Oh No! Oh My! - Dimitrij Dimitrij EP

Att man emellanåt kommer i kontakt med en och annan medioker skiva har man väl lärt sig leva med vid det här laget, men desto svårare är det att acceptera när artister som man tidigare haft ett gott öga till tappar omdömet helt. Austinkvartetten Oh No! Oh My! har sedan tidigare en ypperlig EP och en väldigt trevlig fullängdare på meritlistan, men på nya femspårs-EP:n Dimitrij Dimitrij vet jag inte vad som tagit åt dem. Det var visserligen känt på förhand att detta var tillfället då bandets nya riktning skulle göras offentlig, men att denna nya riktning skulle vara ett sådant snedsteg hade nog inte ens sierskan Saida kunnat förutspå. Jag vill inte gärna bli för kritisk, men det är svårt att låta bli när skivan inleds med osmakliga collegerockflörten Wham Bam Thank You Spaceman, följs upp av småtrista The Boy With An Anchor och havererar totalt i Be A Stars Chumbawumba-refräng. Därefter tar det sig visserligen och Go To Work är en riktigt bra låt som lika gärna skulle kunna vara hämtad från utmärkta Candy Bars-skivan On Cutting Ti-Gers in Half and Understanding Narravation. Avslutande I Painted Your House är också en skaplig låt och tack vare dessa två spår lyckas man ändå rädda ansiktet. Trots detta kvarstår tyvärr det tråkiga faktum att bandets lekfulla och skeva indiepop har ersatts av något märkbart mer slätstruket och anonymt.

Oh No! Oh My! - Go To Work

Portastatic - Some Small History

Some Small History får nog anses vara en ordentligt blygsam titel med tanke på att Mac McCaughan under Portastatic släppt ifrån sig ett tiotal fullängdare genom åren. På en dubbelskiva samlas här rariteter, covers och alternativa versioner av redan utgivna låtar. När man bekantat sig med materialet råder det ingen tvekan om att Superchunk-frontmannens sidoprojekt Portastatic är essentiellt i sin helhet.

Portastatic's musik har alltid känts lite som Superchunks otämjda sida och mycket av materialet på skivorna har varit inspelat direkt på små fyrkanalare. Mac's nasala stämma har passat som handen i handsken med det slarviga gitarrharvandet som skapat en intim hemmainspelningskänsla. På Some small history blir det av förståeliga skäl en blandning av inspelningskvaliteter och då materialet inte alltid är ordnat kronologiskt kan det kännas lite ryckigt. Samtidigt är detta en del av charmen med denna samling där en fantastiskt avskalad version av Hot Chip's Boy From School och en mindre lyckad Ryan Adams-cover står sida vid sida med alternativa versioner av klassiska Portastaticlåtar som Skinny Glasses Girl och Little Fern, för att inte tala om den första Portastaticreleasen, skramliga sjuan Starter. Många av dessa låtar är snudd på omöjliga att få tag på i fysisk form, varför denna samling naturligtvis är ett måste för fans. Men inte bara inbitna Mac-fantaster har glädje av denna samling då rariteterna ofta håller lika hög nivå som låtarna på gjutna skivor som Slow Note From a Sinking Ship och I Hope Your Heart is Not Brittle. Nu vill jag bekanta mig med allt det står Portastatic på.

Portastatic - Your Own Cloud

Skansros - Drömmen om Skansros EP

För några veckor sedan fick vi ett elektroniskt brev från en herre som tyckte att vi borde kolla upp ett band vid namn Skansros. Tveksamt inställd, som jag ofta är när det gäller bifogade mp3:or, lyssnade jag med ett halvt öra och två sluttande ögobryn på titelspåret till Göteborgsbandets debut-ep men jag fann mig förvånande nog fyra minuter senare tämligen förtjust. Bandets ytterst svenska framtoning påminde mig om de där åren då jag med hull och hår svalde all pop på svenska som hanterade ämnen som utanförskap, sprit, tonår och misslyckade förhållanden. Minnesbilder från ett studentrum i Flogsta 2004 med Peggy Lejonhjärta (vad hände egentligen med dem?) spelandes i bakgrunden dök upp från ingenstans. För även om det är relativt fånigt så måste man ibland tillåta sig att kontemplera över vad som varit och falla för saker som egentligen inte hör hemma här och nu.

Skansros har egentligen inget med mitt liv att göra just för tillfället men samtidigt kan jag inte annat att falla för hur de paketerar sina låtar. Två av ep:ns tre spår saknar regelrätt utstakade refränger och det åtta minuter långa inledningsspåret är, både text- och musikmässigt, en resa mot vad jag förmodar kommer bli lite av ett allsångscrescendo. Göteborgstraditionen trogen så luktar det mer Smiths än fesk av Felix Anderssons texter och de tillåts ta lite mer plats än vad vi kanske är vana vid när det gäller svenska band. Det hela känns ganska befriande då man slipper lyssna till partier fyllda av onödigt "call and response"-dravel och bababapapadododo-sväng.

Om Arcade Fire-Win vuxit upp i Mölndal och varit förtjust i tweedkavajer och en viss Morrissey så hade det kanske låtit ungefär så här. Skansros och Arcade Fire har åtminstone en svärta och ett röstläge gemensamt. Vi får se om Felix Andersson också blir förtjust i kyrkorglar.

Här kan man ladda hem Drömmen om Amerika.
Se dock till att leta upp ep:ns två andra låtar också, de är bättre.

Harlem - Free Drugs ;-)

Austin-duon Harlem verkar befinna sig i ett universum någonstans mitt emellan Gummo och Wayne's World. Enligt dem själva så lyssnar de inte på något annat album än Nirvanas Nevermind och kanske är det därför de producerar skramlig rockpunk med raka och klara melodier. Sättningen är enkel med gitarr, sång och trummor och deras sånger är löjligt lätta att hitta hem i redan under första lyssningen. Man skulle kunna säga att de låter som ett No Age med melodier placerade i framkant eller som ett White Stripes anno 2oo1 med rötterna i ett mjukt sextiotalslandskap istället för det kargare sjuttiotalet.

Det är i och för sig mycket med gruppen som känns ytterst tveksamt, albumtiteln är en utav dessa medan låttiteln Pshycadelic Tits är en annan. Tonårslångfingriga textrader som "I hate every book that I've ever read" bidrar även till att jag emellanåt funderar över vad vad jag egentligen lyssnar på men helheten i spår som Witchgreens och South of France tvingar mig att kapitulera gång på gång. När de fungerar som bäst minner de om de pre-punkiga elementen hos Love men visar även hur band som Kinks och Hollies skulle låtit om de bara varit lite argare. Om någon får för sig att följa upp Children of Nuggets så bör Harlems medverkan vara given.

Harlem - South of France

Playlist v. 43

Johan:
Windsurf - Future Warriors
Helios - Backlight
Uzi & Ari - Thumbsucker
Slowdive - Machine Gun
Microfilm - Teenage Symphonies

Niklas:
Alexis Taylor - Plastic Man
Windy & Carl - Champion
Helios - Fourteen Drawings
M Ward - I'll Be Yr Bird
Big Black - Kerosene

Oskar:
Windsurf - Pocket Check
Library Tapes - The Modest Triumph
Harlem - Watchgreens
Skansros - Fritiof Nilsson Piraten
Oh No! Oh My! - Be a Star

Deerhunter - Microcastle

När jag såg Bradford Cox och hans hjortjagande lakejer inta Münchenbryggeriet i somras var det pinsamt dåligt med folk i åskådarskaran framför scenen. Responsen på de högkvalitativa shoegazepop-låtar som levererades av Deerhunter var dessutom nästan ännu blygsammare. Bradford verkade dock glad ändå, kanske för att han fick spela ett flertal låtar från bandets poppigare tredje skiva, Microcastle, som är en alldeles utmärkt uppföljare till genombrottsskivan Cryptograms.

Under aliaset Atlas Sound levererade Bradford Cox tidigare under året Let the Blind Lead Those Who Can See But Cannot Feel, en bitterljuv historia där fluffigt sorgsna synthar skapade något så egensinnigt som en blandning av ambient sovrumspop och punkpop med arty-farty-drag. Gränsen till den musik vi stundom fann på Deerhunters förra skiva Cryptograms var dock relativt flytande, något det blivit ändring på sedan ep:n Fluorescent Grey. Denna direkta och mer strukturerade shoegaze har bandet även tagit med sig till Microcastle, som får anses vara det minst aviga och mest lättillgängliga de släppt ifrån sig. Ja Microcastle är rent av catchy emellanåt. Det går inte riktigt låta bli att sjunga med i Cox's repetativa "-Come for me oh come for me" i Agoraphobia och jag kommer gång på gång på mig själv med att nynna på refrängen i Never Stops som med sitt busenkla gitarr-riff och malande Loveless-mattor nästan är löjligt enkel att tycka om.

Tempot sänks i låtar som Cavalry Scars och pianodrivna Green Jacket och tar sedan fart igen med den nästan dansanta och ihärdigt malande Nothing Ever Happened. När skivan avslutas med psychadeliskt noisande i Twilight at Carbon Lake är frågan om inte Cox lyckats med konststycket att bräcka föregångaren. På Microcastle finner vi en helhet av låtar, skickligt disponerade och avvägda till en helhet som ger den ett komplettare intryck än Cryptograms, där första halvan med sina drones är relativt svårtillgänglig. Deerhunter kommer vinna en ny skara fans med sin nya skiva, då den går betydligt snabbare att ta till sig än tidigare material, att detta skulle innebära att de förlorar tidigare angängare har jag dock svårt att tänka mig, sedan Micrograms håller mycket hög klass. Här finns nivåer att upptäcka bortom de starka refrängerna i inledningen, och jag har trots ihärdigt lyssnande ännu inte tröttnat. Deerhunter har blivit vad jag en gång hoppades att Film School skulle lyckas med, ett band där enkla melodier förenas med enorma ljudväggar, utan att dessa gör avkall på varandra.

Ps. Vi glädjer oss också åt att man bytte ut det där ohyggliga omslaget mot ett finare. Ds.

Lyssna här.

Leonard Cohen, Globen 15/10-08

Det är intressant att Leonard Cohen, som ägnat de senaste fyrtio åren åt att enträget skriva låtar som inte går att dansa till, under sin spelning på Globen gång på gång gör små tappra försök till danssteg. När han äntrar scenen liknar han mest en rolig och bortkommen farfar på ett bröllop, som lite på nåder får sjunga en sång och kanske dra en fräckis - stråla sig lite i glansen av vad som en gång var och med lite tur även visa upp att det fortfarande lever en liten showman någonstans därinne. Som tur är så började inte Leonard Cohen sin resa som showman och även om det under kvällen några gånger spritter till i den sjuttiofyra år gamla kroppen på scen så är det under helt andra omständigheter som han är som bäst.

Cohens karakteristiska stämma är förvånansvärt välbehållen och under den åttiotalsdominerade inledningen kan man inte annat än imponeras av den goda vigör kanadensaren verkar vara i. Han sjunger fullständigt ändalykten av vilken ungtupp som helst och innehar under kvällen troligtvis mer sex appeal än undertecknad kommer att ha sammanlagt under sin livstid. Dessvärre har åldermannen släpat med sig ett gäng onanister till musiker och som det ryggdunkas, frustas, blundas och njuts har det knappast gjorts sen moderata ungdomsförbundets valvaka 2006. Den lilla Santana-farbrorn på Cohens högra sida flikar in ett solo precis överallt och bandet lyckas till och med peta in ett saxofonsolo i Bird on the Wire. Den äldre delen av publiken (alltså åttiofem procent) verkar dock inte ha några större bekymmer med dessa tilltag och vad har väl egentligen en fånig liten bloggare att säga till om? Det känns lite som att jag är där på nåder och när Cohen med band bestämt sig för att ta paus når det hela sin kulmen när vakten i baren frågar mig om legitimation.

Konsertens stämning svänger ungefär lika ofta som scenbelysningen byter färg och som bäst blir det när en ensam Cohen framför nattsvarta Avalanche. I några sekunder känns det som att jag är ensam i hela Globen och märkligt nog infinner sig en högst intim känsla - samma intima känsla som hela min relation till Cohen är byggd på. Efterföljande Suzanne är även den ett kraftprov och det känns som att resten av konserten lyfter lite på grund av det avskalade inslaget. Under några minuter blir det även högst dråpligt när den hänförde Cohen leker Casiotone for the Painfully Alone på en förinspelad synth. Under resten av tiden passar han på att rada hits från I'm Your Man och även om jag har svårt att påstå att det är mitt favoritalbum så framkallar åtminstone Take This Waltz bilder av barndom och en dansande mamma.

Extranumren är ungefär lika många som antalet släppta studioalbum och pliktskyldigt framförs både Famous Blue Raincoat och So Long, Marianne. Tråkigt nog har han själv inte insett vilken perfekt avslutningslåt Hey, That's No Way to Say Goodbye är men det spelar egentligen ingen roll. Att se Cohen är något speciellt i vilket fall och jag tror inte jag är ensam om att gå ut i den regniga Stockholmsnatten med ett fånigt leende på läpparna. Och med en övertygelse om att allt kommer att bli bra.

Det kan inget saxofonsolo i världen ta ifrån mig.

Wavves - S/t

Modet liksom musiken går i cykler har någon påstått. Man har också pekat på hur dessa till viss del även följer konjunkturens upp- och nedgångar. Att påstå att punkrocksynglingar som Times New Viking och No Age reflekterat över den stundande konjunkturens fall vore inte ens ett skott från höften, det vore rent av fånigt. Men att deras små smutsiga tonårsrevolter kommer helt rätt i tiden går inte förneka. Sällan har det varit lika ballt att droppa Hüsker Dü och Black Flag som influenser som 2008. Och sist i skaran att förföra med ett slackigt solstänkt tonårsvrål är Wavves, ett californienkid vid namn Nathan Williams som snart släpper sin debut på Woodsist.

Det handlar dock inte bara, vilket man skulle kunna tro, om skorrande gitarrer när Wavves är igång och vevar, utan även en hel del om retrosynthar och finstämda melodier. Sången ligger på flera kanaler samtidigt, är distad och placerad tätt under den noisiga mattan. Skivan hålls samman av en rad direkta låtar som Vermin, Wavves och California Goth. Lika effektivt som No Age avlöser Wavves dessa sedan med instumentala ambienta mellanspel vilket gör att hans debut känns både nyanserad och komplett.

Wavves - Vermin

The Mountain Goats - Satanic Messiah EP

Efter Radioheads projekt att släppa senaste albumet In Rainbows för nedladdning mot en betalning som köparen själv bedömer lämplig börjar nu idén att sprida sig. John Darnielle är en av dem som följer i britternas fotspår med nya EP:n Satanic Messiah. Man laddar ner den på den specialutformade hemsidan och sedan donerar man en valfri summa rakt in på hans PayPal-konto. Darnielles egna ord om projektet lyder såhär:

"...part of the point of the exercise is to see whether that's a viable route for smaller-potatoes-than-Radiohead dudes like me."

På EP:n är låtarna lite lugnare än brukligt och pianot tar större plats än vad vi är vana vid. Dock nås tyvärr inte några högre höjder. Som vanligt när det kommer till The Mountain Goats är lägstanivån väldigt hög, men låtarna blir dessvärre inte mer än skapliga. Ett trevligt initiativ är det i alla fall och några dollar tycker jag att man kan skicka över till Darnielle efter att ha lyssnat igenom skivan.

The Mountain Goats - Satanic Messiah

The Time and Space Machine - Volume One

Enmannabandet med det smått fantastiska namnet The Time and Space Machine utgörs av engelsmannen Richard Norris. Till vardags agerar han vapendragare åt Erol Alkan i småhemliga mixmästarna Beyond the Wizard's Sleeve men när han allena får agera spindeln i nätet producerar han fascinerande samplingsbaserad musik med en fot i sextiotalets psych-scen, en i sjuttiotalets Tyskland, en i ett beatbaserat funkträsk och de fem andra någonstans mellan himmel och jord. Debutalbumet Volume One bjuder på åtta spår som spänner över vitt skilda områden men som ändå lyckas bilda en relativt sammansvetsad helhet.

Det är många gånger intressant att glutta in i det universum Norris byggt upp med hjälp av samplingar och, vad jag förmodar, en stor skopa tålamod och experimentslusta. Långt ifrån alla låtar är lysande och emellanåt blir det lite väl enerverande när loopknappen tillåts vara intryckt alltför länge. Låtarna Zeitghost och River Theme hade mått bra av ännu en finputsning då deras fuzziga gitarrer skapar mer obehag än välmående.

I lyckade The Joys of Living Un-Hung Up och Be There påminns vi om nittiotalets mest frenetiska samplingsmästare och låtarna skulle lika gärna kunnat vara mellanspel på Jurassic 5:s debutalbum eller b-sidor på någon Dj Shadow-tolva. Som bäst blir det dock i avslutande Buffalo Roam, en easy listening-pastisch där slingan från Quiet Village's Gold Rush känns igen. Att göra nytt av gammalt verkar vara årets hetaste potatis.

Det är sällan det är så här trevligt att vara lost in time and space.

The Time and Space Machine - Buffalo Roam
Här kan man lyssna på mer.

Hammarin & Robin - Lingering Regrets/Hell Knows I'm in Love

Svenska bolaget Mad for it har under den senaste tiden mer och mer börjat framstå som ett uppdukat smörgåsbord. Inte nog med att Parker Lewis charmiga popsmekningar dykt upp både en och två gånger de senaste veckorna, två nya artister har även presenterats i bolagets växande katalog. Det senaste tillkottet stavas Hammarin & Robin. En duo som med sin uppstudsiga pop får betraktas lite som höstens svenska överraskning.

Tvåspårs-ep:n Lingering Regrets/Hell Knows I'm in Love sitter där den ska även fast jag till en början är lite skeptisk till Hammarins Roy Orbison-stämma. Efter några varv sjunger jag dock med i Lingering Regrets från början till slut och det säregna samspelet mellan den djupa skönsångsrösten och den poppiga bakgrunden känns av lite diffusa anledningar väldigt lockande.

Är ni nyfikna på hur det skulle låta om Sincerely Yours skulle signa Brolle jr? Svaret finns runt hörnet. Bara att tacka och bocka.

Ladda hem ep:n gratis här.

Playlist v. 41

Oskar:
The Time and Space Machine - Buffalo Roam
Hammarin & Robin - Lingering Regret
Chaz Knapp - Le fait de Couler du Navire
The Notwist - Boneless (Panda Bear remix)
Gregory and the Hawk - Stonewall Stone Face

Johan:
Parker Lewis - Heart Rate Hill
Chairlift - Evident Utensil
The Mountain Goats - Satanic Messiah
Annuals - Blue Ridge
M83 - We Own The Sky

Niklas:
The Notwist - Boneless (Panda Bear remix)
Wavves - Vermin
Portastatic - Race You Home
Hauschka - Freibad
Sparklehorse - Happy Man (Memphis version)

Panda Bear mixar The Notwist

The Notwist dök lite oväntat upp med sin The Devil, You + Me tidigare i år, vilken nog ändå får betraktas som en ganska vettig skiva. Ett av de starkare spåren hette Boneless och nu släpps den följdaktligen också som singel. Som ni säkert förstår är det inte detta singelsläpp i sig som gör mig sprallig utan den remix av Panda Bear som medföljer. Boneless är snudd på oigenkänningsbar efter Lennox's bearbetning där hans egna vokaler, tropical-gitarrer och en svängig basgång dominerar ljudbilden. Boneless i pandabjörnens regi känns faktiskt nästan så fantastiskt bra som en helt ny Panda Bear-låt och påminner oss än en gång om varför vi älskade den där skivan med alla bubbelbadande djur och barn på så mycket under förra året.

The Notwist - Boneless (Panda Bear remix)

Our Brother the Native - Parting Marrows

Our Brother the Native dök upp från ingenstans år 2006 och framstod med den minst sagt svårgenomträngliga debuten Tooth and Claw som ett Animal Collective-Teens. Den klaustrofobiskt kaotiska ljudbilden var många gånger som flytande betong: svårforcerad och med en tendens att bli totalt ohanterlig. Men den fyllde åtminstone sitt syfte i det avseendet att den byggde en god grund att stå på. Uppföljaren Make Amends For We Are Merely Vessels släpptes tidigare i år och var på de flesta punkter ett starkare och solidare album än debuten. Gruppen mejslade helt enkelt fram mer konkreta former ur betongen och deras pendlande mellan postrock-crescendon och drone-uflykter lyckades emellanåt låta som något helt eget.

Kommande digitala ep:n Parting Marrows är lite av ett steg tillbaka och man skulle kunna säga att den logiskt sett placerar sig mellan Tooth and Claw och Make Amends när det kommer till ljudbild och utförande. Upplägget är fortfarande tämligen kaotiskt men pusselbitar som piano, samplingar, handklapp och allmänt oljud faller relativt snabbt på plats och skapar det rakaste och ljusaste som gruppen presenterat hittills. Animal Collective gör sig fortfarande påminda lite varstans men här finns även spår av Paavoharju och The North Sea. Framförallt avsnitten där relativt raka melodier draperas i lager av hempulsljud är tilltalande och ep:ns besynnerligaste stund, Warm Refines, är bland det mest säreget medryckande jag hört i år.

Här kan man streama hela ep:n.

PS. Får man inte nog av Our Brother the Native så finns tilltalande soloalster av medlemmen Chaz Knapp att ladda hem gratis här. DS.

Peter Broderick - Home

Den unge dansken Peter Broderick har, milt uttryckt, haft många järn i elden på sistone. Under det gångna året har han släppt albumet Float, turnerat både som förband till och som en del av Efterklang, hjälpt Horse Feathers med inspelningen av dennes skiva samt gästspelat på ett antal album, bland annat She & Hims. Som om inte detta vore nog släpper han nu albumet Home, alltså sin andra fullängdare för i år. Men en hel del har förändrats sedan sist och det låter inte riktigt så som vi är vana att höra honom. Hans tidigare släpp har varit instrumentala och verkat inom den postklassiska genren, men nu har han sadlat om helt och gjort en folkskiva där vi också får höra honom sjunga. Givetvis gör han även detta klanderfritt och tilltalande. Home är en ganska traditionell singer/songwriter-skiva, i samma anda som Sufjan Stevens och Sam Amidon. Här finns ett par låtar som sticker ut en aning ur mängden (framförallt With The Notes In My Ears och And It's Alright), men annars är det en ganska jämnbra samling som med fördel lyssnas på från början till slut. Jag vet inte om man vågar hoppas på fler alster i den här stilen, men under de senaste två höstveckorna har jag i alla fall haft mycket glädje av den här skivan.

Peter Broderick - And It's Alright

Jay Reatard - Matador Singles '08

Ibland behövs det inte mycket mer än ett hetsigt beatkomp, ett par riviga gitarrer och löjligt enkla melodier. Om sedan texterna är både barnsliga och hjärndöda och du kommer på dig själv med att du lika gärna som sextonåring skulle kunna stå och digga till den här musiken i teaterladan på Hultsfredsfestivalen gör inte så värst mycket. Det har Jay Lindsay bakom sitt moniker Jay Reatard insett för längesen. Det är därför hans andra singelsamling bestående av tretton låtar nu ges ut på Matador, för oss som inte hade pengar eller förstånd nog att köpa dem när de gavs ut.

Vid sidan av Reatards briljanta cover på Deerhunter-låten Fluorescent Grey kryllar här av små punkpopmonster som ingen med nån slags tillstymmelse till rebell i sig kan motstå. Inledande See Saw uppvaktar tidigt lyssnaren med sina medryckande gitarrslingor, som naturligtvis emellanåt också åtföljs av sångmelodin. Orgelrefrängen i An Ugly Death gör mig rejält ambivalent, den är nästan fånigt catchy och ibland känns det som att jag efter detta inte längre kan leva upp till mitt förakt för radiovänlig svensk skatepunk. Den här typen av funderingar slår mig gång på gång när jag lyssnar på Jay Reatard. Men på slutet kläms några lite lugnare låtar in, som visar prov på en både mogen och känslig låtskrivare. Både No Time och You Were Sleeping tillhör samlingens starkaste material och hade för albumhelhetens skull tjänat på att kastas in tidigare, någonstans mellan de små punkkarameller som dominerar skivan.

Jay Reatard - See Saw

ASS/Rickard Jäverling - No Love Lost, David

Kning Disk, som för det mesta har den goda smaken att presentera allt det bästa i vad god smak heter, hade förra veckan den ypperligt goda smaken att föra samman två av Sveriges mest sympatiska skägg. På en sjutummare som heter duga, egentligen heter den No Love Lost, David, samsas ASS (Andreas Söderström Solo) och Rickard Jäverling på varsin sida med varsin låt.

ASS bjuder på en luftigare karamell än vanligt där hans frenetiskt plockande gitarr samsas med blåsarrangemang medan Rickard Jäverling fortsätter i den nedtonade vaggviseskola där han lämnade oss senast. En förlängning av My Get Up and Go Just Got Up and Went eller en försmak på Jäverlings kommande andraalbum. Eller kanske både och eller något helt eget. Ni får välja själva. Spring och köp.

Finns hos Klicktrack.

PS. Upptäckte även att Misophone släpper nytt album på Kning Disk i november, strålande tider. DS.

Horse Feathers - House With No Name

Det sista Justin Ringle troligtvis vill vara med om är nog att bli jämförd med altcountry-ikonen Will Oldham. Själv hade jag gärna låtit bli om det inte vore för att Horse Feathers-frontmannen inte bara sjunger som - utan även ser ut precis som honom, eller åtminstone som Wills tyglade lillebror. En annan sak som för dem samman är kvalitetsaspekten, andra skivan House With No Name når nämligen faktiskt samma nivå som, låt säga Master And Everyone.

Portlandbaserade Horse Feathers släppte debuten Words are Dead för två år sedan. En bra skiva där Ringles uppriktigt nakna röst och låtskrivarförmåga visade prov på stor skicklighet. Att han backades upp av multi-instrumentalisten Peter Broderick gjorde inte saken sämre, vilket färgat av sig på de vackra arrangemangen som klär låtarna. På House With No Name höjs samarbetet ytterligare en nivå, där ljuvliga stråkarrangemang (Burden), dansande banjos (Working Poor) och allmänt instrumentskrammel (Albina) klär Ringles låtar i dräkter som gör musiken oerhört levande. Det blir både melankoliskt och djupt, men aldrig riktigt lika mörkt som Bonnie 'Prince' Billy. Det blir varmt och tryggt med mycket skägg, men alltid lite fartigare än Iron & Wine. Horse Feathers har hittat en egen stil i ett tämligen svårnavigerat musikaliskt fält och lyckas med konststycket att sticka ut från mängden.

Horse Feathers - Curse in the Weeds

Playlist v. 40

Johan:
The Posies - Solar Sister
Tobacco - Hairy Candy
Parker Lewis - The Only Loving Boy in New York
Peter Broderick - Below It
Ballboy - Songs For Kylie

Oskar:
Our Brother the Native - Warm Refines
The Fun Years - My Lowville
Tobacco - Side 8 (Big Gums Version)
Rickard Jäverling - David
Hauschka - Schönes Mädchen

Niklas:
Jay Reatard - No Time
Wavves - So Bored
Jeremy Jay - Someone Cares
The Wedding Present - Dare
Barbara Morgenstern - Morbus Basedow

Memory Cassette - The Hiss We Missed

I förra veckan sprang jag, via Iblandband, på bandet Memory Cassette som jag har lyssnat väldigt flitigt på sedan dess. Tyvärr har det inte varit helt enkelt att hitta någon information om bandet, men man behöver inte vara Sherlock Holmes för att härleda deras koppling till Hail Social och Weird Tapes. Någonstans läste jag att musiken låter som en blandning mellan My Bloody Valentine och Saint Etienne, vilket är en ganska bra beskrivning. Nya EP:n The Hiss We Missed är en riktigt trevlig bekantskap och finns dessutom för gratis nedladdning här. Om man bläddrar ner lite grann kan man även ladda hem en äldre EP, som nästan är ännu bättre. Bästa låten, enligt mitt tycke, finns att ladda hem direkt här nedanför.

Memory Cassette - Sleep On The Roof

Department of Eagles - In Ear Park

Jag tror att det var sommaren 2006. En vän hade gått loss på den rådande dotshop-rean och bland alla säkra kort som beställdes så halkade även en och annan chansning med. En utav dessa var Department of Eagles debut Cold Nose, ett album som ursprungligen släpptes 2003. Jag vill minnas det som lite märkligt (de engelska orden quirky och goofy sätter huvudet på spiken) och spretigt. När duon inte gjorde moloken pop var de ute och svävade i ett samplingsland där vilken vansinnig idé som helst fick söka asyl och slå sig till ro. Jag vet överhuvudtaget inte om jag uppfattade skivan som ett album, snarare som en serie idéer och experiment som klistrats ihop på bästa möjliga vis.

2008 är de hur som helst tillbaka med ett nytt ansikte. Samplingarna är nedpackade i bananlådor och de har slutat skriva låtar om att spela Tony Hawk's Pro Skater på Playstation 2. Fem år har gått och kanske förhåller det sig så att de vuxit upp. Duons ena halva, Daniel Rossen från Grizzly Bear, har ju även ett ok av indiekredd att bära på och vill med stor sannolikhet inte kladda ner sin CV med vilka flamsigheter som helst. Och tur är väl det, för de mognare fårorna klär Department of Eagles mycket väl.

Den excentriska pop som presenteras på In Ear Park är amerikansk indie med twist, där säregna takter blandas med återhållsamma nervsammanbrott och smågulliga kärlekshyllningar. Emmellanåt låter det lite som att TV on the Radio kompar en Isaac Brock i slow-motion eller som att ett Built to Spill med undertryckta aggressioner försöker framföra sina sånger på en färja i stormväder. De inledande spåren In Ear Park och No One Does It Like You sätter tonen och efter det så är det bara att segla i vind. Det har sällan varit så kul att bli positivt överraskad av ett andraalbum.

Department of Eagles - In Ear Park
Department of Eagles - No One Does It Like You

TV on the Radio - Dear Science

Det här gillar jag med Dear Science:

1. Att albumet heter Dear Science, jag antar att de bara bytt ut God mot Science. Sådant tycker jag är kul.

2. Att det finns lugna fina låtar, till exempel Family Tree och Stork and Owl, som man kan titta på himlen till och kanske tänka på hur det var att vara barn eller hur det kommer blir när man är fyrtiosju och sitter på en altan med gamla vänner (som kanske är nya nu eller kanske inte ens finns).

3. Att Tunde Adebimpe sjunger finare än någonsin. Att hans röst pendlar mellan bergatrollsmörker och änglafalsett är ungefär lika fascinerande som att vissa djur kan återfå armar eller ben de blivit av med i till exempel slagsmål med andra djur.

Det här gillar jag inte med Dear Science:

1. Omslaget är inget vidare. Deras tidigare album har väl kanske inte heller förtjänat att ramas in men det här är ovanligt tråkigt.

2. Att låtarna är alldelles för raka. Jag hinner inte ens gå vilse i dem förrän jag hunnit tröttna. Ibland tror man att man lyssnar på Bloc Party. Och det vill ingen göra. Inte ens din flickväns bror.

3. Red Dress är en hiskelig låt som får mig att vilja kasta sten på Jack Russell-terriers och småfåglar. Jag tittar hellre på Pirates of the Caribbean-trilogin än att behöva lyssna igenom de tio första sekunderna av den låten en gång till.

Summering: Som helhet så är jag relativt neutralt inställd till TV on the Radio anno 2008. Dear Science är en ganska slät historia som jag varken vill rosa eller risa. Möjligen en mellanskiva. Det får framtiden avgöra. Roligare än så blir det inte.

Här kan man lyssna.