Misophone - Where has it gone, all the beautiful music of our grandparents? It died with them, that's where it went

Det är sällan som något kommer från ingenstans och drar undan mattan under ens fötter. Förra årets främsta exempel på detta var Windmill som med sin emotionella berg- och dalbana satte min värld i gungning. För någon vecka sedan hade jag privilegiet att uppleva detta igen, denna gång var det duon Misophone som hjälpte mig på traven. Med ett tilltalande omslag som enda referens sökte jag upp deras myspace-sida och föll fullständigt pladask för deras hopkok till musik.

Bandet består av M. A Walsh och S. Herbert, två herrar från helt olika skolor. Herbert behärskar lite mer än tjugo instrument medan Walsh skriver texterna och står för mer osedvanliga ljud, sång och banjo. De har spelat tillsammans i lite mer än fem år och albumet Where has it gone, all the beautiful music of our grandparents? It died with them, that's where it went är deras tionde album på det stora hela men det allra första som, via Kningdisk, får distribution i ordets klassiska bemärkelse. Deras tidigare album har hållits hemliga för världen eller helt enkelt delats ut till främlingar i deras brittiska hemstad Carlisle.

Hela deras katalog är egenproducerad och det vilar således en påträngande d.i.y-känsla över albumet som allra mest får ses som en mix av influenser. Många gånger kretsar ljudbilden kring ett eller annat stränginstrument och får mig, både en och två gånger, att tänka på storheter som Beirut och Neutral milk hotel. På det stora hela låter det lite som om Badly drawn boy stängt in sig i ett kök tillsammans med en sjörövare och en zigenare för att där försöka sig på att skapa något i stil med The Kinks Muswell hillbillies. Men det finns något mer i Misophones musik vilket jag har svårt att sätta fingret på. Det känns som att två poler möts, att nytt blandas med gammalt och att något komplicerat genomförs på ett barnsligt enkelt sätt. Hade jag uppmärksammat detta album när det släpptes i fjol hade det med stor sannolikhet platsat på topp tio. Sanna mina ord.

Misophone - The sea has spoken

Ben Benjamin - The many moods of Ben Benjamin vol. 1

Efter en månad med enerverande latinorythmer och baktakter i alla dess obehagliga former är det näst intill en välsignelse att åter igen vara tillbaks bland raka beats och västerländskt vemod. Och efter en månads frånvaro har man som indie-taliban faktiskt mer att ta igen än man kan tro. Godispåsen är fylld ända upp till kanten med karameller som heter Destroyer, Hot Chip, The field, Stephen Malkmus & the Jicks och Sébastian Tellier för att ta några exempel.

Det var dock solosläppet från forne Midwest Product- och Postprior-medlemmen Ben Mullins som intresserade mig allra mest, sedan jag under december månad varit i stort sett besatt av smakproven temporary aztec och selective periphera från debuten The many moods of Ben Benjamin vol. 1. Skivan som släpps av eminenta labeln Ghostly International består av tretton instrumentala låtar, där Mullins emellanåt visar prov på en snudd på genial låtskrivarförmåga. Kärnan i Ben Benjamin's låtidéer är uppbyggnad och påbyggnadsfaser, men låtarna tar i regel rejält med sats redan från början. Kombinationen av liveinstrumentering och fjäderlätt elektronik får mig att föreställa en Apparat i sällskap med en gitarrkompis fostrad av Built to spill. Produktionen är noga avvägd och jag slås emellanåt av en perfektionism när jag lyssnar på de välpolerade och tillrättalagda låtarna. I Ben Benjamins fall är detta enligt min mening både till hans för- och nackdel. Efter ett tag har den genomarbetade produktionen och skivans längd förmått mätta mig något. Kanske hade Benjamin's soundtracksljudande volymer tjänat mer på ep-formatet.

Ben Benjamin - Temporary Aztec

Hot chip - Made in the dark

Jag tycker om band som gör exakt som man vill att de ska göra. Efter Hot chips spelning på Debaser Medis på valdagen 2006 hade jag det klart för mig vilken väg jag ville att de skulle vandra på uppföljaren till The Warning: den mer experimentella och lite hårdare elektroniska vägen. Nog för att Shake a fist och (än mer) Ready for the floor har pekat åt exakt rätt håll så har jag inte kunnat låta bli att vara lite nervös inför Made in the dark. 2007 bjöd på tillräckligt många besvikelser för att vem som helst skulle bli missmodig och kanske är det därför jag låter mig sköljas bort redan i inledande Out at the pictures.

Hela albumet är (som förväntat) en studie i hur snygg tuggummipopselectronica ska produceras år 2008 och om Alexis Taylor, Joe Goddard & c:o inte tidigare bevisat att de tillhör 2000-talets bättre låtskrivare så gör de det nu. Samtidigt som Hot Chip levererar kan jag inte sluta förundras över hur de gör det på ett så självklart sätt. I och med en ständigt närvarande självdistans och en förmåga att blanda högt och lågt står dessa fem britter för något unikt. Jag menar, vilket annat band klär ut halva sin frontman till Jokern och låter Todd Rundgren hålla låda på ett spår? Med detta i åtanke känns det heller inte märkligt när Alexis Taylor i hiphoppiga Wrestlers pratsjunger att han ska genomföra en halvnelson, en fullnelson och en Willie Nelson på sin motståndare. Det kommer heller inte som en chock att balladen We're looking for a lot of love låter som något Junior boys specialskrivit till Lionel Richie.

Made in the dark kommer med all säkerhet gå varm i såväl stuga som etagevåning i år och befäster Hot Chips plats på musikkartan. Det enda jag har att invända emot är att jag vissa dagar tycker att det blir lite tjatigt och småsåsigt. Men sen kommer jag till punkten där Don't dance bryter ut i ett vansinnescrescendo och så tänker jag om. Avslutande In the privacy of our love kandiderar för övrigt till årets tryckare, vi får helt enkelt se hur det går när året ska summeras. Tills dess är det bara att njuta av att man har privilegiet att leva samtidigt som Hot chip.

Tjuvlyssna här och ladda hem titelspåret här.

Why? - Alopecia

Få släpp har för egen del varit så efterlängtade som nya skivan från indie-hopparna i Why?. Som vanligt är det bolaget Anticon (Sage Francis, Buck 65, Dosh, m.fl.) som står för utgivningen och ingen höjer väl längre på ögonbrynen över den, ursprungligen så uppseendeväckande, friska blandningen av hip-hop och indie. En aning pessimistiskt kan man tyvärr konstatera att gruppen antagligen har sitt allra största ögonblick bakom sig. 2005 års Elephant Eyelash är en fantastisk skiva och ingenting från bandets övriga katalog kan riktigt mäta sig med den. Inte heller Alopecia når upp till denna nivå, men å andra sidan kanske en av 2000-talets bästa skivor är en något orättvis måttstock. Nya skivan är nämligen inte alls dålig. Tvärtom är det en bra samling låtar som mycket väl kan leda bandet till sitt riktigt stora genombrott, med potentiella radioplågor som Fatalist Palmistry och These Few Presidents.

Yoni Wolf skriver i vanlig ordning lekfulla texter som underhåller, i den plumpa Good Friday kan man inte annat än att dra på smilbanden. Och det kan mycket väl vara tillfälligheter, men med god vilja hör jag till min stora förtjusning influenser från de båda 2007-favoriterna Radical Face (Gnashville) och Windmill (Simeon's Dilemma).

Why? - The hollows

Playlist v. 4

Oskar:
Misophone - The sea has spoken
Destroyer - Foam hands
Hercules and love affair - Blind
Dels - Lazy
Peter Broderick - Retreat

Johan:
Sébastien Tellier - Elle
Why? - Fatalist Palmistry
Moto Boy – What It Was Like To Be With You
Malcolm Middleton - Week off
Death Cab for Cutie – Marching band from Manhattan (Blake Jarrel remix)

Niklas:
Ben Benjamin - Blake Bloodaxe
Sebastian Tellier- Divine
Minilogue - Space
Melchior Productions - Her Majesty
Hot Chip - We're Looking For a Lot of Love

Final Fantasy - The Power of love

Vad kan väl en solig söndag vara bättre än en Celine Dion-cover från allas vår favortitfiolpojke? För någon vecka sedan dök det upp en video där Owen Pallett förvandlar divans brottarhit The Power of love till en smäktande känsloyttring. Nu finns tolkningen dessutom för nedladdning här. Så bjud upp till tryckare och bli lite nostalgisk. Det är du värd.

Destroyer - Trouble in dreams

För knappt två år sedan släppte mångsysslaren Dan Bejar (Swan Lake, The New Pornographers och Hello, Blue Roses) sin senaste soloskiva Destroyer's Rubies, tillika ett av mina absoluta favoritalbum. Att förväntningarna inför nya skivan Trouble in dreams var höga får väl mot denna bakgrund ses som en underdrift av det kraftigare slaget. Att följa upp ett sådant mästerverk är sannolikt inte enkelt, men Bejar gör i alla fall ett ädelt försök. Skalenliga gitarrslingor, mästerliga texter och ett säreget sätt att spotta ur sig orden på är karaktäristiska för Destroyer. Dessa inslag finns glädjande nog kvar, och nog finns här även låtmaterial som håller mycket hög klass. Ändå kan jag inte låta bli att känna en viss besvikelse. Visst gör han bra ifrån sig, men jag hade nog väntat mig lite till. Tongångarna är aningen mörkare än på föregångaren och ibland blir det för slentrianmässigt, som i den utdragna Shooting Rockets (From the Desk of Night's Ape) och under gitarrorgierna i Plaza Trinidad. Även avslutande Libby's First Sunrise är svag med Destroyer-mått mätt.

Som om inte detta vore nog kan jag inte höra ett enda rajrajrajrajraj-parti på hela skivan. Jag trodde aldrig att jag skulle säga detta, men jag saknar faktiskt hans pubrockartendenser. Merge Records får ta honom i örat och se till att det blir en bättring inför nästa skiva. Beröm är han däremot värd för låtar som Dark Leaves From a Thread och Foam hands där man förstår vilken fantastisk låtskrivare han faktiskt är. Lyssna och förundras över genialiteten hos denna man.

Destroyer - Foam hands

Konntinent - All lines lead in

För några månader skrev jag om det brittiska nätbolaget Serein som i höstas hade de den goda smaken att ge oss Nests självbetitlade ep. En ep som gick varm i mina lurar under vintern. Strax innan 2007 blev 2008 presenterade samma bolag det nya namnet Konntinent. Som vanligt när det gäller Serein handlar det om ambient men denna gången byggs den på grunder som brus och mörker istället för piano och längtan. Konntinents värld är kantig och vass men liksom den verkliga världen innefattar den även spår av substans. Många gånger är dessa spår dränkta i söndertrasade effekter och inspelningar, så till en början råder en ganska ogästvänlig stämning.

Kusliga inledningen Grasp of math innehåller dunkla stråkar och en söndertrasad damkör som kan ge vilken David Lynch som helst rysningar. Den fyra spår långa ep:n är rakt igenom tämligen mörk och eländig och påminner lite om stallkamrat Muhrs utflykter, fastän inte lika direkt i sin form. Tänk Burial minus dubstep så är du nästan i hamn. Anser du att livet är lite för färgglatt och roligt? Då kan Konntinent ge lite rätsida.

Konntinent - All lines lead in (hela ep:n i zip-format)

Silje Nes - Ames room

Norsk musikexport har under det senaste året nästan enbart bestått av herrar som buntats ihop under den lite luddiga benämningen fjorddisco: monark Lindstrøm gick i bräschen, sen dök en prins vid namn Thomas upp och här senast var det Diskjokke som med sina uppstudsiga beats satte Norge på världskartan. Silje Nes är stöpt i en helt annan form.

Om Lindström & c:o blickar ut över Norges landskap från en bergstopp så kisar Silje Nes ut genom sina neddragna persienner på ett regnigt och grått Bergen. Hennes relativt introverta laptronica rör sig inom väldigt snäva ramar och det handlar många gånger inte om vad som ryms inom dem utan snarare vad de blickar ut mot. Det handlar om rannsakan, minnen, bortgångar och flykt. Allt silat genom ett filter bestående av element så hårt sammansvetsade att ett lager blir svårt att skilja från ett annat. Siljes röst är ett eminent exempel: vissa gånger får den agera instrument, andra gånger ledstjärna.

När hon experimenterar som mest med gränserna mellan instrument och sång låter hon som ett norskt svar på Hans Appelqvist medan hon andra gånger påminner om såväl Midaircondo som Broadcast. Debutalbumet Ames room släpptes i december av Fat cat records och passar denna dassiga årstid som handen i handsken.

Silje Nes - Ames room

Playlist v. 3

Johan:
Destroyer - Dark leaves from a thread
Stephen Malkmus - We can't help you
Why? - Simeon's Dilemma
The Magnetic Fields - California girls
The Field - Morning

Oskar:
Konntinent - Grasp of math
Ólafur Arnalds - Fok
Kazumasa Hashimoto - Lonesome girl
Hot chip - Touch too much
The Field - Evening

Stephen Malkmus and The Jicks - Real Emotional Trash

Det är de stora namnens tid just nu. Nya skivor från Hot Chip, The Magnetic Fields, Cat Power, Destroyer, The Mountain Goats, Xiu Xiu och Stephen Malkmus har redan läckt/släppts och året har bara börjat.

Den forne Pavementsångaren Malkmus har fått mycket speltid hos mig den senaste veckan. Förväntningarna var väl inte direkt skyhöga inför nya Matador Records-släppet Real Emotional Trash, men jag lyssnade ändå plikttroget när den fanns tillgänglig. Efter en första lyssning var jag nära att avfärda Malkmus som en föredetting, men det har jag fått äta upp efter att bekantskapen med nya albumet fördjupats. Skivan har vuxit ordentligt och Malkmus vet bevisligen fortfarande hur man skriver bra poplåtar i samma slacker-rockiga anda som han alltid har gjort. Det låter ungefär som man kunde förvänta sig och trots en viss dragning åt långa, ointressanta gitarrsolon lyckas han hålla uppe mitt intresse genom i stort sett hela skivan. Det 10 minuter långa titelspåret blir visserligen trist efter tre minuter, och singeln Baltimore skulle också ha tjänat på att avrundats lite tidigare. Inledningen på skivan är en aning trevande, men när femte spåret Out of reach drar igång så börjar det på allvar bli intressant. De avslutande låtarna Gardenia och We can't help you är följaktligen riktigt bra. Sammanfattningsvis är det här en ganska ojämn skiva, men med höga toppar. Jag skulle dock tro att här finns ännu mer potential som gör att den kommer fortsätta växa även i framtiden.

Stephen Malkmus and The Jicks - Baltimore

Orion Rigel Domisse - What I want from you is sweet

Tacka valfri högre makt för sångerskor med gälla röster! Eller jag menar tacka valfri högre makt för sångerskor överhuvudtaget. I denna dystra tid av mörker, börsnedgångar och terminsavslutningar verkar de enda jag orkar beröras av vara just sångerskor. Orion Rigel Domisse tillhör en av de få ickeinstrumentala akter jag på senare tid tagit mig an och man kan placera henne i facket folk-flicka och stava hennes namn med stora bokstäver utan att skämmas det minsta. Hennes minst sagt oskolat gälla stämma vaskar små guldkorn ur mina trumhinnor medan hennes eskapader allt som oftast lockar med mig ut på picknick med liemannen och hin håle själv.

Albumdebuten What I want from you is sweet genomsyras av ett dödstema där fyra av tolv låttitlar innehåller ordet död. Denna lite väl framträdande tråd skulle självfallet kunnat ha kvävt albumet men Orion vågar många gånger tackla detta med en klackspark. Inledande Fake yer death är ett gott exempel där texten ger lite tips på hur man kan gå tillväga för att just iscensätta sin egen död: "You can burn your house down and leave some bones, make sure the bones look something like your own". Som bäst blir det dock i berättelsen Alice and Sarah, en spröd och vacker historia som ljudmässigt låter som ett samarbete mellan Owen Pallett och Jenny Wilson. Albumet gavs ut i september i fjol av nystartade labeln Language of stone som inriktar sig på analoga inspelningar och verkar sannerligen vara något att hålla ögonen på i framtiden.

Orion Rigel Dommisse - Alice and Sarah

The Magnetic Fields - Distortion

Efter nära fyra års väntetid är vi äntligen framme vid releasedatumet för The Magnetic Fields åttonde studioalbum Distortion. Den snudd på omänskligt produktive Stephin Merritt har dock inte gått sysslolös utan har hunnit med att ge ut skivor både under sitt eget namn och med sidoprojektet The Gothic Archies. Angående nya skivan har Merritt sagt att han ville göra en skiva med treminuters poplåtar, men att det till slut råkade bli powerpoplåtar istället. Han hade en vision om att göra skivan under väldigt kort tid och att använda samma instrumentering på alla låtar. Utifrån de förutsättningarna drog han slutsatsen att inspelningen skulle vägledas av ljudbilden på den första The Jesus and Mary Chain-skivan Psychocandy, fast också med piano och cello.

Och om det är någonting som skiljer den nya skivan från dess föregångare så är det framförallt, som titeln antyder, den frekvent förekommande disten som ligger på i princip samtliga instrument. Melodierna och de fyndiga texterna finns fortfarande kvar, men omgivna av mer oljud än vanligt. För min del tog det lite tid att tränga igenom noiset och hitta det fina låtmaterial som fanns där bakom, men väl där så vill man inte släppa taget. Shirley Simms sång är som vanligt en fröjd för örat och Merritts sinne för melodier får väl nästan betraktas som oöverträffbart inom popvärlden. En bra skiva helt enkelt, precis som väntat. På Nonesuch Records, för andra gången.

The Magnetic Fields - California girls

Andrew Bird - Soldier On EP

Under Andrew Birds senaste Europaturné hade han med sig en "tour only" EP bestående av outtakes, alternativa versioner av hans egna verk samt en cover av Bob Dylans Oh Sister. Föga förvånande har Soldier On nu letat sig ut från konsertbesökarnas bohag till offentligheten på nätet. Redan av innehållsbeskrivingen kunde man väl ana att denna skiva inte skulle åstadkomma några underverk, vilket också är helt riktigt. Men Bird är alltid pålitlig och levererar 35 minuters småtrevlig lyssning. Tyvärr finns här ingenting som sticker ut, men man ska väl å andra sidan inte begära för mycket av sådana här skivor.

Andrew Bird - The trees were mistaken

Playlist v. 2

Oskar:
Beach House - Gila
Orion Rigel Domisse - Alice and Sarah
Silje Nes - Drown
Final Fantasy - What do you think will happen next?
Magnetic Fields - Old fools

Johan:
Shady Bard - Penguins
Shh...This is a Library - Raccoon Eyes
Like a Stuntman – I Was Shocked and You Were Shocked
Boxcutter – Silver Birch Solstice
Tenniscoats – Baibaba Bimba

Shady Bard - From The Ground Up

När årslistorna började dyka upp på nätet för ungefär en månad sedan var det många bloggar med pålitlig smak som placerade ett, för mig, helt okänt band väldigt högt upp. Bandet var Shady Bard från Birmingham, albumet From The Ground Up och skivbolaget Static Caravan Recordings. Bandets musikaliska hemvist finns någonstans i gränslandet mellan shoegaze och skramlig noisepop, ganska nära besläktat med grannarna i The Twilight Sad.

På flera ställen har detta kallats den mest förbisedda indieplattan under föregående år och efter en veckas intensiv lyssning är jag nästan beredd att hålla med. Emellanåt låter det faktiskt så bra att jag håller på att trilla av stolen här hemma. I mästerverket, och tillika singeln, Penguins bygger man upp en mysig stämning med akustiska gitarrer, piano och stråkar för att en bit in i låten rasera allting genom att låta ett organiserat kaos med ylande gitarrer och smattrande trumkomp dra igång.

Bättre sent än aldrig brukar det ju heta, och när jag nu är införstådd i skivans kvalitet skulle jag inte rekommendera någon att gå igenom januari månad utan den här skivan i hörlurarna.

Shady Bard - Penguins

Shh...This is a Library - S/t

Det börjar bli den tiden på året då det är dags att stilla sitt dåliga samvete genom att ta sig an alla de släpp som man försummat under föregående år. Först ut för min del är amerikanska folktronicaakten Shh...This is a Library som släppte sin självbetitlade debutskiva under 2007, men som inte blommat ut ordentligt i mina öron förrän nu. Den unge Brent nämner The Album Leaf som musikaliska förebilder, men även om likheter kan skönjas i vissa spår är Brent betydligt mindre strukturerad i sina låtar och dessutom mer fascinerad av akustiska gitarrer. Lågmält akustiskt, ackompanjerat av stökiga elektroniska ljudlandskap är Brents melodi.

Det lilla skivbolaget I had an accident har gett ut en skiva som är långt ifrån ett mästerverk, men med ett par riktigt vassa spår (Raccoon eyes och Is this a crush?). Trots få helgjutna låtar finns det dock många fina melodier och passager som lite väl ofta slarvas bort i all experimentlusta. Det är synd för det här hade kunnat bli riktigt bra om Brent hade jobbat vidare med sin fina melodikänsla istället för att krångla till det för sakens skull.

Shh...This is a Library - Raccoon eyes

Yeasayer - All hour cymbals

Det är inga roliga dagar att leva i. Jag är glad att jag inte är ung längre då begrepp som upp och ner och höger och vänster för länge sedan suddats ut. 2007 var året då musiken dog. I några veckor betraktade vi liket på avstånd tills några bestämde att det var dags att begrava kadavret. Svartklädda vandrade vi gatorna fram, funderade på världsliga ting som jobb och ekonomi och kliade oss i bakhuvudet över våra tomma ipods. Sen hände något. En gråmulen onsdag grävde någon upp liket, stoppade det i hushållsmixern och lät de finfördelade beståndsdelarna regna över befolkningen. Aldrig förr hade döden känts så påträngande levande som när den plötsligt regnade ner över våra höstklädda kroppar. Någonstans mitt i allt detta föddes Yeasayer. Bandet jag glömde lyssna på år 2007.

Är det något som är framträdande i ljudväggarna på Yeasayers debut All hour cymbals så är det känslan av å ena sidan finfördelning och söndring, å andra sidan ihopfogande, förädling och pollerande. Den Brooklynbaserade kvartetten leker med vad såväl god smak som konvention heter och influenserna spretar från högt till lågt till introvert till spretigt. Är det någon gång det ska fungera så är det väl nu, när det rådande musikklimatet proklamerar att allt är tillåtet?

Rocken har i och för sig varit dödförklarad i lite drygt ett decennium men de senaste åren har några tappra akter på sätt och vis tillfogat dess livlösa lekamen sporadiska elstötar. Dessa välgörare kan delas upp i två läger där vi i det ena stallet finner de mer tekniskt inriktade såsom TV on the radio och A mountain of one medan vi på andra sidan vallgraven återfinner mer exprimentbaserade kreatörer som Deerhunter och Animal collective. Yeasayer placerar sig i första stallet men gör även korta avstickare till den andra sidan. Mycket känns igen och influenserna haglar som sagt till höger och vänster: Sunrise låter som ovannämnda TV on the radio, Worms låter som om George Harrisson tagit tillflykt i Crosby, Stills, Nash & Youngs sommarhus medan singeln 2080 klingar av Buffalo Springfield och Faces. På sina ställen kommer jag även att tänka på The Who's Who's next, men det behöver vi kanske inte tala högt om. Inte sedan jag för några år sedan la vantarna på Moody blues' Days of future passed har jag varit så kluvet inställd till ett album. Jag slås ofta av att jag inte borde tycka något alls om hopkoket men kan för allt i världen inte sluta lyssna. Det är kanske som de säger: kärlek börjar alltid med bråk. Vi ses på Debaser Medis den 29:e februari.

Yeasayer - 2080
Yeasayer - Sunrise

When the clouds

Jag är inget fanatiskt fan av myspace utan betraktar communityt mer som ett behagligt komplement till mitt mer traditionella musiklyssnande. Då och då dyker det däremot upp någon eller några som förvandlar mina sporadiska besök till högst frekventa, emellanåt även maniska. Det senaste halvåret har min myspace-fäbless stavats When the clouds, en italiensk hemlighetsmakare som gör utsökt elektronisk ambient. Bakom det något kryptiska aliaset döljer sig Francesco Galano, som enligt egen utsago egenhändigt börjat producera musik efter år av studier i ämnet.

Något album finns ännu inte att tillgå utan än så länge får man hålla till godo med hans sparsmakade utrymme på myspace. Men det är väl värt ett besök. För mig har det blivit en vana att någon gång i veckan gå in och lyssna igenom hans skira lilla katalog och låta mig sjunka in i de atmosfärer hans ljudlandskap målar upp. Känslan ligger inte långt ifrån de polaroider han bifogar och det är även via dem han kommunicerar och tar avstamp. För mig blir det lite av en tripp nedför minnenas allé då det hela påminner mig om min barndoms röda sagoband och dessas tillhörande blädderböcker. Kanske är det bara jag men emellanåt tycker jag mig höra någon form av indikation på att det är dags att byta blad. Eller i det här fallet bild...

Ps. When the clouds har kontrakt med 9.12 records och kommer inom en snar framtid släppa någon form av debut. Tills dess kan man lyssna här. Ds.

The Mountain Goats - Heretic Pride

Att det nya året skulle inledas med ett kärt återseende av John Darnielle (och hans vapendragare Peter Hughes) var jag faktiskt helt ovetandes om. Mountain Goats elfte studioalbum Heretic Pride kom således som en glad överraskning för min del. Darnielle är bevisligen en mycket produktiv herre, vilket skulle kunna innebära att det släpps igenom en del saker av bristande kvalitet. Efter att ha bekantat mig med nya skivan visade det sig dock att min oro var obefogad, hans produktivitet innebär verkligen inte att han tummar på kvaliteten.

Soundet är överlag en aning hårdare jämfört med Get Lonely, och påminner snarare om Sunset Tree och EP:n Babylon Springs som föregick senaste albumet. Skivan inleds starkt med den återhållsamt aggressiva Sax Rohmer #1 och strax därpå följer två av skivans verkligt stora ögonblick; San Bernardino och Autoclave. Däremellan hinner han också med att avverka titelspåret, som är en potentiell singel i sann This Year-anda. Ett något svagare parti inleds där snudd på reggaedoftande New Zion tar vid. Därefter följer visserligen den vackra So Desperate, men sedan väntar In the craters of the moon och Lovecraft in Brooklyn som är två riktiga sömnpiller. Mot slutet revanscherar han sig däremot ordentligt. De fem avslutande spåren, med undantag för den andra reggaeutflykten Sept 15th 1983, är riktigt starka.

Lägg därtill att Darnielles texter, som vanligt, är väldigt genomarbetade och en sann njutning att lyssna till.

Det här blev både långt och detaljerat, men jag antar att det var vad som krävdes för att göra en av mina absoluta favoritartister rättvisa. Återigen har man levererat en utmärkt skiva som säkerligen kommer att stå sig året ut.

The Mountain Goats - Autoclave