Clear Tigers

Catbird Records (Tap Tap, Pet Politics, m.fl.) hade nyligen den goda smaken att släppa en EP med New York-kvintetten Clear Tigers. Bandet är rejält i ropet för tillfället, vilket i alla fall till viss mån är välförtjänt. Om man vill göra det enkelt för sig kan man säga att musiken rör sig någonstans i gränslandet mellan Animal Collective och Sunset Rubdown. Inom kort kommer en fullängdare och det är inte annat än att man ser fram emot detta.

Clear Tigers - Igloo (högerklicka och "spara som")

Playlist v. 39

Oskar:
Promise and the monster - Night out
Flaming lips - I Was Zapped By The Lucky Super Rainbow
White rainbow - Warm clicked fruit
Milosh - You make me feel
Boys noize - & down

Johan:
Flaming Lips - I was zapped by the lucky super rainbow
Ohbijou - Step
Why? - Rubber traits
Hefner - Waking up to you
After-School Sports - Almost left my BF for his Casio

Niklas:
Picastro - Hortur
Supermayer - The art of letting go
Promise and the monster - Wither
Matmos - ZOCK
Guided By Voices - Gleemer (the deeds of fertile jim)

Jens Lekman, Kägelbanan 28/9

Jens Lekman förklarar på sitt inåtvända muntra sätt att hans senaste album Night falls over Kortedala för någon vecka sedan placerade sig som etta på den svenska försäljningslistan. Han avslutar sitt mellansnack med att tillägna den nuvarande ettan Paul Potts den efterföljande låten och det är något typiskt lekmanskt över den gesten. Sympatiskt och ärligt. En kväll i Lekmans sällskap är lite som en kupa cognac framför en brasa i alperna.

Få artister skulle välja att inleda med en av sina största hits men Kortedalasonen däremot väljer Black cab som ouvertyr och självklart känns detta i Lekmans fall som något helt naturligt. När han efter öppningsnumret får uppbackning på scen utav ännu en handfull musikanter och det hela briserar ut i en ytterst själfull version av Into eternity har han mitt hjärta i en ask. Hans arrangemang kommer till liv på ett helt annat sätt på scen och Lekmans röst är fullkomligt makalös. Opposite of halleluljah och A postcard to Nina är näst intill fulländade och jag kan inte annat än hänföras av bandet Lekman plockat med sig: det spelas saxofon, dragspel, fiol, tvärflöjt och antagligen fjorton andra instrument jag glömt eller inte lagt märke till. De är helt fantastiska. Men det tar inte slut där. Huvudnumret avslutas med gyllene trion You are the light, A sweet summersnight on hammer hill och Friday night at the drive in bingo. Superbt är ett ord som används för sällan dessa dagar.

I extranumret gör han, ackompanjerad av två fioler, en blödande vacker version av Jag tyckte hon sa lönnlöv och han lockar till oväntad allsång i Pocketful of money. När han tackar för sig är det med sådan ärlighet och värme att mitt inre näst intill når kokpunkten. Faktumet att han tidigare tappat bort sig en smula i A higher power gör bara intrycket ännu finare. För finns det någon artist som förtjänar en förstaplats på topplistan så mycket mer än alla Lars Winnerbäckar och Martin Stenmarckar så är det Jens Lekman.

Canon Blue - Colonies

Många är de som vandrat i Jimmy Tambarellos fotspår. Och många är säkert ni som känner er mätta på glitchig elektropop och ständiga referenser till khonnor, Figurine och The Postal Service. Mest tröttsamt av allt är att få lyckas bära upp sin snygga ljudbild med långvarigt tilltalande låtstrukturer och melodier. Medlet blir ofta viktigare än målet, och får till följd att artister som exempelvis Dave Fischoff och svenska ST passerar genom våra hjärnor för att snabbt ta sig ut igen. Canon Blue är Daniel James från Nashville och hans debutskiva Colonies, som producerats av Chris Taylor från Grizzly Bear lider av ett liknande syndrom. Närmare till hands än referenserna som inledningsvis nämndes ligger Thom Yorkes soloskiva The Eraser och Uzi & Aris andra skiva It Is Freezing Out. Emellanåt blir Colonies en ganska trevlig och varm skiva, men för det mesta förförs jag snarare av soundet än innehållet, och jag slås av en olustig känsla i magen som säger att Colonies kommer få relativt lite speltid hemma hos mig.

Canon Blue - Rum Diary (Högerklicka och "spara som")

Ny låt från Flaming Lips

Om ungefär två månader har filmen Good Luck Chuck Sverigepremiär. Såhär på förhand verkar den föga upphetsande, men däremot bjuder soundtracket på en riktigt fin låt av The Flaming Lips.

The Flaming Lips - I Was Zapped By The Lucky Super Rainbow (högerklicka och "spara som")

Eef Barzelay

Mindre förvirring råder. Det numer upplösta bandet Clem snide ska enligt ryktet släppa sitt sista album Lose big någon gång under de tre månader som vi fortfarande har att se framemot av 2007. Samtidigt har ett självbetitlat album av bandets röst (tillika moderhjärna) Eef Barzelay letat sig ut till allmänheten i form av torrentfiler och dylikt. Jag har dessvärre ingen aning om fallet är sådant att Clem snides sorti gått och blivit Eefs soloalbum nummer två, låten Lose big ligger med på Eef-albumet så det kanske talar för det. Jag har däremot absolut för mig att det ska komma två album. Alltså ett av Clem snide och ett av Eef Barzelay. Egentligen hör det inte hit. Någon annan kanske har mer koll?

Hur som helst har Eef Barzelay i princip alltid varit den drivande kraften i Clem snide och det är inga milakliv mannen har tagit sedan jag stötte på honom senast. Hans låtskrivande har alltid varit underfundigt underhållande och jag har kanske främst fallit semipladask för hans texter och de betraktelser han låtit oss stifta bekantskap med. Dock var aldrig Clem snide ett jämntjockt band och Eef på egna ben är ingen jämntjock man. Tyvärr är det här mer tunnsått än det någonsin varit och det han presenterar denna gång har vi hört förut. Tre gånger. Could be worse är den ständige förlorarens försvarstal och Girls don't care är gullig i sin mellanstadie-estetik medan How dare they med lite gitarroväsen lyckas sticka ut lite extra. Mer än så blir det inte. Varför jag ska lyssna på det här när jag lika gärna kan lyssna på Joan Jett of arc eller Jews for Jesus blues är för mig en lika stor gåta som varför Eef bär überröda sockor till sina vita kostym.

Eef Barzelay - Could be worse

Nyles Lannon - Pressure

De senaste veckorna har det (åtminstone för egen del) varit lite stiltje på området ny intressant musik. Itunes har fått ta ett steg tillbaka och skivorna som pryder mitt ikea-möblemang har istället fått rulla allt mer frekvent. Hursomhelst, total frånvaro har det verkligen inte varit, för avhoppade Film School-medlemmen Nyles Lannon har släppt ifrån sig en ny skiva.

Med skivan Chemical Friends från 2004 fick Lannon under dåvarande aliaset N.lannon mycket god publicitet i undergroundkretsar och han fick status som något av en folktronica-pionjär. Helt och hållet välförtjänt, för Chemical Friends är med sina djupt mörka akustiska atmosfärer och elektroniska beats sannerligen en riktig höjdare. Under förra året fick vi dessutom se hur Benoît Pioulard med sin skiva Précis bar upp en liknande ljudbild, med ett alldeles magnifikt resultat som följd. På Pressure läggs folktronican åt sidan och Lannon banar vägen för en mer klassisk singer/songwriter-pop där hans sångmelodier och akustiska gitarrer står i förgrunden. Låt er nu inte skrämmas bort av detta, för han gör det med en nerv och skicklighet som sällan skådas i genren. Tidigare under veckan talade jag om den mindre lyckade Elliott Smith-imitation hos Earlimart, Lannon står för något av dess motsats. Med mycket små medel, men fortfarande med sin karaktäristiskt djupa akustiska atmosfär för han med Pressure vidare Smiths betydelsefulla arv genom popmusiken. Pressure må i sin helhet vara svagare än Chemical Friends, men är för den skull ett värmande besked i den allt mer tilltagande höstkylan.

Nyles Lannon - Did I Lose You (Högerklicka och "spara som")

Math and Physics Club - Baby, I'm yours

Seattle-bandet med det charmigt nördiga namnet Math and Physics Club bjöd, enligt min uppfattning, på en av förra årets bästa skivor med sitt självbetitlade debutalbum. Nu är de tillbaka igen med EP:n Baby, I'm yours och som vanligt är deras Belle & Sebastian- och Lucksmithsinspirerade mjukispop en fröjd för örat. Med fyra starka spår visar de återigen att de behärskar konsten att skapa fin popmusik.

Math and Physics Club - Baby, I'm yours (högerklicka och "spara som")

Sage Francis, Debaser medis 22/9

Det var ett par år sedan mina och Sage Francis vägar korsades, senast var året 2003 och platsen Hultsfred. När jag såg honom den gången misstog jag honom först för en ljudtekniker då han helt ensam äntrade scenen iklädd peruk och en lite för stor röd jacka. Han står fortfarande helt ensam på scen men denna gång gör han en något kaxigare entré, insvept i mantel inleder han med en loungeversion av Jah didn't kill Johnny. När han minuten senare droppar det flitigt använda beatet till Pharaoahe Monchs Simon says är alla skallar, punkare och indiekids med på noterna och det är inte för inte jag blir lite nostalgisk när händer slängs upp i luften i parti och minut. Det var som sagt några år sedan senast.

Det intressanta med Sage är att han med små medel lyckas förföra publiken, ena stunden är han clownen alla skrattar åt medan han i nästa får även den mest hårdkokte att sträcka sig efter näsduken. Hans kroppshydda må tyda på en viss mätthet men hungern han visar på scen är det inget fel på, Sea lion och Escape artist blir stabila passager medan det fullkomligen sjuder om Sun vs moon och givna esset Crack pipes. Allra bäst blir det i publikfavoriten Makeshift patriot, en låt som enligt mig får ses som en utav de starkaste politiska låtar vi bjudits på detta årtusende. Märkligt nog väljer Sage i princip helt bort låtmaterialet från Human the death dance vilket jag tycker är lite synd då åtminstone några låtar därifrån, med stor sannolikhet, skulle gjort sig bra live. Dessutom blir det i de lugnare partierna lite småsegt, men den gode Francis är inte sen att ladda om magasinet och fånga in publiken igen. Avslutande Dance monkey blir det yttersta beviset.

När jag, cirka en halvtimme senare, står på medborgarplatsen och summerar konserten kommer Sage i egen hög person nerför trappen med en handfull beundrare efter sig. Han ser nöjd ut när han skakar av sig dem och ensam linkar ut i natten. För att vara någon form av antimessias bär han sin törnekrona förhållandevis väl.

Sage Francis - Crackpipes

Playlist v.38

Niklas:
Nyles Lannon - Obsession
Skeletons & The Girlfaced Boys - 'Git'
Domotic - Not the movie you expected
ISAN - Cutlery Flavours
Valgeir Sigurdsson - Baby Architect

Johan:
Ballboy - Olympic cyclist
Shelby Sifers - Snowman
I Was A Cub Scout - Our smallest adventures
Heavenly - Shallow
The Mountain Goats - From TG&Y

Oskar:
Boys Noize - Let's buy happiness
Arp - St. Tropez
Hot Chip - Shake a fist
To Kill a Petty Bourgeoisie - Lovers & liars
Efterklang - Cutting ice to snow

Frightened rabbit - The greys

Det finns saker som är märkliga här i världen, till exempel att vissa människor säger kex med sche-ljud, att ålar bara parar sig i Sargassohavet och att Skottlands huvudstad heter Edinburgh. Den borde naturligtvis heta Glasgow. Otaliga akter, som musiknördar blir tårögda av att namedroppa, har sitt ursprung eller fäste här. Belle & Sebastian, Franz Ferdinand och Mogwai har satt den skotska staden på musikkartan och nu senast var det The Twilight sad som drog sitt strå till stacken.

Frightened rabbit gjorde så gott de kunde redan i fjol men är för mig en ny bekantskap. Deras debutalbum The Greys trycktes för lite mer än ett år sedan upp i mindre upplaga och distrubierades av bandet själva. Genom att göra namn för sig på Glasgows livescen har Fat cat records fått upp ögonen för dem och albumet släpps i remastrad nyutgåva i oktober. Och skotskt låter det så det förslår. I stort sett handlar det om simpla låtar framförda i klassisk uppsättning bestående av gitarr, trumma, bas och sång. Förhållandevis ordinärt emellanåt kanske men ibland blixtrar det till, framförallt deras lite mer avskalade kärlekssånger tilltalar mig i deras ytterst söta framtoning. Yawns och Behave! låter som om de är skrivna av brådmogna tioåringar med vuxnas problem medan Be less rude får betraktas som guldkornet i sammanhanget. Förra året konstaterade ju ett utav de lite mer kända Glasgowbanden att the blues are still blue men what's the blues when you've got the greys?

Frightened rabbit - Be less rude
Frightened rabbit - Behave!

Shelby Sifers - Run around, run around

En aning sent har jag nu fått upp ögonen för amerikanska folkpop-artisten Shelby Sifers som tidigare under året släppte sin skiva Run around, run around på det lilla skivbolaget, tillika artistkollektivet Oh! Map Records. Albumet är en akustisk historia som spelats in på en fyrkanalare hemma i Sifers sovrum med hjälp av bl.a. gitarr, keyboard och banjo. Shelby påminner en del om Ani DiFranco gällande röst och om Joanna Newsom när det kommer till kreativitet och fantasifullhet, även om hon inte låter som någon kopia av dessa artister. Den stora behållningen är hennes röst och de underfundiga texterna om snögubbar, allergier, politik och olycklig kärlek. Det här är en något ojämn skiva som antagligen inte kommer att förändra världen, men om man vill avnjuta lite folkpop i höstmörkret fungerar den bra. Att Shelby dessutom låter oss ladda ner hela skivan på sin last.fm-sida är inte heller till hennes nackdel.

Shelby Sifers - Snowman (högerklicka och "spara som")

Earlimart - Mentor Tormentor

När referenser som Elliott Smith nämns i samma andetag som Grandaddy har jag en förmåga att nästan trilla av stolen. Inför Los Angeles-bandet Earlimarts nya fullängdare Mentor Tormentor är det i vanlig ordning dessa namn som dyker upp i recensionerna. Och visst finns det visst fog för liknelserna även om det främst rör sig om en imitation av Elliott Smiths sångstil under Heatmiser-tiden. Rymdpopinslagen som dyker upp titt som tätt kan väl också sägas likna Grandaddy, men det är i synnerhet Smith-influensen som är allra tydligast. Mentor Tormentor bjuder stundtals på riktigt bra popmusik, som i bifogade Answers and Questions, men helhetsintrycket av skivan är svagt och de riktigt bra låtarna går enkelt att räkna på en hand. Problemet är att Earlimart lite för ofta tenderar att snarare låta sig imitera än att vara influerade och en liknande känsla som den jag upplevt när jag lyssnat på Pavement-imiterande Hockey Night infinner sig tyvärr alltför ofta.

Earlimart - Answers And Questions (Högerklicka och "spara som")

Ny singel från I Was a Cub Scout

Att vi uppskattar och intresserar oss för skotska duon I Was A Cub Scout är nog ingen nyhet för flitiga läsare av bloggen. Efter att nästan ha överkonsumerat de tidigare singlarna var beskedet om nya låten, Our Smallest Adventures, mycket välkommet. Den kan inte riktigt mäta sig med gamla dängor som Part II och Pink Squares, men det är en helt okej låt som lovar gott inför kommande albumet.

I Was A Cub Scout - Our smallest adventures (borttagen på begäran)

Playlist v. 37

Niklas:
Broken Social Scene Presents Kevin Drew - F--Ked Up Kid
Brave Captain - Hermit Versus the World
Morgan Geist - Flat Out
Rafter - Boy
Thurston Moore - The Shape Is In A Trance

Johan:
St Thomas - A long, long time (Högeklicka och "spara som")
Weezer - The world has turned and left me here
The Robot Ate Me - You smile (Högerklicka och "spara som")
Ballboy – They'll Hang Flags From Cranes Upon My Wedding Day
Apparat - Headup

Oskar:
Maps - You Don't Know Her Name (The Field remix)
Le Loup - We are Gods! We are Wolves!
Eef Barzelay - How Dare They
Friendly Fires - On Board
Ghostwood - Red Version

Devendra Banhart

Jag har försökt att tycka om Devendra Banhart under en ganska lång tid nu. På pappret gillar jag honom följaktligen mycket, men i praktiken har det däremot varit svårare. Visst har han komponerat ett gäng fina låtar och ett par dugliga skivor genom åren, men det har aldrig riktigt klickat fullt ut mellan oss. När nya skivan Smokey Rolls Down Thunder Canyon kom blev jag glad eftersom jag nu skulle få göra ytterligare ett försök att omfamna honom. Och försökt har jag gjort, men det vill sig inte riktigt den här gången heller. Skivan är på tok för lång (71 minuter), men framförallt är låtmaterialet svagt. I mitten (Bad Girl, Seaside och Shabop Shalom) samt slutet (Freely, I Remember och My Dearest Friend) av skivan glimrar det till för en stund, men i övrigt är det alltför långt mellan ljuspunkterna. Devendra borde ägna mer tid och energi åt att komponera lugna låtar (som de i slutet av skivan), då han låter som allra bäst. Skivan innehåller för mycket trams och konstiga upptåg för min smak och jag kan inte förneka en viss besvikelse. The body breaks är en av de finare ballader jag hört och jag hade nog hoppats på att den nya skivan skulle mynna ut i något bättre än vad som blev fallet.

Devendra Banhart - Freely (högerklicka och "spara som")
Devendra Banhart - The body breaks (högerklicka och "spara som")

Band Of Horses - Cease To Begin

Everything all the time var en av förra årets mest hyllade skivor, framförallt på den amerikanska kontinenten, vilket kanske har sin förklaring i deras tydligt amerikanska musikaliska uttryck, där countryn ständigt tassar omkring i bakgrunden. Personligen föll jag också för Band of Horses debut, men den lämnade för det mesta ett ganska tvetydigt intryck. Deras countrypopbejakande sida, fick mig att känna igen Beachwood Sparks, Mystic Chords of Memory och My Morning Jacket i sina bästa stunder. Vid dessa tillfällen var, och är Everything all the time fortfarande en riktigt bra skiva. När bandet senare också valde att spela in en fin cover på The New Years fantastiska ballad The end’s not near växte min respekt för flanellrockarna (en låt som också till vissas stora förtret spelades i ungdomsserien the OC). Men Band of Horses visade också upp en annan sida, som osökt gav mig associationer till gamla hårdrocksballader med tillrättalagda melodier och smöriga texter, en sida som stundtals fick mig att rygga tillbaka något.

På uppföljaren Cease To Begin väljer bandet dessvärre att slå in på den sistnämnda av dessa sidor, vilket leder till att countryinfluenserna lyser med sin frånvaro till favör för ett kraftfullare, mer radiovänligt material. Texterna är enkla, intetsägande och låtstrukturerna är allt som oftast mycket förutsägbara. Det är svårt att inte påminnas om Coldplays övergång från Parachutes till A rush of blood to the head när man hör Band of Horses nya skiva. Stundtals kan jag i och för sig uppskatta vissa av bandets gitarrslingor och dess Doug Martschiska sångstil. Tyvärr är de ljusa stunderna oftast få, och just i de ögonblick då man tycker sig känna igen Built To Spills Ancient Melodies of the Future raseras allt plötsligt fullständigt av någon svulstigt kliché-artad Nazareth-refräng.

Band of Horses - No one's gonna love you (högerklicka och "spara som")

Något nytt dåligt har hänt

En ännu tråkigare nyhet nådde mig när jag besökta norska Dagbladets hemsida för att läsa lite mer om det norska kommunvalet. Där blev jag uppmärksammad på att singer-songwritern St Thomas (Thomas Hansen) hittades död i sitt hem igår kväll. Jag har egentligen inte gjort några djupdykningar i hans Neil Young-doftande countrypop, men han har gjort ett par låtar som jag tycker väldigt mycket om. Sorgligt på många sätt att han inte finns längre. Om man vill kan man läsa ett tämligen rörande avskedsbrev från en vän till Thomas här, på hans andra hemsida.

St. Thomas - Take a dance with me (högerklicka och "spara som")
St. Thomas - A long, long time (högerklicka och "spara som")

The Robot Ate Me splittras.

En tråkig nyhet som nådde mig i går kväll är att amerikanska lo-fi-bandet The Robot Ate Me lägger ner verksamheten. Bandet bildades 2002 och har sedan dess släppt fyra skivor med mästerverket They ate themselves som den klarast lysande stjärnan. Frontmannen Ryland Bouchard kommer dock (som tur är) inte att sluta göra musik, utan redan nästa år släpps nytt material. Tråkigt såklart, men Bouchards fina röst och finurliga texter kan säkerligen komma att trollbinda mig även fortsättningsvis, oavsett nya konstellationer och bandnamn.

The Robot Ate Me - After the war (högerklicka och "spara som")
The Robot Ate Me - You smile (högerklicka och "spara som")

Playlist v. 36

Oskar:
King Creosote - Leslie
Devendra Banhart - The other woman
Frightened rabbit - Be less rude
Gui Boratto - The rivington suite
m83 - Dancing mountains

Johan:
m83 - Don't save us from the flames
Tracey Ullman - They don't know about us
Sebadoh - Freed pig
Erik Satie – Trois Gymnopedies 1
Electrelane – To The East

Niklas:
m83 - The highest journey
Damien Jurado - Tonight i will retire
Sun Kil Moon - Four Fingered Fisherman
Boards Of Canada - Music is math
The Books - Be good to them always

Radio Dept - Bachelor kisses

Trots ett ganska stort engagemang i Malmö-bandet The Radio Dept. har jag lyckats missa deras cover på The Go-Betweens gamla slagdänga Bachelor kisses. Den är fin så om ni inte redan hört den kan jag rekommendera en lyssning.

The Radio Dept. - Bachelor kisses (högerklicka och "spara som")

Tio år med Mogwai – Young Team

Det har tidigare i år uppmärksammats att Radioheads magnum opus, tillika inkörsporten för många av dagens indiekids, Ok Computer fyller tio i år. Alstret är dock inte ensam om att vara både praktverk och utgiven under detta tämligen bortglömda år mot slutet av nittiotalet. Ett album vi ska kasta lite ljus på i det här inlägget är förstås Mogwais eminenta fullängdsdebut Young Team, vilken skänkt mycket glädje hos undertecknad och haft stor betydelse för den efterkommande musikvärlden.

Att medlemmarna i gruppen valde att kalla sig själva för löjeväckande namn som pLasmatroN, Cpt. Meat, DEMONIC, the +relic+ och bionic kan vi med facit i hand ha överseende med, för Young Team är en otroligt bra skiva från första till sista spår, med sin blandning av korta och långa gitarrkaskader som vackert smälter samman med varandra. Låtarna tillåts ta tid på sig och basgångarna är minst lika betydelsefulla som gitarrharmonierna, Mogwai har på Young team verkligen hittat ett organiskt sound där varje gitarrvägg och varje noiseparti är noga genomtänkt (gitarrlooparna i senare delen av With Portfolio utgör ett undantag) . Vi får njuta av en ny version av summer (priority version), vi får höra Aidan Moffats ljuva stämma ljuda i R U Still in 2 it? och Katrien och vi får stifta bekantskap med majestätiska Mogwai Fear Satan. Den största bedriften är dock den otroligt vackra Tracy som mitt i allt överraskar med sin mer melodiska och drömlika karaktär. Ett sound som senare också återfinns på Mogwais fantastiska album Rock Action. Så dagens hyllning utgår till skottarna i Mogwai som förhoppningsvis fortsätter att skämma bort oss med bra musik. Ni är en av de allra bästa, vi behöver er.

Mogwai - Tracy (högerklicka och "spara som")

Pop Dakar

För knappt en vecka sedan gjorde jag ett sedvanligt besök på gratisfestivalen Pop Dakar i Stockholm. Årets program såg dock ovanligt blekt ut, på förhand var det i princip bara den hemliga gästen och First Floor Power som lockade. Gentle Touch pockade givetvis också på uppmärksamheten, men i slutändan blev de förbisedda då jag kom upp till festivalområdet strax innan den hemliga gästen skulle göra entré. Innan konserten stod folk och spekulerade i Radio Dept., Jens Lekman och även Iron Maiden (förhoppningsvis ett skämt). När Thomas "Orup" Eriksson gick på scenen var det därför många (inklusive jag) som blev en aning förvånade. Denna folkkära artist har visserligen erhållit någon slags kultstatus i indiekretsar under det senaste året, men jag undrade om han skulle klara av att behålla publiken utan andra hjälpmedel än sin gitarr till hands. I början var det många som gick, men de som stod kvar verkade mycket nöjda. Regn hos mig, Magaluf, Stockholm, m.fl, ledde till allsång och det var faktiskt väldigt roligt att lyssna till den hitparad som bjöds.

Därefter var det First Floor Powers tur att inta den stora scenen. De verkade på bra humör, men till mitt stora förtret spelade de nästan uteslutande låtar från sitt kommande album. Jag hade förväntat mig att få höra en hel del gamla klassiker, men fick vackert nöja mig med Hanging outside my window looking down och Fat the rich. De nya låtarna gav inte heller något bra första intryck och spelningen var en rejäl besvikelse. Avslutningsvis blev det en titt på Laakso som gjorde en helt okej spelning även om ljudet inte var särskilt bra. Markus Krunegårds snäsiga kommentar till ljudteknikern var med andra ord befogad, men bandet borde ändå fundera igenom sin rockiga liveuppsättning som har en förmåga att gå över gränsen ibland med distad bas och gitarrmangel som inte riktigt lämpar sig för deras musik.

Med facit i hand var alltså Orup den roligaste upplevelsen på Pop Dakar, och jag är inte helt säker på att det är ett gott betyg.

The Frail - Count on this EP

San francisco-baserade The Frail hoppade för någon vecka sedan upp ur myspaceträsket och lyckades faktiskt fånga mitt intresse. Genom att hålla mig fast med sina Postal service-käftar och Phoenix-klor har ep:n Count on this fått förhållandevis mycket speltid där jag befunnit mig den senaste tiden. Det är för all del ingen revolution de fyra tvålfagra jänkarna bjuder upp till men det är sannerligen pop där pop fortfarande heter pop. Och pop bör ju heta pop, annars blir det märkligt.

De fyra låtarna snurrar tillsammans in på tolv minuter och vi har i dem ett tidsfördriv som vi kanske inte behöver dö för men som vi åtminstone kan skala potatis till. Titelspåret lånar en slinga från Erik Satie och blandar piano med elektronik på ett tillfredsställande sätt, Addicted och Who am I? blir pausunderhållning i väntan på det riktiga guldkornet Floated away som med sina flytande synthslingor får mina hjärnceller att dansa go-go med svängande pekfingrar.

The Frail - Floated away

m83 - Digital shades vol. 1

m83 har sedan sitt andra alster Dead Cities, Red Seas & Lost Ghosts tillhört en av mina mest spelade artister och har vunnit en särskild plats i mitt hjärta. När ena halvan lämnade duon, blev Anthony Gonzalez kvar, och han skrev efter uppbrottet ett av de starkaste albumen jag någonsin hört, jag talar förstås om jättekolossen Before the dawn heals us, som enligt min mening också är en av tvåtusentalets största musikaliska bedrifter hittills. Under förra året spelade samme man in ett knippe mer ambientorienterade stycken och det är dessa som tillsammans bildar Digital Shades vol. 1 som släpps i dagarna och ska ingå i ett projekt med flera volymer.

Sister (Part 2) har gått att lyssna på från m83s myspace under någon månad, något jag givetvis utnyttjat fitigt, det är en otroligt vacker låt, som med sin sång för tankarna till balladerna på förra skivan. Låtarna på Digital Shades Vol.1 är inte särskilt långa, som ambientspår i regel brukar vara, vilket för egen del är något positivt. Trots detta lyckas Gonzalez på många spår bygga upp väldigt rörande och intensiva ljudlandskap. Synthmattor som skulle göra både Vangelis och Angelo Badalamenti gröna av avund trängs med fuzzade sawleads och synthkörer som lätt för tankarna till Eluvium. Samtliga tio spår är bra, och jag kan inte annat än rekommendera alla lyssnare att ta sig an en av årets vackrare skivor. m83 har gjort det igen, och nu börjar nedräkningen till nästa "riktiga" album, som enligt utsago bör finnas ute i början av nästa år. Det kommer bli fantastiskt. Lyssna på Coloring the void om ni inte tror mig.

m83 - Coloring the void (Högerklicka och "spara som")

Skallander

Jag vet inte riktigt vad det är med Type och omslag med mangatouch. Helios och North sea har fått utstå den något tveksamma behandlingen innan och nu även Nya Zeeländska Skallander, etikettens newbies om så vill. På gott och ont är det möjligen det mest barnvänliga det engelska bolaget släppt ifrån sig i år och för att vara lite plump handlar det om ganska ordinär singer/songwriter-pop med dynamisk udd. Likt deras temporäre stallkamrat Benoît Pioulard är de tvenne herrarna duktiga på att skriva och framföra luftiga arrangemang framsjungna med värme och innerlighet. Dock är inte Skallanders komplexitet lika utpräglad utan de tyst framsjungna stämsångsstyckena bärs som mest fram av smygande trummor och blåsarrangemang framförda av en ensemble som, titt som tätt, försöker slå världsrekord i att spela så tyst som möjligt. När nu hösten på allvar tagit sitt grepp om volvoland passar Skallanders självbetitlade debut utmärkt som tidsfördriv. Det är nämligen ett album som klappar dig på axeln när du väljer att stanna inomhus och som ibland vaggar dig till sömns när du inte kan sova. Längre än så räcker det inte. Vissa dagar duger det bra.

Skallander - Misery (högerklicka, spara som)

Havergal

Ett enkelt sätt att få mig på fall är att blanda elektroniska inslag med Modest Mouse-gitarrer och slackig sång. När man dessutom gör det så snyggt som Ryan Murphy i Havergal finns det varken anledning eller möjlighet att spjärna emot. Murphy är ursprungligen från Texas och har sedan en ganska lång tid tillbaka spelat in låtar under namnet Havergal. Två kvalitativa fullängdare har han hunnit med; Lungs for the race (2001) och Elettricita (2004). Det är skivbolaget Secretly Canadian (Jens Lekman, Hidden Cameras, m.fl.) som haft den goda smaken att ge ut Murphys musik och jag kan bara beklaga att den inte nått fram till mig förrän nu. Som bekant är det ju dock bättre sent än aldrig och om man gillar band som Arab Strap och Pinback kan man nog också uppskatta den här enmansorkestern.

Havergal - New Innocent Tyro Allegory (högerklicka och "spara som")

Is there a ghost

Att Band of horses kommer med nytt senare i höst har väl kanske inte undgått någon. För någon vecka sedan dök ett smakprov upp på deras myspace och låten med namnet Is there a ghost har florerat flitigt på diverse bloggar sedan dess. Bra nyheter säger du? Dessvärre inte. Detta nya alster är enligt mig ett riktigt nedköp och låter i sina sämsta stunder som om Foo fighters anlitat Phil Collins som gästsångare. Om min och Band of horses relation skall fortgå krävs en uppryckning. Snarast.

Band of horses - Is there a ghost

Playlist v.35

Johan:
Jim O'Rourke - Something big
Beirut - St. Apollonia
The Acorn - Hold your breath
Seafood - Splinter
Joanna Newsom - Bridges and balloons

Niklas:
Le Loup - To the stars! To the night!
The Frail - Floated away
Field Mice - So said Kay
Aril Brihka - Lady 707
Kate Bush - Hounds of love

Oskar:
Beirut - A sunday smile
Okkervil river - Savannah smiles
Liars - Houseclouds
The Frail - Floated away
Vector lovers - Rusting cars & wildflowers

Le loup - The throne of the third heaven of the nations' millennium general assembly

Som jag har väntat på den här skivan. Oräkneliga morgnar har jag hoppfullt surfat in på fildelningssajterna för att se om Le loups debut äntligen hittat vägen ut ur lilla etiketten Hardly Arts järngrepp. Samtidigt är det imponerande att de lyckats hålla inne på skivan så länge,
med tanke på hur många av oss som gått bananas över spåret le loup (fear not), som man låtit oss streama bra länge. Hjärnan i sjumannagänget heter Sam Simkoff och tycks ha en böjelse för kaskader av stämsång, tumultartade Animal Collective-arrangemang och bitterljuva popmelodier. Trots de många bandmedlemmarna och den breda instrumenteringen har Le loup inget storslaget eller pompigt sound (även om likheter finns med både Polyphonic Spree och Flaming Lips), utan flyter snarare runt i freakyfolkens eller art-folkens ljumna vatten.

The throne lär tydligen vara inspirerad av Dantes Inferno, och man har hämtat låttitlarna Canto I och Canto XXXIV därifrån, som om Simkoff vandrat igenom verkets olika kapitel. Oundvikligen ett starkt och intressant koncept, som påminner om de kris-teman som präglat m83's Before the dawn heals us och Liars suveräna Drum's not dead från fjolåret. Le loup lyckas dessvärre inte upprätthålla den dramaturgi man hade kunnat hoppas på och det är emellanåt lite otydligt vilka vändor Simkoffs personlighetskris tar. Vad vi däremot blir bortklemade med är ett riktigt starkt låtmaterial från början till slut, och när infernot avslutas med den ironiskt nog ganska hoppfulla I had a dream I died inser jag att den här skivan ändå varit värd varje smärtsam sekund av väntan.

Le Loup - Le Loup (Fear Not) (Högerklicka och "spara som")

Beirut - The flying club cup

Ja vad ska man säga? Med etablissemangets skyhöga förväntningar på sina axlar stövlar Zach Condon vidare i Europa och vinner landområde på landområde. Att han sedan gör det med en finess sällan skådad detta årtionde gör ju inte saken sämre. Jag kan inte annat än kapitulera och lyfta på hatten, The flying club cup är nämligen även det ett fabulöst album.

Balkaninslagen har fått ta några steg bakåt medan franska chanson- och cabaretinfluenser armbågat sig in med allt vad det innebär, fast som lyssnare kännare man igen sig. Condons stämma är fortfarande en klar lysande stjärna som guidar oss framåt i vad som får ses som ett lite ljusare alster, därmed inte sagt att Beirut kandiderar som gäster på Allsång på skansen nästa år men det är inte lika avgrundsdjupt nu som det stundom var på Gulag orkestar. Dock griper det fortfarande tag i mig på samma sätt och när albumets grande finale briserar ut i ännu en Beirutsk slow-motion hymn så inser jag återigen varför jag lyssnar på musik. Samma sak händer i inledande Nantes, efterföljande A sunday smile hänför, nedtonade The penalty likaså och när Owen Pallet gästsjunger i Cliquot så är det bara att inse: Beirut har gjort det igen. Det enda jag önskar nu är ett Sverigebesök. Alternativt att svensk folkmusik blir Condons nästa inspirationskälla.

Beirut - A sunday smile (högerklicka, spara som)