt lockar trummorna vid sidan och det går heller inte att låta bli att imponeras av hans rytmiska skicklighet. Geologist tar inte lika mycket plats utan står på sidan av scenen och ruskar på huvudet likt någon form av demonreinkarnation av Flat Eric. Charmigt nog utrustad med pannlampa och fler sladdar, knappar och pinaler än senaste dreamhack. Deakin är hemma med sjukt barn. Eller av någon anledning. Men vad gör väl det när sjuttiofem procent av djurkollektivet räcker för att lysa upp vilken oktoberkväll som helst?

Animal collective - Dancer with flowers in her hair (live)

Foto: Emma Svensson, Rockfoto

Ny låt från Cut Copy!

Det är bara att lyfta på hatten när australienserna i Cut Copy bjuppar på ytterligare en dansgolvsvältare. So haunted kickas igång med en riktigt larmig gitarr, men räds inte, syntharpeggion och New Order-melodier väntar i vanlig ordning. Enligt trions blogg kommer en ny skiva att finnas ute i Crocodile Dundeeeland i februari, vilken kommer att bestå av sexton låtar. Och ja, en nyinspelning av klubbkängan Hearts on fire är en av dem.

Cut Copy - So haunted

Chromatics - Night Drive (IV)

Det var ett tag sen Chromatics efterlängtade Night Drive läckte, och några av er har förmodligen avhandlat ett flertal recensioner av skivan vid det här laget. Personligen är det först i dagarna jag haft både tid och lust att ta mig an den och jag insåg mycket snart under inlyssningens gång att det vore allt för synd att inte ge den något sidutrymme, för Night Drive är en bra skiva, till och med en riktigt bra sådan.

I somras fattade jag tycke för italiendoftande popsamlingen After Dark, och i synnerhet för ett av Chromatics bidrag, det otroligt fina spåret In the city. Under en nattlig tågresa norrut gjorde den extremt slicka synthpopen sig riktigt bra mot de kolsvarta landskapen, och med lite god fantasi tyckte sig både billig neon och italienska discon befinna sig inom en överkomlig radie. Det är samma slags italoinfluerade discoballader som präglar Night Drive, och tillsammans utgör de ett givet lunkande bilåkar-soundtrack, som åtminstone i detta avseende borde ligga i handsfacket tillsammans med skivor som Junior Boys Last Exit och Morgan Geists The Driving Memoirs. Ett mystiskt skimmer präglar hela skivan och det blir egentligen aldrig riktigt tråkigt när Chromatics framför sina tio synthpopmelodramer. De absoluta höjdpunkterna är titelspåret Night Drive och Kate Bush-covern Running up that hill. Vi har hört ett antal covers på just den låten, och om någon egentligen skulle kunna sägas ha lyckats leva upp till orginalets värdighet, borde det rimligen vara Chromatics.

Chromatics - Night drive
Chromatics - Running up that hill

The Bird and the bee - Please clap your hands EP

Jag vet inte om någon utav oss tidigare rapporterat om L.A-duon The Bird and the bee. I början av året gav de oss skäligen anledning i och med deras självbetitlade debutalbum, som stundom var en delikat upplevelse. Tur nog påminner de världen om sin existens genom att följa upp debuten med en minst lika tilltalande femspårs-ep vid namn Please clap your hands. Ep:n tar vid där albumet slutade och det är med förtjusning jag sätter tänderna i det sliskigt sockersöta materialet. Melodierna åker shotgun hela vägen, Inara George's röst är perfekt avvägd och produktionen är så välpolerad att man emellanåt kan spegla sig i den. I Polite dance song hittar bandet nya vägar och i Man låter det så mycket Lily Allen att till och med Keith Allen skulle få svårigheter att höra skillnad (förklaringen finns kanske i att Greg Kurstin, ena halvan av just The bird and the bee, hade både ett och två fingrar med i produktionen av Allens Alright, still).

Ep:n tar dock en tvärsväng lagom till avslutingen i och med det smått djärva covervalet i Bee gees tryckarklassiker How deep is your love. Om du för sissådär elva år sedan fastnade för Take thats sorti har du nu en anledning att bli lite gråtmild och nostalgisk. The bird and the bee lyckas nämligen göra originalet rättvisa med sin varma och själfulla version, så nu behöver man inte lyssna på den i smyg längre. De lyckas till och med radera något som jag trodde var ett faktum: att Dru Hill hade förstört den för all framtid.

The brid and the bee - Man

Playlist v. 41

Johan:
Kate Bush - Running up that hill (Datassette remix)
Anderson – Radio One
Anna Järvinen – Nedgångslåten
Mobius Band – Friends Like These
Modest Mouse – Workin' on Leavin' the Livin'

Niklas:
Dominik Eulberg - Klangteppichverleger Wolle
Radiohead - Videotape (högerklicka och "spara som")
Kettel - Zutphen
Animal Colletive - Safer
Aphex Twin - Heliosphan

Oskar:
Last days - Reasons to go
Radiohead - All I need
The bird and the bee - Man
Tunng - Bullets
Letters letters - We'll make our home

Last days - These places are now ruins

Ni känner antagligen till typen vid det här laget. Den typen av artister som på ett sparsmakat sätt blandar loopade pianoslingor med brus och knaster, som är mer intresserade av karga naturlandskap än av storstäder, som anger minnen och människor som främsta inspirationskällor och som döper sina alster till något i stil med Autumn/dust eller I dream of birds. Last days faller in under alla dessa beskrivningar och bakom aliaset döljer sig Graham Richardsson, en skäggprydd ung man bördig från södra England. Hösten 2006 debuterade han med albumet Sea och den, av n5MD, nyligen släppta These places are now ruins följer i dess fotspår.

Den lilla subtila resa Richardsson bjuder med oss på blir i lyssnarens öra till ett äventyr i fickformat, ett smått sensationellt sådant dessutom. Däremot är sensationerna smygande och dolda. Vi rör oss ständigt i ett tämligen traditionellt ljudlandskap där man hör spår av såväl Fennesz som Stars of the lid som Khonnor men där även svenska akter som Erik Enocksson och Library tapes ligger nära till hands. Det är emellanåt så påträngande vackert att jag flertalet gånger stannat upp och verkligen lyssnat, även om jag befunnit mig mitt på ett övergångsställe, och de gånger pianot ensamt får härska gör min hjärna små eskapader. Minns dofter, känslor och tankar. These places are now ruins är ärligt talat bland det bättre i sin genre 2007. De tre inledande spåren griper genast tag i mig medan spåren i mitten inte riktigt håller samma standard. Avslutande delen är dock helt magnifik. Att kastas mellan hopp och förtvivlan har sällan varit så delikat. Och ett vackrare vemod än detta får vi leta länge efter.

Last days - Reasons to go

Radiohead - In rainbows

Vad kan man egentligen förvänta sig av ett band som i sin position efter succén med Ok Computer väljer att spela in Kid A och Amnesiac? Underverk borde det enda egentliga svaret lyda, eftersom Kid A kan vara en av de skivor som sammantaget rullat mest i mitt liv. Jag förväntade mig inga underverk inför In Rainbows men hade ändå vågat börja hoppas att Thom Yorke och hans kamrater skulle hitta på något oväntat igen, något konsekvent grepp som skulle komma att prägla hela låtlistan igenom. Distributionen av skivan må förvisso vara oväntad, och man kan inte annat än fascineras av Johnny Greenwoods ord angående processen i en intervju med Gothamist:

"It's just interesting to make people pause for even a few seconds and think about what music is worth now. I thought it was an interesting thing to ask people to do and compare it to whatever else in their lives they value or don't value."

Musikaliskt sett är In Rainbows en för mig ganska kluven historia, och Radiohead förvånar mig sällan under den 42:34 min långa resan. Inledande 15 Step är en riktigt bra inledning, där en experimentell rythm tillsammans med en riktigt svängig basgång och ett riktigt snyggt gitarrstick ger mig höga förhoppningar. I balladen Nude blir det becksvart vemod, och Yorke påminner mig än en gång om vilken otrolig passion och lidelse som finns i hans röst. De uppbackande synthkörerna för tankarna till Exit Music (for a film) och det är oerhört vackert. I avslutande Videotape ges slutligen ännu ett bevis på Radioheads slipade låtskrivarförmåga. Över ett Pyramid Song-piano, med en accelerande trummrythm som hela tiden bygger upp större och större rymder skickas vi tillbaks till stämningen på Kid A och Amnesiac igen. Och vi minns hur fantastiska Radiohead i sådana stunder faktiskt kan vara. I övrigt lämnar In Rainbows, med några få ytterligare undantag, ungefär samma känslor som Hail to the thief gjorde, permanent kärlek till vissa otroligt bra låtar, och hoppet om en så småningom kommande konsekvent experimentell historia.

Radiohead -Videotape (Högerklicka och "spara som")

Friendly fires

Den osnutna trion Friendly fires bör kanske placeras i "på gång"-facket och jag kan skriva under på att du garanterat kommer höra och läsa mer om dem framöver. Tidigare i år släpptes trespårs-ep:n Cross the line och för några veckor sedan dök samma ep upp i en remixupplaga. Att deras kommande sjua Paris släpps av, inga mindre än, Moshi moshi i december gör väl knappast utsikterna sämre för de glättiga britterna. Det låter lite Hot chip, lite Digitalism, lite Klaxons och ja, ni förstår kanske vilken våg de rider på vid det här laget. On board är något av en dänga medan Strobe låter som ett sentimentalt Bloc party beväpnat med synthar och laptops. 2008 kanske blir Friendly fires år, åtminstone någon månad utav det.

Friendly fires - On board

After-School Sports - A short melodrama

Det är nästan tre månader sedan Alice Luther Näsholm släppte sin debutskiva A short melodrama under aliaset After-School Sports, men trots mycket uppmärksamhet i indie-Sverige har jag inte tagit mig i kragen och lyssnat ordentligt förrän nu. Med inlyssningen avklarad kan det konstateras att jag är ohämmat förtjust i formatet (nio låtar som klockar in på lite drygt 16 minuter) samtidigt som jag uppskattar vissa spår väldigt mycket. Almost left my bf for his Casio, Roe deers, cats and mice och Lily Allen-covern Smile är sannerligen fina indiepärlor. Albumet lever dock inte riktigt upp till hypen och emellanåt tycker jag att den Casiotone For The Painfully Alone-inspirerade ljudbilden blir mer intressant än själva låtmaterialet. Med tanke på hennes ringa ålder och bevisligen höga potential finns det dock stora chanser att det här blir en riktigt intressant artist i framtiden.

After-School Sports - Almost left my bf for his Casio (högerklicka och "spara som")

Black kids - Wizards of ahhhs

Senaste pitchfork-hypen heter, om ni inte missat det, Black kids och kommer ifrån Jacksonville, Florida. Genom att vara så pass förnuftiga att de lägger ut hela sin Ep (demo) Wizards of ahhhs för gratis nedladdning på myspace har de fullständigt fångat mitt intresse. Att det sedan är fantastiskt medryckande gör dem inte mindre älskvärda. Det låter Cure och det låter Talking heads och gitarrslingan i Hit the heartbrakes påminner om en Destroyer-låt jag inte minns namnet på. Med handen på hjärtat kan jag bara säga att det är hjärtskärande fint,tonårsvackert och dansgolvromatik-gulligt på alla sätt och vis. Om ni inte visste att I'm not gonna teach your boyfriend how to dance with you betyder golvvältare på indieska så är det dags att ta en kvällskurs nu.

Nu alltså. Inte imorgon.

Black kids - I'm not gonna teach your boyfriend how to dance with you
Black kids - I've underestimated my charm (again)

Playlist v. 40

Johan:
Black Kids - I'm Not Gonna Teach Your Boyfriend How To Dance With You
Inlets – Decks, Up and Above
Johan Hedberg - Har du själ?
Yo La Tengo - Crying Of Lot G
Aesop Rock - None shall pass

Oskar:
Black Kids - I'm Not Gonna Teach Your Boyfriend How To Dance With You
Tussle - Flickr 33.3 (Hot chip remix)
Harmonia - Dino
The Curtains - Go lucky
Jens Lekman - A higher power

Niklas:
Ellen Allien - Alles Sehen
Morgan Geist - Highway Hypnosis
Buck 65 - Benz
Apparat - Limelight
Arp - St. Tropez

Inlets - Vestibule EP [2006]

New York-bon Sebastian Krueger känner vi vanligtvis igen som hjälpreda i Shara Wordens band My Brightest Diamond. Under förra året tog han dock klivet ut som soloartist med EP:n Vestibule. Musiken är huvudsakligen akustisk och rör sig i samma terränger som Final Fantasy, Beirut och Sufjan Stevens brukar utforska. Jag föredrar samtliga dessa artister före Inlets, men Kreugers harmoniska falsett gör sig utmärkt en grådaskig söndagsförmiddag som denna. Mannen är dessutom ett föredöme då han genom det lilla idealistiska skivbolaget luvsound tillåter fri nedladdning av EP:n.

Inlets - Decks, up and above (högerklicka och "spara som")

Boys noize - Oi oi oi

Brukar du också vakna fyrtio minuter för sent alternativt trycka på snoozeknappen tolv gånger för mycket så har du här årets album att stressa till jobbet, skolan eller godtyckligt tidsfördriv till. Boys noize fullängdare Oi oi oi är nämligen den bästa "gå så fort du kan och inget kan komma i min väg"- musik som dykt upp sedan Orup gick och bev hipp igen. Dessutom känner man sig tuff när man lyssnar på den. Ungefär som när jag dagligen cyklade till skolan 1996 och lyssnade på Evil empire. I tre månaders tid. Oi oi oi håller kanske i tre veckor. Å andra sidan är jag elva år äldre nu.

Boys noize är tyske Alexander Ridha och han har tidigare remixat i princip alla värda att nämna. Förutom Orup. Han är homie med Tiga och har hörts på diverse samlingar, med Kitsunés Maison-serie som tyngst merit i cv:t. Och ljudbilden är Kistsuné så det nästan skriker lika mycket om det som musiken i sig. För det är hård taktfast elektro det handlar om. Medryckande så det förslår. Snyggt så man bländas. MEN. Så mastigt att brylépudding framstår som isbergsallad i jämförelse. Det går på fulltryck från början till slut men helhetsintrycket blir att det är vadd spunnet på samma socker, om och om igen. Som fristående låtar fungerar i princip hela albumet medan de tillsammans gärna blir lite tjatiga. Bäst blir det i stenhårda & down, och poppiga Let's buy happiness hör jag gärna vilken dag som helst på ett dansgolv nära mig. Varför den några månader gamla remixen av Feist's My moon my man finns med förstår jag inte alls. Hade varit roligare om Feist remixat Shine shine.

Boys Noize - Let's buy happiness

Arcade fire bjuder på överraskning

Om jag vore du skulle jag besöka denna sida imorgon. Det är inga mindre än Arcade fire som står för överraskningen. Vad de har i kikaren har jag ingen aning om. Den som lever får se.

Arp - In light

Bakom det sofistikerade alisatet Arp döljer sig Alexis Georgopoulos: medlem i Tussle, Smalltown supersound-profil och till vardags hemmahörande i San Francisco. Likt många andra de senaste åren har hans fascination för sjuttiotalets tyska kraut/kosmische-scen tillåtits att färga hans musik rejält och med albumet In light tar han steget fullt ut. Influenserna har smugit i faggorna på Tussles alster men det är först här det får ta större utrymme. Det kanske främst har att göra med att tempot är rejält nerskruvat. Det är segflytande analogelektronisk sörja vars effektsökeri är lika utpräglad som kannibalism i Umeå. Det finns inget klimax. Vilket vissa dagar kan vara det mest befriande som finns.

Jag blev blixtförälskad i In light så fort jag, med mina desinficerade handskar, la vantarna på den och under de första dagarna var Arp i princip det enda jag lyssnade på. Det hela har dock gått över, kärleken finns kvar men våra små picknickar har blivit en smula mer sporadiska. In light bör helt klart placeras bland de främsta instrumentala albumen av i år men det har en tendens att sjunka in i sig självt. Femtonminutersalstret Odyssey (For Bas Jan Ader) tröttnar man på redan efter fem minuter och Premonition Of The Sculptor Steiner känns ungefär som att åka anslutningsbuss på arlanda. Resterande fem låtar känns dock som chartern du sedan hamnar på. Alltså en välförtjänt verklighetsflykt när vakuumvädret kommit för att stanna.

Arp - St. Tropez

Supermayer - Save the world

När de båda kompakt-skallarna Michael Mayer och Superpitcher slås samman under epitetet Supermayer händer det grejer. Vi bjuds upp till dans med skor hämtade ur en mängd olika garderober och Save the world är en väldigt lekfull och experimentell skiva. Redan efter de tre första spåren inser man att man kommer bjudas på en oförutsägbar resa, inledande The art of letting go flirtar förnöjsamt med en mjukt tassande indie-elektro för att snart manglas sönder fullständigt av repetativa technosläggan Saturndays. Instrumenteringen är inte enbart elektronisk, i The lonesome king exempelvis plockar Supermayer lite oväntat fram fina flöjten. Utöver Saturndays ligger den stora behållningen nio spår in i skivan och den heter Please Sunrise. Genom närmare åtta minuter förförs jag av de drömska syntharna som i samklang med något så ovanligt som en snygg saxofonslinga lyckas förmedla en känsla av superhjältar, av att sväva fritt i rymden och känslan av att just rädda världen, något som Supermayer förmodligen velat komma åt genom hela albumet.

Supermayer - Please Sunrise (Högerklicka och "spara som")