Wye Oak - If Children

Duon Wye Oak, bestående av Andy Stack och Jenn Wasner, har funnits vid min sida under ganska lång tid vid det här laget. Otaliga gånger har jag lyssnat på deras debutskiva If Children, men ändå har det inte riktigt klickat fullt ut. En förklaring kanske kan vara att duon många gånger fått agera bakgrundsmusik medan jag gjort någonting annat, exempelvis städat. Även om skivan tenderar att bli en aning anonym emellanåt så är den dock värd ett bättre öde än så.

Bandet har tagit sitt namn från en ek som växte i Maryland under 460 års tid och med tanke på deras musikaliska inriktning känns naturen som en självklar inspirationskälla när det kommer till valet av bandnamn. Duon spelar stillsam indiefolk, som ibland mynnar ut i någonting som snarast liknar shoegaze. Emellanåt, som i inledningen, gör man det fantastiskt bra. En bit in i skivan blir det däremot, som sagt, lite väl anonymt och på gränsen till tråkigt. Jag hade gärna sett fler inslag av den folkshoegaze som man faktiskt inte hör hos många andra band. Låtar som Please Concrete, Warning och If Children Were Wishes har dock förgyllt min vår och de bästa ögonblicken på skivan är utomordentligt bra. Därav ska ingen skugga falla över bandmedlemmarna, även om jag önskar att man hade hållit ihop skivan lite bättre.

If Children släpptes den 8 april på Merge Records (Destroyer, M. Ward, m.fl.) som har gjort en återutgivning av skivan, efter att den ursprungligen släppts på egen hand under bandnamnet Monarch.

Wye Oak - Please Concrete

JDSY - Adage of Known

Joey Sims är den unge man som ligger bakom aliaset JDSY och nu släpper sin debut på eminenta etiketten Ghostly International. Genom ett gäng demos väckte han bolagets intresse och blev senare erbjuden att styra upp en remix på Solvent's låt For you. Med sin fragmentariska blandning av IDM, dubinfluenser, pop och experimentella låtstrukturer har han nu med debuten Adage of known funnit sin plats i de digitala skivbackarna.

Adage of known är som sagt ytterst fragmentarisk och ett spår framstår, om man inte sneglar på playlisten, ofta som två eller tre låtar. Sims är inte rädd för att hoppa mellan olika rythmer eller att bryta upp de IDM-dominerade ljudbilderna med hemmainspelade akustiska gitarrer. Det är också det som är tjusningen med skivan, att den dels känns som ett sovrumscollage, och dels undviker att dela ut några som helst ledtrådar. Tyvärr resulterar det inte i något vidare helhetsintryck som album, eftersom det alltför ofta blir för korthugget. En känsla som däremot inte förmår förminska fantastiska låtar som Horizon line, Else2 och Staircase.

JDSY - Horizon line

Playlist v. 17

Oskar:
Peter Broderick - An ending
Quiet Village - Victoria's secret
First Floor Power - The Jacket (Karin Dreijer Andersson remix)
Ass - It's really a good reason
Rio En Medio - Let's groove

Niklas:
Ariel Pink's Haunted Grafitti - Alisa
Claro Intelecto - Harsh reality
No Age - Cappo
My Morning Jacket - Touch me I'm going to scream part 1
Heartbeeps - Glacial valleys

Johan:
(We Are) Performance - Lost youth
Heartbeeps - Kuszetska
Tall Firs - Hairdo
Under Electric Light - This moment
Mates of State - Get better

Rio En Medio - Let's groove

Rio En Medio försvann lite snöpligt förra året. Hennes hänförande och säregna debut Bride of Dynamite vann mark under några veckor men föll i glömska ganska omgående någon månad senare. Kanske hade folk tröttnat på den så kallade ny-folken eller så handlade det bara om dålig tajming. Rio En Medio har, hur som helst, fortsatt att sprida sin musik och har sedan debuten bland annat hunnit med att turnera tillsammans med Cocorosie. Och nu senast att upptäcka disco. Vilket resulterat i ett lite oväntat val av covers.

Enligt egen utsago ska Danielle Stech Homsy (som hon egentligen heter) ha befunnit sig i en indisk mataffär när Earth Wind & Fire's Let's groove plötsligt dök upp på radio. Utan att vara medveten om vilken låt det var så fastnade den och under flera dagar fick hon den inte ur sitt huvud. Det hela gick till slut så långt att Danielle var tvungen att göra någonting åt det vilket resulterade i att hon spelade in en egen version. Tillsammans med en cover på Bee Gees' Staying alive släpps resultate som del nummer fem i Seven inch project nu i veckan. Förutom att vara en underhållande låt så bekräftar den även det långsökta men ack så självklara släktskapet mellan disco och ny-folk.

Rio En Medio - Let's groove

Heartbeeps - Canton EP

Det händer ganska ofta att vi får mail från osignade band som vill att vi ska lyssna på deras musik, men desto mer sällsynt är det att något av dessa band faller mig i smaken. I förra veckan fick vi dock ett mail från Craig Nunn i brittiska enmansorkestern Heartbeeps och när han nämnde Pavement och The Unicorns som influenser tog det inte lång tid innan jag satt och lyssnade på hans nya fyraspårs-EP Canton. Craig skapar 2-minuters lo-fi-pop med uppenbara influenser från Casiotone For The Painfully Alone. Ibland blir det lite väl likt, men för det mesta står han på egna ben. Fyra fina låtar är det i alla fall och det är väl bara en tidsfråga innan något creddigt bolag plockar upp en sådan här talang.

Heartbeeps - Kuszetka

Ladda ner hela EP:n här.

Jim Noir - s/t

Manchestersonen Jim Noir (eller Alan Roberts som han egentligen heter) blev 2006 kanske mest känd genom att hans låtar var med i cirka varannan reklamfilm som producerades. Dessvärre var det inte speciellt många som tog reda på vad de gillande nickade åt under reklampauserna och Noirs debutalbum Tower of love drunknade någonstans i gråskalan mellan Junior boys och Camera obscura. Tyvärr bör man kanske tillägga, för det var ett ytterst småtrevligt album. Så när jag för några veckor sedan lade vantarna på den självbetitlade uppföljaren var det inte med upphetsade vrål utan snarare med nickande förtjusning.

Det jag främst fann iögonenfallande med debuten var Noirs enkla och löjligt trallvänliga små sånger vars d.i.y.-paketering fick vilken regnig oktoberdag som helst att kännas som ett barnkalas. Hans känsla för lekfullhet fick många gånger stort utrymme i såväl melodistruktur som texter och ofta kändes det som att låtarna var presenterade ur just ett barns perspektiv. Han var en frisk fläkt bland stenseriösa hängläppar och snedluggar men tyvärr så har vindstyrkan avtagit lite sedan dess. Han skriver förvisso löjligt enkla låtar fortfarande och det är även trevligt att han sedan sistens uppmärksammat att det finns elektroniska instrument att tillgå. Men förutom att Don't you worry är som ämnad för att ha i lurarna när man cyklar och att stämsången i Good old vinyl är så nära Zombies-nivå man kan komma år 2008 så är det ett tämligen tjatigt album vi ställs inför. Många gånger får jag till och med för mig att det är en fyrtiofem minuter lång låt som smygit sig in i mitt itunes-bibliotek. Däremot får man passa på att lyfta på hatten för det fina omslaget, det lyckades Noir åtminstone inte med senast.

Jim Noir - Don't you worry

Claro Intelecto - Metanarrative

Att uttala sig om trender inom elektronisk dansmusik är vanskligt, i synnerhet om man dessutom gör anspråk på att veta vad som är rätt för tillfället. Men att dessa vågor kommer och går har vi nog alla märkt och de senaste åren har vi exempelvis omfamnat genrer som baltimore club, filtherhouse, blogghouse, minimal techno, microhouse och dubstep. Själv har jag aldrig varken vågat eller kunnat hävda att ett visst grepp känns mer rätt än det andra, men har likväl funnit ett flertal fantastiskt bra skivor längs vägen.

Det senaste verk som vunnit vägen till mitt hjärta är Metanarrative, den nya skivan från Mark Stewart's Claro Intelecto. Genom åtta spår experimenterar han med olika former av techno och bildar en otroligt varm, djup och fyllig ljudatmosfär. Stewart har skapat ett gäng melodiska låtar där hans ganska abstrakta techno emellanåt lånar in lite dubinfluenser. Inget som kommer brännas av på dansgolvet kanske, Metanarratives melankoliska men ändå varma karaktär gör den snarare till ett perfekt nattligt sällskap. Skivan inleds med ett par ganska melodiska och närmast muntra stycken, både Operation och Harsh reality kretsar kring ett rakt beat och en medryckande basgång. Men när skivan fortskrider ändrar den senare karaktär genom att bli mörkare och mer abstrakt, för att till slut knytas ihop med underbara Beautiful death. Vid det laget har man upplevt en konsekvent, ständigt underhållande och lagom lång technoskiva (40,1 min). Metanarrative kräver upprepat lyssnande, men när den väl klamrat sig fast vid dig är den mycket svår att släppa.

Claro Intelecto - Harsh reality

No Age - Nouns

Inför fullängdare nummer två, Nouns, byter de båda skateboard- slynglarna i No Age bolag från Fat Cat till Sub Pop. Att de båda medlemmarna Dean Spunt och Randy Randall rör sig på två av indievärldens mest etablerade och erkända bolag säger kanske också något om hur eftertraktad deras skramliga noisepop är för tillfället.

Nouns är i större utsträckning ett fullt genomtänkt album än föregångaren Weirdo Rippers, som visserligen var otroligt stark, men något fragmenterad då den utgjordes av några sammanfogade ep:s. Det märks också av i upplägget, och man har lyckats styra upp en bra låtordning där upbeat-låtarna titt som tätt tar paus och släpper fram lite släpigare och lugnare material. Ljudbilden är annars oförändrad, medryckande distade gitarr-riff, burkiga trummor och bakomliggande noisesamplingar kväver näst intill de relativt poppiga sångmelodierna. Influensmässigt har No Age förmodligen lyssnat på lika delar Sonic Youth och Sebadoh som på Ramones. Just nu låter de ungefär som Deerhunters bångstyriga lillebröder. Och det kan väl inte vara särskilt illa.

No Age - Things I did when I was dead

500 poster med Bunny Rabbits

Idag firar vi att Bunny Rabbits kommit upp i den ansenliga mängden av femhundra poster! För att tacka våra trevliga läsare, och kanske smörja våra egna egon något, har vi av den anledningen slängt ihop en mixtape med låtar som under den här blogg-eran fått en alldeles särskild plats i våra hjärtan. Hoppas ni gillar den och att ni fortsätter att läsa om våra tankar och funderingar kring intressant musik.

Port-Royal - Deca-Dance
Uzi & Ari - Mountain/Molehill
Salem - Breakdowndadoor
Burial - Endorphin
Modeselektor ft. Thom Yorke - The White Flash
The Frail - Floated Away
Black Bear - Eve of the Fall
Arms - Whirring
Tender Forever - Tiny Heart and Clever Hand
Love Dance - When You're With Him
Stereo Image - Red Nights
Königin Mutter - Andere Gedanken
Benoît Pioulard - Alan & Dawn
Last Days - Reasons To Go

Bunny Rabbits - Mixtape: 500 poster (51 min, 58,6 Mb)

Playlist v. 16

Johan:
Electric President - It's like a heartbeat, only it isn't
Wye Oak - Please concrete
The Dodos - Winter
Moscow Olympics - Still
Biker Boy - March song

Niklas:
No Age - Errand boy
Tape - Moth Wings
Electric President - Monsters
Wye Oak - Please Concrete
Ass - I've been here

Oskar:
Wolf parade - Call it a ritual
Frightened rabbit - The modern leper
Parker Lewis - Disappear here (ladda ned ep här)
My morning jacket - Evil urges
MGMT - Weekend wars

Electric President - Sleep well

Det var upplagt för ett kärt återseende då jag såg att Electric Presidents nya skiva Sleep well letat sig ut på nätet. Efter att frontfiguren Ben Cooper varit inblandad i två av 2000-talets bästa skivor (2006 års självbetitlade debut och Radical Face-plattan Ghost från förra året) var förväntningarna minst sagt högt ställda. Efter att ha lyssnat i princip oavbrutet under den gångna helgen har jag nu börjat smälta de många intrycken. Min intuitiva känsla är att duon mognat en aning. Där föregående platta var lite osäkert lekfull på ett sätt som debutskivor ofta är så inger nya skivan mer självsäkerhet. Man har vågat ta ut svängarna genom att göra arrangemangen lite pampigare och ljudbilden mer rymlig. Förmågan att skriva intakta popstycken gör sig dock snart påmind. Redan i första spåret Monsters håller man på att trilla av stolen och Coopers ynkliga röst berör på ett sätt som få andra artister förmår att göra. Tyvärr finns det några snedsteg på skivan som gör att det inte riktigt räcker ända fram den här gången. Andraspåret Bright mouths är ganska ljummet, avslutande When it's black tämligen ointressant och Beck-pastischen Adrift in space, or whatever tilltalar mig inte alls. Å andra sidan finns här fler fantastiska låtar än vad många andra artister mäktar med under en hel karriär, vilket gör att man får ha överseende med de små snedstegen. Popgenier är en alldeles för bred och blygsam beskrivning, men något mer träffsäkert finner jag tyvärr inte.

Skivan släpps den 24 juni på Morr Music.

Electric President - It's like a heartbeat, only it isn't

Frightened Rabbit - The midnight organ fight

Ända sedan de dök upp med Sings the greys för ett år sedan har skotska Frightened Rabbit titt som tätt försett mig med huvudbry. Ena dagen tycker jag att deras ångestladdade pop känns utstuderad, lite som ett Bloc Party för creddkänsliga. Andra dagen är frontmannen Scott John Hutchisons låtkompositioner fullständigt briljanta, då de på bästa sätt ger uttryck för en av sina inspirationskällor Arab strap, fast med mindre introverta medel.

Hur det nu än är med den saken har vi idag haft en riktigt bra dag tillsammans, och dagar som dessa är skottarnas andra verk The midnight organ fight riktigt trevlig att ha att göra med. Receptet är detsamma som förut, en mer lättuggad variant av land- och stadsfränderna The twilight sad's skramliga blandning av postpunk, folkpop och shoegaze. Precis som Sings the greys bjuder den här skivan på ett relativt ojämnt material, även om jag nog tycker att Frightened Rabbit lyft sig själva ytterligare någon nivå. Inledande The modern leper, rivjärnet Fast Blood och singeln Heads roll off är alla förträffliga exempel på hur pop från Skottland låter när den är som allra bäst, men vid tillfällen som när Hutchison i balladen Keep yourself warm gång på gång spottar ur sig rader som: "- It takes more than fucking someone you don't know to keep warm" drabbas jag av den där huvudbryn igen. Visst, raderna går helt i linje med min passion för texterna Aidan Moffat plitade ner i Arab Strap, men de kan lika gärna framstå som fåniga emo-stereotyper imorgon.

Frightened Rabbit - Fast Blood

The Dodos - Visiter

Visiter har hyllats praktiskt taget överallt sedan den släpptes för ungefär en månad sedan, men jag har inte riktigt kunnat bestämma hur jag ska förhålla mig till den. Visst har jag lyssnat uppskattande, men inte utan att fundera på om den verkligen håller så hög klass som många vill göra gällande. Efter moget övervägande har jag dock kommit fram till att den faktiskt gör det.

San Francisco-duon The Dodos har uppenbarligen inspirerats av band som Animal Collective. Ljudbilden baseras på akustiska gitarrer och experimenterande trumrytmer samtidigt som man aldrig riktigt vet vart låtarna ska ta vägen härnäst. Man ska dock inte dra för stora växlar av likheterna, The Dodos låter absolut inte som något plagiat. Skivans stora behållning är framförallt de fina melodierna i kombination med Meric Longs förtroendeingivande röst, men även Logan Kroebers innovativa trummande som tar ovanligt mycket plats inom genren. Jag läste någonstans att han har en bakgrund inom heavy metal, vilket kanske kan förklara ett och annat. Även om inledningen är något starkare än skivans avslutning så är det här ändå ett ganska helgjutet verk. Ibland flippar det ut lite väl mycket och möjligen är skivan en aning lång, men French Kiss Records förtjänar allt beröm efter att ha rekryterat låtskrivargeniet Long till sitt stall. Det kan mycket väl vara så att en av årets finaste skivor sett dagens ljus så tidigt som i mars.

The Dodos - Winter

ASS - My get up and go just got up and went

ASS (Andreas Söderström Solo) uppföljare till den självbetitlade debuten har fått saliga omdömen sedan den släpptes på Headspin recordings för ett litet tag sedan. När man tar sig igenom de tio låtarna är det emellertid inte alls särskilt svårt att förstå varför.

Titeln My get up and go just got up and went fungerar ypperligt för att beskriva det melankoliskt rastlösa gitarrplock som väntar bakom det något arbetarromantiska omslaget. För det mesta står gitarren i centrum, även om både orgel och bas tas till för att skapa stämningsfulla ljudlandskap. Fyra låtar in i skivan kommer dessutom sång och den släpiga rösten i Wheels and wings turas tillsammans med en trumpetslinga om att göra den till en av skivans allra starkaste låtar. Ingen låt sticker dock ut särskilt nämnvärt, sedan My get up and go just got up and went är en ytterst intressant historia rakt igenom och fungerar allra bäst som en helhet. Med små medel har Söderström skapat en strid ström av låtar som med sina melodier och folkiga gitarrvariationer tilltalar från början till slut. För tillfället känns det som att jag vill spendera resten av mina sömniga våreftermiddagar med ASS som enda sällskap medan vårsolen smyger sig in genom mina smutsiga fönsterrutor. Kanske borde jag ta mig själv i kragen och se Escape from New York någon dag också, i Söderströms regi är det ett riktigt skapligt ledmotiv. Köp skivan här eller här.

Lyssna här.

Someone Still Loves You Boris Yeltsin - Pershing

Springfield-bandet med det fantastiska namnet Someone Still Loves You Boris Yeltsin fick mig ganska enkelt på fall med sin debutskiva Broom från 2005. Receptet var lättuggad, gitarrdriven powerpop med såväl stämsång som gripande "teenage poetry"-texter. Nya skivan Pershing (utgiven på Polyvinyl Records) går i samma fotspår och av de många band med en fabless för Teenage Fanclub tycker jag nog att SSLYBY förvaltar deras musikaliska arv allra bäst. Fina gitarrslingor duggar tätt och de båda sångarna Philip Dickey och John Cardwell har begåvats med varsin vemodig och mycket tilltalande stämma.

Jag kan ändå inte undgå att känna en viss besvikelse inför nya skivan. Här finns visserligen en handfull fina låtar (Glue girls, Some constellation, Modern Mystery och You could write a book), men den framstår ändå som något slentrianmässig. Broom hade knappt några svaga spår, men materialet på nya skivan är alltför fantasilöst och räcker tyvärr inte hela vägen. Med facit i hand kunde man gott ha plockat russinen ur kakan, bakat ihop en femspårs-EP av dessa och låtit oss vänta ännu ett tag på uppföljaren.

Someone Still Loves You Boris Yeltsin - Some constellation

Jacaszek - Treny

Det av Erik Skodvin designade omslaget skvallrar om att innehållet förmodligen kommer låta en hel del Deaf Center och Svarte Greiner. Polske kompositören Jacaszek's nya alster Treny är naturligtvis dessutom släppt på Skodvins egna creddiga bolag Miasmah.

Mycket riktigt rör det sig om domedagsljudande elektroakustik där stundtals minimalistiska kompositioner ges liv av dystra operaliknande kvinnokörer, cellos, fioler, harpa och så förstås en del digitalt knaster och brus. Resultatet är häpnadsväckande vackert. Utan att vara fullständigt bevandrad i genren är Treny något av det mer engagerande jag hittills hört. Som lyssnare är det svårt att slita sig när Jacaszek målar upp det ena hjärtskärande stycket efter det andra och när man efter femtiofem minuter slutligen tagit del av den hoppfulla och avslutande Rytm to nieśmiertelność II känner man sig fånigt nog lite som en rikare människa. Och då inte i någon ekonomisk bemärkelse.

Jacaszek - Rytm to nieśmiertelność II

Wolf parade - Call it a ritual

Wolf parade, som var lite överallt 2005 och så har fortsatt genom otaliga sidoprojekt, kommer som bekant med ett nytt album senare i år. Det hittils odöpta albumets låtlista dök för några dagar sedan upp på Pitchfork och idag har ett första smakprov börjat cirkulera. Låten Call it a ritual tillhör inte det starkaste kanadensarna spelat in men fyller sin funktion som lockbete alldeles utmärkt.

Wolf parade - Call it a ritual

Casiotone for the painfully alone - Town topic

Lo-fi-tungviktaren Casiotone for the painfully alone fortsätter att släppa ifrån sig limiterade sjuor med nytt och gammalt material om vartannat. Senast i raden är Town topic som med sina fyra spår i huvudsak fungerar som soundtrack till filmen Stay the same never change. Det instrumentala titelspåret kan bäst beskrivas med ordet vidrig då den på ett ungefär låter som om Klaus Wunderlich försökt tonsätta känslan av ett mossgrönt vardagsrum. Förhoppningsvis är det tanken också.

Resterande spår känns betydligt mer underhållande och vi bjuds på en smutsigare version av Casiotone for the painfully alone in a green cotton sweater och en instrumental av I love Creedence. Har man tröttnat på sina gamla karaoke-vhs:er så finns det en liten räddning här alltså. Färska låten Ice cream truck får dock betraktas som den stora behållningen i sammanhanget och görs med sin smutsiga elektronik helt efter CFTPA-mallen. En bra låt, men inget som får mig att trilla av stolen. Däremot finns det få artister som passar bättre en dag som denna, måndag och regn är optimala förhållanden för Owen Ashworth.

Casiotone for the painfully alone - Ice cream truck (borttagen på begäran)
Lyssna här.

Playlist v. 15

Oskar:
Booka shade - Charlotte
Casiotone For The Painfully Alone - Ice cream truck
Jim Noir - Don't you worry
Muhr - Le cycle et sans retard
Holy fuck - Lovely allen

Johan:
Casiotone For The Painfully Alone - Ice cream truck
Islands - Pieces of you
The Assemblers - Strung up
Markus Krunegård - Åh, Uppsala
My Brightest Diamond - From the top of the world

Niklas:
No Age - Eraser
Booka Shade - Outskirts
Islands -Abominable snow
Islaja - Uni pollona olemisesta
Kode9 & the spaceape - Konfusion

No Age - Eraser

När Los Angeles-duon No Age signades av Fat Cat förra året och släppte skivan Weirdo Rippers föll de av någon outgrundlig anledning mig inte riktigt i smaken. Man kunde visserligen imponeras av de Daydream Nation-väggar och rostiga samplingar som omgärdade de något mer svårtillgängliga melodierna. Men det lossnade aldrig rikigt fullt ut. Först nu, i och med singeln Eraser från kommande skivan Nouns inser jag mitt misstag. No Age är en duo som kräver upprepad genomlyssning, belöningen man får för sitt goda tålamod är dock i slutändan värd det flera gånger om. Och om det finns fler än jag som slarvade bort Weirdo Rippers förra året föreslår jag att ni letar upp den igen.

No Age - Eraser

Styrofoam - A thousand words

Förtroendet för Styrofoam var inte riktigt kört i botten, men fick likväl utstå rejäla prövningar när han senast för två år sen valde att släppa albumet The same channel tillsammans med Fat Jon. Vi ryckte på axlarna, uttalade slitna försvarstal och fortsatte att lyssna på de gamla ädelstenarna släppta på Morr och låtsades som om ingenting hade hänt. Med senaste releasen A thousand words tvingas vi dessvärre medge att någonting har hänt.

Arne Van Petegem, som belgaren som rattar spakarna i Styrofoam heter, visar återigen prov på ett relativt risigt omdöme. Han tonar återigen ner sitt eget artisteri till förmån för en rad samarbeten med stundtals mycket tveksamma artister. Låten Microscope tillsammans med Blake Hazard och No Deliveries list med Lili De La Mora får nog betraktas som de bättre medan samarbetet med teenage-emon', tillika Jimmy Eat World-sångaren Jim Adkins är en smärre katastrof. Framförallt har Van Petegem ändrat musikaliskt fokus då hans tidiga alster främst präglas av mötet mellan det mjuka och likgiltiga, mötet mellan varm akustik och kalla glitch-väggar. A thousand words är en ren popskiva där lättillgängliga melodier och opersonligt rimmande texter bärs upp av en desto mer tilltalande elektronik. Kanske borde både Van Petegem och Dntel's Tambarello istället försöka få till stånd samarbeten med Ben Gibbard igen. Det vore i nuläget onekligen bäst för samtliga nämnda parter.

Styrofoam - No deliveries list (feat. Lili De La Mora)

Duffy - Rockferry

Att soulens räddare 2008 skulle vara en Walesisk Kenny Jönsson-kopia uppbackad av en föredetta Suede-medlem var det nog inte många som hade skrivit under på för ett år sedan. Nu är det ju i och för sig inte jag som givit Duffy epitetet räddare utan det handlar snarare om hennes landsmäns inställning till inhemsk musik. Ni vet ju alla hur britter är. Så fort någon lyckas släppa ett album med trummor och något så när framträdande melodier så är det i princip det bästa som hänt sedan Sgt. Pepper. Ständigt detta Sgt. Pepper. Och när en ringrostig britpoppare lyckas ta någon form av revansch så är det ungefär lika långt till parnassen som till den lokala puben.

I just Duffys fall så har jag förvisso en viss förståelse över varför lovorden haglat, men jag kan för allt i världen inte finna ordet sensation någonstans. Albumet Rockferry handlar i första hand om efterapande av sällan skådat slag. Samtliga tio spår är skickligt producerade soul-pastischer och det råder inga som helst tvivel om att Aimee Anne Duffy är en skicklig sångerska och Bernard Butler en kvalificerad parhäst. Frågan är bara vari den stora skillnaden ligger mellan att Duffy sjunger Mercy på Accelerator och att Amanda Jenssen sjunger Tainted love i direkständning på tv4. För min del blir Rockferry mest ett småmysigt album, men på intet sätt omistligt. Ids du fälla en tår över en tid då män var män och kvinnor var kvinnor så bör du införskaffa detta album illa kvickt. Köp det för all del i en fysisk skivaffär medan du ändå är igång. För musik är ju så mycket bättre om den konsumeras på det viset.

Lyssna här.

Playlist v. 14

Oskar:
Zeigeist - Humanitarianism
Why? - Good friday
Fleetwood mac - The chain
Spiritualized - Baby I'm just a fool
Library tapes - Fragment VIII

Johan:
Markus Krunegård - Ibland gör man rätt, ibland gör man fel
No Kids - For Halloween
Aqueduct - Growing up with GNR
Eluvium – Amreik
Ulysses Campbell – To Be Young

Niklas:
Dwayne Sodahberk - Every morning
Radiohead - Nude (Holy fuck remix)
M83 - Graveyard girl
Styrofoam - A thousand words
Doug Martsch - Heart (Things never shared)

Library tapes - Fragment

Det är alltid angenämt att lägga vantarna på nytt material från David Wenngren och hans projekt Library tapes. För några dagar sedan hamnade jag under en av mina sedvanliga shoppingturer hos Klicktrack och fann till min stora glädje Wenngrens senaste alster Fragment i deras skyltfönster. Impulserna kunde självfallet inte hållas tillbaka och ett par musklick senare satt jag uppkrupen i soffhörnet med ett plinkande piano strömmande ur mina glappa hörlurar. Library tapes kommer liksom bäst till sin rätt när man får vara privat och hålla musiken för sig själv.

Som titeln antyder så handlar det denna gång om just fragment och många av låtarna känns i viss mån halvklara eller som strukturer av något som komma skall. De innehåller ett spår av enkelhet som jag anser varit frånvarande i Wenngrens tidigare musik. Jag kan förvisso inte sätta fingret på exakt vad men jag tror det handlar om att arrangemangen innehåller en framfusighet som tidigare dolts av effekter och brus. Nu snarare lyfts de med hjälp av stråkar. Visst känner man igen sig men här finns ett nytt uttryck och det är däri jag anser att Wenngrens styrka ligger. Där och i kreativiteten.

På Fragment har han arbetat tillsammans med de välrenommerade Peter Broderick och Sylvain Chauveau och tillsammans har de tre lyft Library tapes till en ny nivå. Jag hoppas dock Wenngren vågar blomma ut ännu lite mer i framtiden, han är något stort på spåren. Just för tillfället är det särdeles intressant att följa honom på vägen.

Library tapes - Fragment VIII

The Notwist - The Devil, You + Me

Det har gått sex år sedan Neon Golden slog ner som ett åskväder i skivbutikerna och många är vi som förgäves väntat på en uppföljare. Istället har vi fått se medlemmarna i The Notwist botanisera runt i andra kvalitativa projekt, såsom Lali puna, 13 & God och Console. Inte så illa kanske, men Neon Golden är det i särklass mest fulländade som bröderna Acher och de andra Münchensönerna i bandet haft sina fingrar med i än så länge. Förväntningarna var med andra ord mycket höga när uppföljaren The Devil, You + Me första gången började ljuda i min stereo för drygt någon vecka sedan.

Redan i inledande Good Lies, som också funnits för avlyssning på nätet under ett tag, tycks tiden stått relativt stilla i Notwists ljudbygge sedan det senast begav sig, och det är något som på både gott och ont präglar hela skivan. The Devil, You + Me bygger på samma hybrid av gitarrbaserad indie och electronica som satte genrebeteckningen indietronica på allas läppar för ett antal år sedan. Markus Achers ljuvligt likgiltiga röst leder oss igenom låtarna och backas i vanlig ordning upp av malande, lättdistade gitarrer och en vid det här laget relativt bekant trummaskins-disposition. De elva låtarna är med andra ord inte särskilt framåtskridande, utan tar vid någonstans där Neon Golden slutade. Den tar vid någonstans i det musiklandskap där glitchiga beats kontrasteras mot mekaniska gitarrer något år innan The Postal Service fulländar genren med Give Up. Med låtar som Where in this world, Gloomy planets, Boneless och Gravity går det knappast neka till att det här är en skiva med ett mycket bra och brett material, men medlemmarna i Notwist får tyvärr se sig något omsprungna av tiden.

The Notwist - Gravity

Annuals / Sunfold - Wet Zoo EP

Annuals är ett band som ligger oss ganska varmt om hjärtat. För ungefär ett och ett halvt år förgyllde de tillvaron med fina debutskivan Be He Me på Ace Fu Records, som också letade sig in på ett par av våra skribenters årslistor. Sedan dess har de spelat in ett par EP:s och nu är det dags för en ny sådan, denna gång en split-EP i samarbetemed bandet Sunfold. En lite lustig sak i sammanhanget är att bandet Sunfold består av exakt samma medlemmar som Annuals, men i denna konstellation är det Kenny Florence som agerar frontman istället för Adam Baker.

Tre av låtarna är signerade Annuals medan två av dem kommer från Sunfold. Annuals står för en stabil insats och har som vanligt en bra balans mellan sin lugna och mer explosiva sida. Sunfold-låtarna är däremot lite väl mycket collegerock för min smak. Den dämpade distgitarren som inleder Between the worlds är inte helt enkel att komma undan med, och man lyckas inte med mer än att låta som en blek kopia av Foo Fighters (som de har låtit på senare år).

Annuals - Sore